Örnen och lejonet
ofullbordat manuskript av Zacharias Topelius

7. Ryssarne komma.

Natten mot den 1 April uppskrämdes den lilla staden af hästtraf och larm på gatorna. De nyfiknaste rusade ut, de räddaste drogo sängtäcket öfver hufvudet och försökte inbilla sig, att det var endast en kommendering af eget folk, som återvändt för att rekognoscera. Natten var dimmig och mörk; man såg endast förbi ilande svarta skuggor, men man hörde kommandon och tillrop på ett främmande, okändt språk, som snabbt jagade alla nyfikna åter in genom portarna. Kosacker! Kosacker!

Finska arméns eftertrupper hade knappt hunnit en mil från staden, innan Kulneff med sina kosacker var dem tätt i hälarna.

Fältvakten vid Sundby blef anfallen vid daggryningen, en kornett sårad och två man fångne.

Denna nyhet spridde sig som en löpeld i staden. Man såg ryttare ila i sporrsträck norrut, man hörde ett aflägset smattrande som af gevärseld. Allt detta skrämde. Det hundraåriga ryktet om kosackernas framfart qvarlefde ännu med alla dess skräckscener. Många begynte inpacka sin redbaraste egendom, några flydde till skogarna, qvinnor och barn skickades till aflägsna torp, där alla vägar upphörde. Två dagar varade paniken. Då anlände förtrupperna af ryska infanteriet under öfverste Turtschaminoff, och hans första åtgärd var en proklamation på svenska språket, som efter trummslag upplästes på torget:

Invånarne skulle vara lugna och förhålla sig stilla. Dem skulle intet ondt vederfaras. Kejsaren skulle taga dem under sitt nådiga beskydd. Alla förnödenheter för ryska arméns räkning skulle betalas kontant.

Icke många åhörare på torget hade vågat sig ur sina gömslen. Men bland de få voro pligtskyldigast stadens borgmästare [Carl Jakob Stenman] och fiskal. Dessa läto genom stadstjenarne förkunna proklamationens innehåll. Det spridde sig under misstro, blandad med nyfikenhet. Trupperna mottogos nödtvunget i inqvartering; man vågade icke visa sura miner, men qvinnor och barn instängdes på vindarna. Till mångas förvåning befunnos dessa ovälkomna gäster icke vara menniskoätare. Disciplinen var sträng; intet ofog, ofta ett godmodigt skämt. Och när hvarje reqvisition betalades kontant och ryska soldaten villig delade med sig sin färska limpa, nyss gräddad, begynte man förstå hvarandra. Det finska och svenska befälet hade icke varit så nogräknadt. Det hade utan omständigheter reqvirerat och tagit allt, som behöfdes: hästar, selar, kärror, slädar, hö, halm, slagtboskap, yxor och redskap och annat mer, stundom mot qvitto, som aldrig betaldes, oftare utan. Ryska befälet hade ordres att icke pruta; landtmannens smör och köpmannens kryddor stego i pris.

Efter ryska förtrupperna följde hufvudstyrkan under general Turtschkoff. En afton anlände, under stark eskort, den ryska krigskassan till konsul Juthes hus, där Turtschkoff logerade. En lång rad af tunga påsar, fyllda med silfverrublar, ställdes under bevakning på salens golf och värden inkallades. Samtalet fördes med tolk.

— Ett vackert hus och beqvämt inredt, — sade med ett förbindligt smålöje.

— Ers excellens gör mig förlägen, — svarade Juthe. — En småstad saknar många beqvämligheter.

— Har ni något att klaga öfver mina officerare eller soldater? Anmäl det utan fruktan. Ni känner proklamationen; jag vill sörja för att den efterlefves.

— Jag tackar ers excellens. Jag har ingen anledning att klaga.

— Godt. Kriget har sina besvär, men ni har att vänta stora fördelar med freden. Er handel skall blomstra under vår kejsares mäktiga beskydd. Ni är ju köpman?

— Ja.

— Finns här i staden en bank?

— Nej, ers excellens.

— Men ni kan måhända tjäna mig med svenskt mynt mot ryskt. Vi betala allt kontant, som ni vet, men folket här i norr förstår ej vår rubel. Jag är villig att betala er riksdaler efter gångbar kurs på Hamburgs börs.

— Vågar jag fråga hur stort belopp ers excellens önskar vexla?

— En half miljon rubel. Man kan ej medföra större belopp i silfver.

Konsul Juthe var köpman nog för att förstå hvad detta innebar. En half miljon rubel i silfver betydde efter dagens kurs en miljon riksdaler i svenskt riksgälds.

— Jag fruktar, att jag ej kan gå ers excellens önskan till mötes med hela beloppet, men om jag får tid till i morgon middag, skall jag försöka.

— Godt. Jag väntar er i morgon klockan 1.

En köpman räknar. Ryska kursen stod lågt i Hamburg. Om Celinas hela förmögenhet nu kunnat disponeras i svenska riksgäldssedlar, hade affären med två skilling vexelprocent på rubeln inbragt 20 riksdaler, men hvar taga en miljon kontant? Möjligen i Wasa, möjligen någon del i grannstäderna … men här?

Småstadens affärsmän kände hvarandra: här anlitades ett plus, där fylldes ett minus; kredit och konkurrens omvexlade. En del af natten och hela följande förmiddag användes att uppnegotiera kontanter. En hade nyss inkasserat en remissa för tjära, en annan för plankor, en tredje för frakt. Högar af slitna sedlar ända ned till dessa gångbara tolfskillingar, hvilkas smutsiga qvarlefvor sammanhöllos af knappnålar och kapprockar, lågo på Juthes bord, och likväl hade han icke lyckats sammanbringa mer än en fjerdedel af det önskade beloppet. Detta mottogs, och trasiga sedlar utbyttes mot blankt silfver. Största delen af de tunga påsarna i konsul Juthes sal fortsatte resan norrut.

Men en hake återstod ännu i denna vexelaffär. När Juthe återvände till sitt kontor, fann han där sin dotter Celina med högröda kinder och döljande sina vackra mörka ögon bakom en näsduk, såsom hade hon gråtit.

— Nå, hvad är det? — frågade fadren snäft. Han var icke van att se tårar på sitt kontor.

— Jag blygs, pappa!

— Blygs? För hvad?

— För att pappa vexlar pengar med fienden.

— Hvad är detta åter för dumheter?

