Gösta Ågren:

Nykarleby-
målet

Ett språkeri

Del 2

(Del 1)

STÄDNING

”Det ska vara städat i stugan”, sade Broder Tor, sångaren Tor Bergner från Härjedalens fjäll, några dagar innan han dog i Stockholm. Då hade han betalat de sista restskatterna.
      Det här är städningskapitlet, avsett att beröra en del av allt det myckna, som glömts. På Nykarleby-målet skulle rubriken vara Städasi. Formen med -ning finns inte. Höbärgning är höijbärgasi, sättning är sätasi och löpning löijpasi.
      Både diftong och j är så tydliga, att stavningen öij krävs.
      Den obestämda artikeln är ein, eitt. I obetonad ställning försvinner i: He kom en kvinno; he kom ett bån. Ein, eitt innebär en stark betoning: He kom ein kar — alltså inte många.
      Den bestämda fristående artikeln känner vi redan: Han karn, hon kvinnån, he båni.
      Nekningsordet är int-it. Den starka formen, int, innebär en mycket understruken betoning. Skillnaden mellan han komber int och han komber it är för Nykarleby-bon stor. Int innebär ofta ett känslomässigt utbrott, it ett sakligt konstaterande.
      Hjälpverben vara och ha böjs så här: Ti vara, han är, han va, han a vori, vara!, varen!; ti ha, han har-ha-ha-a, han hadd, han a hadd, ha!, haen!.
      Bli saknas. I stället används det bibliska varda: Ti var, han var-va, han vart, han a vari, var!, varen!
      Var-va och har-ha är inte betonad och obetonad form utan en fonetiskt betingad skillnad: om en vokal kommer efter, så hör man ofta r.
      I annat fall sväljs r för det mesta och då skiljer bara en vokals uttalslängd mellan tvenne helt olika betydelser: Han va fädi; han va fädi. I det första fallet var han färdig, i det andra höll han på att varda färdig. Nykarleby-bon uppfattar ögonblickligen den exakta betydelsen, också om det bara är de här tre orden som yttras, men det är givetvis ursäktligt om utsocknes folk inte genast fattar.
      Räkneorden är ein-eitt, två, tri, fyra, fem, sex, sju, åtta, nijji, tijji, elva, tolv, trätton, fjorton, femton, sexton, sjutton, aderton, nitton, tjugo, trätti, förti, femti, sexti, sjutti, åtti, nitti, hondra, tusen.
      Ljudet ijj är så kraftigt, att den här skrivningen krävs. Tjugo och trätti är de enda tiotal, som förändras tillsammans med ental: tjueitt, trätieitt.
      Ordningstalen, som Johannes Klockars i ”Malaksmålets ljud- och formlära” ger den eleganta rubriken Ordinalia, har följande utseende:
      Fösst, ana, tridi, fjäl, femt, sjätt, sjund, åttond, niond, tiond, elft, tolft, trättond, fjortond, femtond, sextond, sjuttond, adertond, nittond, tjugond, trättiond, förtiond, femtiond, sextiond, sjuttiond, åttiond, nittiond, hondrand, tusend.
      Tjugond och trättiond förändras ånyo med ental: tjufösst, trätifösst. R i först faller bort, som synes, och ersätts av ett kraftigt s. Här har verkat samma fonetiska tendens, som åstadkommit de rikssvenska supradentalerna: ett s, uttalat med tungspetsen mot gommen, vilket alltså skall föreställa rs.
