|
|
Veteranen
Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var
han böjd av åren,
Men syntes hög ändå;
Förändrad
var han mycket
I detta ögonblick,
En ädel krigarhållning
Låg i hans hela skick.
Rotfattig var han annars
På sina
gamla dar;
Från forna tappra strider
Han hade ärr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I många år förut,
På Röjkö
torp han hamnat
I Alavo till slut.
Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummern väckt,
Begynte kasta av sig
Sin slitna vardagsdräkt,
Tog på sin högtidsklädnad,
Bespard sen många år,
Och strök åt båda sidor
Sitt silvervita hår.
Så stod soldaten färdig
Att ut ur stugan gå,
Helt vördnadsvärd
att skåda
I dräkten, gul och blå,
Med mässingsskodda
hatten
Högt över hjässans rand,
Och dödens lugn i
minen,
Och vandringsstav i hand.
Därute lyste solen,
Ej
sedd på många dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och
klar,
Kring fält och sjö for vinden
Med lätta andedrag;
Vart ville gamle krigarn
På denna sköna dag?
Vart ärnade
han styra
Sin vandring denna gång?
Blev hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
Vi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tänkte
gå?
Det hördes ingen ringning
Från denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stängd och tom.
Vad skulle
man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen
helgedag.
Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjänst denna
tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
Så hölls den näst
invid;
Ty kringom den på höjden,
Från mon till insjöns
strand,
Stred Finlands kämpaskara
Just nu för kung och land.
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne
krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
Där Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjänas
I dag
av Adlercreutz.
Han ville höra klangen
Av svärden än
en gång,
Den välbekanta tonen
Av fältkanonens sång,
För minnet återkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya
släktet,
Hur det höll ut i blod.
Så har man tytt
hans mening,
Kanske man den förstått,
Dock såg man ej
hans tankar,
Man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
Helt lugnt, det märkte man,
Och hann så kyrkovallen,
Där
striden hetast brann.
Där tog han plats vid vägen
Och satt
och såg uppå,
Han såg mot finska hären,
Mot ryska
likaså;
Varhelst de skarpast möttes,
Där sågs hans
blick bli kvar,
Och ofta som förklarat
Hans hela anlet var.
Och blinda kulor veno
Kring honom varje stund,
Och dödens ädla
skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej från stället,
Hans lugn var lika glatt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, där
han satt.
Och i beständig växling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han av en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock
striden välvde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vän och ovän
lika
Gick vördande förbi.
Men dagen led, och solen
Vid västerns portar stod,
Då segrade omsider
Den finska härens
mod,
Då sågs vart hinder brutet,
Var fiende på flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var åter lugnt och tryggt.
När
då den sista truppen
Bröt ned från kullens topp
Och drog
förbi soldaten,
Då stod han högrest opp:
»I unga,
tappra söner
Utav vår fosterjord,
Finns någon här,
som aktar
En grånad krigsmans ord?
Stor tack vill han er säga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skådat
Ett härligare
slag.
Gud vare pris och ära,
Vårt folk vet segra än,
Än lever fädrens anda,
Ännu har landet män.» |