Seminariet grundas
När för folkbildningssträvandena i vårt land en ny tid grytt med Uno Cygnæus framträdande, och de första folkskolornas och det första folkskollärare- och lärarinneseminariets i Jyväskylä öppnande, begynte man småningom på regerings- och svenskt håll inse nödvändigheten av dylika nya ljuskällors anskaffande även för Finlands svenskar. En av de förnämsta härvidlag blev det svenskspråkiga folkskollärareseminariet i Nykarleby. Vid härföljande redogörelse för dess uppkomst och utveckling har för dess första tider huvudsakligen följts den av dess förra direktor Zachris Schalin utarbetade berättelsen om seminariets 25-åriga verksamhet 1873—1898.

När landets styrelse äntligen kommit till full insikt om behövligheten av egna anstalter för utbildandet av svenska folkskollärarinnor och lärare, emanerade [utgick] en Kejserlig kungörelse av d. 17 maj 1871 om inrättandet av 2 seminarier för detta ändamål, ett kvinnligt i Ekenäs och ett manligt i — Nykarleby stad.

Cygnæus hade i början tänkt sig detta de svenskes folkbildningsbehov tillfredsställt genom att de vid de hittills fåtaliga, — år 1870 endast 6, — svenska folkskolorna anställde lärarne skulle erhålla sin utbildning vid en parallellavdelning vid Jyväskylä seminarium, en älsklingstanke, som länge hägrade för finska nationalitetsivrare, såsom t.ex. Yrjö Koskinen, varom mera i det följande. Lyckligtvis begynte de svenske ivra för att få dessa viktiga läroverk förlagda på sitt eget språk- och nationalitetsområde. En formlig tävlan uppstod nu, särskilt mellan det svenska Nyland och det svenska Österbotten, tills saken slutligen avgjordes så, att vardera landskapet fick sitt eget seminarium, visserligen mot Cygnæi önskan och avsikt, enär han personligen var livligt övertygad om de s.k. dubbelseminariernas företräde. Men de lokala intressena segrade och härvidlag förde Nykarlebyborna sin talan med både all energi och framgång.

Vid rådhusrättens i Nykarleby sammanträde den 28 februari 1870 anförde, enligt protokollet, rådmannen Johan Adolf Lybeck, „det känt blivit, att de närmast intill denna stad belägna landkommuners, Munsala och Nykarleby landsförsamlingars medlemmar hade för avsikt att hos Hans Kejserliga Majestät i underdånighet petitionera om inrättandet av ett svenskt folkskollärareseminarium och om detsammas förläggande i denna trakt av landet,“ — och framställde rådman Lybeck till borgerskapet, om de uti en sådan petition till H. K. M:t ville med förenämnde kommuners medlemmar sig förena, då det tillika kunde för borgerskapet bliva tillfälle att deltaga i någon av de kostnader, som statsverket vid denna anstalts inrättande hade att vidkännas.“ —

Denna proposition emottog magistraten och borgerskapet enhälligt med livligt intresse, varefter beslöts, att en kommitté av 15 personer skulle å borgerskapets vägnar med de närmast belägna kommuners medlemmar förena sig om en petition i om förmält avseende och därjämte anhålla att, „därest det begärda folkskollärareseminariet komme att förläggas i Nykarleby stad eller omedelbart i dess grannskap å något av närbelägna lantgods, staden måtte få på sin bekostnad förflytta de med statsverkets medel för Munsala folkskolas behov uppförda byggnader i Munsala kapell, och åter uppföra desamma på den för den blivande läroanstalten anvisade platsen, varjämte om seminariet förlägges i staden, tomter och erforderlig mark för läroverkets behov skulle kostnadsfritt upplåtas, vilket beslut även av magistraten på det varmaste omfattades“.

Förslaget om seminariets förläggande till Nykarleby stad hade flere förutsättningar att vinna framgång hos vederbörande. I samma näjd, i Munsala hade sedan 7 1/2 år tillbaka existerat en folkbildningsanstalt, Anders Svedbergs folkskola, som redan tillvunnit sig förtroende ej blott bland Österbottens vakna och företagsamma svenskar, utan även annanstädes i Svensk-Finland och från vilken redan många lärare utgått till de enda dåvarande folkskolorna, de ambulatoriska [kringresande]. Allt från södra Finland hade vetgiriga svenske ynglingar kommit till Svedbergs skola, den hittills enda fasta i hela svenska Österbotten; den åtnjöt även statsunderstöd och dess ståtliga tvåvåningsbyggnad var uppförd med kronomedel. Vid frågans avgörande om seminariets placering torde även hänsyn tagits till Nykarleby såsom Zachris Topelii födelseort och fråga varit till och med om dess förläggande på hans egen hemgårds, Kuddnäs mark.

Sedan borgerskapet den 17 mars genom ett telegram till professor Z. Topelius, på hans begäran, meddelat att man helst önskade få ett manligt seminarium till orten, att man ville anskaffa erforderliga rum för detsamma, samt att dessutom gårdar stode att hyra, vilket telegram skulle bifogas petitionen, beslöt borgerskapet vid ett nytt sammanträde den 28 mars på rådman Lybecks förslag, ytterligare insända en närmare förklaring av nämnda telegram, angående de utlovade förbindelserna. „Förklaringen“ formulerades av magistraten sålunda, att staden förbinder sig att för ett manligt seminariums behov hyresfritt upplåta erforderliga lokaler och förbinder sig att för anstaltens lärare och elever anskaffa erforderliga rum mot skälig hyra. Denna skrift undertecknades å stadens vägnar av borgmästaren Tengström samt rådmännen M. Sandström, J. A. Lybeck och Carl Grundfeldt.