      Det finlandssvenska normalspråket har behållit både r och s. Jag minns jublet under en lektion på Stockholms universitet, när jag ombads säga bärsa, den tiden ännu ett levande slangord för öl. Bärrssa yttrade jag, helt naturligt.
      Men hade jag talat mitt djupaste modersmål skulle jag kanske ha sagt bässo!
      Också fors är naturligtvis foss i Nykarleby-målet, liksom kors är koss och så vidare.
      Följer så några adverb:
      Tide, därborta; jär, här; hid, hit; tid, dit; tan, därifrån; jan, härifrån; vann, var; vart, vart; vannifrån, varifrån; horo, hur; såleis, sålunda; andäleis, annorlunda; andästans, annanstans; nastans, någonstans; tykelt, ofta; schyni, ganska.
      ”Jär”, titeln på en lyriktrilogi, som jag arbetade på under nio år, betyder som synes ”Här”. En tidig form, her, utvecklades i den så småningom tongivande Mälardalen inte längre än till här, men på andra håll svängde e till en diftong och blev ia, och ordet alltså hiar. H föll bort, i förvandlades snabbt till j och slutligen blev jar till jär.
      Den utvecklingen snuddade också vid norra Mälardalen: runmästaren Balle skriver formen hier på Ågersta-stenen.
      Att läsa runinskrifter, inte bara de österbottniska, är överhuvudtaget ett spännande äventyr för den, som fått en uråldrig dialekt i arv. Min ungdoms ståtliga valack Bläsen hette och kallades Blisin. På Varpsund-stenen läser jag, att Andvit, Kar, Gisle, Bläse och Djärv reste den till minne av sin far Gunlev, som dog under Ingvars olycksdigra färd i österled på 1000-talet. Och jag ser, att Bläses namn skrivs Blisi.
      Tykelt, ofta, är nästan ren fornsvenska: tikla.
      Ordet schyni, ganska, ser lite roligt ut i denna skrivning, men sch är den enda av svenskans alla stavningar för väsljud, som inte kan missförstås. Följaktligen är den mycket användbar, när man försöker stava till dialektala former och ord.
      Här är några prepositioner:
      Bakom, bakom; baket, bakefter och efter; breivär, bredvid; ett, efter; fyr-fy, för; fyri, före; ijinom, igenom; jinom, genom.
      Bakom uttalas med betoning på andra stavelsen: bakomm. Baket används flitigt, men uttalet är inte lätt för, till exempel, stockholmare: båda stavelserna är korta och har samma tryck! R kvarstår i fyr om ordet följs av en vokal.
      Följande ord kallas konjunktioner på den vetenskapliga rotvälskan:
      San, sedan; å, ock; elder, eller; tå, då.
      Hur skiljer Nykarleby mellan och-ordet och ock-ordet undrar nu de utsocknes.
      Läget i meningen är avgörande: Kalle å Petter komber å Hans komber å.
      Eller i översättning: Kalle och Petter kommer och Hans kommer ock.
      Av interjektioner, utrop, nöjer vi oss med det fina ropet härkkas i väden! Ett besläktat uttryck i Malax-målet hänför Klockars till Herkules. Möjligen vrålar vi alltså, när vi är mycket överraskade, Herkules i världen!

