Industri
och hantverk
i Nkbynejden på 1800-talet
Del III
[Inte ett ord om Nykarleby i detta kapitel, men
för
ordningens skull publicerar jag det ändå.]
ORAVAIS
Så kommer vi till Oravais. Här hade en klar stjärna gått
upp och höll sej uppe ända till år 1839, då den
slocknade i en konkurs. Oravais Fabriks Ab övertog härpå
såväl väveriet som färgeriet på Skog nummer.
Holmbergs verkmästare var svenske undersåten Alfred Leonard
Peterson, f. 1864 och hustrun hette Hilda Adolfina, f. 1958. Firman hette
Masugns Ylleväveri och färgeri. Allt gick med handkraft, och
hans arbetarkår bestod av 1 gosse, 8 flickor under 15 år samt
6 män och 19 kvinnor. Som råämnen hade dessa 34 personer
8,635 lisp. bomullsgarn, värt 9,850 mk, samt zefyrgarn, värt
33, 159 mk. Då allt detta sammanblandades på rätt sätt
fick man 4,088 dussin mansdukar och 1,044 st. fruntimmersdukar, allt till
ett värde av 74,024 mk. Dessutom fick man 1,174 buntar färgat
bomullsgarn och ännu hann man färga 4,136 lisp. allmogegarn.
Produktionspriset av garnet steg till 9,060 mk. Zefyrgarn eller sefirgarn
var mjukt löst tvinnat kamgarn för stickning av bl. a. schalar.
På Kimo „stångjernbruk“ arbetade 7 män under högsta
ledning av änkan Julita Wangel. Ur 470 skeppund tackjärn fick
man med hjälp av vattenkraft fram 407 skeppund stångjärn
till ett värde av 19,000 mk.
Låt oss göra en titt bakom kulisserna på Kimo Bruk.
Här bodde 1887 bruksägarinnan Julita Wangel, som hade barnen
Linus, Karl och Ida. „Piga“ var Sofia Thors. Förvaltare var
Jakob Hedberg, som bodde här med sin familj och syster Elise. Smedmästare
var Jonas Holmström. „Mästarsvenner“ var Johan Svensson
Ståhlberg, Johan Petter Ståhlberg och Jonas Jakobsson Holmström.
Stalldräng var Gustaf Roukos och gubben Erik Nyberg. Yttermera hade
bruket på sin mark några torpare och dessa var Isak Klärck,
Mårten Höjer, Mårten Mårtensson och Jakob Holmström.
Som mjölnare fungerade Johan Johansson, vilken med sin säkerligen
lilla lön skulle föda 8 personer. Fredrika Åkers var jämte
dottern Lisa ladugårdspigor. Den sistnämnda hade sin man Johan
med och han hade varit soldat.
På detta bruk fanns sammanlagt 82 personer. Av dessa var endast
2 flickor „bräckliga“, men alla andra synbarligen i bästa
skick. Det var således ett helt litet samhälle för sig
detta Kimo bruk, vars härskarinna fru Julita var.
VÖRÅ
Vörå har aldrig kunnat skryta med någon nämnvärd
industri. Låt oss emellertid se efter, om ej denna rena jordbrukskommun
ändå hade någon industri att bjuda på.
Karl Gustav Doktar hade en kombinerad ångkvarn och såg. I
den hade han installerat en 16 hästkr. maskin, som skötte om
vardera industrigrenen. 5 man „förmalade 700 tunnor spannmål“,
för vilket ägaren uppbar i frakt 375 mk. Här sågades
5,600 famnar stock, vilket gav ägaren i sågfrakt 6, 825 mk.
Simon Västberg hade ett färgeri, i vilket han och hans medhjälpare
färgade 400 buntar bomullsgarn och uppbar i färgningslön
3,000 mk. Hans konkurrent var Matti Käldström, som hade 2 biträden
och färgade allmogegarn till ett värde av 2,000 mk. Så
får vi ej glömma den energiska bagerskan Anna Nordberg. Hos
henne var två personer anställda. Året 1887, varom nu
varit fråga, bakades här hela 40 säckar vetemjöl
och Anna satte 9,000 mk i egen ficka. Är det Anna Nordbergs ande
som nu går igen i Vörå?
MEJERIER
Mejeriidén slog snabbt igenom i de svenska kommunerna. Då
andelslag kunde bildas först år 1901, eller egentligen 1902,
grundades de första mejerierna av enskilda personer, som bolag, senare
som aktiebolag. Måhända är Munsala Bolags Ångmejeri
det första här i trakten. Det såg dagens ljus år
1884. År 1887 vidtog veterligen Kuddnäs mejeri, Pensala Bolagsmejeri
och Koskeby & Mäkipää mejeri med sin verksamhet. Följande
år tillkom Keppo Bolagsmejeri och Jeppo Mejeri-aktiebolag samt Kvimo
mejeri i Maxmo. Jungar mejeri började år 1891. När Romar
mejeri i Jeppo började sin verksamhet är mig icke bekant, ej
heller när Kursfors och Koskeby mejerier började. De två
sistnämnda var dock redan år 1887 i full verksamhet. Kursfors
redovisade 1,000 lisp. smör och Koskeby för 457 lisp. Vardera
hade en man och två kvinnor i arbete. Kursfors mejeri, som ägdes
av bonden Erik Södergård m. fl. hade en 3 hästkr. maskin,
varemot Koskebys maskin var blott 1½ hästkr. och ägdes
av Simon Västberg, vilken samtidigt var färgare.
Det verkliga stormejeriet i Vörå var Mäkipää
Mejeri, som ägdes av Herman Murkais m. fl. Detta mejeri hade en 4
hästkr. maskin och här arbetade år 1887 1 man och 3 kvinnor.
Produktionen var nämnda år 24,420 lisp. smör, vars värde
var 23,199 mk.
Komossa Andelsmejeri påbörjade år 1898.
I början av 1900-talet förvandlade sig de flesta mejerier till
andelsmejerier enligt den nya lagen om andelslag.
Jag nämnde i början av artikeln, att en bondeson i brist på
annan utkomst började som dräng. I Oravais fanns år 1887
åtminstone ett hemman, där drängar erhöll arbete.
Det var Johan Selenius hemman på Skog, Ropars och Ruth, vilka alla
var i „sambruk“. Johan Selenius var född år 1816 och
var en mäktig man. Vid 1887 års mantalsskrivning uppgav han
hustrun och barnen, sönerna Johan f. 1854 och Karl f. 1856. Om vi
tar en titt på hemmanet det året så finner vi följande
„pigor“: Maria Österlund, Lovisa Jonasdr. Storsved och Kajsa
Häggman. „Stalldrängar“ hos honom var Petter Lindqvist,
Jakob Thors, Anders Sarin, Anders Thel, Wilhelm Hägglund, Mårten
och Gustaf Sarin, Yttermera anmälde han bl. a. mjölnaren Anders
Lundqvist och skogsvakten Karl Sarin.
Allt detta utvisar att Johan Selenius var en verklig pamp, hos vilken
både män och kvinnor kunde få arbete. En annan arbetsgivare
var handlanden J. G. Selenius, vilken hade både egen „handelsbokhållare“,
Henrik Herlin och handelsföreståndare, Betty Hedström. |