— Jag blygs för att pappa förser våra fiender med svenskt mynt till att köpa förrädare.

— Ser man på! Och hvem har sagt dig, att dessa penningar gå till förrädare? Vet du icke, att ryssarne betala alla reqvisitioner kontant? Är icke detta bättre för landet, än att de skulle taga hvad de behöfde med våld?

— Nej, pappa. Den, som tager med våld, han är och förblir en fiende, men den, som betalar väl, han är en vän, på hvilken man kan förtjena något. Hvarför underhålla en vänskap, som är en port till förräderiet? Hvarföre ej låta dem utströ sitt silfver, som ingen förstår och ingen kan vexla?

— Du är ett barn i affärer, min flicka. Förstår du icke, att silfver är silfver för hvarje tiggare? Det är ju fördel för svenska kronan, som icke kan inlösa sin riksgäld, att vi omsätta dess sedlar i redbart mynt.

— Och sälja vårt land!

— Gå till din hålsöm, barn, och blanda dig ej i det, som du icke förstår! Jag har ej tid med romangriller.

Celina gick, ej utan att hennes barnsliga förebråelse hade lemnat en omärkelig törntagg i köpmannens samvete. Hon förstod sig ej på affärer, och likväl fanns där ett grand af sanning i hennes blygsel. Hvar sak för sig, — men hvarför hade jag ej en slef, när det regnade gröt?
(Inf. 2004-12-05.)

Ryssarne komma. Kejsaren har tagit staden under sitt nådiga beskydd och önskar ersätta alla eventuella skador. Förstoring.
1. Pigan Amanda - Gunilla Holmberg
2. Tolk - Simon Westerlund
3. General Turtschoff - Håkan Ahlnäs
4. Konsul Juthe - Anders Fredriksson
5. Celina Juthe - Matilda Sjöholm
(Inf. 2009-09-06.)

8. Trohetsed och bal.

Hvilken underlig vår, denna vår 1808, det nya Finlands stormiga daggryning! Såsom regnskurar och solsken, dödande frost och vaknande lif vexlade, så vexlade äfven i menskornas hjertan fruktan och hopp, misströstan och segerjubel. Hvarje dag medförde förstorade rykten om segrar, som upplöste sig i nederlag, och motgångar, som slutligen visade sig vara en framgång. Kriget inträngde ända till barnkamrarne. Gossarna lekte soldater med trummor och träbajonetter, flickorna beväpnade sina dockor med hårnålar och veko spelkort, hvilka de uppställde i rader och blåste omkull; hela kompanier föllo för en liten vindpust! Ung och gammal kannstöpte i politik; det var icke längre Bonaparte och engelsmännen, det var Sverige och Ryssland, en kung och en kejsare, som stredo om herraväldet, och det må förlåtas den tidens småfolk, att kejsaren kom till korta. Kungen var ännu omhöljd af all majestätets gloria, han skulle göra't, han skulle snart, snart tåga i triumf genom sitt befriade Finland. Vi hade ju Sveaborg!.. Men så kommo jobsposterna …

Redan i medlet af april spridde sig ryktet om Sveaborgs förestående kapitulation med samma oförklarliga hastighet, som den tidens alla rykten, när bref och tidningar endast framkommo med resande eller kurirer. Ingen trodde därpå, och likväl låg där som en röklukt i luften Sveaborg? Omöjligt! Snart skulle där svalla ett öppet haf med de förenade svenska och engelska flottorna i segertåg emot öster!

General Tutsckoff med den ryska hufvudstyrkan hade fortsatt sin marsch mot norr i hopp att jaga Klingspor öfver gränsen; men en bataljon om 1,000 man hade qvarlemnats under öfverste Jankovits för att bevaka den strategiskt vigtiga väg skilnaden vid Juthas, en qvart mil söderom staden. Glad att få vila från marscherna, gjorde sig denna bataljon snart hemmastadd. Officerarne läto presentera och visade artigheter mot damerna. Språket gjorde, med främlingarnes lifliga gester, så litet hinder som möjligt. Mottagandet, kyligt i början, blef efterhand fördragsamt. Man vågade icke reta öfvermakten. Militärmusiken vann ungdomens välbehag och spelade, utom i paraderna på kejserliga högtidsdagar, ofta som folknöje. Krigets fruktansvärda demon grinade vänskap och omlindade sitt blodiga svärd med fredens eklöf.

Då kom en knut på tråden. Ryske öfverbefälhafvaren i Åbo, grefve Buexhöfden, lät utgå en ordre, att det eröfrade Finland skulle svära trohetsed åt hans kejsare. Befallningen upplästes under trumslag på torget, borgmästare, råd, fiskal och öfrige embetsmän voro pligtskyldigt tillstädes. Följande söndag kungjordes befallningen i kyrkan. Presterskapet hade fått en antydan från biskopen att icke motsätta sig fiendens påbud, och en ung komminister uppläste kungörelsen som en ramlande lexa. Kyrkfolket vände frågande på hufvudet: hvad var detta? Skulle man än en gång svära trohet åt kunglig majestät?

Emellertid aflades eden af stadens invånare i rådhuset, af landsförsamlingen i tingsstugan. Ryska befälet var nog klokt att blunda med formerna, endast embetsmännen fullgjorde sin skyldighet. De få öfrige närvarande framträdde, utan att räknas, lade sin hand på bibeln och mumlade under tysta förbehåll, något om lif och själ. Den tron var allmän, att om man vid edsorden lyfte fingrarna från boken, hade eden förlorat sin kraft. Här lyftes i tysthet fingrar, och många samveten ansåge sig fria. Efterverlden har utdömt dessa tvungna eder. Bättre har sedan det nya Finland utan eder bevarat sin trohet mot monark och fädernesland.

Samtidigt hade till ryska befälet anländt depech om Sveaborgs kapitulation. Allt var här jubel och segervisshet. Dessa två stora tilldragelser, Sveaborg och trohetseden, måste firas med någon allmän högtidlighet. Illumination ansågs ej rådlig att påbjuda, men militärparaden skulle efterföljas af en lysande bal. Det dröjde ej länge, innan två unge fänrikar infunno sig i alla hus, som kunde räknas till societeten, med en artig inbjudning till unga damer med fäder, och mödrar och, af skyldig höflighet, äfven stundom en bror, men kavaljerer bestod sig balen sjelf. Värdarne voro ursäktade att ej kunna presentera tryckta bjudningskort, då närmaste tryckeri fanns i Åbo.

