[2. Olof Gersson]

Den omstridde drängen Olof Gersson satt i stocken och gjorde kyrkbot.

Han hette egentligen Olof Gertrudsson, men sen han blivit en av de starkaste karlarna i byn var det sällan något invändes mot att han kallade sig Gersson. För tjugotre somrar sedan kom hans mor släpande med honom genom skogsbacken invid nämndeman Pålssons gård — som det påstods i avsikt att gå och kasta honom i träsket som låg i skogen ett stycke bakom Påls hemåker. Hon orkade dock inte slutföra sin föresats. Hennes förlossning hade varit svår och enslig, hon hade blött mycket, och några famnar från Pålsgårdens vägg blev hon liggande invid en buske kvidande som ett djur i sin övermänskliga plåga. I gården var då bara en ålderstigen piga, Kajsa-Matilda, hemma, och denna vågade inte gå ut och se efter vad det var som orsakade det hemska illjudet i skogsbacken. Hon trodde det var underbyggare eller vilddjur eller kanske tillochmed skogsrövare i farten. Hon stängde dörren om sig och satt och darrade framför spisen ända till kvällningen då ljudet upphörde. När husfolket kom hem berättade hon gnällande om det hemska gnyet i buskarna, som gjort att hon försinkat sina utesysslor. Tolvmannen och drängen Jöns Ryggklåda gick ut för att ta reda på vad det varit som skrämt henne: De behövde inte söka länge innan de fann platsen, där Gertrud lönnföderskan låg. Hon var död. Med brustna, frågande ögon låg hon och tittade upp i den blå sommarhimlen, som oföränderligt leende hela dagen åsett hennes hemska kval. Med huvudet vilande i hennes utsträckta hand låg ett ynkligt gnällande litet knyte, insvept i en linnetrasa.

På så sätt kom Olof in i Pålsgården.

Den döda flyttades till kyrkogården för att begravas på socknens bekostnad. Nämndeman Pålsson fruktade emellertid att hon skulle börja gå igen, om hon inte fick en kristlig begravning, och det ville han inte eftersom hon dött så pass nära hans stugknut. Därför sökte han förmå kyrkoherden att ge henne en riktig jordfästning. Kyrkoherden förhöll sig till en början tveksam, men åtog sig slutligen att utföra förrättningen mot sedvanligt arvode. Dock ställde han som villkor att pigan jordades på brottslingarnas och självspillingarnas plats.

Lönnföderskan — det enda man visste om henne var att hon hette Gertrud och kommit strykande söderifrån under ett missväxtår — kom sålunda i vigd jord och hennes son Olof togs om hand av nämndeman Pål Pålsson, eftersom man inte med bästa vilja i världen kunde leta upp någon försörjningspliktig. Vem fadern var kunde man inte ens gissa sig till, och att han självmant skulle anmäla sig var ju knappast att tro på. Nämndemannen tog därför barnet i sitt hägn och socknen lovade honom en tunna säd om året i vederlag.

Någon vård kunde man knappt säga att den lille Olof fick. Men eftersom han från början visade sig besitta en sällsynt kraft och uthållighet i konsten att skrika, gav man honom slutligen något slags mat. Hans späda ålder blev uppfylld av ett enda skrikande efter skinntutten och hornet med komjölken. Ibland påstod nämndemansmoran att han åt upp all mat för hennes egna barn, så att dessa inte fick bli vid liv. Nämndemannen svarade ingenting på det, även han hade tänkt att Pålsgården inte hade någon tur med barn, och han väntade därför varje dag att också hittebarnet skulle lägga sig med näsan i vädret, men när Olof stämde upp sitt värsta illtjut och inte ville tystna sa han i alla fall argsint: — Stopp bröbit i gapi på battingin. Han kan ju dra vilddjuren ti gåls me minder oljud.

Trots denna vård — eller kanske rättare vanvård växte Olof och blev starkare år för år. Inte fick han heller bröstsoten som de andra ungarna i gården. Men nämndemansmor satt ju inte heller och tuggade åt honom som hon gjorde åt sina egna barn. Olof behövde inte svälja dagliga doser av den död som rosslade i hennes bröst och mage. — Slutligen, när åren gick och Olof inte såg ut att vilja dö, försökte tolvmannen på sockenstämman få arvodet för pojken höjt till åtminstone det dubbla. Men en annan av nämndens män sa honom, att det ju var på hans egen snikenhet det berodde att socknen inte samlat tillräckliga medel för fattigvården. Inte kunde han väl nu komma och kräva pengar och spannmål ur ett förråd som mest på hans egen förskyllan inte alls fanns till.

— Tå får unjin ga på fattiauktion, sa Pålsson. Ja orkar inte me att föd an na fleir år.

Det blev dock ingen fattigauktion för Olof. När nämndemannen kom hem begynte han tänka att Olof kanske så småningom kunde börja göra nytta för sig. Han var ju redan sex år, mager visserligen, men eljest stor och kraftig till växten. Det var hög tid att han började göra skäl för maten. Och följande dag skickades Olof ut i skogen för att valla Pålsgårdens fjorton skabbiga kor. Olof fick således bli kohyrding vid sex års ålder.

Och som hyrding gick det egentligen ingen nöd på honom. Det fanns alltid någon möjlighet att finna sig näring ute i markerna. Han kunde tjuvmjölka korna, det fanns tillgång på bär, fågelägg och annat ätbart.

Värst var ansvaret för djuren. En gång blev en ko riven av varg. Till sin levnads slut skulle han minnas den dagen när han darrande av fasa stod högt uppe på en sten, medan två vargar glupskt slet i den rivna kons juver. Han sov ute i skogen den kommande natten — men följande dag tvingade ett häftigt oväder honom hem. Han blev illa skinnflådd av sin husbonde, som trodde det berodde på slöhet att han låtit de båda vargarna riva kon. Han skulle ha tagit en käpp och gått fram och kört bort dem, sa husbond. Vargar är inte farligare än hundar om man inte visar sig rädd för dem. Följande dag kunde pojken till följd av stryk och umbäranden inte med egen kraft stiga upp ur sin bädd. Kajsa-Matilda var därför nödd att den dagen darrande av skräck driva korna i vall. När hon om kvällen kom hem grät hon bittert och hade slarvat bort inte mindre än tre kor, som husfolket måste hopleta under natten. Något dylikt hade då aldrig skett för Olof och genast han blev frisk återfick han sin gamla syssla.

År lades till år. Arvingen Simon kom till gården, nämndemansmor dog ett år efter det hon följt sitt sista barn till graven, nämndemannen begynte att åldras och försvagas. Men Olof växte upp och blev man. Och nu i kväll hade det gått precis tjugotre år sedan den dag hans mor kom släpande med honom och blev liggande i buskarna invid Pålsgårdens grind.