IV.

INDUSTRIELLA FÖRETAG UNDER DOKTOR TOPELIUS' TID

Med föregående personskildringar ha vi upprepade gånger överskridit den kronologiska ramen för vår Kuddnäshistoria under doktor Topelius' regementes tid, och är det därför hög tid att vi återvända till skildringen av hans mångsidiga företag till godsets ekonomiska förkovran.

1. Bränneriet. rätt bakom gula byggningen rann Kuddnäs bäck, sedan den passerat bakgården, förbi på sitt lopp nedåt älven med tidtals ymnigt flöde. Doktor Topelius insåg väl genast till huru stor nytta denna givande vattenåder kunde bliva för gården, om man utnyttjade dess möjligheter — ej blott dess milda, klara, ehuru något bruna vatten — utan ock dess drivkraft, förutsatt att ett tillräckligt starkt fall i den kunde åvägabringas. Invid bakgården utvidgades då först bäckfåran till en bredare bassäng, som samlade vatten till husbehov och mest till att vattna stallarnas besättning av hästar, kor och får. Mitt i bäcken invid bassängen lät doktorn gräva en brunn, närmast för den industri, som han här tänkte försöka sig på, nämligen s. k. »husbehovsbränning», som på den tiden var allmän i landet, grundande sig på ett riksdagsbeslut från svenska tiden av år 1800. Man ansåg denna industri såsom en fördelaktig binäring vid — ett rationellt hemmansbruk. Brännvinsbränningsskatt skulle varje hemmansägare i alla fall erlägga till kronan, vare sig han brände eller ej. Brännhuset eller brygghuset, där naturligtvis även svagdricka bryggdes för husets behov och vatten värmdes åt kreaturen, placerades tvärs över den i bäckbottnen grävda brunnen, varifrån vattnet uppfordrades genom pumpning. Där »förädlades» sedan huvudsakligen potatis till detta »aqva vitae» (»livsvatten»), som kommit att spela en så betydelsefull och bedrövlig roll i vårt samhälles historia, men vars farlighet man ännu på den tiden icke rätt uppskattade. Det kan ju dock ha sitt intresse att här anteckna, huru den tekniska fabrikationen försiggick. I bränneriet kokades först de noggrant rengjorda potäterna i het ånga i ett stort träkar och maldes därpå i en kvarn till mos. I moset inrördes korn- och rågmjöl för att befordra jäsningen. Detta var då »verket» som sattes att jäsa i ett käril, vars lock lufttätt tilldegades. Sedan tömdes den jäsande massan i brännvinspannan, vilken drog endast 30 kannor (= 78,5 liter). — Tillverkningen drevs alltså här blott i liten skala. — Den ur pannan först destillerade alkoholvätskan var den finkelhaltiga »lanken», som här benämndes med det finska namnet »sikuna». Den tappades på ankaren och hälldes ånyo i pannan för att klaras. Av de första klara dropparna, de s. k. »fyridropana» uppsamlades en viss mängd för att användas såsom medicin. Det var naturligtvis en stor frestelse för gårdens folk, både tjänarinnor och drängar, som utförde beredningen, att alltför flitigt smaka på det färska sikunavinet, så att den ena och den andra någon gång kunde vara rätt oklar i huvudet vid klarningstillfällena. Den färdiga varan avyttrades kanske mest åt de ryska soldater, som tid efter annan voro inkvarterade på orten. En del åtgick förstås i hushållet, då man förr, som bekant, använde alkohol på mångahanda sätt, till och med i jultårtorna. Men själva hanteringen med beredning och försäljning behagade i längden icke Kuddnäsherrskapet, varför man snart upphörde därmed, och alla blevo nöjda, då hela arrendet bortföll. Efter doktorns död brändes icke vidare på Kuddnäs. Brännhuset flyttades till andra sidan bäcken, dit en bro då förde över, och där tjänstgjorde det i många år såsom brygg- och tvättstuga, varest ock vatten värmdes för boskapens behov. I stugans östra ända var en bastukammare med vanlig gråstenstäckt ugn för immbad, alltså en riktig »finnbastu» med lave att ligga på och allt som det skulle vara. Jag minnes att senare åtminstone sommartid drängarna bodde i denna kammare, och att där en gång på min tid skedde en stöld, som ansågs till löjlighet dumdristig, i det att tjuven hade vågat smyga sig in i ett rum, där tvenne drängar sovo; han hade stigit upp på bordet och tagit ned vägguret från väggen samt dessutom stulit den ena drängens silverfickur. Händelsen väckte sensation för dagen, och tjuven, en lustig gammal skomakare, identifierades sedan genom platthuvudspikarna i hans stövelklackar, som hade efterlämnat fullt tydliga märken på bastukammarens bordskiva. — Numera är hela bryggstugan försvunnen från sin forna plats.

