Veckorim
vid
nyåret 1938.
(Till känd mild melodi).
Vid den klara rand
här på älvens strand
står på vänster hand
»Semis» lärdomsklunga.
Här syns lugnet bo
och man önskar tro:
vackra
tankar här skall gro. Dock hörs nu ett gny
om Nykarleby
för ett huvudbry,
som man kläckt i Vasa,
Äger ryktet
fog,
blir det snart här knog;
flytta bort var pedagog. Man har länge sport,
att vår lilla ort
aldrig hade bort
någon
förmån givas.
Vår stapelrätt, vårt tåg,
det beckbruk, som här låg
sur i håg vår granne
såg. Trivialn, vi fick,
snart till Vasa gick;
och vår järnväg — hick!
den rök bort åt ryssen.
Döbelns
sjukhus här,
vasaborna svär,
har i tiden legat där. Våran sagoprins,
Zachris, som ni minns,
sägs av en del
kvinns,
hör i Vasa hemma.
Att Lybeck, Eklund, Rundt
är födda här — gör ont,
fast man låtsar säga:
strunt. Grannen uti norr
har slutat med sitt morr,
sen vår hamn blev torr
och vår skeppsfart lyktat.
Vi med Jeppsta stred,
som jämt på oss var vred;
— nu vi slutit evig fred. Vasaborna sett
alltid på oss snett,
fast vi mycket gett,
vill
man än ha mera.
Den sista skans vi ha:
»semi» vill man ta,
Men vi ber: åt skogen dra! Helsingfors ock är
fräck
och allt begär
för sin karriär
att bli Londons like.
Från vårt Betlehem
vill man ta vårt »sem»,
men
vi be dem: hälsa hem! Men vår goda stad
har en ljus fasad,
där var själ är glad,
blott man ej oss skinnar.
Vill
man plundra oss,
kommer vi att slåss
men — med rättens svärd och bloss. |