I sin första iver och entusiasm anade man ännu icke de avgivna löftenas rätta innebörd eller alla de förpliktelser, vilka de medförde, yttrar vår berättare. Men då det snart visade sig, att de något obetänksamt utlovade erforderliga „rummen“ med ens växte till en byggnadskomplex, omfattande ej mindre än 4 stora hus och en hel del mindre, kommo stadens fäder till insikt om, att de åtagit sig en börda, som ett så litet samhälle som Nykarleby med sina knappast 1,000 invånare och inskränkta resurser svårligen länge förmådde bära. Tack vare styrelsens välvilliga mellankomst kunde dock staden snart skatta sig lycklig, att åt svenska Österbotten och orten ha förvärvat denna dyrbara läroinrättning.

Det dröjde litet över ett år innan saken å högsta ort avgjordes. Genom den förutnämnda kungörelsen av d. 17 maj 1871 stadgades bl.a. särskilt om det manliga svenskspråkiga folkskollärareseminariet, att det „skulle förläggas till den av Nykarleby stadsbor erbjudna plats å Kuddnäs ägendom invid staden, varest bemälde stadsbor åtagit sig att kostnadsfritt och för all framtid, dock med underhållsskyldighet för kronan, förse inrättningen med erforderliga lokaler och övriga byggnader jämte behövlig mark, därav till trädgård, odlingsfält och park bör upplåtas minst sex tunnland“.

Inrättningen skulle öppnas om hösten 1872, „såframt Nykarleby stadsbor dessförinnan anskaffat lokaler för densamma och dess direktor, och skulle dess stat å 39,500 mark komma att gälla från den tid seminariet träder i verksamhet, organiseras och fullkomnas successivt på sätt och i den ordning angående seminariet i Ekenäs blivit stadgat“.

Borgerskapet beslöt den 20 juni 1870 på uppmaning av rådman Lybeck, som hela tiden synes ha varit den drivande kraften, att nedsätta en kommitté, som vid Cygnæi ditväntade snara ankomst skulle överenskomma med honom om alla frågor rörande seminariets förläggande till Nykarleby. Cygnæus lär även vid sin hitkomst besett de påtänkta platserna, men vad som för övrigt vid hans härvaro avhandlades, framgår icke av protokollen.

Den 14 juli 1871 uppkallades stadens samtliga invånare icke allenast genom trumslag, utan även medels kungörelse i kyrkan inför magistraten, för att rådgöra om särskilda viktiga frågor rörande seminariet. På ordförandens fråga, om övriga stadens invånare ville deltaga uti kostnaderna för seminariet och förena sig om borgerskapets tidigare beslut i saken, vägrade „några sjömän och gårdsägare att ikläda sig all betalningsskyldighet för seminariets uppförande och underhåll“, och vidhöllo sin vägran länge fram, biträdda av en hel mängd „mindre bemedlade stadsbor“, vid följande sammanträden. Andre „icke borgare“ åtogo sig godvilligt, att efter sina tillgångar lämna sitt understöd. Före den nya kommunalordningens införande ålåg nämligen endast de „egentliga borgarne“, det är de burskap ägande stadsinvånarne, att svara för stadens utskylder.

Den 16:nde augusti beslöts hos Skolöverstyrelsen, som infordrat planritning och beskrivning över byggnaderna å Kuddnäs, anmäla, att då åbyggnaderna å Kuddnäs voro i förfallet skick och det erfordrades dryga utgifter för bristernas avhjälpande, staden hellre önskade att från grunden uppbygga en ny lokal för seminariet, varjämte anhölls om skyndsamt avsändande av arkitekt, i samråd med vilken borgerskapet kunde bestämma platsen för seminariet såväl på som invid Kuddnäs ägendom, där lämplig mark funnes och om vilka lokaler till en början voro nödvändigast att uppföra.

Den 17 oktober besåg å skolstyrelsens vägnar direktorn för Jyväskylä seminarium Leinberg jämte borgerskapets härför utsedda kommitterade, borgmästaren Th. Wilander, rådmännen och 4 andra personer de olika föreslagna platserna, Kuddnäs och den s.k. residenstomten. Ägarne till Kuddnäs, professor Z. Topelius och hans svåger, kyrkoherden L. W. Schalin hade förklarat sig villige, att „utan ersättning eller mot skäligt wederlag“ avstå den nödiga arealen, 6 tunnland jord, men kommissionen stannade likväl vid sitt val av plats vid residenstomten, vilken även av magistraten och borgerskapet godkändes, „ehuruväl man erkände, vilka dryga kostnader residenstomtens inlösen komme att medföra“. Hos H. K. M. beslöt man å stadens vägnar och under dess invånares gemensamma ansvarighet anhålla om ett sexprocents amorteringslån å 60,000 mk, vilket lån även erhölls på ansökta villkor, liksom även Senatens tillstånd att förlägga seminariet till residenstomten, där detsamma nu står. — Tomten inlöstes av dess ägare, kofferdikaptenen P. Högdahl mot en staden tillhörig god åker nära kaptenens gård Smedsbacka, samt 1,000 mark kontant i mellangift, varvid hans broder, assessor A. G. Högdahl i Vasa donerade 500 mark av egna medel såsom seminariets första donation. Dels genom köp, dels genom utbyte mot stadsägor förvärvades flera andra jordstycken till seminariiområdet, mest delar av forne Nybacka och Smedsbacka hemmans mark.