Hvilken inbjudning, hvilket bryderi i den tysta småstaden! Fäder och mödrar sammanträdde till rådplägning. Skulle bjudningen mottagas? Skulle den afslås? Men huru trotsa en fiende, som för ögonblicket hade makt öfver lif och egendom? Hvarje opposition nedtystades. Bjudningen XXXmåste mottagas. Och mångas nyfikenhet förenade sig med de gamlas fruktan. En bal med militärmusik hade ännu knappt någon i staden upplefvat.

Konsul Juthe med fru underrättade sina barn om beslutet. Celina, Ville och Manda få komma med: Matte och Lina bli hemma.

Manda dolde icke sin fröjd; Ville mottog beslutet utan protest, Celina rodnade. En bal hos fiender! — utropade hon.

— Hvar sak för sig — „[?], där han kunde befalla“, — svarade fadren, citerande ett bekant uttryck från den tidens skådespel.

— Med far vid sin sida är man icke hos fiender, — anmärkte fru Juthe.

— Förlåt mig pappa; jag kan icke.

— Hvad? Måste jag befalla min dotter att icke blottställa sina föräldrar?

— Men Celina, där blir militärmusik! — inföll Manda.

— Du får välja mellan din hvita tyllklänning eller din ljusröda crêpe, — återtog modren.

— Och hvad får jag? — frågade Manda.

— Du får din gröna ylleklädning med hvitt skärp och dina guldörhängen, som du fick till julklapp.

Celina fick en idé. — Jag skall komma, — sade hon, — om jag får kläda mig svart och icke dansa.

— I sorgdrägt? Är du från vettet?

— Förlåt mig, pappa! Jag kan ej förneka mitt lands sorg.

Stor familjescen. Böner, tårar, vrede, ingenting kunde förmå den halsstarriga flickan att ändra beslut. Celina förblef hemma, föräldrarna och två af syskonen gingo till balen förebärande att Celina vrickat sin fot, en missräkning för värdarne, då just hon varit påräknad.

Balen i rådhusets öfra våning var så lysande man kunnat åstadkomma och blef länge ett samtalsämne. Trettio unga officerare slösade på damerna artigheter, konfektyrer och mandelmjölk, men supér kunde ej serveras, emedan rådhuset saknade kök. För de äldre herrarne funnos spelbord, thoddy och lerpipor. Dansen gick med svindlande lif, som förekom de stillsamma mödrarna alltför sydländskt. De unga flickorna blygdes dagen därpå att bekänna huru landsförrädiskt de roat sig, och de få civile, som pligtskyldigast stått i skuggan, yttrade sig om balen i vanvördiga ordalag. Det var för öfrigt ej här Kulneff drack sin sköna skål ur hennes sko. Kulneff huserade denna tid vid Siikajoki elf, och den bravur Runeberg omtalar skedde i Jakobstad.

[Läs mer: Tro- och huldhetseden i Johan Blåmans dagbok.]

(Inf. 2004-12-12.)

9. Vadet

Öfra våningen i Juthes hus var upplåten till högqvarter för general Jankovitz med hans två adjutanter. Dessa två, kapten Lubominsky, 28 år, och löjtnanten furst Tscherkasky, 20 år. Båda voro unga män af börd och god uppfostran, förbindliga i sitt sätt och tillhörande den del af ryska officerskåren, som ihågkom, att man ämnade behålla det eröfrade landet, och därför borde i sin beröring med invånarne uppträda som vänner, icke som fiender. De hade låtit presentera sig i familjen och i början mottagits med reserverad höflighet, men efterhand lyckats tillvinna sig moster Jeanettes bevågenhet och så småningom blifvit förtrogna i huset, där de bebodde ett gemensamt rum. Det låg i konsul Juthes intresse att genom ett godt förhållande till befälet undvika mycket af de trassel och de förluster, som kriget medförde.

Så hände sig, tre dagar efter balen, att de två unge adjutanterna sutto en qväll, förtroligt språkande med familjen, i förmaket. Båda talade fransyska, Celina var tolk, medan händer, miner och teckenspråk voro lifligt i rörelse. Den svarthårige, spenslige Tscherkasky, som påtagligen fått sina löjtnantsepåletter genom protektion, var som ett gladlynt bortskämdt lyckans barn, komiskt förtviflad, när man icke förstod honom, och roade ungdomen med taskspelarkonster. Manda, hvars främste kavaljer han varit på balen, föll honom beständigt i talet och afslöjade obarmhertigt hans hokuspokus. De små gåsarna voro förtjusta och härmade lika ogeneradt hans språk och hans gester.

Celina, den enda, som kunde obehindradt meddela sig med de två främlingarne, satt vid sin sticksöm i lifligt samtal med kapten Lubomirsky. Hon kände en oemotståndlig lust att trotsa och förödmjuka denne segrande fiende som såg så ogeneradt trängde sig in i familjelifvet, och hon vägde ej orden. Det förtröt henne, att han icke lät afväpna sig, icke brusade upp i vrede, den fine ädlingen ej bevärdigade småstadsflickan ens med ett stickord till gengäld.

— Är er fot nu frisk, mademoiselle?

— Åh ja, den har aldrig varit sjuk.

— Man sade likväl …

— Jag dansade hellre hemma. Slut fred med oss, monsieur, så skall jag ha den äran att dansa med er.

— Jag vet, att ni kan vara fiende till vårt lugn, men kunna vi ej vara vänner i öfrigt?

— Är det icke en polsk orden löjtnanten bär?

— Ja, det är Stanislaus, som Ryssland lånat af oss. Jag fick den vid Eylan, där jag blef sårad.

— Och ni tjenar i rysk tjenst?

— Jag är född polack, fördes som barn till Ryssland och uppfostrades i en kadettkår.

— Och nu tjenar ni mot ert fädernesland?

Lubomirsky höjde på axlarna. — Jag tjenar min heder och pligt. Kan jag omgöra verldshändelserna?

— Ni kan tjena ert fädernesland.

— Om ni vore i mitt ställe, mademoiselle, skulle ni tjena den makt, som för ögonblicket bereder ert fädernesland ett välbehöfligt lugn.

— Lugn och tillintetgörelse!

— Folken kunna dö, blott de dö med ära. Men folk med en storhistoria bakom sig dö icke slätt.

