V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Ny direktor. Seminariet under kriget. Avvecklingen.


Den 1 aug. 1938 avgick direktor Fougstedt med pension efter välförrättat värv. Till hans efterträdare utsågs teol.kand. Hans v. Schantz, som dittills bl.a. under sex år varit lektor vid Svenska flicklyceet i Helsingfors. Den nya direktorn gjorde sig snart känd som en skicklig organisatör och kanslikarl och en nitisk övervakare av disciplin och ordning vid seminariet.

Den 30 nov. 1939 kom så kriget och verksamheten vid seminariet upphörde tillsvidare. Den 1 okt. 1940 återupptogs läsningen och avslutades den 17 maj 1941. Läsåret 1941—1942 var seminariet ej i verksamhet, ej heller läsåret 1942—1943. Följande läsår arbetade I och V klasserna från den 11 okt. 1943 och under delar av vårterminen, då inkallade elever tidvis hade studiepermission. Under höstterminen 1944 försiggick ingen klassundervisning vid seminariet. Vårterminen 1945 kunde däremot börjas den 8 jan. och avslutas den 20 juni. Inskränkningarna i undervisningen berodde på att seminariet och övningsskolan rekvirerats för militära ändamål. Efter kriget uppkom på grund härav och som en följd av förlusterna under kriget lärarbrist.

Under kriget 1941—1944 stupade 5 vid seminariet inskrivna elever. Antalet stupade folkskollärare under vinterkriget och fortsättningskriget var 33. 87)

Under tiden malde gudarnas kvarnar vidare. Den 28 mars 1941 inspekterades seminariets byggnader av den av statsrådet tillsatta kommittén för revidering av seminarielagstiftningen. 88) I Vasa-tidningarna debatterades fortfarande seminariesammanslagningen. 89) Trots illavarslande rykten och antydningar ville man dock ännu icke tro, att seminariet skulle flyttas från Nykarleby eller nedläggas. Undervisningen upptogs efter kriget på nytt i full utsträckning. År 1948 kunde seminariet begå sitt 75-årsjubileum under högtidliga former. Tal och hyllningar vittnade om den betydelse seminariet haft och fortfarande hade för den finlandssvenska kulturens utveckling och förkovran. Seminariet hade städse fått arbeta under knapphetens kalla stjärna, statliga försummelser och överdrivna reformhugskott hade ofta varit ett hot mot detsamma, men dess livskraft tillät tron, att lärarutbildningen vid seminarierna skulle bestå till fromma för landet och den finlandssvenska folkstammen. 90) [Övningsskolans gymnastiktrupp till seminariets 75-årsfest 6.10.1948.]



Direktor Hans F. v Schantz talar vid seminariets 75-årsjubileum 1948.
Direktor Hans F. v Schantz talar vid seminariets 75-årsjubileum 1948.
[Den tidigare direktorn F. W. Sundvall ser ner på talaren]


Nykarleby seminariums nedläggning eller förflyttning till annan ort hade som vi sett varit på tal i olika sammanhang alltsedan seminariets grundläggning. Även gemene man bland ortsbefolkningen hade spontant vid ett flertal tillfällen uttalat önskemål om att slippa seminariet och dess lektorer i hopp om att härigenom få en industrialisering av staden till stånd. Däremot hade ingen av seminariets direktorer eller lektorer så vitt bekant arbetat för att seminariet skulle flyttas.

Det väckte därför stor bestörtning och uppståndelse, då riksdagsman Albin Wickman i ett riksdagsbrev till tidningen ”Österbottningen” i april 1951 slog alarm om saken och avslöjade, att frågan kommit upp på dagordningen vid ett svenskt gruppmöte i riksdagen. Wickman ansåg sig böra fästa landsdelens uppmärksamhet ”på vad en enskild person företagit sig i denna viktiga fråga”.

Enligt Wickman hade direktorn för Nykarleby seminarium, v. Schantz inför en statskommitté, bestående av skolrådet Saarialho ordf. och överarkitekt Hanstén vid skolstyrelsen, regeringsrådet Takki, regeringssekr. Salosaari och ing. Sorsa medlemmar, som besökt landets seminarier i mars 1951 91) för att fastställa deras till- och ombyggnadsprogram, i en lång och motiverad skrivelse föreslagit, att seminariet i stället måtte flyttas från Nykarleby till Vasa stad. Schantz hade bl.a. motiverat sin framställning med att övningsskolan hade för få elever och att det därför i alla avseenden vore bäst, ”om lärarutbildningen bleve förflyttad från en så liten stad som Nykarleby till en större stad, och i detta fall då Vasa”.