För utförandet av det planerade byggnadsarbetet utsågs en byggnadsstyrelse, bestående av konsul Carl Grundfeldt såsom kassör och förvaltare av det upptagna statslånet, samt handlandena O. M. Hedström, A. Häggblom och C. Nylund, apotekaren Nils Malmberg och fabrikören, garvarmästar A. J. Thulin med handl. Hedström såsom den egentlige „verkställande direktören“ och apotekare Malmberg såsom bokförare, allt dock under „magistratens överinseende“. Suppleanter blevo handlandena P. Aug. Lybeck och E. A. Waselius; till sist övertog handl. C. Nylund överinseendet över arbetet.

Enär några byggnader ej kunde fås färdiga till dess seminariet enligt senatens beslut skulle öppnas, d.v.s. till hösten 1871, måste tvenne gårdar i staden för ändamålet upphyras och läroanstaltens officiella öppnande uppskjutas till följande år.


Normalskolan och kosthållet uppförs
Sedan tillstånd att uppföra anstaltens förnämsta byggnader i 2 våningar i stock för kostnadernas minskning erhållits och de fullständiga ritningarna, som uppgjorts av arkitekt Granstedt, fastställts, uppfördes under sommaren 1873 med mycket stor hast tvänne byggnader, den ena avsedd för normalskolan, verkstäderna m.m., den andra för kosthållningen och ekonomin. Denna senare byggnad inreddes emellertid provisionellt [provisoriskt] till internat, och dess rymliga matsal blev tillsvidare seminariets enda klassrum och tillika festsal. Såsnart normalskolbyggnaden blev färdig, tog den nyutnämnde direktorn, Conradi sin bostad i dess övre våning. Lärarne hyrde sig rum i staden. Kosthållningen inkvarterades tillsvidare i änkefru Kjellmans gård på backen vid seminariiområdets norra ända i en gammal, låg och förfallen byggnad, som ännu är trädgårdsmästarens bostad och tillsvidare inrymde ett växthus. Denna gård inköptes nu av staden för 4,000 mark och inreddes nödtorfteligen för ändamålet.


Den förste direktorn Conradi
Den nye förste direktorn och seminariets ordnare, Frans Edvard Conradi, född 1812 tillhörde en gammal, svensk officerssläkt. Hans farbroder var den noble, tappre chefen för Vasa regemente, som sannerligen och långt bättre än mången annan förtjänat en plats bland „Fänrik Ståls“ hjältar. Han hade alltsedan år 1842 varit direktor för Vasa tekniska realskola och därunder, icke allenast ombesörjt dess första organisation, utan i anledning av Vasa brand 1852 tvänne olika gånger inrättat den ånyo och därigenom förvärvat sig en rik administrativ erfarenhet. Dessutom hade han varit lärare vid det bekanta Laurellska privatlyceet i Helsingfors på 1830-talet, vid jordbruksinstitutet i Mustiala samt vid det efter Vasa brand i Jakobstad förlagda Vasa gymnasium, engång i tiden Nykarleby trivialskola, som nu på sätt och vis i Conradi återbördade en av sin forna anstalts lärare såsom föreståndare för sitt förste högre läroverk. Conradi var även känd för sin stränga disciplin och sitt utmärkta ordningssinne. Om hans undervisning ha hans förra elever vittnat, att han särskilt under historielektionerna med stor livlighet och åskådlighet skildrade tilldragelser och personligheter, som han intresserade sig för. Hänförd, ibland ända till tårar, av allt vad han ansåg stort och ädelt, försökte han även rycka sina elever med sig. Ehuru ovanligt häftig, lyckades han genom sin strävan efter rättvisa trots all sin stränghet vinna lärjungarnes aktning och respekt samt genom sin välvilja och hjälpsamhet deras tacksamhet och tillgivenhet. Ett utmärkt föredöme var han för dem genom sin plikttrohet och stora arbetsförmåga. Hans sista avskedsord och testamente till eleverna lydde „Jesus Kristus och hans lära är ändå det enda bestående, som ger mänskan tröst i livet och lugn i döden“.


Elevernas umgänge med stadsborna
För lärjungarnas uppfostran till bildade umgängesvanor sökte Conradi sörja genom soiréer, vilka månatligen höllos i hans gästfria hem, dit hans umgängesvänner bland stadsborna då voro inbjudna och varvid eleverna fingo öva sig att hålla små föredrag, sjunga och deklamera. Under de första åren av seminariets tillvaro inbjödos de även ofta till lektorernas och andra av stadsbornas familjer, Conradis direktorstid var sålunda i allo av genomgripande och grundläggande betydelse icke blott för Nykarleby seminarium, utan därigenom även för hela vårt svenska folkbildningsarbete. Hans porträtt, målat i olja och bekostat av medlärare och lärjungar pryder också jämte Uno Cygnæus seminariets festsal.

