|
Där
älfven rinner rundt Holmensbro
Där älfven rinner
runt Holmensbro
ett lutande värdshus — och vi på verandan.
Se himlahvalfvet, hur blankt och sopadt,
fritt från skyar, dem hösten
hopat!
Men vinden, som ändtligen lagt sig till ro,
sofver icke, håller
blott andan. Vi blicka omkring oss, se månen glo
ur alarnas trasiga
nät af grenar
och lyssna till forsens ständiga brus
rundt tusen
och åter tusen stenar.
I branten midt öfver står garfvarns
hus,
gafveln lyser mot rönnarnas ljus;
den gamla kvarnen, i skuggan
där nedan,
sofver kring hjulet för länge sedan.
En vecka
till ända — fred öfver bygden.
Då ropar någon:
”Mari, mor Mari,
aptekarn är här och vill brygga i,
ge
än en flaska till brygden!” Vi måste väl tro det —
en sommar förbi,
igen en sommar till alla de många,
som kommit
sent och gått tidigt bort.
Hvad sommarn nuförtiden är kort
och vintrarna outhärdligt långa!
”Hör du, aptekare, blanda
en salva
och smörj klimatet emellanåt —
hela vår
sommar var bara en halfva,
och den både framtill och baktill våt.
Om sommarn skall solen skina så het,
att värmen blir liggande kvar
öfver natten,
det är anständigt, så mycket du vet.”
Till svar ropar någon: ”Mari, mor Mari,
doktorn är här
och vill brygga i,
ge rom och varmare vatten!” Och nu ha vi höst
med fallande blad;
mörkret, mörkret gör oss betryckta.
Framme på bordet stå glasen i rad
vid skenet af värdshusets
enda lykta.
”Skål, bror doktor, drick och var glad
och sitt
inte tyst och sof på din pinne!
Titta dit in!.. mor Mari är sig
lik,
blåser på glöden och halstrar sin sik
till supen,
som väntar så tåligt där inne.
Käraste doktor,
din törst är stor,
du får inte sucka, så länge
det bor
en liten gud, vid namn Toddy, i glasen.
Aptekare sjung!.. du har
ju tenor —
jag kommer efter med basen: Långt i fjärran
lyser
lyckans bleka ljus.
Prisvärd den, som nyser
tacksamt till
sitt snus
— — — — — —
ta-acksamt till snu-u-us! |