Wickman erinrade om, att frågan om en förflyttning av seminariet eller en sammanslagning av de svenska seminarierna varit aktuell på 1930-talet, men att svenskfolket då enats om att motsätta sig dessa planer. Motståndet var ej minst starkt hos dåvarande direktorn för seminariet, Fougstedt. Seminariefrågan ansågs då vara av en så allmän svensk karaktär, att en enskild person ej hade kunnat anse sig befogad att taga sig talan i en för svenskfolket livsviktig fråga utan att inhämta folktingets, svenska riksdagsgruppens och andra svenska instansers åsikter i saken. ”Att en enskild person nu och därtill direktorn vid Nykarleby seminarium, föreslår en förflyttning av en gammal god svensk läroanstalt från en svensk landsortsstad till en tvåspråkig stad med stark finsk majoritet måste väcka, minst sagt, känslor av förvåning”, skriver Wickman.

Wickman tillägger, att det ej var säkert, att en ev. ”reform” skulle stanna vid att seminariet flyttades till Vasa. De finska kommittémedlemmarna skall ha uttalat den åsikten, att de svenska seminarierna borde sammanslås. ”Sker så, har man skäl att tro, att varken Nykarleby, Ekenäs och Vasa blir hemort för den centraliserade folkskollärarutbildningen”. Den skulle i stället placeras i Helsingfors, trodde Wickman. Han sammanfattar:

”Ett är säkert, von Schantz har gjort vår skola och vår landsdel, ja måhända hela vår svenska folkskollärarutbildning en björntjänst genom att kasta en tändsticka i ett brännbart ämne. Vi hoppas, att Vasa stadsstyrelse icke skall fortsätta med att uppsöka lämplig tomt för det — in spe — förflyttade seminariet i Nykarleby. Någon sådan förflyttning kommer knappast att ske. Seminariet med lärare och elever har trivts i Nykarleby i alla tider. Det är lättare för enskilda personer, som ej trivs i den lilla staden att flytta, än att flytta seminariekomplexet. Alltså: Vakna Nykarleby, det är fara på taket”. 92)

Wickmans alarmartikel väckte berättigat uppseende överallt i Svensk-Finland. I Åbo höll man med v. Schantz. Det idylliska och i sin art traditions- och stämningsrika Nykarleby var en för liten och avsides belägen stad för att vara en idealisk seminarieort. Staden hade för litet att ge av kulturvyer utanför seminariets väggar; detta framträdde ganska tydligt inom vår folkskollärarkår, menade Å. U. Att en ev. förflyttning komme att innebära någonting av en katastrof för Nykarleby finge ej hindra, att de blivande folkskollärarna gavs den bästa studiemiljön. Ett gymnasium kunde bli en form av ersättning, småindustrier kunde grundas o.s.v. Referenten i ÖP anmärker till detta, att Å. U. ”redan för tiotal år sedan gärna gav hugg åt Nykarleby seminarium och Nykarleby som seminariestad”.

”Västra Nyland” i Ekenäs ansåg däremot efter att ha redogjort för v. Schantz' skrivelse, att denna privata aktion väckt mycken förargelse i Nykarleby och över huvud bland seminariets vänner. ”Med rätta stämplas åtgärden som tanklös, emedan den är ägnad att försvaga seminariets ställning utan att kunna tillföra saken någonting positivt nytt”. Ingen förnuftig människa kunde nämligen tro att staten inom överskådlig tid vore villig att lägga ned de 100-tals miljoner som skulle erfordras för en nyanläggning i Vasa, då fastigheterna fanns i Nykarleby.

Jakobstads Tidning ansåg att man i Nykarleby helt kortsynt fäste större vikt vid ”att få se röken välla svart ur en eller annan skorstenspipa” än att få bevara den kulturborg seminariet utgjorde. Härtill hade man ej betänkt, att mindre industriföretag ofta var tidsbetonade, varemot skatten på fasta löner stod sig så länge vårt svenskfolk var i behov av lärare. 93)

I ytterligare en artikel 94) redogjorde tidningen för planerna på sammanslagning av seminarierna före kriget och motaktionerna från svenskt håll då samt framhöll att kulturkontakterna borde kunna ordnas måhända lika bra i Nykarleby som på en större, övervägande finsk ort. Finansiellt föreföll flyttningsförslaget utopiskt och kunde beräknas medföra utgifter för minst en halv miljard mk för staten. För Nykarleby skulle förflyttningen innebära en katastrof, icke minst ur svenskhetens synpunkt. Seminarielärarnas framstöt hade i norra svenska Österbotten ”väckt stark ovilja inte bara hos folkskollärarkåren utan även i vida medborgarkretsar”.

