Gamle Hurtig

Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustav var hans man. »Vad strider
Höll han ej med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själv stod med i rök och blod,
Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar bott ej vikit
Från vad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blev trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det är synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken
Hann höll tal, hur mild var ej hans ton?
Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:
'Får jag svansa din kanon?'
'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'»

Så alltjämt med sägner, lika dessa,
Satt den gamle vid sin vakteldsglöd,
Gråa lockar höljde ren hans hjässa,
Men ännu var kinden röd;
Yngre var han dock i Gustavs dar.
Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget,
I den vilda skogen höll man hov.
Sömn var sällspord över huvud taget,
Men den gamle Hurtig sov;
Han, som vakat förr till sista man,
Hade somnat nu förrn någon ann.'

Någon stund likväl av kvälln han sutit
Lutad stilla mot en furas stam,
Tänt sin pipa och i klagan brutit
Om hur kriget gick bakfram,
Hur han nödgats tänka ut ett sätt
Att få slut en gång på sin reträtt.

»Att gå undan», så de fallit, orden,
»Har man lärt sig nog och lär sig än.
Sprungit har man en gång förr mot norden
Och är nu på språng igen.
Fly, det är det usla hopp, man har,
Och att en gång stanna, Gud vet var.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas,
Då är tid att börja annan sed.
Den som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer därmed;
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hava tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera.
Han har funnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå kvar;
Den som lärt sig denna konst en gång,
Han kan ta farväl av allt sitt språng.»

Sen han sagt den, hade lugnt han knutit
Sina armar över bröstet blott,
Och mot trädet, vid vars stam han sutit,
Sänkt sig tyst och somnat gott,
Somnat utan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara
Kämpat ut sin sista hårda strid;
Slut var kraften att vårt land försvara.
Tiden var en sorgens tid;
Hären, krossad lik en brusten våg,
Hade börjat nu sitt återtåg.

Var den syntes, sågs blott dyster smärta,
Hördes blott en klagan, djup och dov;
Lugn fanns ej i något vaket hjärta,
Men den gamle Hurtig sov;
Där Kamenski slutligt sprängt hans led,
Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sov, som om av Gustavs tider
Varje minne längesen han mist,
Sov mer djupt från marscher, språng och strider
Än vid bivuaken sist,
Sov förutan sorg och huvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.
[innehåll]

Kulneff
Och efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd' dö och leva kunde han,
Den främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördriv;
Att falla endast blomman var
Utan en hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och gav helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde de ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland tavlor en av eget slag,
En bild av bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund, som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rädd för fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn blott,
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an
Med sabeln lyft, i eggat språng,
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nån gång,
När, med sin korta päls uppå,
Från gård till gård han syntes gå
Och dröjde kvar som vän och gäst,
Varhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om
Sin skräck, när utan krus och lov
Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
Där hennes älskling sov.
»Men», säger hon, »han kysste blott
Mitt barn och log så fint, så gott,
Som nu hans bild på väggen där,
Om blott man närmre är.»

Visst är, att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som guld;
Man klandrar,att han tog ett rus,
Det var hans hjärtas skuld;
Och detta hjärta bar han med,
Då han höll frid, som då han stred:
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.

Det fanns i ryska härens namn,
Som på sitt blad historien skrev,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än kriget blev.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände varje Finlands son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen av,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på hav,
Knappt anad förr än känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse liksom svensk var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sov helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: »I gevär!»
Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport,
Långt skild från ryska härens stråt,
Men åt och drack av bästa sort,
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, mitt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund,
Det yrde opp ett moln av damm,
Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt på sin häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest,
Så skäggig han kom dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blev det han, som drack vårt vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna av Don.

Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö, om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff överallt
Och gjorde spratt på spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte man, var han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten långtifrån.

Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade av välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, vilkas tag han rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp varann,
De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans ära lever kvar allen,
Bestrålande hans land;
Och var hans namn du nämnas hör,
Hör du »den tappre» nämnt framför;
Den tappre, vilket härligt ord
Av tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
Den gav oss ofta djupa sår,
Dock älska även vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty vad som mer än alla band
Av fana och av fosterland
På krigets ban förbrödrar oss,
Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Vad mer, om än han göt vårt blod,
Det var hans krigarätt.
Han var vår fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med fröjd som vi,
Var det ett ont däri?

Förhatlig är den fege blott,
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell envar som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett glatt hurra, ett högt hurra
För varje man, som kämpat bra,
Vadhelst han blev i livet än,
Vår ovän eller vän!


Johan Ludvig Runeberg (1848)
Fänrik Ståls sägner, första samlingen.