... Till julen fästes ett "jultak" över högsätesplatsen uppe i gavelhörnet, till bröllopen kläddes hela framstugan med vita lakan och i taket hängdes en "himmel" av granna schalar och lakan med nedhängande fransar.

Där bröllopsstugan varit pyntad på detta sätt har bruden ofta burit den traditionella bruddräkten med "storkrona", "rosakrage" och svart klänning. Också i sådana trakter där sockendräkterna kommit ur bruk, har bruddräkten, som äges av brudkläderskan, ofta bevarats. Sockendräkter används under senare tid i vardagslag endast i de österbottniska socknarna Lappfjärd och Tjöck, där man ännu träffar kvinnor som aldrig burit annat än sockendräkt. Den består av vit särk, kort svart liv, veckad kjol och förkläde av samma tyg som kjolen. Till den vanligaste dräkten hör röd kjol och rött förkläde, men under fastlagen och böndagarna har man en mörkblå dräkt. Vid djup sorg bärs den svarta dräkten och vid halvsorg har man en annan med grön kjol och grönt förkläde. Många Tjöck-flickor äger ännu ett dussin dräkter i olika färger. I anslutning till sångkörer och folkdansringar, vilka i Svenskfinland spelar en mycket stor roll, har en del sockendräkter återuppstått som festdräkter. Tack vare dem har även de gamla folkvisorna fått nytt liv och de ljuder nu igen på fester och kalas.


Ragna Ahlbäck i Bonde-Finland, Kulturhistoriska bilder och strövtåg (1949), red. V. Zilliacus, sid 206—208.


Läs mer: Bondbröllop av Ragna Ahlbäck. Sommar i barndomsstaden II av J.L. Birck där hela vykortet finns.