[3. Ett stockdygn]

Och nu satt alltså Olof Gersson i stocken.

Dömd till detta nesliga straff för att han hållit sig undan från gudstjänsten fyra söndagar å rad och till på köpet en gång under den stora allmänna bönedagen. Kanske kunde han ha undsluppit med en varning och en allvarlig tillrättavisning om han inte också underlåtit att infinna sig till prostetinget. Och när Tor Sexman, som angett honom på uppdrag av kyrkoherden, skulle hämta honom till tinget hade Olof brusat upp och med onda ord hotat proströvslickaren Sexman. För allt detta dömdes han nu att slita tjugofyra par spö och hållas ett dygn i stocken vid kyrkporten.

Inför rätten hade Olof hävdat att han huggit en sved åt nämndeman Pålsson och fått detta arbete på ett sådant beting, att han omöjligt kunde hinna med det om han inte tog söndagarna till hjälp. Detta trodde tydligen drängen i sin enfald skulle hjälpa upp hans sak. Den förvärrades ju bara därav. Det värsta brott en människa kan begå är att arbeta på Herrens dag. Drängen tillfrågades också om han kanske tillochmed gått så långt att han arbetat under själva högmässotiden. Han sade sig icke kunna förneka detta eftersom han inte ägde någon klocka och kyrkan befann sig alltför avlägset för att han med tillhjälp av klämtningen skulle kunna avgöra när högmässan stundade. Simon Påls hördes som vittne, och han förklarade att det beting han gett drängen i själva verket var utomordentligt lindrigt, mest buskröjning, rena lathundsgörat. Han sade sig dock ha flere tidigare bevis på sin drängs arbetsovilliga inställning. Någon befallning om söndagsarbete hade han visst inte gett, och för övrigt befann han sig i ovetskap om drängens kyrkoförsumlighet, eftersom han hade sin bänk långt framme i kyrkan och under gudstjänsterna brukade vara så försjunken i andakt, att han ytterst sällan lade märke till vem som befann sig i kyrkan och ännu mindre vem som inte gjorde det.

Simon Påls fick en uppmaning att bättre se efter sitt husfolk i framtiden och Olof dömdes som sagt att för tredska och sturskhet slita tjugofyra par spö och därefter hållas ett dygn i stocken för kyrkoförsummelse.

Och det var senare delen av sitt straff han som bäst led.

När nämndemannen, Simon och Marja-Lena gick hem från slåtterängen satt missdådaren Olof törstig och slagen i stocken vid kyrkporten. Profossen hade randat hans rygg med all kraft han kunnat lägga in i piskslagen, och ingen ömsint hand hade sedan ansat såren. Hela ryggen kändes rådbråkad och värkte och sved som helvetets eld.

Men hetare än märkena efter piskan brände hatet till Simon. Den skenheliga, förbannade skrymtaren! Detta skulle han komma att få betalt för. Sannerligen! Visst var han en listig fan och visst syntes det gå honom väl i livet. Pålsgården lismade han sig till och gällde det att skaffa sig ännu en jordbit, höll han sig inte ens för god att äkta en häxa. Men han skulle ändå inte tro att en människa ohämnat kunde bära sig åt hursomhelst. Olof skulle inte sagt något om betinget han fått. Det var ett jättearbete, men Simon hade lovat honom en ny vadmalsklädsel och ett par skor till vintern om han färdigställde svedjehygget före höanden. Men att Simon sedan inte som en man kunde stå för det han gjort. Stå och svamla som en gammal prästrädd käring! Hur han länge kämpat med sin drängs världsliga och lättjefulla sinnelag! Olof som vilken dag som helst kunde åta sig att göra tre gånger det arbete Simon någonsin fick ur händerna hur han än svettades. Simons andäktighet i kyrkan! Fanen! Han som inte gjorde annat än satt och glodde på kvinnfolkens tissar hela predikan igenom!

Olof gnisslade tänder i trots och raseri.

Skuggorna kröp sakta fram längs marken. Sommarnattskymningen sänkte sig över nejden. Kyrktornets slagskugga föll tung och hotfull över missdådaren. Olof sökte flytta på sig, men hans rörelsefrihet var mycket begränsad, hans ben hade domnat i den obekväma ställningen. Från den plats där han satt föll hans blickar rätt på den del av kyrkogården, där hans mor låg jordad — eller legat, för hennes kvarlevor hade redan för flere år sedan grävts upp och slängts i benhuset. Det var livlig omsättning på brottslingarnas gravplatser. Olof visste ingenting om sin mor. Det enda han fått höra var att hon varit piga och känd för lösaktighet. Olof trodde dock inte på detta. Under långa, ensamma barnanätter, när han höll på att förgås av hunger, köld och fientlighet, hade han skapat sig en bild av henne, en bild helt motsatt den människorna sökte inplanta i honom. Många gånger när det varit svårt hade han sett henne framför sig med mat och dryck i händerna och blommor i håret. Hon brukade le så milt, nästan som kvinnan med jesusbarnet inne i kyrkan, och hon smekte hans huvud med sin mjuka, svala hand och lät honom äta sig mätt, under det hon ideligen uppmanade honom att ta mera för sig.

När han vaknade på morgonen efter dylika, nätter hade hungerkänslan alltid försvunnit och hans själ hade fått ny tillförsikt. Och långa tider efteråt kunde ingenting stämma ner honom. Han hade ändock något — tillochmed han — som de andra inte hade, inte visste om och inte kunde ta ifrån honom.

Nu var det många år sedan hans mor behövt stilla hans hunger, men hennes närhet kände han ofta ännu, och just i kväll här på kyrkgården förnam han den starkt. Hans mors ande lindrade hans förbittring och sorg men hon hade inte längre samma makt över honom som i barnaåren. Hatet till Simon Påts kunde hon inte stävja.

Och i morgon skulle kyrkfolket komma och begapa honom, kanske håna. Nå, han skulle nog stå ut. Han var gjord av hårdare virke än att krympa ihop för ett stockdygn. Men det var ändå djävulen så ryggen sved. Han hoppades i alla fall att Marja-Lena inte skulle gå i kyrkan i morgon. Att hon skulle göra honom den lilla tjänsten att vägra besöka templet. Det skulle väl inte betyda något, det var inte böndag i morgon. Men i alla fall. Han ville att hon skulle stanna hemma. En karl i stocken är ju ingenting att se på.

De spridda ropen och pratet ute i byn upphörde så småningom. Längst hördes skratten från ungdomarna. Men slutligen tystnade också det ljudet. Pojkarna hade väl krupit in till sina flickor nu, hade det gott i sänghalmen. Ja, han var trött han med, och eftersom han inte fått sig tilldelad någon tjänligare bädd denna natt fick han väl lov att göra det bästa av den han hade. Han prövade försiktigt att lägga sig ner. En vass sten stack honom genast i den ömma ryggen. Ilsket grävde han upp stenen med handen och slängde iväg den. Med en dov skräll studsade den mot kyrkogårdsmuren. Så försökte han åter lägga sig tillrätta, aktande ryggen så mycket som möjligt.

Och trots fotstock, pisksår och nattkyla somnade han. För hans kropp var ung, stark och frisk och lät inte så lätt något inkräkta på sitt naturliga sömnbehov.