I Vasa hälsade man däremot förslaget välkommet. Man tänkte sig till en början en placering i Gamla Vasa, men även andra mera centrala placeringsmöjligheter fanns med tanke på en tillräckligt stor, närbelägen övningsskola. 98) Ännu i april 1951 hade stadsstyrelsen därstädes dock ej upptagit ärendet till behandling, ehuru förfrågan om lämplig plats för seminariet inlämnats till staden. Ej heller skolstyrelsen i Helsingfors hade ännu behandlat framställningen om seminariets förflyttning till Vasa.

I Nykarleby gav stadsfullmäktige på uppmaning av handl. Axel Pensar stadsstyrelsen i uppdrag att upptaga ärendet till behandling. Bland stadsborna hade aktionen väckt berättigad uppmärksamhet och harm. 96) Direktor v. Schantz vände sig nu till Svenska Finlands folktingsfullmäktige med en skrivelse av den 27 april 1951 i ärendet. Som motiv för en förflyttning framhöll han bl.a.:

   
1)   Övningsskolan hade för få elever.
2) Nykarleby stad saknade kulturinstitutioner såsom museer, teatrar m.m., vilka kunde ge seminaristerna praktiska kunskaper vid sidan om den teoretiska undervisningen.
3) Undervisningen försvårades genom att seminaristerna hade svårt att få låna nödig litteratur för sammanställning av föredrag och uppsatser.
4) Seminariets byggnader var otidsenliga och otillräckliga, vilket i hög grad försvårade undervisningen.
5) Det alltför ringa antalet elevbostäder beredde stora svårigheter. v. Schantz framhöll även de dåliga kommunikationerna till Nykarleby, avsaknaden av hjälpskola och bristande möjligheter till idrottsutövning som motiv för förflyttning.
   

Folktingsfullmäktiges kulturutskott ansåg i sitt uttalande, att många av de i v. Schantz' framställning anförda motivet var berättigade och värda beaktande, men att bristerna kunde avhjälpas. Antalet elever i övningsskolan kunde ökas genom elever från den kringliggande landsbygden, bristen på kulturinstitutioner kunde botas genom exkursioner till städer, där sådana fanns och boklån kunde erhållas från längre bort belägna bibliotek. Även bristfälligheterna i byggnaderna kunde avhjälpas. I statsbudgeten för 1951 var även 5 milj. mk anslagna för ändamålet och betydligt större anslag kunde upptagas i följande års budget. Ett tillräckligt stort anslag för uppförande av ett nytt seminarium i Vasa fanns det ej några som helst möjligheter att erhålla, trots att stadsmyndigheterna i Vasa förklarat sig villiga att uppföra en övningsskola. Utskottet föreslog därför att framställningen ej skulle föranleda några åtgärder. Ansträngningar borde i stället göras för att öka elevantalet i övningsskolan i Nykarleby och för erhållande av anslag för förbättring av seminariets lokaliteter. Folktingsfullmäktige omfattade vid sitt sammanträde den 16 maj kulturutskottets förslag.

I Vasa vidtog man, sedan den första häpnaden lagt sig, i allt snabbare takt åtgärder för att tillmötesgå direktor v. Schantz' glädjande förslag om seminariets förflyttning dit. Ett markområde om c:a 6 tunnland i Dragnäsbäck skulle gratis upplåtas till tomt och trädgård. Staden lovade att på egen bekostnad bygga en övningsskola och överlåta den gratis till staten. Bostäder garanterades för seminariets lärarkår.

ÖP kommenterar denna storslagna generositet och offervilja från staden Vasas sida med att staden ej ”människovärdigt kunnat inkvartera ens sina egna lärare”! En av rektorerna hade i sin bostadsnöd rent av varit tvungen att ockupera ett klassrum för att få logi. Stadens skolinspektor fick en längre tid bo på hotell o.s.v. Turisterna gick brandvakt och ”infödingarna” bodde ”sammanpackade som sillar i en tunna.” ÖP anade krämarspekulationer bakom generositeten och offerviljan. Seminariet skulle bli en god mjölkko och ge stadskassan ett gott tillskott i skatteintäkter från de ”feta” lektorslönerna.