Conradi tog såsom emeritus avsked år 1880 och, återflyttade till Vasa, där han dog d. 20 febr. 1888. Hans stoft hämtades till Nykarleby och över hans grav, vårdad fortfarande av seminariet, restes en bautasten av forna kamrater, vänner och lärjungar.


Övrig personal utnämnes
Under sommaren 1873 utnämndes även seminariets övriga första lärarpersonal, nämligen en av Conradis förre kolleger, läraren i teckning, geometri och mekanik vid Vasa tekniska realskola, rikssvensken Josef Lindskog till lektor i matematik, fysik och teckning; religionsläraren vid svenska normallyceum i Helsingfors filos. magistern Fredrik Wilhelm Sundvall till lektor i religion, pedagogik och psykologi samt tillsvidare även i svenska och finska; läraren vid växelundervisningsskolan i Helsingfors, kantorn vid gamla kyrkan därstädes Fredrik Wilhelm Illberg till lektor i musik och kalligrafi, samt gymnastikläraren Viktor Heikel till lektor i gymnastik och tillsvidare i naturvetenskaper och hälsolära. Till verkmästare antogs snickaremästaren Isak Thors från Vasa landsförsamling, vilken på beställning hade förfärdigat seminariets första uppsättning av möbler och skolmaterial. Kosthållerska blev förra kosthållerskan vid Jyväskylä seminarium, mamsell Henriette Frieman, som verkligt moderligt sörjde för elevernas välbefinnande på många sätt.


Eleverna
Redan år 1872 hade inlämnats 18 ansökningar om elevinträde till seminariet och 1873 ytterligare 19 eller in summa 37, varav ej mindre än 30 från svenska Österbotten, 6 från Nyland och 1 från Åboland (Kimito). Av dem intogos 28. Till åldern voro de flesta mellan 18 och 25 år; den älste bland sökandena, ehuru ej intagen, var nära 50 år, född 1826, en rikssvensk bokbindare och barnalärare. Den älste bland de intagne var Gustav Andersson från Purmo, 29 år gammal. Med avseende å sina kunskaper voro desse, den svenska folkbildningens förste kämpar, mycket ojämna; en hade genomgått Vasa tekniska realskola, 3 besökt högre och 2 lägre elementarskolor, 2 hantverksskola, 3 (Korsholms) jordbruksskola, 14 Svedbergska folkskolan i Munsala, l elev från Axel Oxenstjärnas historiska „Tjuda pedagogi“ i Kimito, 5 från folkskolor; sju hade „på egen hand skaffat sig någon bildning eller läst för någon studerad person“.


Invigningen
Invigningsdagen den 1 september 1873 gynnades av ett vackert väder. Den högtidliga akten försiggick i ekomibyggnadens (nuvarande kosthållningens) „stora sal“, personalen och lärjungarne, stadens myndigheter, seminariets byggnadsstyrelse, honoratiores från orten och andra intresserade talrikt sammankommit. Överinspektor Uno Cygnaeus höll festtalet och insatte direktor Conradi högtidligt i hans ämbete, varefter denne erinrade i sitt svarstal bl. a. om Rothovii ord vid invigningen av Åbo akademi. Lektor Viktor Heikel framsade Z. Topelii festprolog. Akten, som börjats med koralsång, avslöts med bön och en psalmvärs, varpå högtidsskaran begav sig till stadens kyrka, där predikan hölls av kapellanen I. O. Appelberg. På alla de närvarande säges invigningsakten gjort „ett djupt intryck“. Förvisso var det även ett i den svenska och hela den svenska folkstammens i Finland historia en oförgätlig dag, då Nykarleby seminarium invigdes till en av dess starkaste bastioner och, såsom man även uttryckt sig, — „en av svenskhetens ögonstenar“, även om detta av den dåvarande generationen av både lärare och lärjungar och andre närvarande då ännu ej kunde uppfattas såsom det nu sker i svenskhetsväckelsens och kampens tid.


Det första läsåret
Seminariet fortsatte med friskt mod sin påbegynta verksamhet trots de ogynnsamma lokalförhållandena. Under det första läseåret användes ekonomibyggnadens övre sal till klassrum, salen på nedre botten var gymnastiksal och de 10 internerna logerade i de övriga rummen. Lektionerna begynte redan kl. 7 f.m. och upptogo 7 à 8 timmar på dagen utom spelövningsstunderna. Arbetet blev i högsta grad ansträngande för dessa unge män, som voro ovana vid tankeansträngning, men däremot vana vid kroppsarbetete och ett rörligare liv. Den överhetligt fastställda levnadsordningen inom „konviktet“ eller internatet genomfördes de första åren med nästan spartansk stränghet. Intet slags betjening var anställd för internatet, också en av Cygnæi många överdrifter, utan internerna måste själva elda, sopa och städa sina rum, såsom jämväl allt fortfarande, samt därtill hugga all seminariets ved till eldning. Kosthållerskan regerade liksom direktorn sitt folk med respektingivande stränghet.