— Således vill ni nu bereda också vårt folk samma lyckliga, tillintetgörande lugn? Herr kapten, ni har glömt äran. Våra försvarare skola sörja för att påminna er därom.

— Jag hoppas det, mademoiselle. Vore ni krigare, skulle ni förstå, att äfven vi tröttnat vid dessa ändlösa marscher i hälarne efter en flyende fiende. Finland blef bättre försvaradt för tjugu år sedan. Men för hvad striden I? För att förblifva Sveriges blodiga ärrbetäckta sköld och likväl hopplöst gå under, i stället att underkasta er en makt, som bättre försvarar er.

— Ni frågar hvarför vi strida. För sexhundra år vänskap och trohet i nöd och lust, för våra lagar, vår frihet och vår europeiska kultur. För hvad striden I? För en kejsares välbehag, för en sniken åtrå till andras land och för att påtvinga ett fritt folk er asiatiska despotism! Åh; monsieur, jag skulle i ert ställe sönderbryta af blygsel min sålda värja och uppsöka mina landsmän, för att med min gamla polska sabel strida mot deras förtryckare! Celina var vacker i denna trotsiga hänförelse med högröda kinder, blixtrande ögon och de rika bruna lockarna lösgörande sig från kammen. Lubomirsky smålog, gjorde militärisk honnör och återtog:

— Ungdom och skönhet ha ordet fritt. Om jag ej kan dela edra åsigter, mademoiselle, så var åtminstone öfvertygad, att jag högaktar de känslor, som dikterat dem.

— Låt oss ej tala om känslan. Ni är örnen, som tror er slå ned på en dufva och säger till henne: stackars oskyldiga! Men ni bedrager er: vi bära icke en dufva i skölden, vi bära ett lejon i skölden. Akta er, det har både tänder och klor.

— Och vore det än så väl beväpnat, är det likväl en råtta mot denna örn. Denna gång skola vi taga Finland, mademoiselle.

— Aldrig!

— En ung flicka glömmer i morgon det aldrig hon bedyrat i går.

— Nej, säger jag. Aldrig i detta århundrade.

— Är ni säker därpå? Vill ni hålla vad om en lock af ert vackra hår? Hvad begär ni i utbyte?

— Om ni hade ett fädernesland, herr kapten, ville ni hålla vad därom för en hårlock?

— Nåväl, bestäm då ett högre pris!

— Hvad skattar ni högst af jordiska egodelar?

— Jag har redan sagt er det: hedern!

— Hedern är ett för dyrbart pris, monsieur. Nämn något annat!

Lubomirsky eftersinnade och framdrog en dubbelviken medaljon, som han bar på en silkessnodd vid sin barm. Den dubbla bilden visade på ena sidan en ung skön qvinna och på den andra madonnan med barnet. — Detta, sade han — är min lifsklenod, min amulet och mitt säkra beskydd i alla faror. Jag behöfver kanske ej tillägga, att hon vid madonnans sida är min moders bild. Hvad motsvarande bjuder ni mig?

Celina rodnade. Hvad hade hon att bjuda? Sin person eller sin förmögenhet? Ingendera kunde komma i fråga. Herr kapten, sade hon, jag är nog lycklig att äga hvad ni ej äger, ett fädernesland. Tager ni detta ifrån mig, så afsäger jag mig frivilligt min andel däri.

— Men vårt vad gäller ej Sverige, det gäller Finland.

— Det är sant, att vi betraktat Sverige och Finland förenade som vårt fädernesland. Klyfvas de åtskils, vill jag afsäga mig dem båda.

— Således: om vi taga Finland …

— Och behålla det!

— Om vi taga Finland och behålla det …

— Inom två år!

— Om vi taga Finland och behålla det inom två år …

— Går jag i landsflykt. Ett styckadt fädernesland är för mig intet.

— Och om vi icke taga Finland och behålla det inom två år, tillhör min medaljon eder och ni behåller med den mitt liv i eder hand. Äro vi ense därom?

Celina framräckte sin hand och kände den tryckas för varmt för att vara en fiendes handtryckning. Jag förstår ert mod och er uppoffring, mademoiselle, sade kaptenen. — Är det så omöjligt för oss att vara vänner?

— Omöjligare nu, än någonsin, min herre. Ni har nu gett mig rätt att hata eder.

— Men icke att förakta mig, mademoiselle.

Celina teg. Ett bittert ord låg på hennes tunga: jag är icke polska, min herre! — Men det blef osagdt.

En moders vaksamma öra hade lyssnat på detta samtal, som hon icke förstod, men handtryckningen syntes betänklig. Celina sändes ut att sörja för aftonmåltiden. Ett buller hördes från salen. Barnen stojade med sina furstliga lekkamrater. Matte visade till ersättning för taskspelarkonsterna sin skicklighet att stå på hufvudet och gå på händerna. Mina och Lina, Rödgås och Äppelgås uppmanade löjtnanten att mönstra ett kompani af vikna kort, som stod i lång rad på salsbordet. Se sådana tappra ryssar! Och för en lätt pust föll hela raden af tappre kull i den skönaste ordning.

Stojet upphörde, när värden i huset inträdde. Hans min röjde förlägenhet och en hemlig skadefröjd, som han ej brydde sig om att dölja. Nyheter från armén, utropade han.

Gästerna voro ej oförberedda därpå. Generalen hade fått depecher middagstiden, men dess innehåll var secret.

— Min korrespondent i Brahestad, — fortfor konsuln, — underrättar mig med ett ilbud, som på omvägar smugit sig förbi ryska förposterna, att ett fältslag stått den 24 April vid Siikajoki elf och att ryssarne retirerade, med förlust af döde och fångne.

— Det var  d e t  ni hoppades, icke sant? — sade Celina gäckande till Lubomirsky, i det hon tolkade fadrens rapport.

— Krigslyckan är föränderlig, svarade löjtnanten lugnt. — Låt oss invänta närmare underrättelser.

— Bryt af er värja, monsieur!

— Nej, mademoiselle, mindre nu, än någonsin. Men det gläder mig, om hon kommer i aktiv tjenstgöring. Det berättas från vårt högqvarter, att öfverste Kulneff förbjudit sina kosacker att skjuta på öfverste von Döbeln och att Döbeln gifvit sina soldater samma befallning om Kulneff. Har ni någon, mademoiselle, hvilken ni önskar, att mina soldater ej skjuta på?

