Klockringning
utfördes klockan 8
på morgonen från kyrkan. Vackert och manande klingade malmtungan ut över staden, att 300-årsdagen ingått. Då klockorna
år 1720 manade till firandet av stadens 100-årsfest, slumrade ännu vårt lands självständighetstanke, vi voro då ett
med Sverge. Etthundra år senare, 1820, då kyrkklockorna åter förkunnade att ett sekel flytt, voro ryssarna herrar i vårt land,
och för dessa hade klockorna måst gömma sig i Karviken under stora ofredens dagar. Nu, däremot, kunde de i tisdags, med jubel, inringa
stadens 300 års fest i ett fritt och självständigt land.
Stadsfullmäktige
samlades
kl. 9 på morgonen till solennt sammanträde i rådhuset, varvid fullmäktiges ordförande bankdirektör K. F.
Spolander, uti några ord berörde dagens betydelse, erinrande bl. a. om, att före stadsfullmäktigeinstitutionens införande
i vårt samhälle, dess funktion handhades av borgmästare och råd. Fullmäktige beslöto avsända telegram till rikets president
[K. J. Ståhlberg], general Mannerheim och Gamlakarleby stad.
Telegrammet till presidenten var av följande lydelse:
„Republiken Finlands President.
Då vi i dag högtidligen
begå 300-årsdagen av Nykarleby stads grundläggning och härvid se tillbaka på fosterlandets öden under dessa tre sekel samt
rikta vår blick mot framtiden, fyllas våra hjärtan av glädje och tacksamhet häröver, att Finland nu är fritt och dess
statsskick en suverän stats.
Uttrycken för denna glädje känna vi oss manade att framföra till
Eder, Republiken Finlands förste president.
Stadsfullmäktige i Nykarleby.
g:m dess ordf. K. F. Spolander.“
Det till General Mannerheim avsända telegrammet
lydde:
„General Mannerheim,
Hangö.
I dag, då vi högtidligen ära minnet av vår stads 300-åriga tillvaro och överblicka
vårt folks kamp under det „långa seklet“ för rätt och frihet, erinra vi oss troligt den man, som högre än någon
annan äger äran och vår tacksamhet för landets frigörelse.
Stadsfullmäktige
i Nykarleby,
g:m K. F. Spolander.“
Till Gamlakarleby avsändes följande
telegram:
„Stadsfullmäktige i Gamlakarleby ordförande, herr Rektor Sandelin,
Gamlakarleby.
Till Gamlakarleby stad, som samtidigt med Nykarleby firar minnet av sin grundläggning och trehundraåriga,
ärofulla tillvaro frambära vi vår högaktning och erkänsla för dess bedrifter till handelns, sjöfartens och industrins
blomstring, sig själv och fosterlandet till välfärd.
På stadsfullmäktiges
vägnar:
K. F. Spolander.
Sirviö.“
Festgudstjänst i kyrkan
Förrättades
kl. 10 f. m. En talrik menighet, vilken till sista plats fyllde det smyckade templet, hade infunnit sig. Sedan stadsfullmäktige in corps inträtt,
samt andra stadens myndigheter och inbjudna gäster intagit för dem reserverade platser, vidtog gudstjänsten.
Altargudstjänst förrättades
av kyrkoherden Karl Olander från Oravais och pastor Wald. Westberg, vilka voro iklädda mässkrudar. En blandad kör bidrog med sång.
Prosten Ernst Appelberg höll festpredikan, med anslutning till Ps. 100. Utgående från denna text berörde han de lyckliga förhållanden
varunder staden denna gång firar sekelminnet, på grund av vårt land nu är vordet fritt. I det högstämda talet nämndes
även om stadens och landets framfarna öden samt om gångna släkten, vilka i Nykarleby kyrka böjt knä för Gud. Ett tacksamt
folk, så föllo talarens ord, bör i Guds kraft söka förverkliga sitt mål. Goda lagar kunna icke göra ett folk redbart.
Därför gangna de visaste lagar litet om icke rättfärdighet är inskrivet i medborgarnas hjärtan.
Den liturgiska delen
av gudstjänsten var särskilt anslående och högtidlig.
Till minnesfesten,
som
hölls i seminariets festsal kl. 1 e. m., hade infunnit sig en talrik menighet, att den rymliga lokalen icke på långt när kunde
rymma alla, varför en repris av programmet gavs kl. 3 e. m., då lokalen åter var fylld till trängsel.
Programmet inleddes
med hymnen „Du som världar har till rike“ samt „Till Sverge“ („Se [?] med Ostre folkets [?]“). Sångerna utfördes
under lektor O. Wikströms skickliga ledning.
Därefter bestegs talarstolen av stadsfullmäktiges ordförande, bankdirektör K. F.
Spolander, som höll följande
hälsningstal.
Högtärade Herrar och Damer!
representanter för kyrka, länets styrelse,
städer, närgränsande kommuner,
övriga gäster och stadsbor!
Den 7 september 1620 undertecknade Gustav II Adolf den akt, som
gav vår stad dess privilegier, vapen och namnet Niekarleby, varav sedan blivit Nykarleby.
