En
sommardag i Kangasala
Jag gungar i högsta grenen af Harjulas
högsta ås; vidt skina de blåa vatten, så långt
de af ögat nås. Af Längelmänvesis fjärdar där
skimrar ett silfverband, och Roines älskliga vågor i fjärran
kyssa dess strand. Och blå som en älsklings öga och
klar som ett barndomshem den gungande Vesijärvi sig stilla smyger till
dem. Och hundrade öar simma allt uti dess vida famn, naturens gröna
tankar i blåa vågornas hamn.
Men rundtkring de täcka
stränder stå furor i dyster krans, allt som den vise betraktar de
jollrande barnens dans. Och skördarnas tegar luta mot dem sin böljande
kind, och ängarnas blommor andas sin doft i sommarens vind.
O
hur det fattiga Finland är rikt på skönhet ändå! O
hur af guld och af silfver dock stråla dess sjöar blå! Här
ha i sorg och i glädje sin lyra sångerna stämt och härma
i stilla gungning de klara sjöarnas skämt.
Jag är
blott en liten fågel med späda vingar och små; men vor'
jag en örn i molnen, jag flöge högt i det blå, och
flöge och flöge vida allt upp till Guds allmakts tron och sjönke
där för hans fötter och kvittrade så min ton:
Du
helige himlens Herre, hör lilla fågelens bön: ack, hur är
din jord så ljuflig! Hur är din himmel så skön! O
låt våra sjöar stråla klart uti vår kärleks
brand! O Herre, lär oss att älska, o lär oss älska vårt
land!
Frantsila 20 Juni.
|