— Jag har kanske en, svarade Celina rodnande, — men han skulle förakta mig för en sådan befallning.

Lubomirsky höjde åter på axlarna. Och de finska vapnens första seger firades med olika känslor vid konsul Juthes aftonmåltid.
(Inf. 2004-12-19.)

Vadet. Celina lovar gå i landsflykt om Ryssland tar Finland.
1.
2.
3. Celina Juthe - Jonna Skrifvars
4. Kapten Lubomirski - Joachim Högväg.

Manda Juthe - Sara Rantamäki



Celina Juthe och kapten Lubomirski.
(Inf. 2009-09-06.)

10. Flyktingarna

Nyheten från Siikajoki spred sig hastigt i den lilla staden, åter förstorad, som alla sanna eller falska rykten i denna upprörda tid. Det var icke mer ett tillbakaslaget anfall, det var ett afgörande fältslag, det var den länge väntade svenska armén och konungen sjelf, som framryckte öfver Torneå för att befria landet och hvar dag kunde väntas hit. Den nya segern vid Revolaks kom att bekräfta dessa förhoppningar. Tecken till motstånd, tredska vid transporter och reqvisitioner började visa sig och straffades med inqvarteringar. Kurirer kommo och afreste. Man tyckte sig märka en viss oro hos ryska öfverbefälet, men tillsvidare förblef allt oförändradt. Kanonskotten hördes icke på tjugu mils afstånd.

Så kom våren, och elfven afkastade sina isbojor. Men det vaknande lifvet med båtar, tjärflottor och skeppens utrustning var nu som utdött. Några få fartyg qvarlågo i hamnen, aftacklade och obemannade. De öfriga gingo ovissa öden till möte på främmande farvatten. Inga nya strider och segrar förspordes från norr. Modet begynte återfalla. Det var de långa, ödedigra veckorna efter Siikajoki, när Klingsporska hären overksamt förspillde de första segrarnas frukter.

Ändtligen den 10 Juni brast den damm, som stängt finska hären i norr. Norra ryska hären marscherade på genomtåg under reträtt till Lillkyro. Men Jankovitz fördelning, som här sedan två månader blifvit hemmastadd gjorde sig ingen brådska och förblef på sin post. Ännu dröjde de två adjunterna att göra sin afskedsvisit.

Konsul Juthe hade en kunskapare, en f. d. postiljon Salin, kallad Nubben, en liten förslagen karl, som dugde till allt, begagnades till allt och som kände alla vägar vida omkring. Det var han, som framfört budskapet från Siikajoki: Sent på natten mot den 23 Juni knackade någon på Juthes fönster mot gårdssidan. Det var Nubben. — Goda nyheter! — lydde rapporten. — Fältmarskalken är i Gamlakarleby på marsch hitåt. Förtruppen har i qväll hunnit till Sundby, en mil härifrån. I morgon eller öfvermorgon smäller det. Jag tänker att qvinnor och barn ej tycka om krutrök.

— Tack! — Och svaret åtföljdes af en tio riksdalers sedel. — Se till, att båt och roddare äro i ordning klockan 7!

En klar, vacker sommarmorgon på utsatt tid sågs en större båt styra utför elfven genom den sista forsen, Ragnörn. Juthes ungdom under beskydd af moster Jeanette skickades ut till skärgården, men farmor, husmodren och äldste sonen Wille stadnade qvar hos fadren. Matte gret strida tårar; det var något å färde, som han icke fick se.

Redan vid afresan förmärktes en ovanlig rörelse. Elfven flyter här från SSO till NNV, och på den höga, obebyggda elfstranden gentemot kyrkan — sågos trupper uppföra ett batteri. Längre fram, gentemot lastageplatsen Åminne, uppfördes ett annat, äfven på södra stranden, och var redan bestyckadt med kanoner, som beströko elfven och allmänna landsvägen midtemot. Där stod en vaktpost, som tillropade båten något på ryska.

— Hvad säger han?

— Han säger, svarade Nubben, som redan hunnit lära sig något ryska, — att båten måste vända om eller stadna.

— Säg honom, att vi äro fredliga stadsbor, som ämna oss på en lustfärd till skärgården.

Nubben underhandlade. Ogörligt. Allt trafik var förbjuden.

Celina igenkände en officer på stranden, Furst Tscherkasky. — Monsieur, tag oss till fånga. Vi ämna spränga ert batteri luften.

Den unge löjtnanten skyndade ned från höjden, igenkände sina vänner från staden och gaf befallning att lemna dem fri passage. — Hvad säger ni, mademoiselle?

— Jag säger, att vi i morgon ämna spränga ert batteri i luften.

— I morgon, säger ni?

— Jag har ingenting sagt.

— Ro på! — utbrast moster Jeanette, men den som kände sig lifvad af mötet, var Matte. — Ett skott, bara ett enda, så att vi få se krig!

Celina tolkade bönen. — Håll stilla ett stycke härifrån, var svaret, — och gif akt på motsatta stranden! Vi ämna just profva kanonernas bärvidd.

Båten höll stilla på lagom afstånd. Ett skott aflossades, och kulan splittrade ett hörn af rådman Forsbergs tjärmagasin på andra stranden vid Åminne.

— Helsa svenskarne, och be dem vara välkomna! — ropade löjtnanten. — Ni se, att vi skola mottaga dem med varma servietter.

Båten fortsatte sin färd tre qvart mil från staden till en ö vid den yttre redden, benämnd Alön, där flyktingarne inqvarterades i en stuga på öns norra udde. Beqvämligheterna voro ej stora efter nutidens anspråk: nakna stockväggar, två små fönster, en stor, öppen spis, fyra sängar med halm, två och två öfver hvarandra, för barn och fruntimmer samt en rymlig lafve för manliga gäster. Ett brädskjul befolkadt af möss tjenstgjorde som visthus, grästufvor, stenar och kullfallna träd som hviloplatser vid vandringar ute. Miljarder myggor, i sin matfriskaste ålder vid midsommar tiden, sörjde ute och inne för musik, jagt och aftonunderhållning.

Denna stuga med öppna dörrar, gemensam fristad för alla sommargäster, hade redan sett månget trifsamt lustparti och blef nu ett skydd för krigets flyktingar. Man inrättade sig så beqvämt som möjligt. Enda bekymret var kommunikationen med staden, då elfven var spärrad. Men äfven för detta fanns råd. En half mil gent öfver fjärden, låg Soklot by, och därifrån kunde fås nyheter, mjölk, smör och andra förnödenheter. Ännu samma qväll åtog sig Nubben att ro ditöfver.