Att fira minnet härav, att ära minnet av
gångna släktled, som här brutit bygd samt idogt och troget arbetat „i klar som mulen tid“, att hos oss själva väcka
förtröstan på och enig samverkan för framtiden har staden kallat Eder alla att begå denna dag såsom en stadens högtidsdag.
Trehundra
år utgöra en nog så betydande tidsrymd i ett folks liv. Vilka välvningar i vårt lands statliga tillvaro har ej dessa tre sekel
att uppvisa. Från att under de två första ha varit en integrerande del av Sverges rike, från att under det senaste ha stått
i tvungen union med det mäktiga Ryssland [1809—1917], har det nu blivit en suverän stat, republiken Finland.
Alla dessa välvningar,
och följderna härav, hava bragt vårt folk i många hårda prövningar och djupt ingripit i gestaltningen av dess andliga och
materiella tillstånd och villkor.
Skildringen härom utgör och de mest gripande kapitlen i landets historia.
Vi kunna väl
ej, vad Nykarleby vidkommer, åberopa några dater och bedrifter av större betydelse. Dock tälja dess annaler om en befolkning, vars
hela liv präglats av levande arbetsvilja, av mannatro och mannaheder, av fädrens anda och kärlek till fosterland och frihet under lagbunden
ordning.
Tung låg bördan av beroendet under det sista „långa seklet“ över Finlands folk. — Och den, som bär
på en tung börda hindras väl i sitt framåtskridande, men är han av det rätta sinnet, tryckes han ej ned, utan går
framåt med fasta om och tunga steg och hans krafter, självkänsla och beslutsamhet väga därhän, att han, då tiden är
mogen, förmår avlasta oket.
Ja, Finland är fritt! Målet för dess sekellånga strävan och sista ärofulla
strider har nåtts.
Jubla folk! Jubla över en sådan lycka! Jubla, ty vägen för dig är fri mot en ljusare framtid, friheten
vunnen för dina ädlare krafter att nå höjden av mänsklig odling, kultur, värdighet och ära!
Vadan då det
missnöjda skriet, som når genom jubelropen? Är Finlands folk icke moget friheten, oförmöget att finna sig tillrätta i de
förhållanden friheten skapar? Är dess uppfattning av friheten som ideal delad? Varför valdes så vitt skilda vägar och medel
för nåendet av ett ideal som alla uppgivit sig eftersträva? Med smärta erinrar sig fosterlandsvännen alla de händelser och
fortvarande förhållanden, som framkalla dessa frågor i hans för fosterlandets framtid bekymrade hjärta.
Dock, för
ett folk, som hållit ihop under beroendets hårda prövningar och stått enigt i kampen för landets rätt, skall väl en
dag gry, då det kommer till jämvikt och vi finner en väg till försoning och enig vilja att ännu på fädrens vis i framfarna
har med „tanke, svärd och plog“ vårda och värna land och vunnen frihet.
Mänskligt att döma har vår store
stares [?] ord sannats, och det, som legat slutet i folkets hjärtan, nu mognat ur sitt tvång, och därför skall i dag vår fosterländska
sång, sjungen med känslor av ödmjuk tacksamhet mot Den, som leder folkens öden, klinga som en jubelsång, ur hjärtans djup,
högre än någonsin!
Högtärade herrar och damer! På Nykarleby stads vägnar har jag äran hälsa Eder alla
välkomna att fira denna dag såsom en stadens högtidsdag.
Efter talet utförde seminaristernas hornseptett
„Vårt land,“ som stående åhördes och uti vilken publiken instämde (Man sjöng, såsom brukligt, den första
versen, men utbytte den alltid förut också sjungna sista versen mot den näst
sista, vilken nu, efter landets frigörelse från utländskt tvång, verkligare tolkar våra känslor.)
Festprologen,
författad av skalden Jakob Tegengren, deklamerades av herr Josef Herler på ett mästerligt sätt. (Poemet
ingår på annat ställe å denna sida) En blandad kör sjöng därefter Topelius sång „Jag
gungar på högsta grenen.“
Festtalet.
Direktor Wichmann uppträdde nu i katedern och höll festtalet, betonande huru som Nykarleby stads befolkning trots många faror och motigheter under de gångna
seklen, alltid fasthållit vid förfädrens vackraste nedärvda svenska traditioner, gudsfruktan, arbetsamhet, frihet och kärlek,
och en okuvlig tro på framtiden. Ehuru staden ej kunnat å det rent materiella området, särskilt handeln och sjöfarten, uppnå
någon större eller varaktigare framgång, utan därvid överflyglats av grannstäderna Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby, hade
den likväl i kulturellt hänseende väl, till och med lysande, hävdat sin plats i hembygden och fosterlandet, och dess invånare
alltid utmärkts av en varm kärlek till ideella strävanden; först för Österbottens första och enda trivialskola, hit förlagd
samtidigt som Åbo akademi upprättades, och senare genom Nykarleby seminariums hitplacering; andra smärre bildningsanstalter icke till förglömmandes.
På så vis hade staden fyllt och fyller fortfarande en kulturuppgift av oskattbart värde, främst genom den svenska folkbildningens
främsta härd, seminariets, som man med rätta kallat svenskfolkets „ögonsten“, och som även i avseende å den pågående
svensknationella väckelsen, genom den svenska folkskollärarkårens hängivenhet, gjort ett ännu icke fullt uppskattat arbete.
