En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning av Gösta Ågren.

UPPBROTT

Hösten 1959 försökte Leo forcera arbetet på ”Kungsådern III” - vilket naturligtvis var dömt att misslyckas: ett konstverk måste mogna fram. Försöket skulle komma att stupa på författarens stränga konstnärliga samvete. Orsaken till brådskan framgår i ett brev av den 7 december 1959:

”För övrigt har jag fått kvällsskifte igen över vintern så att mitt sovande har kommit i bättre kontakt med den yttre verkligheten och jag skulle också ha mycket bättre tid att arbeta om jag bara inte skulle sova så förbaskat, som sagt var. - Såg i en intervju i Expressen med denne mannen V. Linna att han skall ge ut sin stora, avslöjande frihetskrigsroman nästa höst. Jag måste nog skriva till SÖD. Och få instruktioner. Linna kommer säkerligen att direkt översättas till svenska. Sen skulle jag kantänka komma ut året därpå som en blek eftersägare, som vill åka snålskjuts på Linnas berömmelse.

Nej. Jag har kommit i gång på allvar nu, kör hårt med skrivmaskinen och tänker avleverera manuset i slutet på juli i och för utgivning år 60 eller också inte alls. Basta ...

Mommo har varit i Purmo och fyllt sextifem tillsammans med Gerd ... Jag är mycket trött ibland, men allt ordnar sig väl bara man håller ut. Pengarna blir väl snart ett problem också när stip. går ut. Huvudsaken är ju i alla fall att skriva. - Din pjäs kunde jag inte lyssna till, tyvärr, på grund av att Ny Tid-festen på Föreningsgården krävde min närvaro i och för uppläsning ur egna verk.

Välkommen då till jul. Hoppas vi kan ta det lugnt och diskutera genom några nätter. Det skulle glädja mig mycket.”

”Jag är mycket trött ibland ...” Den enorma vitalitet, som fått Leo att klara många års katastrofer och samtidigt skriva bestående dikt, börjar sagga. Kanske ”När gudarna dör” krävde mera än han själv anade. Den är ju en enda väldig uppgörelse, en närkampsbrottning med grundfrågorna i livet, ändå i formhänseende ytterligt disciplinerad, precis. Ännu kommer författaren att skriva på samma nivå, men hädanefter skall alltid en trötthet, en frågande resignation, kunna anas.

Försöket att göra ”Kungsådern III” färdig under vinterns lopp kändes snart övermäktigt. Från förlaget kom förnuftiga varningar, som Leo nog insåg det berättigade i - det märks av hans irritation:

”Har för övrigt också haft kontakt med Söderströms och Appelberg skriver att jag inte trots allt bör håsa, för man ställer numera så stora ”krav” på mig (har du hört) som författare och Salminen jolmar någonting om arbetets mognad o.s.v.”

Så skriver han i ett brev av den 22 januari 1960.

Till sist skulle de här välvilliga ”kraven” komma att bidra till, att Leo tystnade som författare.

Men 1960 hade förläggaren naturligtvis rätt och Leo insåg det själv, trots irritationen. Han ”håsar” - d.v.s. jäktar iväg för snabbt. I samma brev berättar han, att skrivandet går trögt:

”Ja, det här var rätt mycket och dessutom osammanhängande. Och sist och slutligen har det väl inte något med själva saken att göra. Och saken är den att jag är missnöjd med mig själv. Mitt skriveri går dåligt och ibland misströstar jag alldeles. Jag skulle vilja något oerhört och jag vet inte ens vad det är. Det kan ju hända, att jag som litteraturhistorikerna brukar säga befinner mig i en ”kris”. Men i så fall har den varat länge.”

Han är irriterad över gruset i skrivmaskinen och låter irritationen gå ut över det finlandssvenska kulturlivet i allmänhet:

”Problemet författaren contra hans plånbok har som du vet många perspektiv. För tillfället är min enda tillgång 45.000 innestående hos Söderströms och så denna evigt förbannade arbetsplats på JT, där man åter som vanligt börjar marra om permitteringar och arbetstidsförkortningar. - Jag tror jag i samma veva skall skriva en anhållan till kulturfonden, ehuru jag nog inte får en mark därifrån så länge Albin orkar dra en levande anda. Och förresten börjar jag bli utled på alla dessa förbannade småstipendier, som ändå bara rinner en mellan fingrarna och aldrig kan ge en anspråkslös trygghet och arbetsro ... Låt oss därför vara kommunister. Det är trots allt det värdigaste. Låt oss förresten vara allt som inte tilltalar de samhällsbevarande krafterna i detta land. Låt oss vara ateister och bildstormare. Låt oss vara diktare i Dans anda. Ibland börjar alltihop och allihopa stå mig upp i halsen. Inberäknat ... hela likätarandan och avgudadyrkandet i de här förbannade kretsarna. Jag liksom håller på att sprängas inifrån av ailtihopa. Det är kanske förresten hälsosamt. Det är väl så man måste känna det för att kunna något åstadkomma.

Och det värsta är att jag inte vet hur jag ska komma åt eländet. Jag vet bara, att jag vill något oerhört och jag knyter mina nävar och finner, att det inte finns något i dem. Så alltsammans är tydligen bara kverulans.”

”Kulturfonden” är Svenska kulturfonden, som administreras av ett politiskt parti, Svenska folkpartiet. ”Albin” är Albin Wickman, predikant och f. d. riksdagsman och inte god på Leo efter artikeln ”Jehovas moral”.

När irritationen fått utlopp blir brevet lugnare, sökande. Leo ger en bild av deltidsförfattarens liv:

”Kanske det också har något att göra med det förhållandet, att man aldrig går hem från arbetet för att vila, utan man går hem till den tyngsta delen av sitt arbete. Och även om man inte får något gjort, så ligger den där känslan hela tiden över en malande och gnagande. Nu har du igen sumpat bort en kväll.

Inte är det här väl sist och slutligen så viktigt för någon annan än en själv. Men nog tycker man ändå det är jäkligt att det inte finns något enda sätt att någorlunda tryggt tjäna så pass med pengar, att man skulle kunna kasta loss från ett brödarbete, som visserligen inte kräver så mycket personligt engagemang, men tar alldeles för mycket tid och krafter i anspråk ...

Nåja, mina familjeförhållanden befordrar ju inte heller i högre grad litterärt skapande som du vet. Gunhild har nu flyttats till en stängd avdelning igen på grund av sina rymningsförsök. - Inga måste jag gå i något slags författning om att få in igen ... Jag borde ha besökt henne redan i går, men jag har bilen i garaget och det är nästan lika långt dit som till Fårholmen.

