Kvarnen
och smedjan
Där stod vid den brusande bäcken
den
kära, den flitiga kvarnen,
en bostad för trollen och Necken,
ett tjusande féslott för barnen.
Där malade stenen
sin gruta,
där hörde vi kuggarna knarra,
de dolda kaskaderna
tjuta
och golfvet och väggarna darra.
Osynliga, väldiga
jättar
omhvälfde de mäktiga hjulen;
små trolska och
mjöliga vettar
framtittade, gömda i skjulen.
Där
var vår beundran om dagen,
vår tysta förfäran om kvällen;
där hörde vi dånande slagen
från smedjan och städet
vid hällen.
Långt syntes en irrande gnista
än blänka
i speglande vatten,
än spårlös i rymderna brista,
som slocknande
öga i natten.
Han stod vid sitt flammande Etna
den sotige smeden
med tången;
där sågo vi skuggorna tätna
kring elden,
i ässjorna fången.
Och mellan det svarta och ljusa
red
sagan på gnistrande fåle
att ömsom oss skrämma och tjusa
och
gråta och grina och småle.
|