|
BALLADEN OM SVARTÅRET
och hurusom sorgen det året
följde människorna
Det var den vårsommaren
säden kom i jorden först till Johanne
Den sommaren
Herrens hand låg så tung över landet
att lien gick varken på åker eller äng
Den hösten
man i hela socknen
kunde räkna rök
från tre riar endast
Den senhösten
Lisa Gret blandade torrbär
bark och missne
med stampet från tomslaka axen
som aldrig hann mata
och äringen och gusslånet
liksom rycktes bort ur människornas händer
och Mikkas Antas hackade tistlar
i sin slösäds agnegröt
Gråa och stumma låg husen i byn
människorna hukade sig
och förskräcktes
och glädjen och tryggheten hade löpt bort
från deras boningar
Det var den hösten
Jukkas Laggas husbonden hittades kall
i lillviksskiftet
Intill sin vassmagra märr hade han stupat
i striden mot hungerns knektar
Fastän ock den våren
fåglarna sjöng och byggde bo
och vinden kärligt vandrade på älvstranden
som tillförne
och solglittret kom och gick
som tillförne
tvingades lilltorparn Daniel Danielsson
nära sitt hus med rötter och bär
fram till slaktmånaden
då han i hungerbrist stupade
Och det var den hösten
när rönnen redan rödfärgats
Kassur Mattas änkan vid stampas
hittades kall
med lillflickan ännu diande
livlösa modersbröstet
och med några förtorkade rågkorn i fönsterblecket
— att begiva sig så från sista sysslan
— att så bereda sig för uppbrottet
från livets alla nyttor
Det var det året
den som hade mjöl måste baka på spaden
och skrapa lealösa brödet
med kniv och sked ur ugnen
Den hösten
folket släpade sig miltals
till vassorfjärden
att samla nödbrödsrötter
Och det vart som om i de dagarna
gårdarnas vänliga ögon dött
och som om allt mjukt i livet
gått till spillo
som om inte ens skuggande skogen
där bär och vilt dock än gömde sig
orkade andas förståelse och deltagande
Det var i den vinterns snököld
Erik Bastman staplade kvinna och barn
på långkälken
och i yttersta möda och nöd
stretade över Kvarken mot värme och mat
Den vintern
sytningsgubben på Gräggfolk
fann sin lada i ådalsliden
där han bärgat ängssyrehö
tom och tömd till grötfrö
av folket i skogens ådal
Ja det var den hösten grönvippor
skulle blivit mogen råg
såsom nästan alltid tillförne
men nu togo hetta och eld
i haraldskvarnens stenpar
där mjölnaren ingalunda beständigt
orkade röra kring i kvarnens öga
Och det var ock den vårvintern
pastorsänkan på Forsbacka
varje morgon rågade pärtkorgen med bröd
hon bakat under nattens timmar
för de eländiga som tigande och tiggande
svämmade ner från inlandet
Mot skog och solfall kom de
mot havet och stranden och byn
och husen som alla redan
ägde övernog av elände
Och det var
det årets andra vår
då i skogs byn
så många människor
avgingo med döden
att de måste jordas i lådor
av ohyvlade bräder
Det var svartåret
Hungeråret
Någon slog med tunga slag över landet
Ändå tyade de sig
Människorna
De starka
De sega de värkbrutna de obändiga människorna
som vägrade låta sig besegras.
|