Tanke, vars strider blott natten ser. - Klockan börjar gå på två, och nio i morgon ska man vara på sin plats igen. Jag måste väl nog småningom börja sluta. Trots allt gör det gott att häva ur sig litet. Sen återgår man till sin ringa plats i det kapitalistiska samhälle som nog vet att hålla bröderna Ågren på plats. Men det är i alla fall med en viss stolthet jag konstaterar, att jag är den förste och ende i finlandssvensk litteratur som efter fyra romaner och t.o.m. en i viss mån officiellt erkänd litterär nivå fortfarande är arbetare i lägsta möjliga ställning. Och av allt att döma kommer jag att så förbli till min död. Dessutom en sådan arbetare som min arbetsgivare gärna skulle vara av med. - Kanske är det bra att arbeta, vad vet jag, jag lägger av tidningssats, som vilken springpojke som helst skulle kunna göra, det är man villig att betala för, men inte för det arbete jag kan utföra vid skrivmaskinen, och som förty måste vänta tills det viktiga avläggningsjobbet och annonssättningen är klarad ...

Nu håller jag visst på att bli förbannad igen. Fan också att vår mage skall vara så oerhört beroende av den dagliga lilla brödbiten ...

Skulle vi göra bättre arbete om vi inte var tvingade att jämt tänka på brödbiten? Det vet man förstås inget om, men vi skulle åtminstone erkännas som yrkesmän ...

Nåja, det kan vara nog med kverulerande nu. Jag är inte någon karriärist. Men jag vill vara författare, bara det, ingenting annat, inte ens typograf.”

Det långa, upprörda brevet måste i första hand ses mot bakgrunden av, att arbetet på ”Kungsådern III” inte löper. Men man märker också, att arbetsbördan börjar bli för tung för Leo. Förr eller senare måste han välja - det går i längden inte att skriva på kvällar och söndagar.

Februari går förbi med ljusnande himmel. Så får jag till min överraskning ett manuskript från Leo. Följebrevet är daterat den 7 mars 1960:

”Sedan jag körde fast i mina hopplösa försök att få någon fason på min roman - slog det mig plötsligt liksom det gjorde med Martin Ljung att något fattades i mitt liv. Det var DIKTEN som saknades. Och då, för att fortfara med ML, gjorde jag det.

Under de sist förflutna tio nätterna har således stämmor i nordannatten ljudit i mitt tysta tjäll och härmed översändes nu dessa stämmor till ert värda bedömande. Så har vi något att diskutera runt den 18. Jag tänker nämligen resa ner till årsmötet, sedan styrelsen så godhetsfullt utlovat resebidrag för långvägofararan. Inte för att jag nu själv tar dessa embryon så särdeles allvarligt, men en del av dem tänker jag dock försöka placera ut här och där vid tillfälle.

Inga är sen en hel del veckor tillbaka inrangerad på SÖD ... Den tredje gången brukar ju vara gill - som jag skriver i min stora dikt om Karons slåttare:

Då benådar han en del till levande död - så kallad schizofreni.”

Manuskriptet innehöll Leos enda diktsamling, ”Stämmor i nordannatten”. Jag började läsa det med en viss misstänksamhet - en bok tillkommen på tio nätter ... I brevet försöker ju författaren själv låtsas, att det inte ens är fråga om en bok och han har inga utgivningsplaner. Han är osäker, och intensivt plågad av sin oförmåga att få ”Kungsådern III” att ta form.

Jag läste, och lärde mig något, som jag sedermera kommit att acceptera som en definition av författarskapet: det handlar inte om att skriva - i så fall skulle vi, som Jan Myrdal framhållit, kunna skriva 52 romaner i året. Att skriva böcker är ett inre, psykiskt arbete; själva skrivandet utgör bara slutprocessen, inseglet. ”Stämmor i nordannatten” var en levande och särpräglad diktsamling med lysande höjdpunkter. Så löd det omdöme, jag gav.

Leo gick med på, att samlingen skulle föras till Söderströms, glad över betyget. Efter några dagar i Helsingfors återvände han hem till Jakobstad. Ett brev av den 24 mars 1960 visar, att uppbrottet från typograf jobbet inletts:

”Jag kom lyckligen hem och nu skall jag i all hast knacka ner en rad åt dig innan jag rusar till jobbet. Det var rena helvetet, förstår du - att komma tillbaka till det här efter allt som skett under den där veckan. Den finska lokaltidningen Pohjalainen har kört i gång, två finska tidskrifter startas i dagarna, ledighet - omöjligt - arbetstiden försämras. Jag var nära sammanbrottet i går. Slutligen gick jag upp och talade med Anders Huldén och vi kom överens om att göra en framstöt till direktionen att mitt kulturella medarbetande skulle honoreras fast och att jag skulle få halvtid i tryckeriet. Det första steget, förstår du, på den där vägen vi talade om. Jag vet inte än om detta går igenom ...

Gör det det inte kommer jag att bli slav. Håll tummarna därför ...

... glöm inte att Söderströms skall skicka mina två sista böcker till Tammi, glöm inte heller att Appelberg skall sända den sista tiotusenmarken. Jag börjar råka i nöd. Hoppas han fått manuset ...

För min del tänker jag bryta mig ut nu. Det må kosta vad det vill. Men jag tänker försöka göra det med förnuft den här gången.”

”Kungsådern” och ”När gudarna dör” väckte inget intresse hos det finska förlaget Tammi. Inte en enda av Leos böcker har översatts till finska. I och för sig är detta naturligtvis inte viktigt - det enda centrala är, att böcker kommer ut. Men den finska attityden till hans verk kan inte undgå att väcka förvåning. Åtskilliga finlandssvenska böcker översätts till finska, däribland också ganska betydelselösa arbeten, men man blundar envist för Leo Ågrens hela författarskap. Motiveringen kan ju inte handla om kvalitet, och inte heller om att böckerna inte skulle intressera en finsk läsekrets - de är ju alla djupt förankrade i Finlands liv och historia. Möjligen är förklaringen den, att författaren till de här verken aldrig bott i Helsingfors. Finland är europeisk etta vad gäller graden av huvudstadens kulturimperialism.

Samma döda likgiltighet möts Leo Ågren av i litteraturhistorien. I Kai Laitinens handbok från 1967 finns han inte ens nämnd ...

Inte heller Evert Huldén, död samma år boken kom ut, är noterad i Laitinens text.

Det är helt ofattbart och den enda förklaring jag kan finna är denna: svenska Österbotten tycks kulturellt inte höra till Finland.

I varje fall är attityden i söder sådan.