Talaren
uttalade den önskan, att Nykarlebys ärorika kulturella mission ytterligare skulle utvidgas och kompletteras genom förläggandet av det
blivande svenska biskopsstiftet till denna ort — centrum för landets homogenaste och talrikaste allmogebefolkning, som i alla tider gjort sig
känd genom sitt varma religiösa intresse. — Härvidlag hade den nya kyrkliga inrättningen, trodde talaren, att påräkna
tvenne goda bundsförvanter, nämligen seminariet och den härstädes i höst begynnande första, tills vidare enda svenska kristliga
folkhögskolan i landet, och kunde å sin sida ävenledes utöva ett synbart, välsignelserikt inflytande på de två nyssnämnda
bildningsbärarna, återknytande på så vis närmare och fortare banden mellan kyrka och skola. [Borgå stift grundades den
1 december 1923.] Till sit uttalade talaren den innerliga önskan och fasta förhoppningen, att hans och de närvarandes kära oförgätliga
hemstad, aldrig skulle avsluta sina ärorika kulturella traditioner, utan fortfarande få förbliva samma trevliga, idylliska skolstad med
sitt tysta men icke desto mindre, i andligt avseende, verkligt stora arbete.
Efter talet avsjöng kören och allmänheten gemensamt „Suomis
sång“ och „Modersmålets sång“, varefter festen
avslutades med „Vasa Marsch“, som utfördes av seminaristernas hornseptett.
Festmiddag
avåts
i normalskolans festsal från kl. 6 e. m, och deltogo uti densamma 160 personer. Bland de församlade märktes representanter för
kommuner och korporationer samt många f. d. nykarlebybor.
Taffelmusik utfördes av seminaristernas hornseptett.
En kordial och
hög fosterländsk stämning gjorde sig redan från början gällande, vilken stegrades allt efter som tiden led.
Från
rikets president anlände följande telegram som föredrogs:
„Med tack för telegrammet, tillönskar
jag Eder stad framgång och fortsatt förkovran i anledning av 300-årsdagen.
Republikens
president.“
Efter uppläsandet av samma utbragtes ett fyrfaldigt leve för presidenten.
Stadens borgmästare,
Axel Herlin uppträdde som första talare och hälsade de närvarande, å stadens vägnar, välkomna med i huvudsak följande
ord:
Mitt herrskap!
Jämt 300 år hava i dag förflutit sedan den urkund undertecknades, som upphöjde
detta samhälle till en av Svea rikes städer. Tre seklers fröjder, men även sorger och vedermödor, har Nykarleby stad tillsammans
med den övriga delen av vårt land upplevat. På denna högtidsdag höves det oss att egna en tanke åt förfädrens
verk och lifsgärning. Må vi, likasom de, bedja och arbeta och sätta vår förtröstan till den Högste.
Då
Nykarleby, år 1620, grundlades, härjades Europa av det 30-åriga krigets förödelse, och även nu, då vi fira stadens
300-årsminne, rasa krig och örlig därute i världen.
Dock, världslivets brus når icke så mycket till vår
lilla ort. Samma idylliska natur, samma porlande vatten, som för trehundra år sedan — oaktat människornas strid och ävlan ute
i världen — gåvo sin prägel åt Nykarleby, återfinnes här ännu mitt under krigets buller.
När vår
store hjältekonung, Gustav II Adolf för 300 år sedan undertecknade denna stads privilegiebrev, var det säkert med tanke på att
Nykarleby skulle bliva en stor och blomstrande stad. Även om icke staden blivit stor i materiellt hänseende, har den dock icke helt svikit sin
grundläggares förhoppningar, ty vår ort är och har varit en tankefrihetens och ljusets banérförare i vårt land. Här
hava stora män fostrats, levat och verkat, för att nu endast nämna Z Topelius m. fl. Redan enbart för dessa sina söners
skull kan Nykarleby samhälle med stolthet blicka tillbaka på sin 300-åriga tillvaro. Men även genom sina skolor har staden ritat sitt
namn i Finlands kulturhistoria. Från Nykarleby har vårt lands hela folkskollärarkår sina ljusa ungdomsdrömmar och sin vissa
tillförsikt om rättens och ljusets seger.
Nykarleby samhälle har skänkt landet vad bättre är än materiella värden
samt visat sig vara ett äkta Gustav II Adolfs barn. Vår stad kan därför med skäl fira sin 300-års dag med glädje och
jubel och med en ljus tro på framtiden.
Bankdirektör K. F. Spolander höll följande tal, vilket
vi i dess helhet avtrycka:
Mitt herrskap!
Då vi idag begå 300-årsdagen för stadfästandet
av stadens privilegier, ledes vår tanke osökt tillbaka till flydda tider, till stadens och fosterlandets öden under dessa tre sekel.
Jag
har tillfredsställelsen att härvid kunna hänvisa till den minnesskrift, som författad av direktor Wichmann, utgivits dagen till ära,
på stadsfullmäktiges föranstaltande. Må det tillåtas mig att för en stund härur söka fånga några
spridda drag bland dem, som särskilt äro egnade att fängsla vår uppmärksamhet.