Situationsplan med ekonomiebyggnader före 1860-talet.
[Redigerad. Nedanstående förteckning finns i boken i illustrationsförteckningen.]

2. Kvarnen. Vida större betydelse för doktor Topelii lanthushållning än bränneriet fick den andra industriella inrättning, som han startade vid samma lilla bäck, nämligen vattenkvarnen, vilken omfattades med det största intresse ej blott av doktorn själv, utan av hela hans familj, särskilt de båda egna barnen. Men här blev en ändring av bäckens lopp av nöden, för att man skulle kunna tillgodogöra sig all den drivkraft den kunde producera. På sin bana förbi gården krökte sig nämligen bäcken ungefär vid gula byggningens nordvästra knut mot norr för att sedan i en vid båge genom ängslindorna småningom sänka sin fåra ned mot älvstranden. Men nu lät doktorn gräva en ny fåra ett stycke norr om den nämnda kröken rakt fram mot väster till en mot älven starkt sluttande backhympel, vid vilken man kunde arrangera ett för kvarndrift tillräckligt vattenfall. I fåran inlades en plankränna, i vilken vattenflödet efter behov kunde regleras. På backens krön byggdes ett tornliknande kvarnhus i tvenne våningar, med åt fyra sidor sluttande brädtak och flaggstång med plåtflagga på taket. Vattenrännan leddes genom huset, och vattnet störtade ovanifrån ned över det stora skovelhjulet av trä såsom en vitskummande kaskad. Denna »husbehovs-» eller »skvaltkvarn» malde sålunda »med överfall», såsom det hette, och malde förvånansvärt fort: »15 tunnor gröpe i dygnet vid god vattentillgång» uppgiver doktor Topelius själv i ett brev. Gröpet var för kreaturens räkning, men kvarnen malde, förstås, även mjöl för människornas behov. Av flera yttranden i doktorns brev till anförvanter märker man att kvarnen var sin ägares stolthet liksom även barnens förtjusning. »Skulle ej kära far orka komma hit?» frågar doktorn i ett brev till brodern Gustaf, professorn, i Uleåborg d. 13 dec. 1817, och han tillägger: »Jag skulle unna honom glädjen att se vår kvarn gå med första vårblidan.» — Vid denna tid hade sålunda kvarnbyggnaden redan nått sin fullbordan eller var nära att nå den. Och av doktorns önskan att fadern finge glädjen se kvarnen i gång kan man draga den slutsatsen att den praktiske målaren vid sitt senaste besök hos sonen varit med i rådslag om kvarnanläggningen. Han fick nog ock se verket i gång redan följande sommar. Högeligen intresserade åskådare voro naturligtvis även gårdens barn och deras lekkamrater.

»Och kvarnen hon malar och malar,
och vattnet det skvalar och skvalar,
och visst är det roligt ibland
att bygga små båtar vid strand!»

Jag tänker det var roligt också att låta båtarna segla fram längs kvarnrännans vatten. Kvarnen gav tillfälle till flera trevliga lekar och tilltalade i hög grad barnens fantasi.