Antagandet stärks av det helt annorlunda bemötandet i Sverige, där Leo upplevde allt större kritik - och publiksuccéer för varje ny roman. Efter ”När gudarna dör” var han definitivt ett av de stora författarnamnen i vårt västra grannland och för den lågavlönade typografen i Jakobstad, som förgäves försökte få tid och möjlighet att skriva, blev situationen givetvis både absurd och ohållbar till sist.

Sedan Leo Ågrens aktiva författartid har för övrigt läget inte förändrats, här, nära Finland. Österbotten hör fortfarande inte till. Man kan, t.ex., söka efter vår litteratur i olika finska upp-slagsverk och handböcker i dag. Fortfarande kommer man att finna den endast i undantagsfall ...

I samma veva som Leo planerade sitt halvtidsuppbrott från typograf jobbet blev jag arbetslös och beslöt att börja verka som fri författare. Det beslutet fattades i mars 1960 och jag har sedan dess hållit fast vid det. Den 28 mars 1960 försöker Leo muntra upp mig:

”naturligtvis kommer det att gå. Det är bara det som jag mest fruktar att artikelskrivandet kanske kommer att ligga över en lika mardrömsaktigt som det ordinarie jobbet nu. Men trots allt blir det inte samma sak. Jag förstår din ångest - för det talar en viss ångest ur ditt brev. Men känner du och vet du att du kan klara det, så bör du i alla fall försöka, för vi måste småningom börja kräva att vårt författarskap respekteras. Det är klart, att så länge vi ideligen faller undan, så behandlas vi hur som helst. D.v.s., man säger åt mig: det är vida viktigare att du sätter Människovännens djupa sanningar än att du skriver dina egna fåniga artiklar och böcker. Åt dig säger man - ja, det vet du.

Men det rådet tror jag i alla fall du tar - att kasta dig i ingen händelse bara utan vidare in i kaos. Minns vår bokhandel ... Gör så många avtal du kan - gärna med fastställt leveransdatum - i många fall är en piska på ryggen enbart nyttig, skaffa dig gärna mera kontanter om det går, snåla som fan, kort sagt: förbered dig att ta dikten till hustru.

I ingen händelse kommer det att bli lätt - varken för dig eller för mig. Men med den styrka du trots allt har - om du koncentrerar dig så kommer det nog att gå vägen för dig ...

Jag vill inte svälta längre. Det har jag fått göra alltför länge. Ity förstår du att min situation är svår. Jag har ekonomisk trygghet nu. Jag har allt en människa rimligen kan begära, lägenhet, bil och radio. Och vet förbanne mig inte hur jag skall orka stå ut. Det blir så olidligt på tryckeriet att fan må trot. Du förstår - småningom har jag och mina arbetskamrater börjat leva i helt skilda världar ...

  ...sa i dag när jag talade om min tilltänkta halvtidsanställning: Om e sku vara mett dähär tryckerii, så int na fanes halvtid. Småningom har han arbetat upp sig till en aversion mot mig. Varför? Vad har jag gjort honom? Naturligtvis, svaret är enkelt. Jag har inte gjort honom något, men när han ser mig kommer han alltid ihåg att det är något han själv bort göra som aldrig blivit av. Hans inställning är på något sätt det sjuka samvetets. Och han är inte den enda. Fan, modern dikt, herregud vilken paska. Nå, ni behöver inte läsa den, vem har bett er om det.

Naturligtvis kan jag inte undgå att känna ett visst förakt gentemot dem. Eller kanske snarare medlidande: herregud vad ert liv måste vara fattigt. Det här blev en utvikning. Jag har ännu inte kommit längre i min utbrytning än till att ha fått JOs ... rekommendation och inlämnat en skrivelse till direktionen, som skall understödas av Anders Huldén. Hur det sedan går ligger i gudarnas händer. Kanske går det inte alls. Men vad som än sker har jag nått den punkt att jag måste bryta mig ut, måste, måste, måste. Hur jag skall kunna göra det och samtidigt behålla min relativa ekonomiska trygghet är däremot en gåta. (I sammanhanget fick jag 24.000 i stipendium som du kanske sett på litteraturföreningens årsmöte i Vasa i söndags. Alltid något.) - Ja, tryckeriet har blivit mig så outhärdligt som någonting kan bli. Den där halvtidsanställningen är inte heller någon tillfredsställande lösning även om den skulle gå att realisera. Men som ett första steg på vägen vore den acceptabel. Men om de tänker förslava mig totalt och ge mig tre veckors semester som enda årliga frihet, då kommer jag att reagera på något sätt. Då hoppas jag verkligen att jag inte träffar min chef när han är på dåligt humör ...

Klockan går och går. Jag bör snart lägga mig för att orka opp i morgon bitti och gå till det där förbannade stället.

Jag har skrivit det här förbannat hastigt och det blev inte alls genomtänkt, men jag förstår att du vill ha ett ord - och jag vill nu bara till sist säga, att jag förstår inte varför det inte skulle gå bra för dig. Allt kommer an på din arbetsförmåga.”

Ett sista brevark är daterat följande dag, den 29 mars 1960:

”Dessutom har jag också en nyhet, som övergår det mesta jag tidigare hört omtalas. Jag berättade ju om stipendiet i Vasa. I dag, kan du tänka dig, ringer Bror-Erik Uunila, direktör för Jakobstads cellulosa, upp, förklarar att han är intresserad av mina böcker, att han tycker det var futtigt av Österbottens bokhandlar att bara få ihop 24.000 och ökar ur egen börs summan till 50.000. Leo Ågren understöds av storindustrin. Kan du tänka dig ...”

Människovännen är en religiös veckotidning. En artikel i den inspirerade författaren till en av de centrala dikterna i ”Stämmor i nordannatten”.

”JO” är inte justitieombudsmannen utan J. O. Tallqvist, den här tiden ordförande för Finlands svenska författareförening.

Redan den 9 april 1960 skrivs nästa brev:

”Undrar i övrigt om du hört något om Appels inställning till våra respektive manus. Jag har suttit hela veckan och väntat på brev, till sist har jag fått en känsla av att alla människor övergett mig ... Ifall du hört något och kan trösta mig, så bör du inte försumma att göra det. Det vore verkligen alltför hemskt med en refusering nu när man börjar kämpa för sin rätt att bedriva författarskap och när t. o. m. Hasse ... satt in en notis i bladet om att ... jag lämnat in dikter ... Förty undrar jag hur många månader det egentligen skall räcka att läsa några dikter  ...