Seminariet tillväxte med en klass varje år, tills de blevo fyra; den fjärde kallades „kandidatklassen“ och dess lärjungar övades i praktisk undervisning i seminariets övnings- eller normalskola, såsom även nu sker. År 1875 den 1 oktober begynte övnings- eller normalskolan med sin första klass och såsom t.f. lärare fungerade elementarläraren Thor Otto Stenbäck. Samtidigt övertog seminariet stadens lägre folkskola mot ett bidrag av 200 mk i hyresbidrag till lärarinnans, domprostedottern Elin Emilia Renvalls avlöning. Skolan kallades hädanefter „barnkrubba“, även en av Cygnæi „funderingar“, senare barnträdgården, numera normalskolans lägre avdelning. Lärarkandidaterna övas här i åskådningsundervisning och modersmålets första grunder enligt den s.k. ljud-läs-skrivmetoden. Även normalskolan tillväxte nu med en klass om året, tills deras antal steg till 6.


Huvudbyggnaden uppförs
Dels genom långvarig väntan på byggnadsritningarna, dels genom penningmedlens otillräcklighet råkade emellertid seminariets byggnadsarbete i stockning. Staden anhöll därför alternativt om befrielse från all vidare byggnadsskyldighet eller om 5000 marks garanterad årshyra i 12 års tid för alla seminariebyggnaderna. Senaten beviljade följande året (1874) de begärda hyresmedlen, av vilka 30 tusen fingo lyftas genast och rästen i årliga poster av 2500 mk under 12 års tid. Med det nya kapitalet fortsattes byggandet och om hösten 1875 blev den nuvarande huvudbyggnaden färdig med gymnastiksalen i mitten mellan tvänne tvåvåningsflyglar, innehållande klassrummen, 2 konferensrum, ritsal och musiksal. I denna byggnad inflyttade nu de 3 seminariiklasserna och båda övningssalarna, medan internerna fortfarande bodde kvar i den provisoriskt inredda kosthållningsbyggnaden.

Enär vardera övningsskolan hade två avdelningar som läste i samma rum, skildes dubbelklasserna åt medels manshöga pappersskärmar på samma sätt som i de s.k. Bell-Lancasterskolorna, vilkas växelundervisning delvis ännu tillämpas i våra seminarier, vilket dock haft och har sina olägenheter.

Den till kosthållning använda, gamla låga byggnaden befanns snart mycket kall och trångbodd, varför Conradi årligen klagade hos skolstyrelsen över „betjeningens lidanden“ under kalla vintrar. Äntligen i slutet av januari 1881, sedan staden befriats från vidare byggnadsskyldighet, utlystes entreprenad auktion å nuvarande direktors och internats byggnadens uppförande, som av kronan bekostades. Conradi hade allt sedan 1877 bott i hyrd lokal å Smedsbacka.

Samma år 1881 utdimitterades de första 14 lärarkandidaterna, sex hade tidigare avslutat sin kurs; 8 kommo efter följande vår. Av dessa stamtruppens kämpar blevo sedan Johan Hagman, Aug. Wilh. Carlsson och normalskolans förste ordinarie lärare Anders Nyby de mest bemärkta.


Personalförändringar
Bland lärarpersonalen hade även förändringar inträtt. Filos. magistern den stillsamme Alexander Hellgren, f.d. informator hos J. W. Snellman och Yrjö Koskinens gode vän, utnämdes 1875 till lektor i svenska och finska språken; följande år 1876 avgick Viktor Heikel till universitetet såsom lektor i gymnastik och efterträddes av filos. kandidaten Erik Gustav Hedström. Folkskollärarinnan Maria Minona Rancken utnämndes till lärarinna vid normalskolans högre avdelning, samt efterträddes 1878 av folkskollärarinnan Hanna Nauklér, som i sin tur efterföljdes av fröken Lydia Sundström och efter hennes avskedstagande med pension av den nuvarande lärarinnan Jenny Nylund.

År 1877 avgick lektor Lindskog med pension, en „begåvad och aktad, ehuru sträng och något „knoppisk“ lärare; annars utom lärotimmarna en skämtsam, originell umgänges människa“. Till seminariet donerade han 2000 mark och sin efter hans död utfallande „begravningshjälp“ till ett stipendium för seminarister som visat goda anlag för slöjd. Han efterträddes såsom lektor i matematik, fysik och räkning, av filosofie mag. Maximilian Strömberg, en synnerligen framstående och därför av eleverna omtyckt lärare, som kvarstod till sin död 1889. År 1879 tillsattes vid verkstaden en andre verkmästare för undervisningen i metallslöjd, teknikern och stadskantorn i Nykarleby den originelle, driftige Johan Wilhelm Nessler, som efter sin död efterträtts av verkmästaren Öhman. Efter det verkmästar Thors i sin tur avgått med pension, blev den skicklige snickaren och slöjdläraren Anders Holmqvist hans efterträdare, tills han för sjuklighet nyss lämnat seminariet och kort därpå även det jordiska, varefter tjänsten allt hittills skötes vikariter.

