Z. Topelius' ö

Då man från Kuddnäs gård färdas nedför Nykarleby älf, har man först att passera en fors, Ragnörn, hvilken sommartid icke är stridare, än att man ofta, vid lågt vattenstånd, kan ro uppför densamma, men som vår och höst sväller ut och brusar öfver de många stenarna, som lura öfverallt. Där nedanför vidgar sig älfven, stränderna resa sig branta, beklädda med löfträd, hvilka dock stundom försvinna i grupper ned i djupet eller föras af isen om vårarna till grunda ställen i åmynningen. Det bruna vattnet flyter nu lugnt mot hafvet; det har skummat sig trött i de många forsarna under älfvens 15-mila lopp.  

Till höger ser man stenkajer och magasin, sedan många tiotal år tillbaka lämnade åt sig själfva att begrunda lyckans ostadighet och tillvarons förgänglighet. Hit kommo fordom fartyg och pråmar, hvilka lossade och lastade den lilla, idoga stapelstadens varor. Men det var då. Nu lägger möjligen en fiskarbåt någon gång till vid dessa stränder. Lämningar af ett beckbruk på motsatta stranden vittna också om, att industri och rörelse flyktat från «Åminne».  

Älfmynningen blir allt bredare, stränderna lägre. Slam och grus, som strömmen fört med sig, ha bildat en låg ö i midten af vattnet. Grönskande säf växer öfverallt på grunda ställen, utbreder sig till allt större områden och bildar på många ställen ogenomträngliga snår, en älsklingsplats för änder. Midt emot hvarandra på båda stränderna synas låga vallar. Det är «batterierna», som här uppkastades, då engelska krigsfartyg kryssade utanför staden under Krim-krigets dagar. — Nu vidgar sig älfven till en grund fjärd, där otaliga små stånd af säf visa, hvart det icke är rådligt att styra en båt.  

Mot väster ute i Bottenhafvet synas de jämna konturerna af en låg ö. Det är Alön eller Alörn, så som namnet också skrifves. Den är ett par, tre km lång och måhända en km tvärsöfver på det bredaste stället. I mångt och mycket lik de andra löfskogsklädda holmarna i den vackra skärgården, företer dock den östra stranden en särdeles täck anblick. Rönnar, alar, björkar, häggar och granar bilda dungar och snår på den jämna, gräsbevuxna marken. Därför ha också stadsborna här uppfört en mängd skäristugor, af hvilka dock många numera äro bortflyttade.

[Alörns låga strand med Majniemi knappt skönjbart i mitten. Förstoring.
Foto: FL den 7 juli 2017.]

Den först uppförda af dessa, «Gamla stugan», ägdes gemensamt af flere familjer, hvilka dit företogo utflykter och bodde där ute några dagar för gången. Det gick då mycket enkelt och patriarkaliskt till. Hvarje familj hade sin «matdag», då det gällde att bespisa alla de öfriga i sällskapet. När natten stundade, sökte sig herrarne sofplatser i någon hölada, medan damerna logerade i stugan, som innehöll ett enda rum. I ungdomsåren deltog väl också Z. Topelius i dessa utfärder. Han talar om «Gamla stugan» i en af sina berättelser, hvilket vittnar om, att han nogsamt kände detta ställe. Senare vistades han ofta på Alön hos släktingar och vänner, tills han slutligen också fick ett eget litet bo på den vackra, kärblifna ön.

Icke långt från den plats, där «Gamla stugan» fordom stått, finnes i granskogen ett lågt berg, «Namnberget», i hvilket man skönjer en mängd namn och initialer. På ett afskildt ställe läser man följande, af mossa delvis öfvertäckta namn: Zona, Aina. Dem har Z. T. i ungdomsåren ristat i graniten. Hvad ha dessa namn att betyda? Ja, därom kunde skalden själf senare på tillfrågan ej ge nöjaktigt besked. Eller kanske han icke ville. Förklaringen ligger dock nära till hands. Han talar i «Björkens visa» om huru de två skuro namn i barken. Han har väl själf svärmat i ungdomen.  

♦

År 1855 inköpte professorskan Topelius en skäristuga, som rådman C. J. Collander i tiden låtit uppföra åt sig. Meningen var, att denna skulle inredas till fiskarestuga åt Z. T. Detta skedde, skalden ovetande, sommaren 1856, medan han befann sig på en utrikesresa. Då professorn återkom, fick han stiga in i ett eget, trefligt sommarhem. Han mottogs med sång och blomsterkransar och dukadt kaffebord. Det var ungdom från staden, som sjöng:  

«Välkommen till vår nord igen,
du kommer känd och kär!»  