Men detta hindrar inte att jag oroar mig särdeles mycket för mina egna dikter just nu, trots att jag vet att de knappast kommer att säljas eller ens bli bemärkta på något sätt. Det är i alla fall på något sätt oerhört viktigt för mig att få ut dem - kanske bara för min egen skull, men i alla fall ...

Jag är anspråkslös nog att påstå att jag (efter förnyad genomläsning) skrev årets bästa - inte en av de bästa - prosabok i fjol ...

Och ändå går jag dagligen och stundligen omkring och fruktar att Appel skall refusera mina dikter. Varför skriver han inte - han borde ju veta att en hel värld väntar med spänning på resultatet av mina underhandlingar.”

Den sedvanliga balanserande grimasen i slutet är lite ansträngd den här gången. Det känns livsviktigt för Leo att få ut ”Stämmor i nordannatten” och skälen är möjligen två: å ena sidan själva diktsamlingen, å andra sidan det faktum, att den är en slags nyckel till ”Kungsådern III”. Han förlossades av diktskrivandets tio nätter, just under den mest kritiska och tröga perioden i romanarbetet. Han kan gå vidare nu. Men det är inte möjligt att gå vidare från opublicerade verk. Den författare, som bara skriver för skrivbordslådan, utvecklas aldrig. ”Stämmor i nordannatten” måste ut om ”Kungsådern III” skulle kunna skrivas. Undermedvetet visste han det alldeles klart.

Hasse är Hans Hartell, kulturredaktör på Jakobstads Tidning.

I brevslutet återvänder Leo ännu en gång till diktsamlingen, just nu ankaret för hans författarskap:

”Själv har jag av olika anledningar varit ganska nere under några dagar. Du vet den där känslan av att allting misslyckas, av att du slår din panna blodig, av att alla människor överger dig. Förstås, jag är ju van vid den här psykopatiska stämningen - men nog vore det roligt om helst Appel ville vara positiv. Betr. min frigörelseprocess - så omsorgsfullt förberedd - så är den hittills bemött med dödens tystnad.

Skriv några rader och har du något uppmuntrande att meddela, så försumma inte tillfället, jag har nämligen med en viss känsla av fasa börjat komma underfund med att jag redan levat - mänskligt att döma som det heter - halva mitt liv. Och det borde egentligen småningom börja vara nog med misslyckandena. Det kunde gå lite uppåt på den andra halvan.”

Nästa brev är daterat den 19 april 1960. Leo berättar här om Inga, nu på väg upp ur en psykisk vågdal:

”I alla fall är hon en ganska egendomlig människa. I dag fick jag igen ett brev av henne med en hel massa dikter, som hon tydligen skrivit under den senaste veckan. - Egendomligt nog inte alls några dåliga dikter, ehuru de förstås lider av hennes vanliga inkonsekvenser. - Dikterna följdes av ett kort brev, alldeles sansat och förnuftigt i tonen. Hon är sannerligen för märkvärdig. Tydligen börjar hon friskna till igen. För övrigt har jag avtalat att publicera en svit av hennes dikter i Horisont  ...

Jag blev ju rik igen som du såg. Men fortfarande är jag fastklistrad vid mitt jobb, helt obehandlad av höga rådet direktionen ...

Från Söderströms har jag inte hört vare sig knäpp eller kny. Småningom borde nog Appel ta sig samman och ta ställning. I övrigt som vanligt ungefär. - Annars är det vår häruppe. Vore inte så tokigt att leva nu egentligen om man verkligen fick leva.”

Den 22 april 1960 har Söderströms äntligen accepterat ”Stämmor i nordannatten”:

”Bekymren hopa sig och scenerna rullar i livets film. Fick ett besök av en socialman i går som bekymrade sig om Ingas existensmöjligheter. Hon lär nämligen ska bli utskriven från SÖD i början av maj. (För övrigt fick jag en ny sats dikter från henne i går ...) Vi får väl lov att ta ställning till hennes problem igen när du kommer upp. För övrigt har jag räknat ut att jag skaffat henne bostad tre gånger och jobb fyra gånger tills dato. Jag börjar bli lite trött ...

Fick brev av Bertel i dag. De har antagit Stämmorna. Så den sorgen är ur världen nu. ”Jag är dock rädd för att kritiken inte lätt får tag i den synvinkel, efter vilken arbetet bör bedömas”, skriver han. Kan ju vara, men vi skall i alla fall inte tro så dåligt om vår litteraturkritik.”

Av naturliga skäl blir det nu glesare mellan breven. Jag flyttade upp till Jakobstad som fri författare på våren 1960. Det är därför svårt att med någon exakthet tidfästa arbetet på trilogins slutdel, ”Fädrens blod”. Romanen utkom tidigt på förhösten i både Finland och Sverige, vadan den bör ha blivit klar tidigt under vintern 1960-1961. Allt tyder på, att arbetet kom i gång när den ångestfyllda pausen runt ”Stämmor i nordannatten” hade passerats.

”Fädrens blod” är den första bok, Leo skriver som fri författare. Jag minns inte om hans underhandlingar med direktionen om en halvtidsanställning ledde till resultat eller ej - att döma av det långa dröjsmålet var man ganska negativt inställd på företaget. En tid efter min flyttning till Jakobstad i månadsskiftet april-maj 1960 tog Leo i varje fall avsked för gott och blev fri författare, tydligen inspirerad av mitt exempel.

Under sommaren gjorde vi tillsammans en ung och glad resa genom de nordiska länderna. I Köpenhamn höll vårt lilla tält och vi själva på att krossas under ett antal enorma amerikanska husvagnar, fyllda av pensionärer, I Stockholm bjöd Olof Lagercrantz oss på middag på Gyldene Freden. Leo var nästan föremål för hyllningar, kontrasten till hans liv i Jakobstad total. Den resan vore värd sitt eget epos. Senare under sommaren kom Mauritz Edström upp till Jakobstad och hans intervju med Leo fyllde hela kultursidan i Dagens Nyheter.

Leo vistades i Sverige i ett par repriser under 1960. Dottern, Gerd, var nu intagen på Kårkulla, den finlandssvenska anstalten för utvecklingsstörda barn, belägen i Åboland. Mormor hade pensionerat sig från barnskötseln sedan hon med tårfyllda ögon vinkat farväl åt lilla Gerd. Leo och Dan tog utan större svårigheter hand om varandra.

Ett brev är daterat i Jakobstad den 12 oktober 1960:

”Jag skall delta i en SÖU-turné nu i veckoskiftet och på måndag reser jag enligt planerna till Stockholm ett slag. Nästa söndag har Arbetarinstitutet i Helsingfors sin bokdag och jag har av Harri blivit kallad att hålla inledningsanförandet. Just nu vet jag inte alls vad framtiden månde bära i sitt sköte ...