— Jag torde behöfvas där, — sade han, blinkande med de klipska ögonen. Komma de Lippjärvi vägen förbi fiendens utposter, ha de Jankovitz i fällan och kunna skratta åt hans kanoner vid Åminne.

Snart syntes budbärarens åror glimma på afstånd i den nedgående solen. Man beredde sig nu till aftonens myggjakt. Färskt enris tändes i spisen och uppfyllde stugan med qväfvande rök. De två små fönsterna öppnades, löfruskor och handdukar voro i liflig rörelse för att utjaga de bevingade fridstörarne. Ändock ansåg man sig, på goda skäl, ej fullt betryggad. Videqvistar anskaffades, böjdes öfver hufvudgärdarne och försågs med omhöljen som improviserade tält. Så gick man med resignation till möte nattens guerillakrig. Fienden, dolda i alla springor, gjorde oupphörliga anfall och måste hvarje minut tillbakavisas. Detta krig kostade icke strömmar, men väl droppar af blod. Den ena smällen aflöste den andra, gevärsalvor i smått, segrar, applåder och åter nya fiender. Här behöfdes krigares mod; endast barndomens i bomull bäddade sömn förblef ostörd, ej utan ärr af okända, men icke dödliga sår, som purprade kinder och nacke. När klockan 2 den nya dagens första solstråle tittade in genom rutorna, voro nattens strider förbi, och en välgörande morgonslummer ersatte för de trötta krigförande nattens mödor.

Pilgrimer aflade fordom löften att vandra till Jerusalem, klädde i tagelskjorta. Man vänjer sig vid allt; endast första natten i myggkrig pröfvade modet. Snart voro alla dess sorger glömda vid blommande hägg och rönn, vid sjungande våg och fåglarnas qvitter. Lyckliga ö, lyckliga ungdom, där ett krig kan härja, myggen förtreta så nära intill och ett menniskohjerta ändock kan glömma alla sorger, försona all strid, för att i ostördt lugn beundra naturens skönhet!
(Inf. 2004-12-26.)

[Läs mer: Gamla stugan av Zacharias Topelius.]

11. Midsommardagen.

Dag utan natt, odödliga sol, tysta, drömmande lugn öfver en verld af stormar, huru förklaradt minnas vi ej ditt ljus ännu långt borta i sorgernas grå November! En enda natt, säger sagan, mötas aftonrodnadens prins och morgonrodnadens unga prinsessa i skyn för att berätta hvarandra om fjerran minnen och aflägset hopp. Och då tänder sig vid deras möte en osynlig stjerna på himmelen, upplöst i strålar af ljus, som utgå från alla föremål samtidigt utan skugga och utan sorg. Det är naturens själ, som ett ögonblick genomstrålar dess kroppsliga omhölje, det är den enda försvinnande stund af frid på jorden, då englarnas sång i midnattsmörkret förverkligas.

Men för menniskors lystnad är intet heligt. Äfven i denna fridlysta natt slipar kriget sitt svärd och demonerne rida ut att förmörka jorden. Midsommardagen 1808 var så mångfaldigt upprörd, att denna måste fördelas i timmar för att skildra dess vexlingar.

K l o c k a n  2  p å  m o r g o n e n.  Hos general Jankovitz sömnlös natt under väntan på finska härens attack, en af de följande dagarna. Tscherkasky har rapporterat Celinas förflugna hotelse och generalen visste, att Juthe var väl underrättad. Han hade räknat på Klingspors overksamhet ännu en vecka.

Nu tillkallar han sina adjutanter.

— Är norra batteriet i ordning?

— Klart, ers excellens.

— Och det södra gentemot kyrkan?

— Femtio sappörer arbeta; det blir färdigt om några timmar.

[Sappör, skansarbetare, krigsfolk, hvilkas befattning är att öppna löpgrafvar, uppkasta jordvallar o. d.
Främmande ord och namn (1878).]

— Påskynda arbetet! Vi ha att vänta fienden förr än vi trott. Visitera förposterna! Skicka ett kompani skarpskyttar att besätta skogen öster om landsvägen! Vänta! Ännu ett! Samla brännmaterial under bron!

— Skall ske ers excellens.

————

K l o c k a n  4  p å  m o r g o n e n:  Adlercreutz med sin afdelning har kommit till Soklot by, en half mil från staden. Döbeln vill strax attackera. Fiendens skall kringrännas; allt beror på att hans återtåg afskäres. Hvarför denna forcerade nattliga marsch, om ej för att med en glänsande vapenbragd taga Tutschkoff och hela hans fördelning till fånga?

Major von Otter skickas med lifbataljonen af Österbottens regemente och en bataljon Nyländingar att på en omväg öfver elfven taga fienden i ryggen vid Jeppo by. Kapten Langensköld får ordres att med 200 man på båtar öfvergå flodmynningen och taga de på vestra elfstranden uppförda ryska batterierna och afskära återtåget öfver bron. Men innan han hunnit fram, skall fienden, varskodd af gevärselden, redan ha hunnit passera bron och retirera åt Juthas. Det måste förekommas, men huru? Hvem känner trakten? Finns ingen genväg till staden på sidan om stora landsvägen?

Nubben framträder, hans plirande ögon blinka. — Vallhjonen ha en gångstig härifrån till Kovjoki by nordost om staden, och därifrån är körväg. Hästar och kanoner komma ej fram, men kanhända fotfolk.

— Huru lång är marschen?

— En till en och en half timme, om det går raskt.

— Godt. Hundra riksdaler om mitt folk hinner i tid, och ett rep, om du för det vilse.

— Öfverste von Döbeln, följ karlen med edra Björneborgare!

Döbeln afmarscherar, vägledd af Nubben. Adlercreutz väntar med Gripenbergs fördelning vid Soklot och ser hvar femte minut på sitt ur. Bondhustrurna hemta mjölk i trästop åt de törstige soldaterne, som i ordnade leder satt sig på gräset. Hvarje minut är dyrbar. Man lyssnar. Ännu intet gevärsskott.

— Vi föra Klingspors krig! — utropar Adlercreutz. — Vänta, i stället att attackera!

— Skada, — anmärker major Charpentier, — att fältmarskalken vände om till Gamlakarleby. Han hade i dag kunnat vinna svärdordens stora kors.

