|
|
Adlercreutz
Vem
är den höge mannen där på älvens strand,
Som skådar
över fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans
läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt
i hans manligt knutna hand,
Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser
och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför
honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar
hotande varandra.
Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för
hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i
blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån
i spåren.
Därav det mörker, på hans panna bor,
Den
skugga, som de ädla anletsdragen
Har överhöljt som med ett
sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett
offer bli, på söners mod bedragen.
Den man, som detta skådar,
skådar allt förött,
Att svika pliktens bud var ej hans vana:
Han är en man så trofast något land har fött,
En man,
som prövat faror, kämpat, segrat, blött
Som yngling redan under
ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
Av lust, av nöd, av låga eller höga,
Du ser en ande, som i
stormar höjts,
Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: —
Han har de bilderna för själ och öga.
Och dock så
är det han, just han, som nyss befallt
Det dystra sorgespelet börjas
åter,
En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,
En mistning steg för steg av hemland, ära, allt,
Vad blott ett brustet
hjärta ej begråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
Ej strid, men flykt han nödgats anbefalla,
Sin trogna här han ordnat
ren till slag,
Men nej, den får ej slåss, den måste fly
i dag,
Som den har gjort en dag förut och alla.
Han ser dess
slutna skaror lösas åter opp,
I spillror söndras ordningen
för striden.
Han känner detta folk i var brigad, var tropp,
Han levat deras liv, han hoppats deras hopp
Ej blott i dag, men långt
förut i tiden.
Han vet, att denna här ej liknöjd går
De nesans steg, hans bud har föreskrivit,
Att bitter harm förtynger
varje spår,
Han vet, att i vart bröst bor frätande ett sår,
Mer kvalfullt, än om dödens hand det givit.
O denna här!
Han prövat har dess kraft, dess mod
I bättre dagar, längesen
förflutna,
Han minns, hur glad för tredje Gustavs blick den stod
Och gick i striden fram och tecknade med blod
Sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
Föryngrad i en ätt,
men ej en annan,
Och därför vet han, vad den vill och kan,
Och
därför, när han ser den rygga, mörknar han
Och sänker,
som av blygd, den stolta pannan.
Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga
av,
Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
Och Gripenberg
har sänkt sin segervana glav.
Var stund är dyr. Med storm går
över istäckt hav
I massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,
Ännu ett värv
han har att övervaka:
På älvens is en bataljon han har;
Den får han ej i gång, den står vid sitt standar
Och viker
ej ett enda steg tillbaka.
Den man, som för den, tröttnat att
med flykt och skam
Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
Hans återtåg är gjort, och tyst och allvarsam
Står
för sin front han nu, besluten att gå fram,
Om ej, så bli
på platsen där han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö,
Nej, hellre stupa, värmd av stridens flamma,
Ej vräkas som ett flarn
på vredgad sjö,
Nej, kämpa som en man och sedan manligt dö;
Och truppen, som han för, den vill detsamma.
Det är von Hertzens
trupp. Genralen känner den
Och vill ej överge sitt folk i nöden:
Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
Han kallar, bjuder, ber;
men nej, de dröja än,
De trotsa honom, som de trotsa döden.
Vad under! Brusar han ej upp av harm
Vid detta trots? O nej, han står
betagen,
Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
Man ser, en eld
är lös i djupet av hans barm,
Och återskenet syns i anletsdragen.
Ett ögonblick, och se, hans eld har brett sig ut,
Så långt
ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas
var minut,
Och skaror svänga om, som skyndat bort förut,
Och
Hertzens bataljon har stormat stranden.
Sprängt är vart hinder för
dess segerlopp,
En mäktig här i hjärtat genombruten,
Och
Åbos kämpar skynda mot den opp,
Och Gripenberg för fram sin
tavasthus'ska tropp
Med högt hurra, i täta leder sluten.
Se dessa män! von Essen, djärv, vid svärdet van,
Med Heideman
och Ramsay vid sin sida,
Se, hur i språng de rusa fram på blodad
plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan
Och
tusen än, säg om de lärt att strida?
Nu äntligt lösta
ur ett hopplöst tvång,
Se de med tjusning ärans kransar viras:
Lång var förnedringen, de burit, lång;
Nu har för dem
grytt opp en hedersdag en gång,
Och med en bragd för sekler skall
den firas.
Förgäves tapper gör sitt motstånd än
en här,
Som själv till denna stund ej motstånd prövat.
Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
Så skönt,
så fruktat nyss, är dömt att slockna här,
Sin trollmakt
avklätt och sin glans berövat.
Dock än en strid. Hans rader
fly, men snart
Med nya massor ses han spetsen bjuda,
Och Finlands kämpar
hejda ren sin fart;
Då hörs i fjärran än, men var sekund
mer klart,
Den stolta Björneborgska marschen ljuda.
Han kommer,
Döbeln, på sin vapenbroders bud,
I sträcktåg har han
hunnit framom tiden.
Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;
Nu syns han. — Adlercreutz, som eldad av en gud,
För vid hans sida
hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
I nästa stund då är den ren förbrunnen,
Och Siikajokis
fält är vårt igen,
Och flyktens nesa tvådd med blod
från tappre män,
Och deras första, stora seger vunnen.
Han, som en gång på våra kala drivor stod
Och kunde
för sitt land dock kärlek bära,
Han, som för detta land
göt glatt sitt varma blod,
Han, som då allt gavs bort, än
ägde kraft och mod
Att träda fram och rädda Finlands ära,
Han vilar nu. Den starke har fått frid,
I Sveas trygga jord hans aska
gömmes,
Och även där han kämpat skönt en strid,
Och ingen skådar än en gryning av den tid,
Då han av Sveas
stolta folk förglömmes.
Men om i hjältars land, i sena
framtidsår,
Hans bragder blekna bort för större minnen,
Och vid hand namn ej mer ett hjärta eldat slår
Och enslig, obesökt,
med nötta runor står
Den grav, vari han göms, den trogne finnen,
Då har hans lov, hans ära än ej dött,
Då skall
hans ande ila över haven
Med stolthet till det land, som honom fött:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött,
Här skall han leva, om ock där begraven. |