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann - Inga har konstaterats lida av dubbelsidig lungtuberkulos och är nu på Östanlid. Hon börjar småningom utgöra en hel provkarta på folksjukdomarna. Nu har Erik och jag åter ett rum att tömma ...

Ja, dess mera vet jag inte att berätta. Våra böcker har ju kommit och mottagits så där. Margaretha Romberg var begeistrad över mina dikter i Ny Tid, Paul Jansson mera reserverad i Jakobstads Tidning.”

Harri är Harri Edgren, Folkets Bildningsförbunds studierektor och innehavare av Finlands största privata bibliotek. Östanlid är ett sjukhus i Jakobstad, den här tiden ännu sanatorium. SÖU är Svenska Österbottens ungdomsförbund.

”Stämmor i nordannatten”, försedd med ett fantastiskt jugend-omslag av Per Olov Hjortell, mötte alltså sina kritiker i oktober 1960.

[Diktsamlingen behandlas även i det föregående kapitlet Uppbrott.]

STÄMMOR I NORDANNATTEN

Diktsamlingen blev inte en succé på romanernas nivå — en del av kritiken var direkt negativ och dikterna utkom inte i Sverige. Att jämföra dem med prosaböckerna är dock meningslöst. Av alla Leos böcker är ”Stämmor i nordannatten” den, som jag oftast återvänt till, läst, reciterat ur, använt. Den är naturligtvis mindre, anspråkslösare, mera splittrad än de stora romanerna, men som diktsamling innehåller den en del poem, vilka i Österbottens litteratur är helt omistliga.

Också som struktur lever den, med väl avvägda sviter och en klar, dramatiskt stegrad linje upp mot ”Till min dotter — som aldrig skall läsa det”.

Det är naturligtvis en berättare som skriver. De lyriska figurerna är få, dikterna utgör historier, för det mesta, och förankringen i Österbottens folkliga kultur, den bistra humorn, den befriande poängen, den dramatiskt tillspetsade situationen, den djupa ångesten — allt återfinns också hos romanförfattaren och novellisten Leo Ågren. Diktsamlingen står mycket nära honom själv, nära hans innersta personlighet, och jag tror, att det är detta, som gör den till en nödvändig nyckel i hans utveckling, en vägbit, som måste gås innan ”Fädrens blod” kan förlossas. I strävan till ”epik”, ett brett berättande om revolutionen 1918, i konkurrens med Väinö Linna, hade han helt enkelt kommit bort från sig själv, från sina uttrycksmedel, sin personlighet och sin innersta problematik. ”Stämmor i nordannatten” återförde honom till dem.

Samlingen är en utblick över diktarens liv, en sammanfattning av inre och yttre skeenden. Genom denna lugna, klara vandring, där både ångesten och humorn går i följet, hittar han så småningom fram till sig själv igen. Vi är ingen ö. Vi är bygden, människorna, världen.

I sviten ”Ballader från Nykarlebynejden” ger inledningsdikten, ”Detta är inte Spoon River”, ett exempel på hur lyrikern i samma mån som berättaren koncentrerar sig på det väsentliga, tar vara på poängen för att vidga, öka historien och ställer tragiken och satiren sida vid sida:

DETTA ÄR INTE SPOON RIVER

Nej, detta är helt simpelt Nykarleby.

Den dag bedrägeriet i banken upptäcktes
— det var en mulen, mild sommardag —
den dagen sköt sig bankdirektör Lönnerroth
i sitt arbetsrum.

Revolverkulan for genom hans huvud in i taket
och barnen från den närbelägna folkskolan
kom ofta och besåg intresserat kulhålet i taket
Många rika män gjorde konkurs den dagen
och deras barn råkade i olycka
så att de måste börja
arbeta.

Hela samlingen, inte bara Nykarleby-sviten, bygger i stor utsträckning på författarens minnen från barndom och ungdom. Det är till dem vi återvänder när vi vill finna oss själva.

Leo har ganska roligt ibland, under de tysta nätterna. Det händer, att satiren överväger, som i ”Själaspegeln”:

En kväll stod ynglingen Patori Karlsson
i ett hörn i förlustelsehuset
där dans som bäst pågick.
Patori Karlsson hade placerat en spegel
på sin ena sko
och var nu strängt upptagen av
att titta i denna spegel.

Han ville nämligen se
ifall någon av flickorna
som svävade förbi
tilläventyrs saknade byxor.

Patori Karlsson blev sen en framgångsrik man.
Han övertog en fabrik,
kom in i stadsfullmäktige
— och ordade stundom om kultur.

I en dikt av nästan fornnordisk karghet sammansmälter författarens dubbla problematik — livets bitterhet, samhällets skoningslöshet. ”Sängfotsgalgen” kallade han dem,

I en av våra byar
hände sig en gång
att en kvinna hängde sig
i sängfoten.

Folk undrade mycket över
att gravitationskraften
kunde tillåta
en så lagstridig företeelse.

Men endast få frågade sig
vad ont de gjort denna kvinna
och varför hon måste hänga sig.

Det händer, att skalden överskrider gränsen till den glada farsen. ”En äkta son av folket” och ”Sinnet för det passande” hör till dem. Den förstnämnda är relativt odödlig:

En gång kom en man in
på Batsebas kafé
och beställde sig
en porslinstallrik ärtsoppa.

I ärtsoppan hällde han
därefter
omkring ett halvt stop
hushållssprit.

Och därmed hade han —
denne enkle man av folket —
knäckt ett stort problem.

Han hade uppfunnit en rätt
som samtidigt stillade
både hunger och törst.

Det är svårt att hitta spår av andra författare i samlingen. Den enda läsfrukten — i motivet, inte i formen — verkar vara ”En gång kom sanningen till byn”, där man anar Nils Ferlin i bakgrunden. Dan Andersson var dock för Leo en viktigare gestalta och med finnmarksskalden delar han naturligtvis både sinnet för satir och farshumorn. Ändå går det inte att hitta några Dan Andersson-influenser. Författarens enda diktsamling är självständig, färdig.

I formhänseende är dikterna fritt, enkelt talspråk, där betydelser och rytm accentueras genom raduppdelningen.

Det finns dock ett stort undantag, ”Rågbrödssynden”, som enligt en fotnot aktualiserades av ett vittnesbörd i en religiös veckotidning. Det är alltså fråga om Människovännen, som diktaren å brödyrkets vägnar var tvungen att noga studera  ...