»Svahns gossar voro här, och vi kastade till måls i kvarnflaggan» — nämligen med små knapperstenar — »och hade roligt.» Ungefär så antecknade unge Zachris i sin lilla dagjournal en dags märkligaste händelse. Och som gammal man har han i diktsamlingen »Ljung» bland sina »Barndomsminnen» även ägnat en sång åt »Kvarnen och smedjan», där det om den förra heter:

»Där stod vid den brusande bäcken
den kära, den flitiga kvarnen,
en bostad för trollen och necken,
ett tjusande feslott för barnen.
Där malade stenen sin gruta,
där hörde vi kuggarna knarra,
de dolda kaskaderna tjuta
och golvet och väggarna darra.

Osynliga väldiga jättar
omvälvde de mäktiga hjulen;
små trolska och mjöliga vettar
framtittade gömda i skjulen.

Där var vår beundran om dagen.
Vår tysta förfäran om kvällen;
Där hörde vi dånande slagen
från smedjan och städet vid hällen.»

Smedjan befann sig i närheten, nere på åstranden. — Som jag redan antytt, kunde Kuddnäs bäck efter snösmältningen på våren liksom efter ymniga höstregn föra rätt höga böljor ner mot älven. Ja, den svämmade då ibland över sina bräddar, så att vattnet nådde fram ända till den inre gårdsplanen, varför man för att hindra detta måste gräva ett avledande dike utanför planket och tvärs över vägen, åt söder. Någon gång hände det till och med, då själva storälven vid en svår islossning och starkt vattenflöde gjort alla traktens vattenkvarnar obrukbara, att Kuddnäs lilla »skvalta» ensam fick mala mjöl åt »hela staden». Då hade drängarna, som mest skötte mälden, fullt upp med arbete. En tid bestod sig »den kära, den flitiga kvarnen», som dess panegyriker säger, en egen mjölnare, som hette Wörsten. — Skalden Topelius' från barndomshemmet ärvda omisskännliga intresse för kvarnindustrin, särskilt för vattenverken, kommer till synes här och där i hans skrifter. Jag erinrar ännu blott om hans litet överdådiga yrkesvisa N:o 10 i sjätte boken av »Läsning för barn»: »Mjölnaren». Denne ropar i visans början till sin medhjälpare;

»Matts, langa hit säcken
att fylla i tratten!
Den tokiga bäcken
han forsar av vatten,
han supit sig fuller
ur molnens kastruller,
och stenarna spraka,
och kuggarna knaka.
Dethär bär till skogen! Om vi ej få mäld,
skall kvarnen ta eld.»

Och vattenskvaltans mjölnare tycker inte om väderkvarnarna, skämtar skalden vidare i visan. När sydvästen stormar kunde man ju rent av få en kvarnvinge i skallen på sig, om man ginge den för nära. — För övrigt är det ju liksom litet mystiskt med de här kvarninrättningarna:

»Visst sägs att om natten
det spökar i kvarnen.
Det vore väl katten,
men säg ej åt barnen!
Om det ej är råttor
i säckarnas grottor,
så är det väl hjulet,
som plaskar i skjulet.
Det kvittar mig lika; jag tager min tull.
Matts, säcken är full!»

De båda visorna, om kvarnen och mjölnaren, förtydliga varandra. De spela båda på samma strängar: barndomsminnenas ljuva eolsharpa, som tonat genom tiderna i djupet av skaldens känsliga själ.

Att Zachris' fader doktorn var nöjd med sin lilla skvalta, därom vittnar han flere gånger i breven till sin broder Gustaf och till brorsonen Frans. Våren 1828 efter den svåra islossningen i Nykarleby älv, »i mannaminne den starkaste», då alla andra kvarnar i trakten stannat, säger han: »Vår lilla kvarn har gjort utmärkt gagn». Och året förut, i augusti 1827, skriver han till Gustaf, som också varit sinnad att anlägga en kvarn, bland annat: »Det är avgjort, att vattenkvarnar äro de mest indräktiga företag». Därvid hänvisar han till ett dylikt omdöme hos superkargören P. J. Bladh i hans berömda avhandling om Finlands upphjälpande.