Det är med en varm känsla av sympati
för vår inre blick frammanas bilden av Gustav II Adolfs konungsliga gestalt i rådslag med våra förfäder, konungens stamfränder,
om planer på ortens förkovran. Hur måste icke samförståndet och förtroendet varit helt konung och undersåtar emellan
vid denna rådplägning! Hur har ej Finlands folk under lång ett långt sekel saknat detta förtroendefulla samförstånd!
Hur borde ej detta samma folk nu jubla över de återvunna möjligheterna härtill.
Nykarleby stad är så att säga
framsprungen ur och byggd på svensk grund och svenskt initiativ, ty så långt tillbaka i tiden forskningen når, spåras här
svensk bosättning, vilken tid efter annan stärkts genom ny invandring västerifrån. Denna befolkning måste ännu vid tiden
för stadens grundläggning å ena sidan hava stått jämförelsevis främmande för sina finska grannar och å andra
sidan ännu burit på en livlig samhörighetskänsla med stamförvanterna väster om Bottenhavet. Härav åter följer,
att den helt säkert med största tillfredsställelse slöt sig till konungens stadsplaner, som förespeglade dem livligare handelsförbindelse
ej allenast med orter inom eget land utan även med moderlandet.
Det framgår i övrigt av många omständigheter, att förhoppningarna
på stadens utvecklingsmöjligheter voro till en början rätt stora. Emellertid voro de naturliga betingelserna för stadens tillväxt
i själva verket, redan från början små, dels av ovaraktig beskaffenhet, vilken senare omständighet varit ödesdiger för
staden. Älvens betydelse såsom förbindelseled mellan inlandet och kusten har alla tider varit mycket begränsad och genom dess slamförande
egenskap har den mäktigt bidragit till ödeläggelsen av hamnen, och med den sjöfarten. Att älven likväl i äldre tider
i någon mån använts såsom samfärdselled framgår av en gammal skrift, vari klagas över det vådliga och tidsödande
i färderna längs densamma för de många strida forsarnas skull. — En viss blomstringstid synes dock staden hava ägt. Jag kan
på tal härom ej neka mig nöjet anföra par omständigheter, som verkligen i tiden ansågs betyda något. Nämligen,
att Nykarleby i avseende å anclenneteten [?] såsom stad var den tredje i ordningen i Österbotten. Gamlakarleby firar väl även
i dag 300-årsdagen för sin tillkomst, men märk väl, kurirens väg gick från söder till norr. Följaktligen mottog
Gamlakarleby privilegieurkunden några timmar senare än Nykarleby. Av vilken anledning nykarlebyrepresentanterna i riksdagen, kommittéer
o. s. v. gjorde anspråk på att nämnas först, städse erkändes. Kristinestad, Brahestad och Jakobstad kommo sina
goda trettio år senare till. Och vidare: Då Jakobstad under „stora ofreden“ nästan ödelades genom ryssarnas härjning,
var Nykarleby nog förmöget att med en ansenlig summa köpa sig fri, d. v. s. den hoppades köpa sig fri, men ryssen svek som
vanligt sina givna löften. Emellertid blev ödeläggelsen här mindre och i en stadens bedrift stolt medvetande vände sig stadens
borgmästare och råd 1723 till konungen med en underdånig framställning härom, att Jakobstad helt enkelt skulle flyttas till Nykarleby.
Dock må genast erkännas att Jakobstad och jämväl Gamlakarleby snart nog tyvärr växt Nykarleby över huvudet. Efter detta
medgivande vågar jag väl ytterligare framhålla, att Nykarleby under 17:de århundradet en tid var säte för landshövdingen
i Österbotten, och att här och i stadens närhet tillfogades ryssen små nederlag par gånger 1808.
Att Nykarleby, allvarligt
talat, i tiden räknades till de mer betydande städerna i landet framgår av bland annat följande styrelseåtgärd.
Då
Per Brahe, troget följande de banor i vilka Gustav Adolf länkat arbetet för vetenskapens höjande och upplysningens utbredning i Finland,
grundade kungliga akademin i Åbo och föranstaltade om öppnandet av trivialskolor i landets större städer och pedagogier i de mindre,
räknades Nykarleby just till de förstnämnda och erhöll förty trivialskola samtidigt som Helsingfors, Björneborg och Uleåborg.
Lång
blev emellertid inte stadens blomstringstid, om nu en verklig sådan någonsin förekommit. Ty tidigt fick staden lida avbräck i sin
utveckling genom krig, missväxt och dåtida otidliga restriktioner för handel och sjöfart, vilka restriktioner kulminerade i Tjärukompaniets
privilegier. Sedan härtill kommo de tilltagande svårigheterna att komma tillrätta med hamnen, stadens brand 1858 och sist stambanans dragning
på sida om staden, var dess öde för långa tider beseglat.
Nämnas må även, att Nykarleby var bland de första
av Österbottens städer, som hade eget tidningsorgan och elektrisk belysning. [Tack vare Nessler.] Järnväg har staden såsom känt
även bestått sig och skall väl ännu, jag säger ännu, få en sådan.
Älven, som så grymt gäckat
staden i dess förhoppningar, bär med kraft i sitt sköte, om ej av sådan styrka, att den härmed kunde gottgöra vad den brutit.
