Nykarleby
seminarium
för folkskolans lärare
För våra
ögon står ett Herrens under,
och om vi tiga, måste åkern
tala
och lian vittna här i skördens stunder
om Honom, som kan
tukta och hugsvala.
Ty engång skola våra barn förtälja
för sina barn, hur detta land var öde,
när frosten kom att
tegens gröda svälja
och jorden uppslök hundratusen döde.
Och
åter skola våra barn förkunna
hur Herren Gud sin gissel tog
tillbaka
och lät oss, som från döden återvunna,
så oförväntadt lifvets lycka smaka.
Så skola vi
vår Gud och Fader lofva
i lust och nöd, från släkte
och till släkte,
och bruka rätt hans oförskyllda gåfva,
när han från döden oss till lifvet väckte.
Nu,
när välsignelsen som manna regnar
på alla fält, när
gröda utan like
den glade åkermannens ögon fägnar,
nu
skola vi så plantor för Guds rike.
Nu skola vi bereda såningshusen,
där
åkermännen gå åt norr och söder
med ädla frön
och lära många tusen
att tjena Gud och gagna sina bröder.
Vi
öse icke ur de usla brunnar,
där vårt förnuft af Gud står
öfvergifvet;
vi så uppå hans grund, som oss förkunnar,
att
han är vägen, sanningen och lifvet.
Och du vår Herre
Krist skall växten gifva,
ty utan dig är mänskoverk en skugga,
och
utan dig vi ofruktbara blifva,
gagnlösa moln, som öfver heden dugga.
Led
oss, du världens ljus, som lyser alla,
att för din klarhet jordens
skuggor vike!
Låt oss, o Herre, ej i mörker falla!
Upplys oss,
styrk oss, led oss till ditt rike!
II.
I
dag är höstens första dag;
förvissning är naturens
lag,
och mörkrets tider stunda.
Hur rann du, höstens timma, opp
så
blomsterprydd som vårens knopp,
så klar af ljus, så rik på
hopp?
Ack, skönt är detta kära land
i skogars prakt,
med spegelstrand
och sol och sommargrönska;
men dubbelt skönt
är skogens sus
och sol på glada vågors brus,
när detta
folk en gång fått ljus.
Då är det vår och
blomstertid,
om ock en höst med storm och strid
sin dunkla skugga kastar;
då
ljusnar dag, då flyktar nöd,
då strömmar mjölk,
då växer bröd,
och armod byts till öfverflöd.
Ty
vishet är den bästa lott,
förmer än guld och marmorslott
och
kosteliga pärlor;
den vishet, som af Herren är,
som vittne om
hans allmakt bär
och lifvets ädla kunskap lär.
Och
vishet är det bästa ar
för alla folk och tidehvarf
i Guds
den Högstes fruktan.
Välsignadt är det folk, som fått
af
Herren denna arfvelott;
det folket växer stort och godt.
Välsignad
är den dag, som vigt
ett verk så stort och ärorikt,
som
ljus för folkets hyddor;
välsignad är den gröna strand,
som
korats ut af Herrens hand
till fönster för sitt fosterland;
till
fönster mot Guds vida värld,
där solen lyser bondens härd
och
städar gladt hans stuga;
där ruset skyr Guds klara dag,
där
ordning, trefnad och behag
med milda seder bo i lag.
Hur mycken kraft,
hur mycken håg
till värf, som dagen aldrig såg,
ha ej förspillts
i sanden,
för att de ej sitt mål ha sett,
för att dem ingen
väg beredt,
och för att ingen stöd dem gett!
Men lof
ske Gud, från denna stund
skall snart på Finlands fasta grund
ej
man, ej kvinna lefva
som myran i den mörka dal,
förskjuten utan
eget val
från lyckligare likars tal.
Fullbordad är i Herrens
namn
den trefaldt fosterländska hamn
för andens väg till
ljuset.
Allt Finlands folk är vordet ett:
nu täflar det i dygd
och vett
med samma mål och samma rätt.
Var hälsad,
ädla härd af ljus
vid Päijänne i vågors sus
pä
Jyväskyläs stränder!
Var hälsadt, unga systerbo,
så
rikt på hopp, så fast i tro
på Eknäs tallbekrönta
mo!
Var hälsadt, allt vårt finska land
från Bottenhaf
och älfvastrand;
vi skola dig ej svika.
Vi skola, tre i ett förbund,
föryngra
dig från denna stund
på Guds och våra fäders grund.
Därtill,
allsmäktig Gud, oss gif
din sannings kraft, din Andes lif,
att vi må
starke varda,
att släkte efter släkte må
välsigna denna
dag och få
till dig i ljusets rike gå!
|