När Conradi efter „sju hårda år“ avgick år 1880, utnämndes lektorn F. W. Sundvall till direktor och fullföljde samvetsgrannt och plikttroget sin företrädares verk till 1886, då han övergick till Ekenäs seminarium såsom dess direktor. Elevernas tunga städningsarbete blev småningom minskat, den dagliga läsningen framskjöts från kl. 7 till 8 på morgonen; för den nya kosthållerskan, änkefru Mathilda Petrelius, som 1881 efterträtt mamsell Frieman, ävensom betjeningen, blev det nu bättre beställt genom överflyttning till den nya kosthållningsbyggnaden, medan den gamla av staden år 1884 överläts utan ersättning åt staten såsom bostad för trädgårdsmästaren och ett ganska primitivt växtrum. Först under direktor V. K. E. Wichmanns tid erhölls statsanslag för uppförande på entreprenad av det nuvarande präktiga växthuset av sten.


Staten tar över
Från och med år 1885 övertog äntligen staten alla av Nykarleby stad hittills för seminariets behov uppförda byggnader jämte tomtområdet 6 tunnland jord mot avskrivande av den ännu oguldna [obetalade] delen, 51,475 mk 93 pni av det år 1872 beviljade lånet. Härigenom befriades staden från denna börda, och, då staten blev ensam ägare av anstaltens gård och grund, blev läroverkets dirigering även betydligt förenklad och förbättrad. Petitionen å stadens vägnar var uppsatt av stadens dåvarande tullförvaltare, Oskar Lindbohm, som jämte stadens andre ombud, apotekaren K. H. Ekroos även framlämnade densamma till vederbörande.


V. K. E. Wichmann
År 1884 den 8 januari förordnades filos. mag V. K. E. Wichmann till lektor i historia och geografi, pedagogik och psykologi eller direktor Conradis forna undervisningsämnen, efter att under ett år tidigare ha vikarierat för tjänsten, samt folkskolläraren i Ekenäs K. F. Spolander till lärare vid normalskolan. Med Spolander, sedermera normalskolans överlärare, fick staden en erfaren och intresserad kommunalman, som i många år och allt hittills verkat såsom stadsfullmäktiges ordförande. Efter det han avgått med pension, har överlärartjänsten allt fortfarande handhafts av överläraren Hjalmar Björkvall, som bl.a. förstått bibringa de blivande lärarne ett levande intresse och goda insikter i kommunallivets fordringar och utveckling, vilket särskilt på landsbygden beror ofta å folkskolläraren. Samma år om våren utdimitterades det högsta hittills uppnådda antalet lärarkandidater, nämligen 18. Men efter denna tid begynte elevantalet stadigt gå nedåt till stort bekymmer för alla den svenska folkbildningens vänner och målsmän i landet. Till någon del kunde den då alltmer i Österbotten omkring sig gripande emigrationsfebern hava burit skulden. Men enligt en i tidningspressen av flera folkskollärare uttalad mening skulle det till icke oväsentlig del även berott på den hos folkskolans lärarpersonal vid denna tid rådande misstämningen i anledning av felslagna förhoppningar på förhöjning av den ännu ytterst låga och otillräckliga lönen.


Kristid
Efter direktor Sundvalls avgång i slutet av vårterminen l886 utnämndes teologiekandidaten Zachris Schalin till direktor under seminariets i många avseenden kanske svåraste brytningstid. Det beständigt avtagande elevantalet måste naturligen även väcka regeringens uppmärksamhet, hur mycket man än hoppades, såsom det sedan även visade sig, att företeelsen skulle vara av övergående art. Den 13 febr. 1889 avlät eklesiastik expeditionen, vars chef då var Yrjö-Koskinen, förfrågan till skolstyrelsen, i vad mån kostnaderna för seminariet skulle kunna nedbringas, enär det för mången föreföll som ett slöseri med statens medel, att fortfarande underhålla en så kostbar anstalt; kostnaden för varje elev belöpte sig till omkring 2300 mark per år. Överinspektor W. Floman, Cygnæi efterträdare, affordrade [krävde] nu vid sin hitkomst vid sammanträde den 14 mars lärarkollegiets yttrande i saken. Kollegiet enades om beslutet, att kostnaderna i vissa poster med hänsyn till det ringa elevantalet visserligen för närvarande kunde nedbringas, dock med uttryckligt förbehåll att, att framdeles vid behov få återgå till gällande stat. På överinspektors vidare förfrågan om möjligheten av elevers intagande blott vartannat år och om indragning av tvänne lektorstjänster samt deras övertagande av de 4 återstående lärarne, uttalade kollegiet som sin mening, att dylika åtgärder skulle i många avseenden inverka menligt på undervisningen och nedstämmande på lärarne, som måste splittra sina krafter på många olika ämnen samt att en dylik anordning skulle nedsätta läroverket i jämförelse med landets övriga seminarier och sannolikt föranleda, att elevantalet ytterligare komme att nedgå. „Väl motiverade särskilda andraganden“ inlämnades till protokollet av lektorerne Strömberg och Wichmann, vilka bl.a. framhöllo, att de ifrågasatta åtgärderna komme att försvåra besättandet av många nu lediga lärarplatser vid svenska folkskolor och fördröja inrättandet av nya.