Jämväl utgör förekomsten av denna kraftkälla en möjlighet till utveckling. För utnyttjandet av dessa möjligheter
har även undersökningar pågått en längre tid och många projekt ha framkastats och förkastats, ty med stadens få
naturliga resurser vill man, som sig bör, förfara varsamt, om ock en viss otålighet, äskande snabbare beslut, även gör sig
gällande. [Förverkligades 1926.]
Ortsbetingelserna synas för övrigt i senare tid hava inriktat stadens utveckling åt ett
håll, som, om denna utveckling får fortgå, helt säkert blir staden och fosterlandet till största gagn. Seminariet med dess övningsskolor
har här redan i snart fem decennier verkat i folkupplysningens tjänst. Vid sidan av seminariet reses den borglika härden för en läroanstalt,
som lovar bliva en verklig borg för bevarandet av fäderneärvd tro och god sed bland svenskfolket i landet. Med överraskande framgång
har ett antal för den högre undervisningen nitälskande medborgare med stadens förståelsefulla bistånd inrättat en svensk
samskola, som vi hava all anledning önska fortsatt förkovran till ovärderlig nytta för ortsbefolkningen. Här vore även för
handen goda förutsättningar för anstalter till skogsvårdens, jordbrukets och fiskets befrämjande, blott de bleve utnyttjade.
Mitt
herrskap!
Samhället avspeglar fosterlandet, ty dettas väl och ve är samhällets väl och ve och tvärtom.
Från
urminnes tider har Finlands folk kämpat en ojämn strid mot två övermäktiga fiender: frosten och ryssen. Skildringen om dess kamp
mot de beska makters härjningar utgör ock detta folks väsentliga historia till dag som är och i alla händelser de bittraste och
blodigaste bladen i densamma. Men denna skildring visar tillika, huru detta samma folk lärt att älska sitt land och huru det gjutits samman under
kampen för landets rätt och välfärd. Även nu utgör fosterlandets rätt och välfärd den grund, på vilken
frid och försoning skall byggas, ändock alla band synas vilja brista.
Finland är nu ett fritt, och så djupt som längtan
efter denna frihet legat i folkets hjärtan, så högt och enigt skall jublet över dess nående engång höjas, blott vårt
folk så att säga hunnit växa sig in i friheten samt lärt sig känna dess rättigheter och förpliktelser, dess villkor
för att bringa sina bärare välsignelse.
Ett av dessa villkor, och ett ovillkorligt sådant är, att landets båda nationaliteter
tillförsäkras samma rätt och trygghet i landet, full och okränkbar rätt att ordna om sin stams trevnad och fortbestånd. [Språklagen
kom 1922.]
Ett annat villkor detta likt är, att medborgare av alla klasser enas om att hålla fast vid rättsgrunderna för vår
samhällsbyggnad. I strävandet att på sådan grund bygga fosterlandets, de enskilda samhällenas och medborgarenas välfärd,
skall vägen föras till enighet och härmed styrka att försvara den dyrköpta friheten och landets ära. Detta är uttrycket
för vår redliga vilja och må dessa fridens ord från en borgerlig svensk bygd höras och godtagas över hela landet.
Jag
är nämligen övertygad om, att med dessa ord icke framburits tankar, som vore för något främmande, utan att vi alla till vilken
samhällsklass vi än höra, innerst i våra hjärtan djupt och uppriktigt önska nå den för oss så oumbärliga
inre friden och jämvikten.
Samvaron fortsattes sedan omväxlande med tal, deklamation, sång och musik.
Begärde
så Jakobstads representant ing. T h o r E r v a s t, ordet, som bl. a. i sitt tal framhöll,
att Nykarleby och Jakobstad uppvuxit ur samma jordmån, från samma socken. Det var Pedersöre socken, som ända till början av 1600-talet
[1607] omfattade bl. a. också denna trakt. Sedan Nykarleby stad grundlagts bestämdes dess handelsområde omfatta hela Pedersöre,
Vörå och Lappo socknar. På grund härav uppstod rivalitet mellan Pedersöre och senare Jakobstad å ena sidan och Nykarleby
å den andra.
Påstådda övergrepp från Nykarleby borgares sida ledde till att Pedersöreborna upprepade gånger
hos regeringen anhöllo om att en stad måtte grundas i deras socken, och blevo till sist bönderna bönhörda, och så grundades
Jakobstad, vilket skedde den 27 oktober 1652. Efter att med några ord berört de båda städernas inbördes förhållanden,
avslutade talaren med att minna, att Nykarleby förskonats från mycket ont som förefinnes uti en industristad.
D o k t o r T.
M u n s t e r h j e l m, representant för Kristinestad, framförde staden Kristinestads tack och välönskan.
P a s t o r
O s c a r A h l s t r ö m, som av Vasa stadsfullmäktige valts att representera denna stad, talade varmt för Nykarlebyminnet.
Förliknade staden vid en ung björk, med stor växtkraft på de ideella idéernas fält samt avslutade sitt anförande med
att tacka Nykarleby, som bär idyllens sköna prägel, för god vakt.