Klockan är nu half fem. Adlercreutz otålighet växer. — Nej, nu måste Döbeln ha hunnit fram! Öfverstelöjtnant Wetterhoff, kasta med dragonerna undan fiendens förposter!

Hären står i marschordning, dragonerne rycka fram på vägen. Fiendens förposter retirera, men skott börja smattra från skogen till venster om landsvägen.

— Smugglare! Krypskyttar! Löjtnant Gottsman, fänrik Meideman, ryck fram i kedja med 100 man och ränsa skogen!

D ö b e l n s  f ö r d e l n i n g.  — Hundsfott, — ropar Döbeln i vrede till den darrande Nubben, — hvilken väg har du fört oss? Kovägar, icke gångstigar! Bäckar, moraser, berg, kullfallna träd! Är du legd af fienden att förråda oss?

Klockan 5 uppnås Kovjoki by, men därifrån är ännu en dryg half mil till staden. Skrikande qvinnor, halfvilda barn i blotta skjortan tro sig se fienden och fly till skogen. Döbeln rasar, men framgår marschen, och ändtligen uppnås körväg. Nu går det i språngmarsch. Flämtande af trötthet, uppnår truppen de små kojorna vid stadens östra utkant. Klockan närmar sig redan 6! Men redan höras kanonskott, omvexlande med gevärseld. Fienden är varskodd? Döbeln fäller tårar af raseri? Är det han, krigets ljungeld, som kommit för sent, eller har Adlercreutz kommit för tidigt?

————

K a p t e n  L a n g e n s k ö l d.  Hvarifrån taga båtar för 200 man att ro öfver den breda elfmynningen? Hälften i Soklot by är ute på strömmingsfiske i skärgården. Lyckligtvis återvända de flesta nu på natten till midsommardagen. En sakta vestvind blåser. Där ett segel … där ett och åter ett och åter ett! Hur långsamt, långsamt, och hvarje minut gäller lifvet! Man hviftar med kompanifanan, fort, fort! Ändtligen förstå fiskarebåtarna att något är å färde och gripa till årorna. Trettio båtar äro omsider disponibla och öfverlastas med trupper. Man har en qvart mil att ro i motvind och strömdrag. Slutligen landar truppen klockan half 7 på vestra elfstranden och framrycker med stormsteg. Batteriet mot Åminne öfverrumplas, dess besättning flyr eller tillfångatages.

————

A d l e r c r e u t z  hade på jemn, god landsväg hunnit till Åminne lastageplats redan klockan 5, då han möttes af liflig eld från ryska batteriet på elfstranden, detta batteri, som von Otter ej ännu hunnit taga. Situationen var ett ögonblick farlig; truppen marscherade i sluten kolonn, en enda kanonkula hade kunnat anställa en fruktansvärd förödelse. Men östra elfstranden höjer sig här betydligt öfver den vestra, och af fruktan att träffa strandvallen midtemot, siktade fienden för högt, hvarför hans kulor hveno oskadliga i båge öfver vägen. När trupperna märkte detta, fortsattes marschen med kallblodigt lugn och hade snart hunnit förbi skottlinien. Snabbt framryckte major Charpentier med sina två sexpundiga kanoner, elfven öfverkorsades af hvinande kulor och fiendens kanoner tystnade.

Nu återstod en knapp qvartmil till staden, hvars tornspiror syntes öfver elfven. En lätt rök uppsteg från bron. Marschen påskyndades, nådde tullen, ilade i språng genom gatorna och hann just till kyrkan för att se bron i full låga och fienden i god ordning retirera söderut på vestra strandvägen.

Hvar var Döbeln? Hvar von Otter? Hvar Langensköld? O, harm! Engång voro finnarne här öfverlägsna. Och denna fiende, som från fyra sidor skulle kringrännas, fångas eller tillintetgöras, han hade undkommit oskadad, utan förluster, på väg till sin hufvudstyrka i Vasa! Detta krigslyckans tärningskast erinrade om spelarens, som utsträcker sin hand för att gripa den säkra vinsten och i samma ögonblick ser den bortblåsa som torra löf.

Åter afbröstades [losskopplades från dragfordonen] Charpentiers kanoner och besköto fiendens eftertrupper. Förspildt krut! De hade redan hunnit Juthas, och de första kulorna träffade endast de sista fordonen med den tross den i hast hunnit medföra. En timmes längre dröjsmål vid Soklot, och Döbeln hade hunnit fram och fälttåget hade haft en ny seger att anteckna.

————

D ö b e l n  kastar sig på en häst, spränger fram öfver gatorna och vill rida öfver den brinnande bron. Hästen stegrar sig för röken och lågorna. Döbeln rider nedför den branta elfstranden söderom bron och så ut i forsen. Några dragoner följa honom. Det är högvatten och stark ström. Hästen snafvar mot stenarna, förlorar fotfästet, och bortryckes af strömmen. Vågorna öfverskölja häst och ryttare. Döbeln kastas ur sadeln, dragonerne söka förgäfves följa honom, strömmen är alla öfvermäktig. I sista ögonblicket når honom en dragon och återför honom med lifsfara till stranden. Man ombyter i hast kläder, lånar en torr kappa och rider ut på östra strandvägen för att erfara hvad det blifvit af von Otters fördelning.

Denne hade på en lika besvärlig, men längre omväg ändtligen klockan 8 på morgonen uppnått Drakas och Ryssä gårdar i Jeppo by på östra elfstranden. Här är ett lugnvatten mellan forsarna, men för djupt att öfvervada. Bönderna samla båtar och improvisera flottor; deras ifver är rörande. Bataljonen kommer öfver och fortsätter marschen på vestra Strandvägen. Här möter dem Langensköld och båda fördelningarne angripa den retirerande fienden. Striden blir liflig, men kort. v. Otters bataljon vände om. Jankovitz, som finner vägen till Lappo spärrad, kastar sig in på vägen till Vasa. Finnarne räkna en död och två sårade, Ryssarne några flere, men en officer och 63 man fångne.

