|
|
Fänrikens
hälsning
(Till Gregori Tigerstedt på femtionde
årsdagen av striden vid Revolaks.)
»Har du på
livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där
sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa
kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.
Det fanns
vid Cronstedts skara förr en man,
Ännu i minnet kär för
mig att skåda;
Jag var ren veteran, en yngling han,
Men samma anda
bodde i oss båda.
Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men
nej!
Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.
Det syntes på
hans blick, hans gång, på allt,
Att han var född för
svärdet, ej för trossen.
En högrest krigarbild, en smärt
gestalt,
Gick han sin bana fram, den raske gossen.
Han var mitt ögas
fröjd från dag till dag,
Han kände icke mig, men honom jag.
Jag minns hans stämma, fostrad högt i nord,
Ljöd den som
nordan skarp inför plutonen;
Till målet har som kulan vart hans
ord
Och trängde in, ty det var krut i tonen;
Det låg ett vittne
ren i denna röst,
Att den var hemma från ett trofast bröst.
Och vart det bar, vadhelst han pröva fick,
Vid hopplöst återtåg,
av nöd och våda,
Brann samma eld i samma öppna blick,
Sågs samma lugn i samma anlet råda;
Det var, som om man läst
i brons däri:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.
Ibland när farten norrut blev för stor
Och mången kämpe
grät av harm och smärta,
Då bet han tänderna ihop och
svor,
Men tåren gömde han uti sitt hjärta;
Blott pressat
från hans läppar hörde vi:
»Än kommer dag, än
är ej allt förbi.»
Och dagen kom, hans festdag, då
vår här
Med ära kunde veckla ut sin fana.
Vid Revolaks
ljöd ropet: »I gevär!»
Och krigarn, jagad nyss, fick
ändra bana.
En blixt av fröjd flög genom männens rund,
Det var en stund, en oförgätlig stund.
O vilken syn! En här
med slocknat hopp
Bröt fram att det vid stridens låga tända,
En hämmad ström ur sprängda dammar lopp
Att mot vart hinder
sina böljor vända,
Ett folk, förnedrat till förtvivlans
rand,
Stod upp att värna sina fäders land.
I ljus smalt
rodnan bort kring österns berg,
Och dagens strålflod kom alltmera
nära,
Då tog omkring oss drivan purpurfärg,
Där grydde
morgonrodnan av vår ära:
Allt djupare, ju högre solen stod,
Sken denna morgonrodnad, - den var blod.
Men dagens första väkt
knappt än förgått,
När stridens sista flamma var förbrunnen
Och Siikajokis unga seger fått
En tvillingsbroder, lika skön befunnen.
Ett jubel skallade från led till led,
Det var den hälsning, som
den mottogs med.
Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,
Där vreden rasat nyss, nu rådde friden:
Man stred ej mer, man sov
där djupt och tungt,
Man sov den sömn, som mer ej störs i tiden;
Och fanns en vaken, var det blott en vän,
Som hos en vän, som somnat,
dröjde än.
Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,
Jag fått en visshet, lika svår att sakna:
Jag hade sökt bland
leden Tigerstedt,
Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.
I segerns stund, av stridens glädje varm,
Han somnat här med genomstungen
barm.
Den tappre! Nyss likväl jag honom såg
Så ung,
så käck, så stark sin stormning våga
Och rycka an i
omotståndligt tåg
Mot höjda svärd och vilda eldgaps
låga;
Nu låg han stel, på samma driva sträckt,
Där nyss Bulatoffs eldar djärvt han släkt.
Dock än
med livets färg ifrån hans drag
Ej prägeln av hans lugna själ
försvunnit,
Uti hans bleka anlet kunde jag
Än se det trygga
mod, jag förr där funnit;
Jag måste tänka, när jag
såg däri:
»Än kommer dag, än är ej allt förbi.»
Och se! Än var ej allt förbi. Ännu
Han sparad blev för
fosterlandets fana.
Jag såg ej honom sen. Kanhända du
I livet
möter honom på din bana:
Då hälsa honom än från
fordomdags,
Från Stål, från bragderna, från Revolaks.»
Så talte gamle Stål en gång om dig,
Du kämpe från
vår äras gyllne tider.
Hans hälsning har studenten gömt
hos sig,
Tills grånad ren han bär den fram omsider,
Nu, när
ett sekel hunnit halvt förgå,
Sen för din fosterjord du stridde
då.
Tag denna hälsning kärt, det bor i den
En hälsning
ock ifrån det land, dig födde;
Det räknar lederna utav de
män,
Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.
De
glesnat mycket, desto mera har
Det kärlek för de få, det äger
kvar.
Det tackar dem för detta trogna mod,
Som än vid polens
is ej slöt att brinna,
Det tackar dem för allt det ädla blod,
De för dess framtids räddning låtit rinna,
Att genom dem dess
lösen kan förbli:
»Än kommer dag, än är ej
allt förbi.»
|