”Rågbrödssynden” ser typografiskt ut som övriga dikter i boken, men är i själva verket byggd på ett fast, smidigt rytmschema och ibland stryker författaren under detaljer i skeendet med hjälp av rim. Dikten är den längsta i samlingen och ett underbart uppläsningsstycke. Jag har reciterat den i många år på många estrader. Dess idébild är inte märklig — snarast artikeln ”Jehovas moral” i lyrisk form — men dess mänskliga rikedom är stor: den är rolig, och gripande. Liksom i romantrilogin återges, märkligt nog, replikerna också i poemet på dialekt.

Boken slutar med några aforismer, ”Aderton tankar”. Man anar här den resignation, som kommer att växa sig alltmera dominerande i idévärlden i Leos sista böcker. Det innebär dock inte, att satiren saggar:

”Numera säljs mest cigarretter med filter. Man tror att man kan filtrera bort döden.”

[Fler dikter ur Stämmor i nordannatten.]

VÄXANDE TRÖTTHET

Den 10 december 1960 skriver Leo brev från stadshotellet i Lindesberg:

”Reser troligen hem i morgon ... Måste äntligen hem för att ta reda på mitt borgerliga liv och se om någon katastrof inträffat i detsamma.

Pengarna — tja, du vet hur det är. Så man får nog bereda sig på att ta vara på de sista veckorna före jul med all makt. Annars har jag nog kommit underfund med att det är lättare att klara sig på skriveri här i Sverige än hemma i Finland. Man tycker, att posten borde vara samma sak, men egendomligt nog tycks det inte vara så ...

Ja vi har varit här nu ända sen den 17 oktober, det har i mycket varit ett rätt fantastiskt liv. Jag svidade upp mig lite grann för stipendiet och innan jag visste ordet av var hälften försvunnet. Andra hälften liksom rann iväg på något sätt, jag kan omöjligt begripa hur.”

Om läsaren vid detta laget börjar misstänka, att broder Leo aldrig haft något egentligt sinne för ekonomi, så kan han eller hon utan tvekan peka på några indicier  ...

Efter den långa höstsejouren i Sverige återvände Leo och Dan till Jakobstad. Jag hyrde ett rum hos dem och hela året 1961 kamperade vi ihop vid Genvägen. Dan fyllde sex vid årsskiftet och varje kväll satte hans fader några slantar vid sängen för att ynglingen skulle kunna gå ut och köpa grisar, d.v.s. svinformade bakverk, till morgonmat utan att behöva väcka de snarkande diktarna.

Dans hälsa tog ingen skada av denna något dubiösa kost och även psykiskt klarade han sin barndoms många katastrofer utan men. I skrivande stund är han stolt tvåbarnsfar vid Stilla Havets kust.

”Fädrens blod” skrevs färdig nu, relativt tidigt 1961.

Under sommaren var Liftraser aktiv en sista gång och arrangerade en relativt omfattande österbottnisk-norrländsk författarträff i Kronoby.

Få av de närvarande har glömt den. Det sades många kloka ting, men framförallt gjorde omständigheterna — den rågblonda försommarnatten, det sköna landskapet, fågelsången — att ett dionysiskt stämningsläge tog över vid midnatt. Olyckan ville, att arrangörerna bjöd på hembryggt öl av en något bisarr beskaffenhet, men inte ens den drycken fick Dionysos att knäa:

— Jag spyr, erkände en norrländsk författare, men du måste medge, att jag spyr med en viss grandezza.

En växande trötthet blev tydlig hos Leo nu, när den väldiga ansträngningen var över. ”Kungsådern” hade skrivits, mot nästan alla odds, mot seklets hårdaste storm. Man går inte omärkt i sådana vindar. Leo var trött.

Jag märkte det inte minst under den sensommarvecka, vi tillbringade i Weimar. Leo hade, utan svårigheter, återupplivat sin skoltyska genom att läsa några tjocka romaner och Weimar med sina kulturminnen är en rikt givande stad. Men livet, dofterna nådde honom inte riktigt.

Under hemresan utkom ”Fädrens blod”.

I Stockholm möttes vi av långa, berömmande recensioner på kultursidorna. Ingen talade om Linna, om eftersägeri. Boken var så ytterligt särpräglat Leo Ågrensk. En ny, stor succé.

Men allt har sitt pris.

[Inf. 2006-12-04.]

FÄDRENS BLOD

”Jag har varit arbetare i tio år, men ännu vet jag för litet om arbetare för att kunna skriva en roman om dem.”

Så antecknade författaren i ett brev av den 27 januari 1959, två år innan ”Fädrens blod” färdigställdes.

”Fädrens blod” är den enda roman, som Leo Ågren förankrat i städernas arbetarklass, men också här återvänder huvudpersonen, typografen Rolf Eriksson, så småningom till jorden, till Storsjöliden. Några problem med skildringen av arbetare, aktiva i den fackliga och politiska arbetarrörelsen, har författaren naturligtvis inte. Han är ju själv en av dem.

Han är förresten ingen ”skildrare”, ingen episk fotvandrare längs vardagens leriga oändlighetsväg, bestyrsamt katalogiserande varje sten och vattenpuss.

Jag har överhuvudtaget aldrig förstått vad vi ska med ”skildringar” till. Vi behöver stor dikt, för att orka leva, gå längs vägen.

Men möjligen anar vi något av författarens inre dilemma i brevcitatet. Det skulle vara ”skildring” och den episka järnramen kvävde hans fantasi och satte spärr för hans struktursökande. Det finns nanaturligtvis ingen grundläggande skillnad mellan arbetare, tjänstemän, bönder och fiskare. Diktaren inom honom visste det väl, men epikern bekymrade sig för det psykologiska utanverket.

Så småningom blev Leo igen på det klara med detta. Varje ny bok hade krävt en ny återvändo till samma insikt. Vi har noterat, att den här processen inför ”Kungsådern III” krävde en ”extra” bok, ”Stämmor i nordannatten”, för att kunna fullbordas. Det berodde kanske mest på trycket från Väinö Linnas kommande verk. I den färdiga ”Fädrens blod” träder författaren själv fram och han berättar om sin dittills hårdaste strukturkamp. Det är, för den lyhörde, en djuplektion i konstnärligt arbete så som det skall bedrivas – utan kompromisser:

”Jag har känt mig vanmäktig en lång tid. Och i två dar har jag suttit och våndats inför en oformlig manushög som ligger framför mig på skrivbordet. Ja, egentligen är det fel att säga att jag suttit och tittat på den bara två dar. I själva verket är det väl sex månader. Ett halvt år har gått till spillo, medan jag väntat på att denna larv skulle spränga sin puppa, att den gordiska knuten skulle lösa sig av sig själv. Till slut blev jag förtvivlad, jag orkade inte längre. Är jag verkligen redan färdig, kaputt vid trettiotvå år? tänkte jag. Och eftersom jag inte ville medge något så uppenbart orimligt beslöt jag att följa Alexander den stores exempel och, i stället för att bryta av mig naglarna på knuten, ta till svärdet och hugga av den. I detta fall betydde det att slänga tvåhundra mödosamt hopskrivna manusblad i papperskorgen. Papperskorgen, en papplåda från Rosenlews säckfabrik i Björneborg, protesterade för övrigt inte alls mot att ta emot mina ensamma nätters genialiteter. Suckande tittade jag ner i den välfyllda lådan, tänkte på min sorgliga otillräcklighet.