————

K y r k a n.  Kriget vet ej af andra helgdagar än segerns, men fredens folk ihågkom midsommardagen. Tidigt på morgonen infunno sig landsbor från de södra byarna, som ingen aning hade om dagens strid, och åsågo på klockbacken utanför kyrkan i undrande väntan tumultet i staden. Kyrkan var, efter gammal god sed, dagen förut blomstersmyckad af skriftskoleungdomen. En och annan äldre qvinna från staden, bland dem gamla Beata Juthe, väntade tålmodigt i de toma bänkarna på gudstjenstens början. Den dröjde länge; hvem hade nu tid att tänka på sin Gud, när kanonen predikade? Ändtligen klockan 10, när den första förskräckelsen lugnats, syntes några flera i bänkarna, mest gamla personer i bänkarna. Klockorna ringde frid öfver verldens strider.

Kyrkoherden Georg Mathesius inträdde i sakristian, — en gammal ståtlig gustavian, icke den prost, som Runeberg skildrat. Han kastade en blick på sin fåtaliga, förströdda, oroliga församling, steg därpå framför altaret och förrättade messan i vanlig ordning. Äfven orgeln instämde i klockarens psalm, men af de sjungande hördes flera snyftningar, än psalmtoner. Predikan blef kort, men gripande. Predikanten tog texten från dagens epistel, Es. 40: „Trösten, trösten mitt folk, talen ljufligt med Jerusalem, och prediken för det, att dess tid är fullbordad, ty det hafver fått dubbelt af Herrens hand för alla sina synder.“ — Och vidare från Zakaria lofsång i dagens evangelium, Luk. 1: „Såsom han i förtiden talat genom sina heliga profeter, att han skulle frälsa oss från våra ovänner och ur alla deras hand, som hata oss, på det att vi må tjena honom utan fruktan i helighet och rättfärdighet i alla våra lifsdagar.“

Därefter sjöngs „Nu lofver Gud allt folk“, och predikanten slöt med en brinnande bön för konungahuset, fäderneslandet och krigsmakten. Hela denna gudstjenst föreföll de närvarande som en lofsång för seger, och många åskådare i kyrkdörrarna knäppte hop sina händer till bön.
(Inf. 2005-01-02.)

[Läs mer: Slaget vid Nykarleby under kriget 1808—09 av C-B. J. Petander.]

[12.] Flyktingarne i skärgården.

Den lilla familjen i Alöns gamla stuga hade sett solen gå upp under myggjagten och därefter djupt insomnat, när moster Jeanette väcktes af kanonskott klockan 5 på morgonen. Allas vaksamma beskyddarinna rusade upp med en hast och väckte barnen. — fienden är öfver oss! Låt oss fly till skogen!

Alla skyndade halfklädda ut, alla hörde skotten och upptäckte väl ingen fiende, men sågo till sin häpnad en tjock rök uppstiga från staden i närheten af kyrkan.

— Vi ro till staden! — utropade Celina beslutsamt.

— Gud bevare oss, midti kriget!

— Moster kan stanna med Manda, Lina och tjensteflickan.

Drängen ror mig och Matte med Jonas till andra sjön efter elfven är spärrad.

— Är du vilder, flicka? Lemna oss här utan karl i fiendens våld?

— Moster behåller drängen, vi ro sjelfva.

Hvad var att göra? Vana vid årorna stego Celina och Matte i båten och försvunno snart bakom öns södra udde. De hade en half mils rodd och vinden från sidan. Med blåsor i händerna kommo de lyckligt fram till den obanade skogstrakt vesterom elfven, som gränsar till „andra sjön“. Därifrån ledde fiskares gångstigar en dryg qvart mil till staden. Komna till elfven, sågo de till sin glädje staden oskadad, men mötte de rykande ruinerna af den brända bron. Klockan närmade sig 9 på morgonen. Trupper och landtfolk voro i glad rörelse på båda flodstränderna. Fienden var borta och ingen svårighet att komma öfver med båt.

Hemmet befanns oskadadt, som staden, men i ryska befälets rum vitnade allt om en hastig reträtt, — qvarlemnade uniformspersedlar, pipor, papper och tobak kringströdda. Gamla Lena fick brådt att skura, ty man väntade hvarje minut Adlercreutz, som med sina adjutanter skulle efterträda Jankovitz och hans adjutanter. Krigets nycker lät svenska befälet ärfva de ryska qvarglömda tillhörigheterna.

— Fram med röda styckemössan, Lena! — utropade glädtigt Celina. — Jag börjar vinna mitt vad.

— Så, så, — svarade trotjenarinnan, — då står väl fästman med ena framfoten på trappan.

Klockan 12 gick Celina ut att bese de spår, som kriget efterlemnat. Allt var ännu i glad rörelse, trupperna inqvarteras, folket återvände från kyrkan, ett kompani af Österbottningarne återvände från Jeppo medförande ryska fångar. Denna transport mötte Celina vid torget. Hon tyckte sig igenkänna en officer, som gick i spetsen för fångarne — kapten Lubomirsky! — utropade hon.

Den tilltalade vände sig om och svarade skämtande: — Ännu har ni icke vunnit, mademoiselle!

Celina såg i konvojen fältväbeln Victor Marin.

— En enda officer fången? Hvar ha ni tagit honom?

Han var den siste i arrièrgardet och slogs som en hedning, men jag tog honom ändå. Har du ej ett enda ord för mig, Celina? Har du ej en lyckönskan för medaljen?

— Lycka till! Hvar logerar fångarne?

— I läger på Kampen.

— Och de behandlas ju väl, som tappre soldater?

— Hvad skulle de icke få det bästa och färska brödet, när vi få bita i knallar? Säg ett godt ord åt mig, Celina! Dag och natt har jag tänkt på dig. Ett enda ord, att du ej glömt mig!

— Segra!

Konvojen med fångarne tågade vidare och Celina gick till Nybron att möta de sina, som återvände från Alön. — Stackars gosse, sade hon tyst vid sig sjelf.

Flyktingarne. Kvinnorna och barnen som varit i skydd ute i skärgården kommer tillbaka till staden (i allmogebåten Grisselö från Socklot). Förstoring.
1. (grå mössa)
2. (pojke)
3. (väst och mössa)
4. (cylinderhatt)
5. (flicka)
6. (svart slokhatt)
7. (brun slokhatt)
8. (svart luva)
9. (keps)
Herr Kronqvist - Rasmus Libäck
Celina Juthe - Sofia Nynäs
Matte Juthe - Emil Nynäs

Allmogebåten Steinblind från Monå. Förstoring.
1.
2. Kyrkoherde Mathesius - Bernhard Kivimemi
3.
4.

[SLUT — dess värre]