Men nu led doktorns älsklingsinrättning likväl av en brist, som med åren alltmer trädde i dagen och slutligen ledde till dess undergång. Det gick en sägen om denna kvarn, att den »icke tyckte om stjärnorna». Ty när de för kvarndriften så viktiga höstregnen upphört och vintern kommit med sina frostklara nätter, då himmelens stjärnor strålade i all sin prakt, då sinade backens vattuflöde, sa att kvarnrännan blev tom och maskineriet måste stanna — tills stjärnorna åter bleknade bort på vårens ljusa natthimmel. Under årens lopp minskades dock, oberoende av alla stjärnor, vattnet i Kuddnäs bäck, såsom i otaliga andra av landets bäckar, så att den numera under torra år utgöres blott av en obetydlig rännil, där vattnet varken höst eller vår stiger upp till bräddarna. Redan i min barndom för trefjärdedels sekel tillbaka, hade kvarnhjulens knarrande här upphört för alltid. Folk, som då längs älven färdades förbi Kuddnäs strand — en livlig båttrafik råder där alltjämt som förr — väntade förgäves att få se den vackra skummande vattenkaskaden från kvarntornets öppning mot stranden. Öppningen var ovantill gapande tom, det ävenledes på långt håll synliga stora skovelhjulet därunder stod stilla, och ingen rännil porlade där nedanför fram i sakta fall emot älven. Kvarnhuset, som ännu vid mitten av 1850-talet onyttigt stod kvar, flyttades sedan bort. Dess saga var all — eller rättare: just då hade sagan om kvarnen, som inte tyckte om stjärnorna, kommit i svang. När jag som skolgosse kom till Kuddnäs var allt redan borta, och bäcken, som blev min käraste lekkamrat, lopp fri från alla industriella inrättningar och lugn i sin ursprungliga fåra mot norr, tills den genom små intressanta katarakter utföll i älven, bildande vid utloppet en »gironde» [girande= springbrunn med många öppningar], i vilken jag metade mörtar.

Vid bäcken hade unge Zachris Topelius på sin tid också lekt med båtar, såsom man berättade mig, och om vintrarna åkt skridskor på dess is, Skridskorna funnos ännu kvar, och jag fick lov att pröva dem på bassängen eller dammen vid bakgården — med den framgång, att jag vid en kraftig start åkte ned i den öppna vaken där, så jag kom att stå på dammens botten. Farligare äventyr måtte det icke heller varit, då, som det berättades, Zachris Topelius och hans lekkamrat Anders Bäck försökte segla i ett degtråg ned längs bäcken, men tråget kantrade och de plumsade i. Det var ju bara roligt det för två hurtiga pojkar, men allra roligast tyckte Zachris, då »Bäcken föll i bäcken» — liksom i sitt rätta element.

3. Smedjan. Denna för gårdens ekonomi så välbehövliga inrättning hade sin plats, såsom vi nämnt, nere på åstranden invid södra sidan av vägen till båtbryggan. Det rödmålade skjulet med åt ena sidan sluttande tak, bestod blott av ett rum, verkstaden med sin blåsbälg och ässja, och en liten farstu utanför. Skalden skildrar med samma värme, varmed han omfattat kvarnen, även sin hågkomst av vad i smedjan försiggick. Tidigt tänkande och vaken iakttog han åter här med ivrigt intresse, huru människan med sin andliga kraft och klokhet söker betvinga naturkrafterna. Den sotige smedens sysslande vid ässjans eldhärd och städet blev för honom en titans kraftverk likt Etna-jätten Vulkanus' och den finske Ilmarinens, om vilka han läst i sina böcker. Också här anade hans sagolystna fantasi hemlighetsfulla makters spel. När barnen i höstmörka kvällar, förrän den tidens långa arbetsdag var slutad, hörde dånande hammarslag från smedjan, lockade det dem dit ner till stranden, där flammande eldsken lyste ut genom smedjans lilla fönster och gnistor virvlade upp ur skorstenen. Härom sjunger skalden i den av oss redan citerade minnessången i »Ljung»:

»Långt syntes en irrande gnista
än blänka i speglande vatten,
än spårlös i rymderna brista
som slocknande öga i natten.