Det är att märka, att seminariets lärare stödde direktor v. Schantz' förslag. Samma linje följde kollegiet även i sitt yttrande den 23 mars 1954 över den s.k. Cavoniuskommitténs betänkande. Folktingsfullmäktige hade i anslutning till den planerade allmänna seminariereformen tillsatt en skolkommitté för utredande av en ev. omläggning av den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen. Till ordf. utsågs chefen för skolstyrelsens svenska avdelning, skolrådet Gösta Cavonius, f.d. elev vid seminariet, utdimitterad 1926. I sitt betänkande föreslog kommittén, att utbildningen av studenter till folkskollärare borde ske vid Ekenäs seminarium, såsom närmare beläget till universitetsstäderna Åbo och Helsingfors och den 2-åriga förutbildningen av elever med endast folkskolan som grund vid Nykarleby seminarium. Utbildningen borde f.ö. i anslutning till det finska förslaget vara 4-årig med mellanskola som grund. Kommittén ansåg vidare, att en central för folkskollärarnas utbildning, en motsvarighet till en pedagogisk högskola, borde åstadkommas. Båda seminarielinjerna skulle stå öppna för både manliga och kvinnliga elever.

Förslaget väckte hård kritik såväl i Nykarleby som i Vasa. Lärarkollegiet vid seminariet ansåg att ”Österbottens seminarium” borde placeras i Vasa och att staden troligen ej behövde lägga ned mera pengar på ett nytt seminarium där än de summor staten ämnade utanordna för sitt byggnadsprogram i Nykarleby, d.v.s. uppförandet av en ny verkstads- och gymnastiksalsbyggnad, tillbyggning av övningsskolan och modernisering av de gamla träbyggnaderna. Detta program skulle vara genomfört 1956, men hade nu såsom tidigare nämnts av statsmakterna uppskjutits till 1962, varför byggnadsarbetena knappast skulle påbörjas under de två närmaste åren. Tid för en utredning angående byggandet av seminariet i Vasa borde sålunda finnas.

En pedagogisk högskola var däremot onödig, ansåg kollegiet. Pedagogisk forskning kunde mycket väl försiggå vid resp. fakulteter vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Framför allt vände man sig mot att seminarierna vid en framtida sammanslagning skulle placeras i Ekenäs. En sådan var att vänta, eftersom man på finskt håll ansåg det onödigt att uppehålla mera än ett svenskt seminarium. En genomförd samutbildning skulle medföra, att Nykarleby seminarium, som enligt Cavoniuskommittén skulle handha den förberedande lärarutbildningen, skulle försvinna, Österbotten skulle då förlora sitt seminarium. Ifall ”Österbottens lärarutbildningsanstalt” redan nu varit förlagd till Vasa i moderna byggnader, hade folktingskommittén knappast kommit till sin uppfattning om arbetsfördelningen mellan seminarierna, menade kollegiet. 97)

Kollegiet hoppades sålunda att byggnadsprogrammet för Nykarleby seminarium skulle fördröjas och helst inte bli av, så att seminariet hann flyttas till Vasa för att där bli Österbottens seminarium.

Vid ett möte i Svenska Österbottens landskapsförbunds regi i okt. s.å., dit även Cavonius kallats, framhöll han, att lärarutbildningen nu stod inför genomgripande reformer och bl.a. vid sidan av modersmålet måste införa undervisning i främmande språk. Direktor Laxström i tiden och nu lärarkåren vid Nykarleby seminarium hade pläderat för en koncentration till en enda utbildningsanstalt, ”Österbottens seminarium” i Vasa. Det ena seminariet skulle då indragas. Cavonius å sin sida ansåg, att båda seminarierna borde bli likvärdiga fyraåriga seminarier med mellanskolan som grund. Då en förutbildningslinje för dem, som kom från folkskolan, och en studentlinje behövdes, hade Cavoniuskommittén funnit det av ovannämnda skäl naturligt att förlägga förutbildningen till Nykarleby och studentlinjen till Ekenäs.

Efter en het debatt i två timmar konstaterade man, att det nu var för sent att tala om ett enda svenskt seminarium. Folkskollärarseminariet i svenska Österbotten var en för landsdelen omistlig kulturhärd. Båda seminarierna borde ha en likvärdig undervisning.  98)

Under tiden arbetade seminariet vidare som om ingenting hänt. Från 1945, då man på nytt regelbundet började taga in elever, ökade antalet inträdessökande åter snabbt. Åren 1945—1957 var deras antal sålunda i medeltal 55 per år, av vilka dock på grund av bristande utrymme endast 30 per år kunde intagas. Sedan seminariet tillbyggts 1954 och 1963 med omändrade eller nya byggnader vid Älvbranten med kosthåll, internat, lärarbostäder och undervisningskök, kunde elevintagningen utökas.