I ett halvt år hade jag nu hållit på och skrivit en stor roman, en verklig baddare till episk skildring från Finlands inbördeskrig. Och ännu längre tid har jag hållit på och skrutit och skroderat vitt och brett med saken, t.o.m. lyckats få ett litet stipendium för ändamålet.

Men när det kommer till kritan så kan jag inte. Jag kan helt enkelt inte. Jag skulle skriva tredje delen i en historisk trilogi – berätta hur det slutligen gick för folket på Storsjölidens skogstorp, hur inbördeskriget formade släktens öde och hur slutet småningom kom i den moderna tid som inte längre har så mycket till övers för skogstorpare. Men ju längre jag hållit på att samla mig inför uppgiften dess värre har allting verkat. Jag har börjat avsky själva ordet – episk berättelse. Tryckerierna spyr varje år ut massor med episka romaner. Bokhandelsdiskarna bågnar under dem. Tiden är återigen epikens. Ju mindre tid folk får att läsa, dess tjockare böcker söker man prångla ut.

Till sist gav jag upp. Skall jag någonsin få det här skrivet måste jag göra det som jag själv vill, utan att bry mig om vad man eventuellt kunde vänta sig. Därför kommer det heller inte att bli någon episk historia. Jag berättar om det jag vill och kan tala om. Det är enda sättet om jag någonsin skall få historien om Rolf Eriksson till pappers.

Finlands inbördeskrig trotsar på något sätt all beskrivning. Det ligger så nära i tiden – inte ens femtio år tillbaka, många människor som var med lever än. Jag har för resten talat med en hel del av dem. Men ändå kan jag inte få något riktigt grepp om kriget och människorna 1918. Jag vet inte vad de egentligen ville, vad de trodde och drömde om. Och själva kampen med dess amatörmässighet, monstruösa hatutbrott, fånglägerselände, terror, hela karaktären av meningslös nationskatastrof; ibland vägrar jag nästan att tro att det varit verklighet. Ändå har också jag, arbetarsonen, många gånger fått känna hur djupa och svidande de gamla ärren efter brödrastriden ännu är.

Ändå känner jag att jag måste skriva min berättelse om det där gamla fördömda kriget. Om inte för annat så för att inte den vita litteraturen ensam skall tynga historiens våg. Något måste småningom samlas i den andra skålen också för att jämvikt äntligen må nås. Det är också skönare att berätta om den röda sidan, därför att den led mest – och människor som lider och dör tycker jag alltid är angelägna. Det gör ingenting att åren gått – gravarna och lidandet finns kvar.

Och jag tror att det är viktigt att vi inte får glömma.

Men det är svårt just nu. För en vecka sen lämnade en älskad människa mig. Jag vet inte om och när jag skall återse henne, och aldrig har jag i hela mitt liv förnummit ensamheten som de här senaste dagarna. Aldrig har jag trott att ensamheten kan bli liksom en fängelsecell omkring en, att själva luften pressas ur en i den totala övergivenheten. Aldrig har jag förnummit individens ständiga och hopplösa ensamhet starkare än nu – när jag planenligt skulle gå till verket och berätta om ett väldigt människokollektivs kamp.

När gamle Rolf talade om 1918 kallade han det – ateist som han var – alltid djävulens år. Och när han berättade om allt det som skedde, om brödkakor av agnar, som inte höll ihop utan måste sopas ur ugnen, om barn som svalt ihjäl, frös ihjäl, stacks ihjäl – brukade han ibland tillägga att historien om vreden 1918 egentligen borde skrivas av djävulen själv. Djävulen är den enda som inte har behov av några förskönande omskrivningar. I ondskan finns väl trots allt den naknaste realismen, den absoluta sanningen.

– Vi får nog aldrig någon sann och objektiv skildring från 1918 förrän djävulen själv tillhålles utkomma med en dylik bok, sa Rolf lite bittert.”

Det långa citatet är motiverat. Vi ser kampen, och hur själva formen omedelbart växer fram ur det skenbara nederlaget. Manuskriptmassan i papperskorgen innebar, att arbetet kunde börja – eller rätlare sagt: avslutas.

Det är så här boken inleds och det distansskapande greppet bibehålls också i fortsättningen. Författaren träder fram själv, däremellan berättar Rolf, ibland för författaren, ibland för de två ”Jehovas vittnen”, som tillbringar en natt i hans gård. En av dem visar sig slutligen vara den siste Pålsättlingen. I denna bok avslutas, milt och tragiskt, den tvåhundraåriga striden mellan Storsjölidens torp och Pålsgården. Rolf lyckas friköpa Storsjöliden, men ändå är slutet Olof Gerssons frihetsdröm tom. Torpet på den höga stranden står öde.

Diktens skeende sammanfaller på ett nästan kusligt sätt med verklighetens. Förebilden, svärföräldrarnas lilla gård ute i vildmarken vid Huvudsjöns strand, hade stått tom alltsedan husbondens död 1958, mitt under trilogins tillkomst. Lika tomma var många andra avlägsna, glömda stugor, många andra drömmar ...

En författarens direkta intervention i texten har inte förekommit i de tidigare romanerna, men varje konstnärlig kris kräver sin speciella strukturlösning och i det här avseendet pekar ”Fädrens blod” direkt tillbaka på ”Stämmor i nordannatten” – diktsamlingen, som förlossade den stora romanen. Den pekade ut räddningen: det omedelbara, personliga greppet, ett jag, som talar här och nu – inte en tung, opersonlig epikens ande, svävande grå över 1918.