B a n k d i r. A l f o n s G y l l e n b e r g
frambar, i egenskap av representant för Gamlakarleby stad, uti ett kortare tal Gamlakarleby samhälles hälsning och välönskan.
L
a n d s s e k r e t e r a r e n l a g m a n K. E. O t t e l i n tolkade länsstyrelsens lyckönskningar
i några få men väl valda ord: Nykarleby har ett företräde framom alla landets städer, Mariehamn icke undantagen, över
vilket den kan känna sig stolt, nämligen, att vara landets mest enhetligt svenska stad, och hoppades talaren att Nykarleby även allt framgent
måtte i detta avseende gå i främsta ledet.
K yr k o h e r d e n I v a r R i t a n d e r från Munsala framförde
å såväl egna som Munsala kommuns vägnar lyckönskan på stadens 300-årsdag samt talade med anslutning till det i direktor
Wichmanns festtal framkastade förslaget om det svenska domkapitlets förläggande till Nykarleby, vilket förslag han varmt understödde.
D
i r e k t o r Z. S c h a l i n önskade nedkalla Guds och alla goda makters välsignelse över staden samt önskade vårt
samhälle en lyckosam framtid. Uppräknade gamla, hädangångna nykarlebysläkter, vilka här brutit bygd före oss samt planerat
och röjt mark varav vi njuta frukterna.
Församlingens forne lärare k y r k o h e r d e n R. W. P e t r e l l,
höll följande tal, vilket vi återgiva in extenso:
Då ordet här är fritt, må det tillåtas
mig att frambära min varmaste tack till Nykarleby stads myndigheter för deras vänliga inbjudan till denna angenäma minnesfest.
När
vi för vår inre syn söka samla minnena från det förflutna, äro vi vanligen benägna att ge företräde åt
de ljusa, sinnet upplyftande bilderna, varemot de nedslående och mörka gärna skjutas å sido. Söker man hopsummera minnena för
Nykarleby från de framfarna 300 åren, torde de ljusa även i verkligheten vida överväga de mörka. Det har ju vältaligt
och vackert här i dag uti flera andraganden framhållits, hurusom denna även för mig förvordna ort utgjort en vaktpost för
de ideella makterna, en härd för de högre andliga livsvärdena, att det icke höves mig att tillägga något utöver
det som redan blivit sagt. Ville blott för min egen del hava framhållet, att den tid av två årtionden jag haft förmånen
och nöjet att verka här som församlingslärare, hör till de ljusaste minnena med avseende å min prästgärning och
det har varit ofta på mitt nuvarande arbetsfält en uppmuntrande omständighet, att kunna hänvisa till de andliga förhållandena,
vilka här stå i många avseenden framom motsvarande förhållanden i våra vidsträckta finska inlandsförsamlingar.
Det
är ju naturligt att samhörighetskänslan redan med hänsyn till språk och anor hos innebyggare här uti Bottenhavets kustremsa
gör sig gällande med moderlandet i väster. Men det vore likväl orätt att påstå det Österbottens svenska befolkning
under förgångna dagar stått isolerad med hänsyn till den finska bosättningen och nationaliteten. Samfärdseln mellan kusten
och de inre delarna av landet har ju som känt från urminnestider varit rätt livlig och utan tvivel även lämnat varaktiga spår.
Den svenska kustbefolkningens händighet och arbetsduglighet är vida känd och erkänd över allt även i det finsktalande Finland
ända till Savolax och Karelen. Jag tänker t. ex. på den handräckning timmermän från våra svenska bygder i Österbotten
lämnat vid kanal- och järnvägsbyggen i vårt land. Vad åter den andliga växelverkan mellan de olika nationaliteterna vidkommer,
veta vi nogsamt att språket icke kan lägga något hinder härför, trots det man på vardera hållet troget vårdar
sitt älskade modersmål.
Och en sak ännu vidkommande särskilt Nykarleby. Det har sagts, att allt här sker i skymundan, i
stillhet, uti det fridsamma Nykarleby. Då vi nu samlats kring Nykarlebyminnena, skola vi likväl icke fira dessa minnen såsom minnen vilka
hänföra sig till död man. Det har mer än en gång visat sig i tiden att, medan det stora och upphöjda i världen förglömts,
lever det undangömda sig fram, där det burits av det ideella och uti sig inneflutit kärnan av de andra livsvärdena. Ty just dessa livsvärden
hava härlighet både i framtid och evighet. Och dessa skola än framgent omhuldas här på denna ort.
F
o l k s k o l l ä r a r: I. B. J a k o b s s o n, från Munsala, minde om Nykarleby och Munsala kommuners gemensamma minnen.
Huru som dessa kommuner delat ljust och lett under gångna tider. Trodde att staden nog blivit stor i merkantilt hänseende om den efter branden
flyttats till Monäs sund, men genom att den uppbyggdes på den gamla platsen, har den i stället blivit stor i andligt avseende. Frambar Munsala
kommuns lyckönskan på stadens 300-årsdag.
B o n d e n S i m o n L e v l i n frambar uti några ord Nykarleby
landskommuns välgångsönskningar.
D i r e k t o r V. K. E. W i c h m a n n önskade ytterligare understryka sitt
tidigare uttalande såväl som kyrkoherden I. Vitanders tanke, att staden borde taga initiativ till och arbeta för att Nykarleby måtte
bliva stiftsstad för det blivande svenska biskopsstiftet.