NÅGRA ORD

Jär är stevi, sade min far en gång för länge sedan.
      Stäv i betydelsen refräng eller omkväde var ett naturligt inslag i hans språk, inte någon läsfrukt. Trots att språkvetenskaplig expertis sagt det vara omöjligt, så hävdar jag alltså, att stäv i betydelsen refräng finns i Nykarleby-målet.
      Här följer ytterligare några ord av speciellt intresse:
      Alder, aldrig; alltili, alltid.
      Be om något, tigga: ti beidas, han beis, han beidist, det vill säga att tigga, han tigger, han tiggde; bräde: ett brä, brä, brädär, brädren; brant: brant, ett brante ställ, en brandan krök.
      Beidas är ett arkaiskt ord, som inte går att tvinga in i fler böjningsformer.
      Vasa-bornas bredor låter för mig snålt, men kanske brädär i gengäld är litet väl mycket sjirokaja natura — vokalerna uttalas som de skrivs! Nåja, i varje fall är brandan ett fint ord. Inte många av de vanliga adjektiven slutar på t. Om ordet böjs blir, som synes, t till d i maskulinum, likaså i femininum.
      Drunkna: ti dråkkn, han dråkknar, han dråkkna, han a dråkkna, dråkkn!, dråkknen!, han är dråkkna, ti är dråkkna.
      I en av de österbottniska runristningarna möter ordet i ungefär samma form, med det första n i drunkna bortlämnat. Också Äldre Västgötalagen har den skrivningen.
      Ensam: eismend.
      Fotspår: en fäl, fäln, fälar, fälan; fähus: ett föus, föusi, föus, föusen; fruktbar: fröjdo.
      En fäl kommer synbarligen av fälas, det vill säga färdas. Fröjdo intresserar — inte minst genom släktskapen med namnet på den ursprungligen kvinnliga fruktbarhetsguden Frej.
      Gata: en gato, gatån, gator, gatona.
      Gärde: en tjuto, tjutån, tjutor, tjutona.
      En tjuto kan, liksom gärde, vara både åker och äng — ord som naturligtvis också används. Tjuto måste etymologiskt hänga samman med kyttland. Kyttlandsbruket har ju varit utbrett i Österbotten. Det innebar, att man brände torven. Elden kyttade länge i jorden. ”Uppslagsverket Finland” hävdar, att ordet kyttning kommer av det finska ordet kytö, kärrodling. Det här är ett utslag av vårt vanliga finlandssvenska självhat — ”Finsk-svensk storordbok” förklarar, att ordet kytö betyder kyttland eller avsvedd kärrodling och att det är ”Suom. r.”, det vill säga har finlandssvenskt ursprung!
      Heitvägg, heitväddjin i bestämd form, var i min barndom en fastlagsrätt av het mjölk och vetebröd. Ordet finns också på Gotland — överhuvudtaget är de språkliga överensstämmelserna mellan den stora Östersjön-ön och Svensk-Finland påfallande många. Bland annat kallar båda nejderna sina sjöar för träsk! Hetvägg är ursprungligen ett lågtyskt lånord. Hetweggen i Nordtyskland utgörs av varma semlor, som man äter under fastlagen.
      Idissla: ti jämter, hon jämtrar, hon jämtra, hon a jämtra.
      Att ange imperativformerna är kanske onödigt! Ordet verkar ljudhärmande, men kommer faktiskt av det fornnordiska ymta, mumla. I Norrbotten svänger man på konsonanterna och säger järmta.
      Kreatur: ett kräk, krätji, kräk, krätjen.
      Ä uttalas som ä. Det här är samma ord som det latinska creatura, skapelse, och har alltså djupa, indoeuropeiska rötter.
      Krångligt, besvärligt: prakkot; besvär, ”krångleri”: prakkri. Också besvär och krångel används givetvis, men prakkri är färgstarkast!
      Manuskript: en skrivo, skrivor, skrivona.
      Skrivona, som gett namn åt det lilla förlaget Skrivor, har jag möjligen fått från Esse. Never mind! Det är ett bra ord.
      Måne: en måna, månan, månar, månana.