Trots skiftningarna i synvinkeln är strukturen i ”Fädrens blod” påfallande rak. Från början till slut berättas historien om Rolf Erikssons liv framför, allt den del därav, som utspelar sig 1918. Författaren har uppnått frihet, efter den långa kampen mot ”epiken”. Han har inget behov av förskjutningar i tidsplan eller skeende. Han undviker enkelt den episka utförligheten genom att via ramberättelsen eller författarjagets inträde i texten övergå till nästa nyckelscen. Och han ökar berättelsens rikedom genom att bryta den objektiva skildringen i han-form, som trots ramberättelsen dominerar, och skjuta in dialoger, invändningar, funderingar.

Endast en gång sker en förskjutning i tiden, en återvändo. Det händer, med enorm effekt, när Rolf på dödsbädden berättar – endast för författaren – om hur han skändades av en homosexuell vakt i koncentrationslägret Dragsvik – och om hur han flera år efter inbördeskriget uppsökte flickan, som han sett våldtas och vars liv han räddat. De möts. Ingenting annat händer. Och Rolf dör. Ändå är slutet inte abrupt. Det är mättat av det outsagda, kärlekens mystik.

Egentligen är Rolf Erikssons öde alldeles otroligt. Under ett år hinner han uppleva allt, som vi förbinder med 1918. Han är medlem av arbetarföreningens styrelse i hemstaden, men räddas i sista stund medan de andra styrelsemedlemmarna arkebuseras. Han tas ut till fronten i den vita armén, skickas ut på ett självmordsuppdrag under striderna, såras, förlorar medvetandet och tas om hand av röda gardet. Hans vita armbindel hade färgats röd av blodet.

Efter det kämpar han på den rätta sidan, tillfångatas vid Lahtis och tillbringar ett år i Dragsvik, ett av de oerhörda koncentrationsläger, som upprättats av de vita segrarna.

Det här är alldeles tydligt inte ”epik”. Så kan det ju inte ha gått till. En enda människa kan inte ha hunnit uppleva alla former av lidande och fasa detta vidriga år. Författaren har valt en gestalt och endast en, men i honom sammanfattat alla. Ändå blir upplevelsen inte ”symbolisk”. Den klara, drastiska realismen får läsaren att tro – t.o.m. på den blodiga armbindeln.

Boken vilar på en fast bas av studier och intervjuer – jag har berättat om vår gemensamma vårresa i Nyland 1959, när vi träffade flera gamla rödgardister. Verkligheten bakom det mesta är inte svår att spåra. Arkebuseringen av arbetarföreningens styrelse bygger på det fasansfulla skeendet i Jakobstad vårvintern 1918 – även om den gången, i verkligheten, ingen slapp undan sin död. Det var den finska föreningens styrelse som de vita makthavarna i staden arkebuserade – utan rättegång, utan att de skulle ha gjort sig skyldiga till något brott.

I ”Fädrens blod” heter ordföranden Emil Andersson. Verklighetens ordförande hette Emil Lind och ingenting tyder på, att hans mod och andliga resning skulle ha varit mindre än Emil Anderssons. Styrelsen arkebuserades den 2 mars 1918 och samma natt skrev ordföranden ett brev till sin hustru och sina fyra barn, ett brev, som i all sin enkelhet är ett av den mänskliga andens största dokument:

”Kära hustru och barn.

Då ni läser detta finns jag inte längre till. Jag har dömts till döden. Låt inte sorgen nedslå er, det var ofrånkomligt. Modigt måste man möta alla påfrestningar.

En hjärtlig avskedshälsning till Erika, Inko, Olavi, Kerttu och alla bekanta.

Hälsa även Alina och uppmana alla bekanta att hjälpa dig i ditt tunga uppdrag med omsorgen om den stora familjen. Sköt om mina redovisningar och samla in prenumerationsavgifterna, det är väl ingenting särskilt med dem.

Ännu en hjärtlig avskedshälsning till er alla från er kära Emil.”

De sex sköts och ännu när ”Fädrens blod” skrevs ristades ständigt sju kors in i den fabriksvägg, där de mördats. Ingen målfärg, inget murbruk kunde utplåna de korsen. I dag har, sent omsider, en minnesvård rests, och korsen slocknat.

I romanen ristas det sjunde korset över en medlem av exekutionspatrullen, som ångrade sig, och avrättades med de andra. Han skildras psykologiskt exakt, om också skissartat. Verkligheten var dock sällsammare. Lars Roine och Anna-Lisa Sahlström har berättat om den sjunde mannen i ”Det sjunde korset” i ”De rödas gård” (Skrivor 1981). Han hette Johannes Jääskeläinen (1879–1918) och var vit officer med uppgift att ordna ett fälttelefonsystem vid fronten. Dessutom var han f.d. länssekreterare i Vasa län. Han protesterade mot morden – och ställdes omedelbart upp vid sidan av de andra ...

Det här ökar intrycket av besinningslös blodtörst, men dock: det fanns en rättfärdig i Sodom.

Jag har berättat så utförligt om verklighetens sju kors därför att de betydde mycket för Leo under kampen med boken. Dels kom de att ge material till ”Fädrens blod”, och symboler, dels kom det mörka och besinningslösa i händelserna att låna sin ton åt romanen. Från detta oerhörda minne kan Rolf Eriksson inte frigöra sig. Han är delvis död och han är fylld av skuld mot de mördade kamraterna – därför att han lämnade dem, valde livet.

En grund för själva existensen säkrades i ”När gudarna dör”. Nu gäller det, i ”Fädrens blod”, att hitta ett mänskligt sammanhang i allt mörker, allt våld. Och vägen blir sällsam.

Det finns en distans i berättelsen, en slags kraftfull resignation, som anas från början, men växer, och dominerar slutscenerna. Det var inte detta som var meningsfullt, inte de tvåhundra åren av kamp och slit, inte de korta glädjestunderna, inte ens livet, generationernas vandring, allra minst det blodiga våldet och den smutsiga grymheten. Meningsfullt var endast de korta, rena ögonblicken, mötet med den skändade flickan, Rolfs sista minne. Meningsfullt är endast det totala, som inte behöver något, inte hatar, endast finns. Ingenting annat än kärleken är tidlös, ren och fullständig. Den glimmar i Rolfs blick när han dör och då är döden stark som en avsikt och en tvåhundraårig vandring fullbordad. Då är det viktiga sagt:

”Och det finns ingen anledning för mig att skriva mer.”

Så slutar ”Fädrens blod”.

Och ändå. Är det allt? Måste inte något ännu sägas, om kärleken, om våldet? I romanens häftiga, breda väv är idétemat nästan hemlöst. Det behöver tystnad och mörker, sång, för att kunna tätna, klarna. Vi anar på trilogins mörka idévidd en olöst konflikt, som måste mötas.

Ännu väntar oskrivna sidor.

[Inf. 2006-12-11.]