Illumination.
Paus hölls
kl. 9.30 varunder man tågade till stora bron där en talrik människoskara var församlad, för att åse illuminationen av älvstränderna.
Brinnande
tjärtunnor voro förankrade ute på älven och på stränderna voro facklor tända, vilkas sken i den mörka kvällen
återglimmade från vattenspegeln, vilket allt, jämte älvens lummiga stränder, gjorde en storslagen efekt. Samtidigt härmed
fräste raketer över åskådarnas huvuden, och „solar“ lyste. Seminaristernas hornseptett spelade vid tillfället fosterländska
melodier.
Kyrkan, vilken i likhet med de flesta byggnader var illuminerad, drog ofrivilligt en stor skara inom sina väggar. Det var högtidsstämning
därinne — något av julhälgsminne. Bland den nyfikna skaran befann sig även pastor O. Ahlström, och även kyrkans orgelnist
var med. Och i handvändning var här gudstjänst anordnad. Från orgeln brusade „Vår Gud är oss en väldig borg“,
vari de församlade instämde. Pastor Ahlström besteg därpå predikstolen, och talade med värme och glöd om Guds underbara
kärlek som kändes dubbelt stor här i detta tempel, där även hans förfäder tillbedt den högste.
Middagen fortsättes.
Efter dessa oberäknade nummer, tågade middagsgästerna tillbaka till festlokalen, där samvaron
fortsattes under den mest animerade stämning.
Till festen anlände en mängd lyckönskningstelegram, bl. a. ett från General
Mannerheim, vilket vi här avtrycka:
„Jämlikt det jag hjärtligt tackar för Stadsfullmäktiges
vackra telegram, beder jag till det av Bottenhavets vågor smekta leende Nykarleby, på dess trehundraåriga högtidsdag, få sända
mina varma lyckönskningar och uttala den fasta förhoppningen om en lycklig framtid, värdig traditionerna från vår storhetstid.
Mannerheim.“
Vid delfåendet av detta telegram, blev entusiasmen stor, och hurraropen rungade med kraft genom
festsalen.
Övriga telegram som anlände till festen, avtrycka vi här nedan:
Från Gamlakarleby:
„På den gemensamma 300 årsdagen sänder Gamlakarleby sin vördsamma hälsning till Nykarleby, med vilken vi hava så
många gemensamma minnen, och tillönska Eder stad en blomstrande framtid såväl på det ekonomiska området som såsom
kulturbärare i det svenska Österbotten.
På stadsfullmäktiges vägnar:
J. F. Sandelin. Eliel Kajander.“
Från Jyväskylä
Anlände ett finskspråkigt telegram som i översättning var av följande lydelse.:
„Med anledning av minnesdagen sända vi våra varmaste lyckönskningar. Måtte det begynnande nya seklet bliva ljust
och lyckobringande för Nykarleby. Må dess betydelse såsom kulturhärd i det fria Finland tillväxa.
Stadsfullmäktige i
Jyväskylä,
Mänttinen.“
[Det kan verka lite udda att Jyväskylä uppmärksammade jubileet, men i staden fanns också
ett seminarium.]
Från Helsingfors.
„Då jag i tiden haft äran
representera Nykarleby i borgarståndet, deltar jag med intresse i stadens öden och utveckling samt ber att få framföra min vördsamma
lyckönskan i anledning av dagens jubileum, en lyckönskan i vilken Hufvudstadsbladet förenar sig.
Redaktör Arthur Frenckell.“
„I
en stads liv äro trehundra år enbart ungdomen. Nåväl, jag önskar min kära österbottniska hemstad en mandom i stigande
växt och styrka samt sänder den ett tack för minnena från tider som varit.
Mikel Lybeck.“
Från Borgholm, Sverge:
Nykarleby, vackra lilla stad, med dyra minnen. Må ditt nya sekel ljusna.
Eva Topelius-Acke.“
Från Åbo:
„Emottag och framför min vördsamma tack för inbjudan. Nyss emottagna tjänsteuppdrag
förhindrade hemresan. Måtte födelsestaden länge florera, önskas uppriktigt.
John Lybeck.“
„Lycklig framtid
åt väna 300-åriga minnesrika Nykarleby.
Emelie Illberg, Ingeborg Lindberg, I. Marit Achrén, Gabriella Öberg, Maggie Bäckman,
Signe och Arthur Johansson, Rosa Dahl, Anna Ekblom, Esther Holmberg, Teodor och Hilma Schalin.“
„I anledning av Nykarleby stads 300-års
jubileum sända stadsfullmäktige i Åbo en vördnadsfull hälsning.
Einar Eandolin.“
Från Helsingfors:
„Lyckosam och livskraftig framtida tillvaro önskas staden.
F. W. Sundwall.“
„Med
vår Nykarlebytid i ljuvligt minne, deltaga vi i Eder festglädje.
Hanna och Viktor Heikel.“
„Uppmanade av ädla minnen
hälsa vi dig, du sekelgamla genom Kuddnäs stränder och Jutas slätter kärvordne barndomsstad.