Något tidigare (1952) hade emellertid den s.k. Koskenniemikommittén 99) rörande seminarielagstiftningen och lärarutbildningens utformning lagt fram sitt betänkande. Enligt det skulle all lärarutbildning i framtiden ske vid högskolor. I jan. 1958 avgavs lagen om folkskolseminarierna. Den skulle träda i kraft i aug. s.å. Enligt den nya lagen skulle seminarierna bygga på mellanskolan och bli fyraåriga. För inträdessökande, som genomgått endast folkskola, skulle en tvåårig förberedande utbildning anordnas. Som följd härav förordnade undervisningsministeriet, att under sistnämnda år en första klass för förberedande utbildning skulle ordnas vid Nykarleby seminarium för både kvinnliga och manliga elever. Efter att ha slutfört sin förutbildning skulle de kvinnliga eleverna överföras till 1. klassen i Ekenäs seminarium.

Meddelandet härom mottogs med dystra farhågor i Nykarleby. Följderna lät sig även genast märka. Efter en inspektionsresa, som statens byggnadskommission våren 1958 företog till Nykarleby, stoppades seminariets byggnadsprogram. Motiveringen var, att det var allt för vidlyftigt med tanke på att seminariet ändå skulle upphöra inom en snar framtid.

Från läsåret 1958—1959 antogs inga elever mera i klass I av det femåriga seminariet. Utbildningen hade genom ett administrativt beslut i skolstyrelsen ändrats till ett 4-årigt seminarium för såväl manliga som kvinnliga elever. Ekenäs hade fått studentlinjen och Nykarleby förutbildningen. Nykarleby seminariums öde var härmed i själva verket beseglat. Genom att inga nya studenter intogs, skulle seminariet automatiskt upphöra, sedan den sista klassen gått ut.

Avgörandet i skolstyrelsen hade av allt att döma kommit som en överrumpling för direktor v.  Schantz och lärarkåren vid seminariet. Beslutet gällde dock endast för ett år. Lärarkåren föreslog nu en uppdelning av undervisningen, enligt vilken båda seminarierna skulle ha förutbildning och därefter ett fyraårigt lärarinstitut. Studenter skulle tagas in till nästhögsta kursen i vardera seminariet. Denna uppdelning skulle ge två livskraftiga och likvärdiga seminarier, som båda skulle dimittera omkring 30 elever. Om man däremot bibehöll den av skolstyrelsen beslutna uppdelningen, skulle följden bli att förutbildningen sedan medborgar- och kommunalskolorna på allvar kommit igång, skulle slopas inom 10—20 år såsom omotiverad, och därmed även Nykarleby seminarium. Någon förordning om indragning hade dock ej ännu utfärdats. Allmänheten och tydligen även myndigheterna i Nykarleby levde fortfarande i förhoppningen, att seminariet skulle bliva kvar på orten.

Den 2 sept. 1959 fastställdes timplanerna för det sålunda upprättade lärarinstitutet. Övningsskolan omvandlades till en 6-klassig seminariefolkskola, vars timplaner fastställdes den 13 juni 1967.

En ljusning syntes det dock innebära för seminariets fortsatta bestånd, då staten 1961—1963 helt oväntat och inkonsekvent återupptog och slutförde sitt byggnadsprogram. Nybyggnadsplanerna hade 1950, då direktor v. Schantz tog upp dem, omfattat c:a 4.000 kbm, men steg småningom till 11.200 kbm. Ritningarna var gjorda av arkitekt Ragnar Kruskopf. Kostnaderna uppgick till över 270 miljoner mk. Byggnaden omfattade salar för alla övningsämnen, bibliotek, lärarrum, kansli, spelrum, slöjdsalar m.m. Man kunde nu ej tro annat än att seminariet skulle bibehållas på orten. Tydligen lät sig även v. Schantz och lärarkåren påverkas i denna riktning trots att de borde ha varit bättre underrättade.


Seminariets huvudbyggnad tecknad av Paul Sandelin.
[Seminariets huvudbyggnad tecknad av Paul Sandelin. Möjligen år 1962.
Lars Pensar tillhandahöll.]


