|
|
Wilhelm
von Schwerin
Och överstelöjtnant Druva han stod
Bekymrad nu:
»Här dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
Mångdubbelt starkare kommer han,
Och
order har jag att stanna
Och slåss till sista man.
Och hade
jag helst vid kanonerna där
En veteran,
En man, som vant sig att
bruka gevär,
En krutsprängd fan;
Men nej, en yngling, spenslig
och fin,
En femtonåring, en grev Schwerin
Skall svara för batteriet,
Vad håller en sådan för min?»
Han red till ynglingen
hän med hast,
Sin hand han bjöd:
»Min vän, snart
spelas här höga kast
Om liv, om död,
Död, säker
död, om ni står er slätt,
Men liv kanske, om ni siktar rätt.
Dö, leva, det får ni, herre,
Men vika, nej pass för det!
Jag ser er stå här så späd och vek,
I storm ett
rör;
Ni har ej prövat en sådan lek,
Min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördriv,
Så känn på hjärtat
och svar mig giv:
Skall ni våga i dag, om det gäller,
Blankt
offra ert unga liv?»
»Herr överstelöjtnant, ni
drar ert svärd
Med årbräckt hand
Och vågar dock
bjuda ert liv som gärd
För kung och land,
Jag har ett liv i
sin styrkas vår,
Det bott i mitt hjärta blott femton år,
Säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, vem min gärd
försmår!»
Den gamle Druva han spände sin blick:
»Det där klang stål!
De orden, herre, de slogo ej klick,
De råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
Men
tacka Gud, att han gett mig er,
Ty hjärtat är det, ej armen,
Till slut dock, som kraften ger.»
Snart ljödo kanonerna, ynglingen
stred
Sin första strid.
Hans folk, svårt härjat, till
flykt sig spred,
Han själv höll vid.
Hans batteri var hans härd,
hans hem,
Han skötte dess eld, han tjänte för fem:
Där
kom en skara kosacker,
Han svedde skägget på dem.
Han
fick ett ögonblick rast, han sprang
Hän till sitt folk,
Hans
ord bröt sinnen, hans stämma klang,
En vredens tolk.
En stund
blott än, och sig allt förbytt,
I strid var åter hans trupp,
som flytt,
Han själv vid den älskade härden
Och elden i
fart på nytt.
Och Druva han såg med förundran uppå,
Fast långtifrån:
»Ett mästerstycke jag kalla må
Slikt lärospån.
Vinns sådan ära med första språng,
Vad hinner han ej, om hans tid blir lång?
Gud skydde den ädle gossen,
Han för arméer en gång.»
Men dagen slöts
och dess kamp bröts av,
Då kom Schwerin;
Han stått mot
svallet av stridens hav,
Fast späd och fin.
Då han kom med
kanonerna åter i hamn,
Då ropade grånade kämpar hans
namn,
Och vid högt hurra slöt Druva
Den tappre i faderlig famn.
Den unge hjälten! Hans namn gick opp
Med tidig glans.
Ej sågs
en bana mer ljus av hopp,
Mer skön än hans.
Hur blev den banan
ej kort ändå!
Ett månvarv hunnit ej halvt förgå,
När till närmaste griftvalv vägen
Var måttet på
den också.
Dock än ett minne åt sägn och sång
Han hunnit ge,
En strid han kämpat ännu en gång,
Den skönaste,
Förrn döden nådde hans unga barm,
Förrn pulsen stelna,
som slog så varm,
Förrn fåfängt vinkad av bragden
Låg vissnad hans domnade arm.
Det var när Oravais blodiga
dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast
hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade led,
Då
eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod.
Då, säger man, hade han dignat ned
Till sist vid den,
Men kringränd rest sig mot fiendens led,
Med svärdet än,
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig
ut
Och fallit först, när de sina
Kringjublad han nått
till slut.
Han hade sitt sextonde år ej nått,
På
bår ren lagd.
Långt var det liv dock, han leva fått,
Om liv är bragd.
Ack, mången grånat i ärans glans,
Som fäst med glädje sin strålande krans
På den femtonåriges
hjässa,
Om i byte han vunnit hans.
Han hade sitt sextonde år
ej nått,
Ja, ung han dog;
Dock sörjde en blödande här
hans lott,
Själv prövad nog;
Dock stod kring hans läger
i tyst förbund
Av krigets ädlaste kämpar en rund,
Och vad
för de tappre han varit,
Det syntes i denna stund:
Ej veklig
klagan, blott saknad tung,
Blott sorg var spord.
Till hjältens ära,
som dog så ung,
Ej föllo ord;
Men Vegesack prisade livets vår,
Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,
Och ur Druva såg man
pressas
Rart vin — en stor, klar tår. |