Avlidne possessionaten å
Keppo gård Otto Henrik von Essens barn.“
„Varma hälsningar till barndomsstaden.
Ester Backman, Gertrud Flander, Hjördis
Ahlström, Elise, Karin och Maria Söderström, Gerda och Gertrud Wichmann, Torsten Birck, Gunnar Söderström.“
„Tre
gamla Nykarlebypojkar deltaga i hyllningarna på festdagen.
Janne Turman, Viktor Malmberg, Reinar Malmberg.“
„Uppskattande betydelsen
av stadens av stadens samhällsbevarande och uppfostrande verksamhet, tillönska vi på 300 årsdagen Nykarleby stad framgång och
utveckling.
Nordiska Föreningsbanken.“
Från Gamlakarleby:
„Hembygdens
mark och grund
Och gården vi älska.
Herre du gav oss allt
Till arv åt nya släkten.
Einar Hedström, Ernst V.
Knape.“
Från Vasa.
„Tillönskar födelsestaden lycklig framtid
Elisabeth Finnilä.“
„Lycka och välgång för älskad födelsestad.
Anna Gårdström, Aina Granholm,
Aline Henelius, Jenny Larsson, Fanny Ohrling, Edit Åberg, Olga Näse, Ella Häggström, Mimmi Rundell, Marie Virta, Alexander Öhrnberg.“
„Ett
leve för födelsestaden med dess minnesrika forntid. Måtte den åter uppleva en blomstrande framtid.
Elisabeth och Woldemar Backman.
Anni Backman, Helmi Polén,
Paul Nessler.“
Från Uleåborg:
„I
anledning av stadens trehundraårsfest, våra varmaste lyckönskningar.
Tekla Höckert. Arthur Castrén.“
Från Kristinestad:
„För trehundraårsminnet ett högt leve.
Maria Nylund, Ester Larson. Hjördis
och Torsten Ström.“
Till sist frambar bankdirektör K. F. Spolander ett ord till alla som övervarit
festen och bidragit till den angenäma samvaron, såväl som till nedkallade Guds välsignelse över staden.
Så var då
denna minnesrika högtid till ända som kvarlämnade endast odelat angenäma minnen, vilka länge skola ihågkommas av alla som
hade tillfälle övervara densamma.
* * *
Presskommentarier.
Med
anledning av stadens 300-årsminne ha i de flesta tidningar ingått längre eller kortare uttalanden.
Post-Janne i V. P. [Vasa
Posten] har också ihågkommit jubileet, samt uttrycker sig på följande sätt:
Ny- och Gamlakarleby
fira nu sin födelsedag, Trehundra år är för kött och blod en avskräckande ålder, men när det gäller en sådan
komposition av gator och hus, som benämnes stad, synes mig de båda systrarna på tröskeln till fjärde seklet som skära jungfrurs
förlovningsfest en sommardag.
Fästmannen är karlfolket lik. Knyter vid sig förhoppningar, som emellertid inte fås tro utan
vidare. Han är lockande ljuv, men till sin natur okänd i det stora hela. Hans namn är framtiden.
Tvillingsystrarna ha varit varandra
olika i uppväxtåren: Den i dopet äldre var i förstone matfrisk och växte sig med fart, medan den yngre var trög i början.
Jungfrun Nykarleby miste dock genast ganska snart aptiten. Blev i följd härav liten till växten, men i stället bedårande skön.
Hon blev den rena landsortsjungfrun. Och den, som i likhet med undertecknad varit i hennes sällskap i några år, vill gärna betrakta
henne som sin guvernant, sin andliga fostermor.
Jungfrun Gamlakarleby däremot kom vid jämförelsevis tidig ålder ut i virveln
och blev en världsdam med kommersiella behov. Hon gick framåt med bokkladden i handen, hade inkomster och tilltog i omfång. Hon handlade
med hästar och mycket annat och älskade det pulserande livet. Och nu är hon en kontorsfröken, som landsdelen s affärsmän måste
och vilja räkna med.
De båda systrarna synes ha ärvt var sin egenskap av sin fader Gustaf Adolf. Gamlakarleby äger hans okuvliga
mod och lust att avancera. Nykarleby däremot har i sin besittning Gustav Adolfs hjärterenhet och stiliga gudsfruktan.
Sören S. i Åbotidningen „Västra Finland“ sänder även tvillingstäderna samt tidningarna „Österbottniska
Posten“ och „Österbottningen“ en hälsning. Till sist konstaterar han att slutstavelsen i de respektive städernas namn är
litet vilseledande då den heter „by“ men tillägger: Ett sådant plumpt utfall mot de två hedervärda orterna kan emellertid
avvisas. Danskarna ge gärna sin huvudstad det lite älskliga som vackra namnet „Kongens by“. Och Köpenhamn är ju i alla fall
en stad.
Den finska tidningen „Vaasa“ har däremot en surmulen ton, då den skriver:
„Då
vardera staden i dag firar sin 300-årsfest, som naturligtvis går i svenskhetens tecken, önska vi dem framgång i sådant avseende,
att de måtte allt fortfarande tilltaga i finskhet och i samma mån höja sig från det tillstånd av tillbakagående, i vilket
de under de senaste årtiondena levat.“
|