Redan 1956 hade den s.k. skolprogramkommittén tillsatts av staten med generaldirektör Reino Oittinen som ordf. I anslutning till denna tillsattes i dec. 1964 av undervisningsministeriet en kommission med uppgift att utreda den svenska lärarutbildningen. Ordf. var direktören för skolväsendet Gösta Cavonius och medlemmar direktor H. v. Schantz, skolradiochefen N-G. Engström, prof. Tore Modéen vid Åbo Akademi och skolrådet A. Salervo samt som sekr. kanslichefen R. Mannil. Bl.a. skulle kommissionen dryfta inrättandet av en pedagogisk institution vid Åbo Akademi för bl.a. folkskollärarnas fortbildning m.m. med en fullständig lärarhögskola som mål. Nykarleby nämndes som lämplig plats för denna 100) bl.a. av v. Schantz, som nu helt inkonsekvent ansåg att den blivande lärarhögskolan med därtill knutet försöksgymnasium bäst skulle passa i Nykarleby. En placering i Vasa ansåg han nu omöjlig, sedan staden för dyra kostnader renoverat de båda seminarierna. Han beklagade, att svenska Österbotten 1951 varit delat i två valkretsar. Detta kom indirekt att torpedera tanken på att skapa ett helt nytt seminarium i Vasa. 101)

Nykarlebyseminariets öde var emellertid beseglat. Vid inträdesförhören hösten 1966 godkändes endast sju flickor, men ingen yngling för intagning i den 2-åriga förutbildningen. Mot bakgrunden av detta beslöt skolstyrelsen, att ingen förberedande klass skulle inleda sin verksamhet vid seminariet. Till det fyraåriga institutet intogs 11 ynglingar.

Kommissionen för den svenskspråkiga lärarutbildningen avgav sitt betänkande 1965. Studentexamen skulle läggas till grund för folkskollärarutbildningen. Den blivande lärarhögskolan borde förläggas till Åbo så snart ske kunde och Ekenäs under tiden vara den tillfälliga placeringsorten. Mot förslaget reserverade sig v. Schantz, som i stället föreslog, att lärarutbildningen för den egentliga folkskolan och medborgarskolan tills vidare skulle koncentreras till Nykarleby. Österbotten borde bli placeringsorten för den svenska lärarhögskolan.

Den 3 nov. 1965 tillsattes en ny lärarutbildningskommission med prof. Matti Koskenniemi som ordf. Det svenska skolväsendet representerades i kommittén av prof. Gösta Cavonius. Sekr. var undervisningsrådet Veli Nurmi. Den avgav sitt betänkande i april 1967. Utbildningen för de olika lärarkategorierna borde vara så likvärdig som möjligt med hänsyn till den planerade grundskolan. Studentexamen eller motsvarande insikter borde utgöra grunden för lärarutbildningen. Ämnesstudierna och de pedagogiska studierna borde integreras och försiggå vid en pedagogisk högskola. Lärardiplomet skulle utfärdas av denna, medan kandidatbrevet som förut skulle utfärdas av universitetet för dem, som studerat vidare. Ett intimt samarbete borde råda mellan den pedagogiska högskolan och universitetet. Frågan om den svenska högskolans placering lämnades öppen, emedan den borde avgöras som en inre svensk angelägenhet. 102)

Hösten 1967 intogs på skolstyrelsens förslag en samklass mellanskolgångna i kl. I i Nykarleby och en studentklass i Ekenäs. Den 26 maj 1967 hade riksdagen i sak godkänt en treårig studietid för studenter, som utbildade sig till folkskollärare. Från ingången av läsåret 1967—1968 var Nykarleby seminarium ett samseminarium.

Seminariets avveckling var nu endast en tidsfråga. Den 19 aug. 1968 godkändes timplanen för den nya medborgarskolan. Folkskollärarutbildningen byggde från hösten 1968 helt på studentlinjen. Någon sådan hade som bekant ej Nykarleby, men väl Ekenäs. Ännu i juni s.å. utspreds dock rykten om att seminariet ej skulle dragas in; det skulle tilldelas andra uppgifter. Vilka nämndes inte.

