Landhöjning
  

[= Nykarleby. Kartan beskuren i övre delen och försedd med nya texter.]

landhöjning, höjning av landet i förhållande till havsytan. I Fennoskandien [Finland+Skandinavien] har sedan istiden pågått en l., vilket delvis kan förklaras med att jordskorpan, som nedpressats av landisen, nu åter höjer sig. L. är olikformig: i Hfrs är den 30 cm, i Åbo 50 cm, i Björneborg 70 cm och vid Bottniska vikens kust 90 cm på hundra år. Genom l. har sedan istiden största delen av Finland stigit ur havet. De högst belägna strandmärkena befinner sig i landets s. delar på 150—160 m, på vattendelaren (Suomenselkä) och i mellersta Finland på ca 200 m och i ö. Finland på över 200 m höjd över havet.


L. var störst kort efter det isen dragit sig tillbaka, i Kvarken upp till 15 cm per år, men har småningom minskat. Den totala l. beräknas i Kvarken till ca 700 m, varav 200 m återstår. Fortgår l. i denna trakt som hittills, torde man om tvåtusen år kunna gå torrskodd över till Sverige. Att l. är störst vid Kvarken inverkar på vattnen i det inre av landet; Kymmene älv och Vuoksen hade ursprungligen utlopp i Bottniska viken (jfr sjöar och vattendrag), men till följd av den större l. i denna riktning har dessa älvar börjat rinna mot s. L. förorsakar vidare nedsatt strömhastighet i de österbottniska älvarna och därmed försumpning av låglänta marker, särskilt i närheten av vattendelare. Under perioden 1934—82 erhöll Finland ett arealtillskott på 1 095 km², varav största delen föll på Vasa (454 km², och Uleåborgs län (429 km². L. är dock orsak till endast en del av strandlinjens förskjutning, som även påverkas av vattenytans nivå (i Östersjön/världshaven), sedimentation och växtlighetens effekter.

L., som betecknats som ett av de intressantaste naturfenomenen i Europa, upptäcktes redan på 1600-t. och troddes då bero på att vattnet sjunker undan. Att det i själva verket är marken som höjer sig upptäcktes 1765 av en finländare, lantmäteritjänstemannen E.O. Runeberg. Först ca 100 år senare insågs sambandet med inlandsisen.

— Utom att l. har den positiva konsekvensen att landet växer (enligt Z. Topelius med ett grevskap på ett sekel) har den även en del mindre önskvärda följder. Bl.a. uppstår svårigheter att på längre sikt upprätthålla trafiken på hamnar vid landhöjningskuster och tvister om hur tillskottet av mark skall fördelas. (E.E. Kaila, Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, 1931; E. Kääriäinen, On the recent uplift of the earth's crust in Finland, 1953; J. Palomäki, Über den Einfluss der Landhebung als ökologischer Faktor in der Flora flacher Inseln, 1963; M. Jones, Finland, daughter of the sea, 1977)


Uppslagsverket Finland (1983).


Läs mer:
Landhöjning i Boken om vårt land av Zacharias Topelius.
Finlands höjning av Zacharias Topelius.
Finlands precisionsavvägning av Karl Teodor Oljemark.
(Inf. före 2009-06-06, rev. 2020-01-19 .)