Här i denna enkla byggnad, i sin hembygds fagra skärgård, tillbringade skalden tolf somrar. Då våren kom och arbetet i Helsingfors var slut för terminen, lastade sig familjen, stora och små, på skjutskärror, och så gällde det att «skramla» den långa vägen till Österbotten. Vanligen anlände man till midsommaren. Med hvilken glädje återsåg ej den känsliga skalden och hans maka den fagra, idylliska hemstaden! Och med hvilken sonlig ömhet hälsade han ej sin mor, den gamla doktorinnan på Kuddnäs! Ett hjärtligare förhållande kan ej råda mellan mor och son. Har väl någon också egnat sin moder en mera inspirerad hyllning än han i sin dikt «Min moder»?  

Ungefär en vecka vistades familjen T. i staden, besökande släkt och vänner. Dock längtade professorn snart ut till sitt Majniemi, såsom han till sin makas ära benämnde sin villa. Professorskan brukade äfven säga till vännerna, som gärna ville ha sina helsingforsare på besök: «Ja, lyckas det nu för mig att få Zachris med dessa dagar, så komma vi, men är han väl ute på Alön, hjälpa inga öfvertalningar». Och väl anländ till sin kära holme, lät han det gå löst på gäddor, abborrar och idar med nät, krokar och långref. Han var passionerad fiskare. Jakt och segling intresserade honom ej. Tidigt på morgonen begaf han sig ut på sjön i sin med blå rand prydda, gråmålade julle, «Maja». Först togos näten upp, så krokarna, och slutligen granskade skalden med kännaremin molnen och vinden, och så bestämdes det, hvar man skulle meta. Han kände beskaffenheten af sina fiskvatten i olika väder. Fiskargossen rodde, och själf satt skalden i aktern och «hopade» [rodde med ansiktet vänt mot fören]. Hans fiskardräkt bestod af bruna vadmalskläder och en blanklädershatt. I båten fanns också en hvit rock, som påtogs, då det var särskildt varmt. Sent på förmiddagen återvände man, vanligen med riklig fångst. Det kunde då hända, att professorskan redan hade främmande på besök. Fisk och åter fisk, af olika slag och på olika sätt tillredd, var morgon, middag och kväll den stående rätten på familjens bord. Stundom utsträcktes fiskefärderna ända till Ragnörn i älfven, där man vissa tider kan meta stora idar, hvilket var skaldens synnerliga nöje.

Den öfriga tiden af dagen upptogs af läsning. Stundom diktades väl äfven. I sin lilla vindskammare har skalden suttit vid det öppna fönstret mången vacker sommarafton, då vinden somnat till ro bortom Frössö-landet och Alö-fjärdens glittrande vågor bildat en glänsande spegel mot Lodörn till, och nedskrifvit vackra och innerliga dikter, hvilka alltid skola lefva friska på ungdomens läppar. Här ha någon solig och varm hög sommardag hägrat för honom «Fjäderholmarna», till hvilka han sedan med sagans och diktens trollspö fört generation efter generation af Finlands barn. I närheten  af dem har han sett «Per-Matts-sten» afteckna sig mot synranden, där haf och himmel mötas. Och i den underbara skymningen en augustiafton har han sett det matta skenet från «Gamla stugans» lysved skimra mellan alarnas mörka blad. I vikens sandstränder åter har han märkt de knappt skönjbara spåren af «Unda Marinas» lätta fot.

Stundom, då professor T. företog färder upp till staden, åtföljdes han af någon af sina flickor eller af barn till hans släktingar. Det hände då ofta, att de små, nogsamt kännande till farbror Zachris' berättar förmåga, begärde att få höra någon saga. Han villfor vanligen deras önskan efter en stunds betänkande och påbörjade en saga, som kunde räcka att berätta under flere färder. Så ha väl många af dessa fängslande berättelser för barn tillkommit.  

En af skaldens många släktingar i Nykarleby påminner sig gärna en sommar, då hon och en af skaldens döttrar skulle förestå hushållet å Majniemi, innan den öfriga familjen flyttat dit. Skalden var med lif och själ inne i sitt fiske. Han ville ha löskokta ägg till frukost, och de två små matmödrarna grepo med ifver verket an och kokade för säkerhets skull äggen tio minuter. På sitt älskliga sätt sporde dem skalden, huru länge de kokat de «löskokta» äggen. När hösten kom, menade professorn, att de två små flickorna äfven skulle hafva orlofsedlar som andra tjänsteflickor. En af dessa, som ännu förvaras af sin egarinna, har följande lydelse:  

«Härmedelst intygas att Alörsjungfrun Rosa Kaffeskinn uppfört sig troget och ärligt i min tjenst, såväl mot girsar och mörtar, som kissor och kajor, samt för närvarande är från denna tjenst ledig.  

     Majniemi 3 September 1859.  
     Alörsgubben.»  

En yttring af skaldens lifliga fantasi var väl hans egenhet att gifva namn äfven åt döda föremål i grannskapet. Vid Majniemis strand finnas många stenar ute i vattnet. De hade hvar sitt namn, såsom «Bagarsten», «Bastusten», «Ugnsbjörn», «Brända bullen», «Franska skorpan» m. fl. Flaggstången hette «Långa Petter».

