Otto von Fieandt

Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Därav lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant,
Endast överstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig,
Bar sitt huvud själv för sig,
Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut:
Klädd han gick i grå syrtut,
Den var sydd på hemloftskullen
Och av egna får var ullen.

Överst på hans hjässa satt,
Sliten blank, hans faders hatt,
Ärvd vid Villmanstrand på näset,
Där hans farfar bet i gräset.

Lägg därtill i vintertid
Fårskinnspäls, helt kort, men vid,
Becksömsstövlor sist på foten,
Sådan red han framför roten.

Hjälte var han ej just så,
Att han nu dugt ses uppå;
Andra tider, andra seder,
Fieandt bar för djupt sin heder;

Bar sitt svärd som bihang blott,
Gud vet, om han sköt ett skott
Under hela långa kriget;
Visst är, att det är förtiget.

Järn och stål och krut och bly,
Därom fick hans trupp sig bry;
Den höll primen, han höll basen,
Gubbens vapen var karbasen.

När han gick med den i hand,
Klämde till för kung och land,
Var han seg som gamla eken,
Blev ej gärna trött av leken,

Kunde slåss fast hela dan,
Brydde sig om segern fan,
Ville blott ge drift åt striden,
Därtill var hans kantschuk vriden.

Finnen, visste han helt gott,
Är för trygg för att ha brått,
Ville därför hjälpa arten,
Icke modet, endast farten.

Pipa skulle dock han ha,
Eljest var det aldrig bra;
Men med röken frisk i munnen
Slogs han glatt, fast övervunnen.

Ofta mitt bland vapnens brak
Tog han därför ny tobak,
Lät sin närmsta busse bida
Och slå eld, förrn han fick strida.

När han sen i hopen stod,
Översköljd av svett och blod,
Gjorde med sin dagg försöken
Och ur bottnens djup sög röken,

Fick sin trupp i ordning ställd,
Bajonetten vackert fälld,
Och bröt in i värsta klämman,
Var han som på eget hemman.

Talte finska som en tolk,
Skrek som åt sitt arbetsfolk;
En fick pris, en ann' en skrapa,
Ingen fick stå lat och gapa.

Då, så säga än hans män,
Var ej gott för fienden,
Då var gubben lik hin onde,
Annars var han som en bonde.

Sådan kom han med sin flock,
Samma pipa, samma rock,
Efter många hårda strider
Fram till Karstula omsider.

Hela finska härens hopp
Vilade på denna tropp,
Knappt tolv hundra man numera;
Vlastoff kom med trefalt flera.

Hurtig lek det skulle bli,
Fieandt stoppade uti,
Prövade sin dagg mot klacken
Och begynte strax attacken.

Sexton timmar höll han ut,
Då fick gubben stryk till slut,
Måste dra sin trupp ur flamman
Och ge djävulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då,
Att han rakt slöt upp att slå,
Tryckte djupt sin hatt på pannan
Och blev spak som trots en annan.

Så till Möttönen han red,
Såg blott styvt mot sadeln ned,
Höll sin högra hand vid brickan;
Pipan, den låg gömd i fickan.

Vad han satt och tänkte på,
Kunde ingen rätt förstå,
Med sig själv blott höll han gille,
Lät sitt folk gå som det ville.

När han kom till Lintulaks,
Bad han om en halmkärv strax,
Sökte sömn på all sin möda,
Smakte ej en bit till föda.

Sådan slöt han denna dag;
Nästa morgon, tre vid lag,
Sen han fått en smula blunda,
Var han ren helt annorlunda,

Var mest såsom vanligt förr,
Tittade ur stugans dörr,
Lika skarp som förr i synen,
Och drog valk vid ögonbrynen,

Tog en pärla, förrn han for,
Snäste till sin yngre bror,
Gav vid ån en örfil redan,
Rökte friskt i Perho sedan.

Gud vet eljest hur det är,
Väl behövs i fält gevär,
Men att såsom Fieandt strida
Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män,
När det väckes fråga än
Om de tusende besvären,
Landets fall och huvudhären:

»Annorlunda kriget gått,
Om en general man fått,
Som förstått värdera tiden,
Och som rökt tobak i striden.»

Johan Ludvig Runeberg (1848)
Fänrik Ståls sägner, första samlingen.


Läs mer:
Om Otto von Fieandt.