I överenstämmelse med lärarkollegiet föreslog skolstyrelsen, att Nykarleby seminarium finge fortbestå med sin nuvarande organisation tillsvidare, tills säkrare erfarenhet vunnits angående elevfrekvensens minskning. Men Senaten minskade kosthållnings, — ved och ljus — samt stipendieanslagen och förordnade, att alla hädanefter ledigblivande lärartjänster icke skulle ordinariter besättas, utan tillsvidare skötas av vikarier ifall icke ett stigande elevantal föranledde en förändring härutinnan. Inom samma år 1889 avled lektor Strömberg, vars tjänst sköttes av vikarier till år 1893, då till densamma filos. kand. F. Meinander slutligen utnämndes såsom ordinarie. Följande året avgick med pension, även prodirektorn, lektor Alex. Hellgren, som kort därpå avled i Helsingfors, varefter även hans tjänst lämnades obesatt en tid, tills densamma slutligen ordinariter återbesattes med filos. doktorn K. J. Hagfors. Tre år före Hellgren hade även seminariets älsta lektor F. W. Illberg avgått med pension och efter det lektoratet i sång och musik handhafts av vikarier, besattes det med filos. mag. Iivari Eliel Forsman, (sedan Koskimies), vilken dock senare övergick till likartad tjänst vid Jyväskylä seminarium. Han uppdrev sång och musikundervisningen vid seminariet till förut okänd höjd och fick bl.a. till stånd ett ännu bestående hornmusikkapell och stråkorkester.

Då elevantalet ifrån år 1890 dock började stadigt gå uppåt igen, höjde Senaten på kollegiets och skolstyrelsens framställning de minskade anslagen till deras förra belopp år 1891, och år 1895 förordnades, att hädanefter de lediga lektorstjänsterna åter skulle få i stadgad ordning ordinariter besättas.


Lungsoten
Men även ett annat förhållande skaffade seminariet svårigheter, nämligen det sorgliga, livligt kommenterade faktum, att så många av de utgångne folkskollärarne bortrycktes av lungsot, likasom några seminarister före sin dimission. År 1892 i juni verkställdes med anledning härav på Senatens förordnande en formlig hygienisk inspektion av med doktorn A. Palmberg, som med mycken noggrannhet undersökte alla seminariilokalers beskaffenhet i hygieniskt hänseende, luften i klassrummen, brunnarnas vatten, till ock med jordmånens chlorhalt m.m. Doktor Palmberg kunde dock ej finna det ringaste spår av förhållanden, som här mer än annanstädes kunnat vara gynnsamma för lungsotens uppkomst och spridning. Han fann klassrummen numera överhuvud väl försedda mot vad de förut varit, blott man ventilerade tillräckligt, internrummen „komfortabla“, kosthållningsmaten „kraftig och närande“, elevernas dagsarbete „måttligt ansträngande“, så att han till och med „lyckönskade lärjungarne till de många fördelar, som de i seminariet fingo åtnjuta“. Härigenom lugnades också sinnena småningom. Doktorn blev nu även i tillfälle att konstatera, vad även statistiken förut visat, att lungsoten är mycket allmän i vårt land, isynnerhet bland Österbottens svenska befolkning, vilken seminariets flesta alumner [lärjungar eller skyddslingar] tillhört och tillhöra, så att redan i följd därav många av våra svenska folkskollärare dukat under för denna hemska sjukdom. Vid granskning av de inträdessökandes läkarebetyg fann han även, att de flesta bland de i lungsot avlidne redan före sitt inträde i seminariet haft någon felaktighet och antagligen tuberkulösa anlag. Många lärare hade sannolikt även under folkskolornas första 10 årsperiod i de till en början bristfälligt inredda lokalerna förvärvat sig katarrher och allmän svaghet, samt slutligen genom överansträngning, knapp avlöning, missmod och umbäranden dukat under för lungsoten.

Med anledning härav, har undersökningen av läkarbevisen skärpts enligt av senaten år 1894 påbjudna nya formulär, vilka dock icke heller ännu alltid stricte följts av vederbörande undersökare. Till särskild seminariiläkare förordnades stadsläkaren i Nykarleby, såsom fortfarande också är fallet. För 1892—94 upprättade dåvarande stads- och seminariiläkaren, doktor K. O. Bonde även en fullständig sjukjournal samt begynte, såsom allt sedan dess praktiserats, vid början och slutet av varje läseår anställa en vägning av samtliga elever och mätning av deras bröstvidd vid inandning och utandning, för att dymedels i någon mån fullgöra det av dåvarande generaldirektören i medicinalstyrelsen, Rich. Sievers vid ett inspektionsbesök härstädes gjorda yrkande.


Ofärdsåren
Så tillstundade slutligen „ofärdsåren“, som hotade att bli olycksbringande för hela anstaltens existens och slutligen föranledde direktor Schalin, att för sjuklighet, vållad av de ständiga trakasserierna avgå. Lektorn i historia V. K. E. Wichmann tvangs på grund av obestyrkt angivelse av tvänne avskedade förrädiska elever, sedermera anställda i gendarmeriets tjänst, att anhålla om „tjänstledighet för bedrivande av studier“ och under ett par års tid uppehålla sig såsom lärare vid olika läroverk i Stockholm, varunder hans tjänst förestods av filos. mag. Johannes Qvist. Efter direktor Schalins avgång förordnades lektor E. G. Hedström till direktor. Direktor Hedström, som livligt intresserade sig för praktiska åtgärder för seminariet, införde elektrisk belysning i seminariets lokaler. Nu tillkom även det nya, präktiga normalskolehuset på den s.k. stenhustomten, uppfört efter ritningar av arkitekt Reinius. När Hedström avgick, efterträddes han av lektor V. K. E. Wichmann. Sedan även direktor Wichmann efter 34 års tjänstetid vid seminariet avgått med livstidspension år 1916 blev doktor K. J. Hagfors direktor, i vilken tjänst han fortfarande kvarstår, ehuru med numera för en tid framåt beviljad tjänstledighet. Genom hans utmärkta undervisning ha Nykarleby seminarister och de blivande svenska lärarne förvärvat sig grundliga kunskaper i modersmålet och dess behandling, i vilket undervisningen tidigare lämnat ett och annat övrigt att önska.