[Sällan det numera dyker upp nya fakta, men att flaggstången hette «Långa Petter» var en nyhet.]

Men tiderna förändrades. Gamla doktorinnan på Kuddnäs dog, och sedan reste familjen T. icke mera regelbundet den långa vägen till Österbotten. Majniemi stod tomt. Ty när professorn ännu någon gång besökte sin hemort, tog han in hos sin svåger, rådman Lybeck, och bodde i dennes trefliga villa helt nära sitt älskade Majniemi. Slutligen såldes stugan 1877 och flyttades bort.  

Hösten 1895 företogo seminariets lärare och elever en utfärd till Alön, och Majniemiudden uppsöktes äfven. Man kom då på tanken att inköpa stugan och flytta den till dess förra plats, där den skulle stå som minne af ungdomens skald. Seminaristerna anordnade soaréer för att samla penningar, staden bidrog med en summa, och personer på andra orter gåfvo äfven bidrag. Så kunde planen förverkligas. Den 15 juli 1897 fick Majniemi-stugan mottaga såsom gäst sin forna egare, och till honom öfverlämnades stugans nycklar. Då var där festligt. Hvilka känslor rörde sig ej i den gamles bröst, då han återsåg i föryngrad gestalt det ställe, där han tillbringat så många lyckliga somrar i sin mannaålders bästa dagar? På första bladet i Majniemis främlingsbok skref han följande verser:  

«Ett sommarhem. Ett tomtebo
för barnafröjd och åldersro,
förgånget ren i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alöns strand
af unge söner till vårt land.
  
Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskadt minne blott
af lif, som flytt, och tid, som gått
Dröj, vandrare, eho du är;
var lugn, var god, var lycklig här!»  

Då Z. T. efter festen på Alön kom till staden, hade där samlats ortens och kringliggande landsbygds barn. Han riktade till dem några ord, uttalande sin glädje däröfver, att han ännu en gång fick se hem bygdens unga släkte. Två småttingar räckte honom en lyra af ljung. Till Österbotten kom han aldrig mera.  

♦

Då man nu anländer till Majniemi, kan man landa vid en brygga, som i sommar dock befunnit sig i bristfälligt skick. Genom den täta grönskan skymtar den röda stugan. Nere vid stranden ser man en sten med följande inskription: Majniemi 1855—1877. Z. T. — Låga alar och smala rönnar växa tätt öfverallt. Framför stugan finnes en öppen gårdsplan, där man ser spår af en kryddgårdstäppa, i hvars närhet fordom funnits en uthus- och köksbyggnad. En veranda upptar stugans ena långsida. Man kommer in i en liten farstu; till vänster har man ett större rum, som fordom var professorskans rum och tillika husets «salon». Till höger därom är en liten kammare, som beboddes af familjens barn. Ett litet vindsrum finnes äfven. Det större rummet är hållet i gult och hvitt, enkelt, men smakfullt. Man har lyckats öfverkomma samma eller liknande möbel, som tidigare funnits där.

[Den nutida bryggan. Förstoring.



[Stugan från baksidan. Folke Holmström och Lars Pensar på verandan. Förstoring.
Foto: FL den 7 juli 2017.]

I förbigående kan man ej underlåta att uttala sin förvåning öfver det sätt, hvarpå stadens myndigheter, i hvilkas hägn Majniemi öfverlämnades af seminaristerna, vårda sig om det vackra minnet. Namn klottrade öfverallt på dörr och veranda, orödjadt och ovårdadt rundtomkring.  

Där inne har en vänlig hand ordnat och ställt friska blommor på bordet. I den lilla kammaren ligger främlingsboken uppslagen. Den innehåller till först ställets historik, hvarunder skalden skrifvit: «Min tack och välönskan!» Många af de besökande ha förutom sina namn nedskrifvit verser och sentenser. Toini Topelius har skrifvit följande verser:  

«Vid sagans härd  
jag åter står,  
bland kära spår  
i minnets värld,  
och andas in dess atmosfär  
af solsken, rönn och åkerbär.  

O, barndomsdröm,  
så glad och vek,  
byt till din lek  
den lifvets ström,  
som forsar vild som bränningen.
Låt mig en stund bli barn igen!»  

Det var en söndag i slutet af augusti med frisk vind och drifvande skyar. I skaldehemmet rådde tystnad och minnen. Man tyckte sig förnimma närvaron af den älskliga ande, som i vår barndom tjusat oss alla så underbart.  

Där ute stodo rönnarna med rodnande klasar, häggbären glänste svarta, ormbunkarnas blad voro fläckiga. Det låg en aning om höst i luften. Snart står Alön öfvergifven, och höstvågorna slå i skum mot stranden. Men sagans och sångens ö väntar på en ny vår.