Den 31 aug. 1968 avgick direktor v. Schantz, som i jan. tilldelats undervisningsrådstitel för sin vägande insats som skolledare. Han hade förestått seminariet i 30 år, den längsta direktorsperioden i seminariets historia. Han efterträddes från höstterminen s.å. som t.f. direktor av lektor Kurt Lobbas, var tunga uppgift det blev att avveckla seminariet. Märkligt är, att i det längsta så väl stadsmyndigheterna som seminariets ledare och allmänheten hölls i ovisshet om läroanstaltens slutliga öde. Vid ett informationsmöte den 22 okt. 1968 i Nykarleby fick man dock äntligen besked av prof. Cavonius: seminariet skulle nedläggas. Det framgick även att staden ej hade några planer för seminariebyggnadernas användning, men prof. Cavonius utvecklade för de misstrogna Nykarlebyborna sin ide om ett statligt specialgymnasium, kanske ett ”pedagogiskt gymnasium” eller en ”teknisk gymnasielinje” i seminariets ställe. Det ålåg dock, enligt Cavonius, märkligt nog Nykarleby stad att taga initiativ i saken. Allt visade sig småningom vara mer eller mindre tomt prat. 103)

In i det sista försökte man från bygdens sida företaga räddningsaktioner. I febr. 1969 gjorde staden Jakobstad sålunda en framställning till Nurmikommittén, som hade till uppgift att utreda bl.a. lokaliseringsfrågorna kring högskolorna, att den blivande finlandssvenska lärarhögskolan borde placeras i Nykarleby—Jakobstad. Ordf., undervisningsrådet Veli Nurmi själv hade vid ett besök i Nykarleby förklarat, att nämnda städer jämte landskommunerna i Nykarleby- och Pedersörenejderna, hade ett tillräckligt elevunderlag och tillräckligt många skoltyper för att tillgången på övningsklasser skulle vara tryggad. Den 26 febr. inlämnade Nykarleby stad och Jakobstad genom stadsdirektörerna Ernest Eklund och Hans Finne samt folkskolinspektor Lennart Winqvist en skrivelse till grundskolans lärarkommitté i samma riktning. Man framhöll bl.a. att området hade en svenskspråkig befolkning om 50.000 personer och var det största i landet med svensk majoritet. Staten hade investerat miljoner i seminariets nybyggnader och reparationer, nya bostadshus erbjöd de studerande bostadsmöjligheter och flera nya kunde byggas med lån av bostadsstyrelsen. Seminariet och folkhögskolan kunde sammanslås, genom att staten övertog den senare. Härigenom skulle 40 studeranden kunna beredas rum. Goda kommunikationer fanns till Jakobstad och Kronoby flygfält och från följande år skulle direkt sjöförbindelse mellan Jakobstad och Sverige etableras, varigenom goda kommunikationer kunde upprätthållas även med universitetet i Umeå och de inhemska universiteten. Grundskolans högstadium skulle placeras nära seminariet och omfatta c:a 300 elever. Hjälpskola och möjligtvis även ett kommunalt gymnasium skulle finnas i detta nya skolcentrum. I Pedersöre och Larsmo skulle c:a 650 elever läsa vid grundskolan, varjämte hjälpskola och klinik för elever med läs- och skrivsvårigheter redan förefanns. En skolpsykologtjänst skulle inrättas. Övningsmöjligheter fanns vidare vid yrkes- och handelsskolorna i Jakobstad. Utbildning av barnträdgårdslärarinnor försiggick redan därstädes. Biblioteken i städerna kunde utvecklas, med bl.a. språklaboratorium i Jakobstad, så att de motsvarade kraven för högskolor. Slutligen framhöll man, att en 3-årig studentlinje för utbildningen till grundskollärare redan från hösten 1969 borde införas vid seminariet i Nykarleby. 104)

Förslaget ledde ej till något resultat. Det led, liksom alla andra förslag från österbottnisk sida i högskolefrågan vid denna tid, av att ingenting var färdigt, allt skulle göras bara man först fick högskolan till orten. Rivaliteten mellan de österbottniska städerna framträdde nu även ohöljd. I Vasa ondgjorde man sig över den ”oförklarliga och desperata aktion”, som Jakobstad spelade ut i sista stund före folktingsfullmäktiges beslut. Studentlinjen borde däremot flyttas till Nykarleby från Ekenäs. Härigenom skulle Nykarlebyseminariets existens tryggas för minst 2—3 år eller tills lärarhögskolan i Vasa kunde inleda sin verksamhet. F. direktorn v. Schantz drev ivrigt denna linje, men ansåg nu igen obetingat, att Vasa borde bli förläggningsort för högskolan, liksom han på 1950-talet varit på Laxströms linje ifråga om att lärarseminariet skulle förläggas till Vasa.