Han stod vid sitt flammande Etna
den sotige smeden med tången;
Där sågo vi skuggorna tätna
Kring elden i ässjorna fången.

Och mellan det svarta och ljusa
red sagan på gnistrande fåle
att ömsom oss skrämma och tjusa
och gråta och grina och småle.»

Min mor mindes från sin barndom en Kuddnäs-smed vid namn Nordling, en lång svartmuskig karl, bosatt på Åminnetorpet, och han hade som »statkarl» at göra dagsverken, ett i veckan, i gårdens mat. Barnen fingo då se honom utföra allehanda arbeten till gårdens behov, järnbultar till kvarnen, yxor, liar, knivar m. m. De fingo se huru hästar skoddes ävensom stenhuggning och borrning med smedens verktyg. Den autoptiska kännedomen om allt sådant kom ju sedan den blivande författaren väl till pass, ehuru han själv icke var begåvad med tekniska anlag. Så måste ju i hans »Läsning för barn» även smeden få sin speciella yrkesvisa (N:o 7). Jag kan ej neka mig nöjet att därur intaga den detaljerade och målande skildringen, ehuru där delvis upprepas vad här ovan redan sagts.

»Puh! Bälgen pustar med suck och nöd,
luften frustar i ässjans glöd,
elden äter det svarta kolet,
tången vänder det röda stålet.
Puh! Puh!
Gnistan springer i mörkret ut,
Syns en minut,
buktar för vind,
skämtar och brinner.
Slocknar, försvinner;
Natten stirrar i rymden blind.

Knack! Där står smeden med blottad arm,
skjortan sotig och pannan varm.
Stålet gnistrar så vitt på städet,
sprakar stjärnor som löv från trädet.
Knack! Snack!
Glöden kolnar och bälgen står,
släggan slår ...
Stål i min hand, vad vill du heta?
Kniv att arbeta?
Svärd att värna ett älskat land?»

I sista versen svarar stålet på mästersmedens fråga, att det vill bliva en yxa för att hugga fur och gran och »timra en stuga åt mor och gossen». — Men gossens syster blev icke heller lottlös vid det intressanta arbetet i Kuddnäs smedja.

Min mor kom också ihåg en smed från något senare tid, som hette Petterson 1) (eller något dylikt) och som var en skicklig klensmed. Han gjorde på beställning åt unga mamselln nätta verktyg för blomsterfabrikation, till och med de finaste saker, bl. a. en mycket nätt förgätmigej-stamp, med vilken hon sedan högg ut. de blåa små blombladen mot en tjock blyskiva. Förfärdigandet av konstgjorda blommor hörde ju på den tiden till de finaste kvinnliga handarbetena liksom konstsömnad, teckning och blomstermålning. Den nämnde klensmeden kom Kuddnäs-folket närmare än mången annan av dagsverkarna därigenom, att han gifte sig med dottern till doktorinnan Topelius' första kammarjungfru (icke Oulais-Brita), som ingått i äkta ståndet och med vilken doktorinnan fortfarande underhöll vänskap. Fruntimren på Kuddnäs hade mycket roligt åt smedens kostliga fästmanskorrespondens, som de i förtroende fingo ta del av. Och då smedsherrskapets förstfödde, en pojke, kommit till världen, lånades åt honom Zachris Topelius' vagga, vilken, i förbigående sagt, var så rymlig, att smedsfolket kallade den för »stjepe» (= skeppet). Då något arbete för Kuddnäs äskades av smeden, uppmanade hans hustru, eller var det svärmor, honom att villigt utföra det, sägande: »Då du haft stjepe deiras ti låns, så ...» Ty de förstodo ju, att honom vederfarits en ära genom att hans son fått ligga i doktorssonens vagga. Men huru stor den äran egentligen var eller i framtiden blev, det kunde de icke ana! — Skalden talar i en av sina barnberättelser om en smedsgosse Josua, åt vilken han, efter en för denne olycklig kälkåkning i Himmelsbacken, ädelmodigt avstod sin utmärkta kälke Moppe. Jag har icke lyckats utforska vem denne Josua var (om han ens hette så?). Klensmedens son tillhörde en yngre generation.