Till lektor i kristendom blev efter direktor Schalin utnämnd filos. mag. Alarik Fougstedt, till lektor i gymnastik Arvid Rydman och efter dennes övergående till gymnastiklektoratet vid finska lyceet i Björneborg, nuvarande gymnastikläraren A. Böök. Lektorstjänsten i teckning, slöjd och kalligrafi handhades med stor framgång av artisten Otto Nylund, som deltog i frihetskriget jämte några av eleverna, men slutligen övergått till militären, varför hans tjänst tillsvidare skötes vikariter, tills densamma hunnit ordinariter besättas.


Trädgårdsskötsel
Direktor Schalin var mycket intresserad för elevernas undervisning i naturkunnighet och jordbruksarbete. — Det sistnämnda, varav inkomsten skulle levereras till kronan, bestod under de första tiderna huvudsakligen uti, att eleverna någon dag på hösten „togo upp potäter“. Man insåg dock småningom önskligheten av, att den blivande folkskolläraren finge lära sig något litet trädgårdsskötsel, för att sedan inrätta och underhålla en egen trädgård vid de skolor han komme att förestå. Vid seminariiområdets första planering och plantering voro eleverna naturligtvis med, men sedan buskar och träd vuxit upp överallt omkring läroverket, syntes vidare plantering där omkring icke vidare voro av behovet påkallad. Redan den 7 Mars 1878 hade senaten förständigat seminariernas lärarpersonal, att vid undervisningen i naturkunnighet, så vitt möjligt, för eleverna framhålla skogarnas betydelse och likaså bibringa eleverna undervisning i samlande av trädfrö, uti skogssådd och träplantering, samt möjligen även i ympning och okulering.

Kollegiet anordnade därför från och med våren 1887 undervisningen i trädgårdsskötsel sålunda, att 2:dra klassens elever under 2 veckor i slutet av vårterminen oavbrutet sysselsattes med trädgårdsarbete, över vilket allt sedan 1888 särskild journal blivit förd. År 1886 inrättades även en särskild plantskola för uppdragning av plantor, buskar och telningar, fruktträd uppdrogos från kärnor och stammar införskrevos för ympning. Finlands trädgårdsförening i Helsingfors levererade 1891—1892 en mängd buskar och träd, däribland över 50 fruktträd av olika slag, och efter besök av pomologen, fröken A. Smirnoff anordnades här en pomologisk försöksstation för utrönandet bl.a. av skilda fruktsorters lämplighet för vårt nordiska klimat. För att höja intresset för trädgårdsodling har seminariet kostnadsfritt mot rekvisition utgivit buskar, telningar och andra växter, t.o.m. här uppdragna fruktträd från seminariets trädgård, och ha många svenska folkskolors i omnäjden lärarpersonal tacksamt begagnat sig av anbudet. Utom med fruktodling har å det s.k. experimentalfältet, där numera även övningsskolornas lärjungar ha var sin lilla täppa att öva sig på, anställts många lyckliga försök, särskilt under seminariets nuvarande synnerligen driftiga, arbetsamma och skickliga trädgårdsmästares W. Bergmans [far till Erik Bergman] ledning, med en stor mängd olika slags foderväxter, sädesslag, potatis och andra jordfrukter t.o.m. vitbetor, vilket allt jämte den i det nya växthuset med framgång och gott ekonomiskt resultat bedrivna blomsterodlingen givit seminariet ett väl befästat anseende överallt i omnäjderna.


Skogsparken
På anhållan av direktor Schalin uppläto stadsfullmäktige i Nykarleby på 30 år framåt avgiftsfritt ett för staden hittills nästan obrukbart skogsområde väster om seminariet av 6 tunnlands vidd, till vars torrläggning och uppröjande och förvandling till en skogspark senaten beviljade ett anslag av 600 mark. I denna skogspark ha trädplanteringsövningar försiggått och ha både seminarister och normalskolister deltagit i röjningsarbetet. I densamma ha även flera av seminariets fester firats.


Framtiden
År 1918 föreskrevs, att seminariekursen skulle utsträckas till 5 år, vilket i förening med de alltfortfarande otillräckliga lärarlönerna åter vållade en viss reduktion av elevantalet. Det är dock att hoppas, att även denna skall småningom liksom tidigare, utjämna sig och seminariet, denna icke blott för Nykarleby stad och dess omnäjder utan även för hela Svensk-Finland dyrbara inrättning, i vilken staden kan sägas främst „leva och hava sin varelse“, fortfarande framgångsrikt fylla sin välsignelsebringande och betydelsefulla uppgift.