|
|
N:o
femton Stolt
Den sköna dagen på Lappos fält
Var ändad, och segerglad
Red Döbeln fram, där hans här
sig ställt,
Längs hela dess stolta rad.
Han tackade vänligt
var trupp därvid
Med en krigares enkla ord
För trofast hedet,
för manlig strid
Och för kärlek till fosterjord.
Han
nådde sin yttersta flygel till slut
Vid aftonens sista glans;
Han
tackade skaran där, som först;
Den fördes av kapten Schantz.
Den glesnat mycket, han såg det väl,
Fått luckor i varje
led;
Snart fäste dock annat genralens själ,
Och nu ryckte han
fram därmed.
Man märkt vid talet från stund till stund,
Hur han blickat åt sidan ren
På en tiggarskepnad, en trasig kund,
Som stod där tyst och allen.
Nu gav han mannen en vink: »Du,
du
Därborta, kom hit, tag mod!
Du var oss närmare dock än
nu
I dag, där det gällde blod.
Säg, har du glömt
hur du tog dig gevär
Ur en fallen krigares hand
Och skyndade efter
min tappra här
I stridens hetaste brand?
Då vi döko
i åkern, hann du oss opp
Och dök som de övriga med,
Då
den syntes ånyo, min segrande tropp,
Då slogs du i främsta
led.
Då man stormade byn mot kanonerna än
Och jag kastade
blicken dit,
Då såg jag din trasiga jacka igen
Först
uppe på batterit.
Det där var hurtigt: ett slikt försök
Kan bäras i ryktets famn;
Så gala öppet, min käcka gök,
Låt höra till först ditt namn?»
»Vad namn
i världen jag fått av präst,
Har ingen sig fästat vid;
Men fähund har man mig kallat mest
I hela min levnads tid.»
»Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,
Som gett det, och tröstad
var.
Men säg mig blott var du har ditt hem
Och var du har ditt försvar!»
Han viste på vägen vid kullens rand:
»Mitt hem på
denna jag har.»
Han viste sin knutna, väldiga hand:
»Och
här, här har jag försvar.»
»Ditt hem går
an, ditt försvar är gott;
Ditt yrke, det är dock, säg,
Att stjäla i kyrkor, att snatta smått,
Eller röva på
allmän väg?»
»Och hade jag stulit stort eller smått,
Visst ägde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare rock.»
Då strålade Döbeln
av välbehag:
»Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Vem var
den tappraste man i dag,
Som föll här i kompanit?
Låt
hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt,
Hans plit och gevär
också:
Hans ädla namn och hans krigarskatt,
Den här skall
i arv dem få.»
Man kom med vapen och dräkt i hast,
De burits av femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
På sin skyddslings trasiga kolt.
»Stolts rock är blodig,
det fordras mod
Att dra det plagget uppå;
Men Fähund, ser jag,
har tjockt av blod,
På egna klutar också.
Så byt
och kläd dig i uniform
För fronten här uppenbart!
Du gick
framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart.»
Han bytte dräkt, och hans kind den brann,
Sen han vapen och rustning
fått;
Och tyst kom Döbeln och ställde sin man
I luckan,
där femton stått.
»Och nu så är du en ung
soldat
Av äktaste skrot och hålt,
Och nu så är du
vår krigskamrat
Och numero femton Stolt.
Så var till
mod och till hjärtelag
Densamma du var förut,
Men nämns
du fähund från denna dag,
Så drag din plit och säg:
hut!»
Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts
lugnt som ett valv;
Vid dessa ord från genralens mund
Man såg
dock, att djupt det skalv.
Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin levnads dar;
Hans tårar, frusna i livets köld,
Ej runnit sin barn han var.
Nu sken på hans hjärta för
första gång
En strimma av sol och vår,
Och ur smultna
källor med hejdlöst språng
Framströmmade tår på
tår.
»Och får jag vara i lust och nöd
Soldat,
bland de tappre en,
Så säg, när gäller det kamp och död?
Gud give i morgon ren!» |