1) Om det icke var den utmärkt kunnige klensmeden Bergsten, för vars ovanliga skicklighet skalden Topelius hyste en så stor aktning?

»Smedsmotivet», så att säga, har Topelius nog flerstädes använt i sina skrifter, men ingenstädes med så frodig fantasi som i den legendartade sagan »Allhelgonanatten» (i andra sagosamlingen, 1848), där han låter en avkomling av den finska runosångens mästersmed Ilmarinen vid namn Ilmari med sina två söner Tuli och Ilma (= eld och luft) under den heliga natten mot Allhelgonadag arbeta i sin smedja och där mottaga besök av tvenne andeväsen, först av stamfadern Ilmarinen själv och sedan av ingen mindre än helgonet biskop Henrik. När smeden Ilmari hade fullt upp med arbete, säger berättaren, brukade han alltid sjunga. Man skulle kanske tycka, att det för ingen del går för sig att smida och sjunga på en gång; men den som det tror, har aldrig sett en lustig smed vid städet. Medan järnet glöder i ässjan och pusten susar och elden sprakar; fortsätter han, får man tusen besynnerliga ingivelser, som annars ej bestås, och sedan, när hammarn faller på städet med sitt jämna »Knack! tack, smid en klack, tararara! Ack, snack, klacken sprack, tararara», så måste var och en medgiva, att det är den allrayppersta takt man kan önska sig. Nämligen att sjunga efter. Och medan smeden sjöng gamla runosånger om Ilmarinen, infann sig denne själv, trollade åt honom ett härligt öl ur smedjestädet, smidde åt honom en hammare av guld, åt sonen Tuli en damaskenerklinga av stål och åt sonen Ilma en silverplog samt slutligen åt sig själv en guld- och silverstrålande springare, vilken han besteg, varpå han försvann. Men vid tredje hanegället inträdde biskop Henrik som en andehamn och höll en liten missionshistorisk predikan för far och söner, varunder Ilmarinens trollgåvor förvandlades till idel skräp. När sedan kyrkklockorna begynte ringa till ottesång försvann också helgonet, sedan han uttalat en framtidsprofetia om de två gossarna och givit dem sin välsignelse. Smedens hustru Annikka representerade ensam det kritiska sunda förnuftet, och hon betraktade allt vad mannen och pojkarna berättade för henne som dumma drömfantasier. — Jag har excerperat och refererat dessa Topelii sånger och sagor om kvarnen och smedjan så utförligt för att visa, vilka djupa intryck och eggelser till poetiskt fantiserande skalden på dessa hemgårdens intressanta platser redan i sin tidiga barndom mottagit.

Om smedjan på stranden är ännu att säga vad som hände henne en gång, nämligen vid den ovanligt höga vårfloden vi redan talat om, år 1828, då älven på många ställen steg över sina bräddar. Vattnet lyfte smedjestugan från dess grundval och höll på att fara av med den, så att man måste hugga ett hål i övre gavelväggen och med en grov tross, fäst vid en klabb därinnanför, rent av tjudra den vid ett stadigt aspträd uppe i trädgården. Trossen höll, men när vattnet i älven hade sjunkit undan, befanns smedjan hava ställt sig tvärs över vägen, utmed vilken den förut stått, och måste så flyttas tillbaka. Där såg jag som gosse den ännu stå, med sin runda glugg i väggen, men där smiddes icke mera — och spökade icke heller, och så var snart även dess saga all.