Under tiden fortsatte seminariets avveckling. Det fick två nådår på sig för att slutföra utbildningen av de två högsta klasserna. Läsåret 1969—1970 arbetade man således endast med klasserna III och IV, d.v.s. 29 elever. Hösten 1969 hölls en approbaturkurs i nordisk historia för 21 lärare och under vårterminen 1970 en motsvarande kurs i nordisk filologi. Ännu under sommaren 1969 hoppades man, att seminariet skulle kunna fortbestå som ett institut för kursverksamhet för redan dimitterade lärare. I sept. 1969 kom den slutliga domen: fyra folkskollärarseminarier i landet skulle enligt regeringens förslag avvecklas räknat från aug. månads början, bland dem Nykarleby seminarium. Den svenskspråkiga lärarutbildningen skulle sedan grundskolan införts i Vasa-området flyttas till Vasa stad.

Den 30 maj 1970 utdimitterades de tretton sista folkskollärarna från seminariet, nämligen

Ekblad, Karl Roger Vörå
Eranda, Klaus Kyösti Helsingfors
Holm, Eric Wilhelm Tenala
Holm, Lars-Henrik Vasa
Lindgren, Sture Valdemar Pojo
Mangs, Carl-Gustav Kaskö
Nyberg, Tom Oskar Gamlakarleby
Nylund, Folke Jakobstad
Sarvimäki, Seppo Vasa
Silvander, Lars Gamlakarleby
Sjöström, Sven Borgå
Wiklund, Claes-Håkan Gamlakarleby
Wistbacka, Stig-Göran Korsholm


Nykarleby seminarium hade då från dess början 1873 utbildat 1.480 lärare, 163 hospitanter och sedan 1960 141 medborgarskollärare i olika ämnen.

Ett ljus i österbottnisk kulturhistoria hade slocknat. 105)

Som en bekräftelse på den ärevördiga läroanstaltens definitiva förnedring fungerade seminariet ännu läsåret 1970—1971 som Ekenäs seminariums underavdelning i Nykarleby och utdimitterade som sådan våren 1971 15 folkskollärare. 106)

Själva avvecklingen har berörts i samband med samskolans och de nya skolornas historia. Sammanfattningsvis kan följande ytterligare anföras. En del av seminariets fonder överfördes till Nykarleby stad. Seminarieområdet överläts till Nykarleby samlyceum, som förstatligades som kompensation för seminariet. Redan år 1973 kommunaliserades dock läroverket. Hela skolväsendet i staden koncentrerades småningom till det forna seminarieområdet, även en del av lågstadiet i grundskolan, som dittills arbetat i centralskolan, d.v.s. gamla Normalskolan vid torget. Helt nya skolhus skulle byggas. Gymnasiet skulle tillsvidare arbeta i de gamla byggnaderna på östra sidan av Seminariegatan och låg- och högstadiet på den västra, åtskilda av sportplanen på området. 107)


Seminariegatan 1910. Vykort J.L. Bircks arkiv
.


Stadsstyrelsen anhöll upprepade gånger förgäves hos undervisningsministeriet att få övertaga seminariebyggnaderna gratis. Statsrådet beslöt dock, att staden skulle ersätta den f.d. seminariefastigheten med 650.000 mk. Senare (1973) nedprutades summan till 325.000 mk med en inbetalningstid på tio år.108) Summan ansågs av undervisningsministeriet vara mycket rimlig. Härvid tog man dock synbarligen ej hänsyn till att byggnaderna, även de nyaste, var föråldrade och ej motsvarade de krav, som borde ställas på den nya skolans undervisningsformer. De var dessutom nedslitna och brandfarliga, varför de även i april 1975 utdömdes av brandsynen. — Byggnaderna vid Älvbranten med sitt internat och den gamla samskolans byggnader vid Västra Esplanadgatan överläts tillsvidare ej till staden. Förgäves anhöll denna hos svenska utbildningskommittén (ordf. prof. L. Wahlbeck), att dessa byggnader av staten borde utnyttjas t.ex. för någon statlig läroinrättning, som på så sätt kunde kompensera förlusten av seminariet. 109) Som ett ringa tillmötesgående från statsmaktens sida tilläts Nykarleby efter kommunsammanslagningen att bilda ett skattedistrikt med egen skattebyrå 1975.



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 187—199.


Nästa kapitel: Högre folkskolan för flickor 1875—1903.


Också skattebyrån är numera nedlagd, men ”Konstskolan” lever i högönsklig välmåga — skrev jag i maj 2004, men i februari 2005 verkar åter ”mörkermännen” för att den skall flyttas. I j uni 2007 beseglades skolans öde.
(Inf. 2004-05-09, rev. 2015-01-24 .)