|
|
Kulneff
Och
efter kvällen räcker till
Och minnet ger oss glädje än,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det
var en äkta folkets man,
Båd' dö och leva kunde han,
Den
främste, där det höggs och stacks,
Den främste, där
det dracks.
Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var
för honom tidsfördriv;
Att falla endast blomman var
Utan en
hjältes liv.
Vad vapen man i handen höll,
Det var detsamma,
blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.
Och älska var hans hjärtas lust,
Och lika
fritt som snabbt hans val:
Han kom blott från en blodig dust
Och
gav helt färmt en bal;
Och sen han lågat natten ut,
Tog han
sin skönas sko till slut
Och fyllde de ur närmsta bål
Och drack sin avskedsskål.
Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland tavlor en av eget
slag,
En bild av bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund, som under skägget ler,
En blick, helt öppen, varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.
Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans chock;
Var man det minsta rädd för
fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn
blott,
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg
man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.
Så sågs
han, när han rände an
Med sabeln lyft, i eggat språng,
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nån
gång,
När, med sin korta päls uppå,
Från gård
till gård han syntes gå
Och dröjde kvar som vän och
gäst,
Varhelst han tyckte bäst.
Än talar mången
moder om
Sin skräck, när utan krus och lov
Rakt fram till vaggan
Kulneff kom,
Där hennes älskling sov.
"Men", säger
hon, "han kysste blott
Mitt barn och log så fint, så gott,
Som nu hans bild på väggen där,
Om blott man närmre är."
Visst är, att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som
guld;
Man klandrar,att han tog ett rus,
Det var hans hjärtas skuld;
Och detta hjärta bar han med,
Då han höll frid, som då
han stred:
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.
Det fanns i ryska härens namn,
Som på sitt blad historien
skrev,
Som fördes hit i ryktets famn,
Långt förr än
kriget blev.
Barclay, Kamenski, Bagration,
Dem kände varje Finlands
son,
Och skarpa strider bidde man,
Där dessa ryckte an.
Men Kulneff visste ingen av,
Förrn krigets flamma här var tänd;
Då kom han såsom storm på hav,
Knappt anad förr än
känd,
Då bröt han fram som blixt ur sky,
Så väldig
och likväl så ny,
Och glömdes ej och kändes nog
Från
första slag, han slog.
Man hade kämpat dagen ut,
Och rysse
liksom svensk var trött.
Man trodde glad, att allt var slut
Och sov
helt lugnt och sött;
Men bäst vid drömmens barm man låg
Och guld och gröna skogar såg,
Så skrek en skyltvakt: "I
gevär!"
Och då var Kulneff där.
Man följde
makligt en transport,
Långt skild från ryska härens stråt,
Men åt och drack av bästa sort,
Och drack på nytt och åt;
Men plötsligt, mitt i glädjens stund,
Kom Kulneff som en obedd kund,
Det yrde opp ett moln av damm,
Hans pikar glänste fram.
Och
satt man stadigt på sin häst
Och gjorde allt med bästa flit,
Kom gubben rakad från vår fest,
Så skäggig han kom
dit;
Men höll man mindre amper min,
Då blev det han, som drack
vårt vin
Och bjöd oss kvitta detta lån
Vid stränderna
av Don.
Och var det varmt och var det kallt,
I regn, i snö,
om dag, om natt,
Allt syntes Kulneff överallt
Och gjorde spratt på
spratt;
Och ställdes här mot här till slag,
Visst märkte
man, var han tog tag,
Den fria stäppens käcke son,
Kamraten
långtifrån.
Dock hade Finlands hela här
Ej kunnat
visa en soldat,
Som ej höll gamle Kulneff kär
Som trots en stridskamrat.
Och syntes blott hans kända drag,
Då grinade av välbehag
Mot björnen från kosackens land
Hans bror från Saimens strand.
Och denne åter såg helt nöjd
Mot ramar, vilkas tag han
rönt,
Och bröt han in, var det med fröjd,
Som om det mödan
lönt.
Det var en syn, som dugde se,
När Kulneff togs med finnarne;
De visste bära opp varann,
De starke, de och han.
Hans arm har
domnat längesen,
Han föll i strid med svärd i hand,
Hans
ära lever kvar allen,
Bestrålande hans land;
Och var hans namn
du nämnas hör,
Hör du "den tappre" nämnt framför;
Den tappre, vilket härligt ord
Av tacksam fosterjord!
Hans klinga
drogs mot oss, hans lans,
Den gav oss ofta djupa sår,
Dock älska
även vi hans glans,
Som om han varit vår;
Ty vad som mer än
alla band
Av fana och av fosterland
På krigets ban förbrödrar
oss,
Är samma kraft att slåss.
Hurra för Kulneff,
för hans mod!
Hans like skall ej hittas lätt;
Vad mer, om än
han göt vårt blod,
Det var hans krigarätt.
Han var vår
fiende, välan,
Vi voro fiender som han;
Att han högg in med
fröjd som vi,
Var det ett ont däri?
Förhatlig är
den fege blott,
Åt honom ensam hån och skam,
Men hell envar
som tappert gått
Sin krigarbana fram!
Ett glatt hurra, ett högt
hurra
För varje man, som kämpat bra,
Vadhelst han blev i livet
än,
Vår ovän eller vän! |