| |
Finlands
höjning
Der slår en jätte med väldig glaf
Mot nordens skummiga kust.
Han stormar klippor, han bäddar
graf,
Han bräcker kölar som vide af,
Han tål ej veklingars lust.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen! Han
somnar stundom vid blommig ö
I sommarnätternas ljus.
Så slappt är seglet på solig sjö,
Der spritter löja,
der badar mö
I sakta dyningens brus.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen! Tro ej den väldiges
sömn! Han är
Ett lejon, hukadt i bur.
En storm slår ned ifrån molnet der,
Den blåe jätten i hvitt sig klär;
Det är hans rätta natur.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen! Då sväller seglet, då
brakar mast;
Då hvina tackel och tåg.
Ve den, hvars roder i stormen brast,
Hvars tälja icke är surrad fast;
Hans säng
är brusande våg.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vägen! Men klipper frosten på nattlig rund
Den
sofvande Simsons här,
Då domnar jätten i maktlös blund,
Tilldess i vaknande vårens stund
Han bojan i stycken slår.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen! Tag dig till vara! Han sväljer land,
Han äter Skam gen svall,
Han slukar stycken af Pommerns strand,
Han byggt åt Preussen en mur af sand,
Den åter sluka han skall.
Stig högt,
Stig
högt, mitt land, öfver vågen! Han slungar hånfullt till återskänk
Sin bernsten gycklande der;
Han sköljer
Liffland med hotfull stänk,
Af Estlands skiffer han bryter länk;
Land, land, mer land han begär!
Stig högt,
Stig högt,
mitt land, öfver vågen! Dock se, när högst i den höga nord
Han sluter väldig sin famn
I tvenne armar kring
Finlands jord,
Han tar ej rof, han begår ej mord,
Han skänker stränder och hamn.
Stig högt,
Stig högt, mitt land,
öfver vågen! Väl går hans stormiga, vilda tåg
Mot Finlands pansrade skär;
Men här förvandlas hans
vilda håg,
I kärlek kysser hans hvita våg
Den sköldmö han har så kär.
Stig högt,
Stig högt,
mitt land, öfver vågen! Hon är den väldiges krönta brud;
En morgongåfva hon får:
Han kransar henne med
öars skrud,
Ett grefskap får hon af böljans gud
Till skänks hvart tjugonde år.
Stig högt,
Stig högt, mitt
land, öfver vågen! Och Finland vexer och höjs alltmer
Ur vågens blånande rand.
löfskogen susar och smultron
ler,
Och han mejar ranunkeln ner,
Der förr var böljande strand.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, Öfver vågen! Och
böljan viker beständigt bort,
Beständigt Finland går fram,
Och djupen häfva sig, haf blir torrt,
Och fiskarhyddan
står innan kort
Der nyss flöt seglarens stam.
Stig högt,
Stig högt, mitt land, öfver vågen! |