      Ett ord som månana måste förevigas! Månen är maskulinum: en grannan måna. Solen och jorden är däremot feminina: en gulen sol, en grönen jol.
      Na: se slutet av kapitlet ”I stället för-ord”! Na kan, som vi sett, också utgöra en verbal dekoration utan egentlig mening. Man får lov att lyssna till två Nykarleby-bors dialog en stund för att inse vilken enorm roll na-konglomeratet spelar i talets Nykarleby!
      Redan: rejj; snabb och effektiv: rad.
      Skata: schoro, schorån, schoror, schorona; smärtsam: sår; sår: ett sår, såri, sår, såren; stig: ett tråd, trådi, tråd, tråden; sten: en stein, stein, steinar, steinan.
      Ordet tråd tillhör naturligtvis samma etymologiska rothärva som träda fram, tråda dansen, sytråd. Är det inte exakt som beskrivning på en slingrande steg?
      Usel: usli.
      Det fornsvenska ordet usal, det vill säga osäll eller osalig, blev till usel i betydelsen olycklig, fattig, men ganska snart kom det också att betyda värdelös, gemen — och de nyanserna dominerar numera i normalsvenskan. I Nykarleby-målet är ordet däremot fortfarande ett uttryck för medkänsla, inte fördömande: Han har e fyr uslit, han har det för eländigt.
      Vatten: vattn, vattni; vattenbärning: vatobärasi; veta: ti veta, han veit, han veta, han a veta, veta!, vetaen!
      Jämför den arkaiska Vattugatan i Klara i Stockholm med vatobärasi.
      Ynklig: yntjili.
      Äldre, äldst: gamlari, gamlast.
      Vart tog fornsvenskans gamal-äldri-älzter vägen i dialekterna? En gåta.
      Öde: öid.
      Öid kan, till skillnad från öde, inte användas som attribut, bara som bestämning till predikatet. Man kan inte tala om en öid gål, bara om att en gål ligger i öid.
      Härmed har vi besökt nästan alla bokstäverna, med undantag för galenskaperna c, q, x och z. Också o är outnyttjad. Vi gör bot genom att påvisa hur oändligt användbar denna bokstav är — i normalsvenskan, men särskilt i många dialekter, inklusive Nykarleby-målet:
      Han har inte kommit ännu: Han är okomi än
      Där står de. De är inte färdiga och har inte farit: Tä sta di, ofädi och ofori.
      Badkaret är fullt. Är du inte i det än?: Badkari är foll. Är do oi än?
      Syntaxen, det vill säga meningarnas struktur, i Nykarleby-målet lämnar jag för övrigt därhän. Alla österbottniska, ja, alla finlandssvenska, dialekter är i det avseendet ganska besläktade — något, som en genomläsning av Gudrun Lundströms underhållande avhandling ”Studier i nyländsk syntax” klart visar. Substantiven ges bestämd form så ofta det är möjligt — man säger inte Karlssons kärra utan Karlssons kärrån — och genitiven omskrivs helst: Karlsson är inte skolans gårdskar utan han är gårdskar ot skolan. Man använder hellre adjektiven som predikativ, det vill säga som bestämning till predikatet, än som attribut, säger hellre att rektorn är lärd än han lärd rektorn. Påfallande är att pronomina gärna ställs efter huvudordet: Poitjin min kom heim i går, pojken min kom hem i går. Den här ordföljden leder, som synes också i normalsvenskan, till att huvudordet måste få bestämd form.
      Om pronominet däremot placeras framför huvudordet, så innebär detta en mycket kraftig betoning: Min papp — inte någon annans!
      Låt oss illustrera dessa drag i språket genom att omskriva den första strofen i Johan Ludvig Runebergs dikt ”Soldatgossen”, så att den får en form, som faller sig naturlig för Nykarleby-bon, när han eller hon gör som den från Stockholm hemkomna Närpes-gröbbon och med välbehag rätar ut tongån, rätar ut tungan. Titeln blir ”Soldatpoitjin” — gosse är för franskt för Nykarleby-målet. Tyvärr måste vi bortse från rytm och rim:

Papp min va en ongan soldat, han grannast, som an kona hitt,
femton år gambel to an givär, tå an va sjutton va an kar.
Heila väden hans va ärans tjutån,
tär sto an glad, vann än an hadd ställt se,
i eldin, i blodi, i rimi, i svältasi;
he va papp min he!

NÅGRA ORTNAMN

Min utgångspunkt ifråga om ortnamnen i Nykarleby är, helt naturligt, Ralf Norrmans banbrytande verk ”Några österbottniska vattennamn”, som representerar en ny era i finlandssvensk ortnamnsforskning. Numera har bevisats, att det inte förekom något ”tomrum” i Österbottens bebyggelsehistoria tiden 800—1200 — ett tomrum, som den tidigare ortnamnsforskningen inte underkastade kritisk prövning utan alltid a priori utgick från. Ralf Norrman var den första att utnyttja det helt nya forskningsläge, som de senaste arkeologiska rönen skapat också för ortnamnens del. Hans bok om vattennamnen utkom redan 1988. Den följdes av ett antal lika banbrytande ortnamnsessäer, varefter en tragiskt förtidig död avbröt Ralf Norrmans stora, nyskapande gärning. Dess betydelse förblir dock enorm.
      Nykarleby skärgård domineras av de två öarna Torsön och Frösön. Den senare har numera blivit udde. Mellan dem ligger infarten västerifrån, mot Nykarleby älvs mynning. Synbarligen är de uppkallade efter åskguden Tor, som för tusen år sedan var den i hela norden mest dyrkade guden, och fruktbarhetsguden Frej, särskilt tillbedd i Skandinaviens östra del.
      Längst in i den stora skärgårdsviken möter, inte oväntat, Korsören, Munkgrundet och Korsörsfjärden. Sådana namn finns på många håll vid vår kust, ordmonument över katolicismens segrande ankomst.
      Andra vanliga ord är Öskatan och Åminne, alltså öns yttersta spets och åmynningen.
      Bonäs är ett typiskt, och tidigt, bebyggelsenamn. Svinbacka fick inte sitt namn av ett antal svin. Förleden Svin- betydde sannolikt ”en torr del av havsstranden”.
      Ett ord som Källrusbacken eggar fantasin, men trotsar alla analysförsök. Helt självklara, men inte desto mindre fantasieggande, är några andra namn, i närheten av varandra. Den lilla, branta Svartholmen fick sitt namn, när havet svallade fritt omkring den. Så drog det sig tillbaka och mossen runt holmen fick givetvis namnet Svartholmsmossen. En mosse i nordväst, närmare havet, torrlades senare och fick som kontrast namnet Blekmossen, alltså Vitmossen. Sekundärt namngavs sedan höjderna efter mossen: Blekmossbacken, Blekmossbergen och, längst ute mot havet, Blekmossholmen, som sannolikt ännu stod med nordväststranden mot vatten, när den fick sitt namn.
      I söder höjer sig Bötesberget över dem alla. Namnet visar, att det var där som varningselden tändes om fiender nalkades, till lands eller över havet.
      Öster om Bötesberget ligger den stora mossen Rijärv. Förleden ri- är ett gammalt ord. Det återgår på riti i sanskrit, som blev den indoeuropeiska roten ridh. Till den går rottrådarna från många ord, däribland rida. Förleden ri- ingår i åtskilliga ord i flera språk, bland annat i det engelska river, flod. Riti betydde ström eller lopp, vilket förklarar hur ordet kunnat utvecklas till beteckning för både ritt och vatten.
      Efterleden -järv säger ingenting säkert om namngivarens modersmål. Åtskilliga finska ortnamnselement har varit produktiva också vid finlandssvensk namngivning.
      Öster om stadscentrum ligger en tidigare havsvik, där numera industricentrum finns. Namnet är Rikilmossen, uttal Ritjilmåsan. Kil är ett gammalt ord för havsvik, som förekommer i både Sverige och Norge. Allt tyder på, att Rikilen blev Rikilmossen, när havet drog sig undan.
      Den indoeuropeiska roten för kil är, förresten, gi. Denna blev till germanska ki och ur den utvecklades olika betydelser — bland annat Nykarleby-målets kina, uttal tjina. Betydelsen är gapa, käfta emot.
      Ett par större mossar heter respektive Langrapan och Tjädurrapan. Formen rapan är måhända unik för trakten. Norr om Langrapan ligger Kackurdunten, nejdens högsta berg. Förleden är ett fågelnamn med betydelsen lom. Efterleden, -dunt, är samma ord för backe, som möter också i Vörås berömda Gulldynt. Ordet rapa, som finns i många dialekter, är kanske släkt med murartermen rappa.
      Tre kilometer öster om stadscentrum, i Lippjärv by, finns en höjd, Rivas udden, som på grundkartan har fått ett helt felaktigt namn — en sorgligt vanlig företeelse.
      Ordet udden visar på hög ålder. Det är länge sedan havet svallade över den sankmark, som udden nu sticker ut i. Ordet riva finns i skilda varianter i de flesta indoeuropeiska språk. Den latinska formen är ripa med betydelsen brant eller strand.
      Allt talar för tolkningen Strandudden.
      Bynamnet Lippjärvs första led syftar, enligt Norrman, på gyttja eller dy. Teorin stöds av topografin, de sanka ängarna runt Bäcken och Åmossån — som synes ett namn med historia!
      Söder om Lippjärv finns den stora sjön Hysal, som namn ett tydligt parallellfall till Vörås Höjsal. I nejden finns också byarna Pensala, Vexala, Munsala, uttal Pennsal, Vekksal, Monnsal.
      Efterleden -sal är inte en förvrängning av det finska salo, vilket påståtts. Den är ett vattenord med samma rot som växtnamnet sälg och förekommer över hela norden. På norra Island finns Eyjafjorden, i vars sumpiga vikbotten man hittar namnet Uppsalir. I Fljotsdalen österut finns gården Uppsalir. En gammal skrivning av namnet Uppsala är Upsal. Och så vidare.
      En skog i Markby, långt öster om stadscentrum, heter Hulten. Vad kan det betyda?
      Samma ord möter i den berömda urnordiska runinskriften på guldhornet från Gallehus i Danmark: Ek hlewagastir holtijar horna tawido — jag, Hlewagastir från Holt, eller holting, hornet gjorde. Holtijar, holting, är Skog-bo.
      Hulten betyder Skogen.