Industri och hantverk
      i Nkbynejden på 1800-talet

Del III


ORAVAIS

Så kommer vi till Oravais. Här hade en klar stjärna gått upp och höll sej uppe ända till år 1839, då den slocknade i en konkurs. Oravais Fabriks Ab övertog härpå såväl väveriet som färgeriet på Skog nummer. Holmbergs verkmästare var svenske undersåten Alfred Leonard Peterson, f. 1864 och hustrun hette Hilda Adolfina, f. 1958. Firman hette Masugns Ylleväveri och färgeri. Allt gick med handkraft, och hans arbetarkår bestod av 1 gosse, 8 flickor under 15 år samt 6 män och 19 kvinnor. Som råämnen hade dessa 34 personer 8,635 lisp. bomullsgarn, värt 9,850 mk, samt zefyrgarn, värt 33, 159 mk. Då allt detta sammanblandades på rätt sätt fick man 4,088 dussin mansdukar och 1,044 st. fruntimmersdukar, allt till ett värde av 74,024 mk. Dessutom fick man 1,174 buntar färgat bomullsgarn och ännu hann man färga 4,136 lisp. allmogegarn. Produktionspriset av garnet steg till 9,060 mk. Zefyrgarn eller sefirgarn var mjukt löst tvinnat kamgarn för stickning av bl. a. schalar.

På Kimo „stångjernbruk“ arbetade 7 män under högsta ledning av änkan Julita Wangel. Ur 470 skeppund tackjärn fick man med hjälp av vattenkraft fram 407 skeppund stångjärn till ett värde av 19,000 mk.

Låt oss göra en titt bakom kulisserna på Kimo Bruk. Här bodde 1887 bruksägarinnan Julita Wangel, som hade barnen Linus, Karl och Ida. „Piga“ var Sofia Thors. Förvaltare var Jakob Hedberg, som bodde här med sin familj och syster Elise. Smedmästare var Jonas Holmström. „Mästarsvenner“ var Johan Svensson Ståhlberg, Johan Petter Ståhlberg och Jonas Jakobsson Holmström. Stalldräng var Gustaf Roukos och gubben Erik Nyberg. Yttermera hade bruket på sin mark några torpare och dessa var Isak Klärck, Mårten Höjer, Mårten Mårtensson och Jakob Holmström. Som mjölnare fungerade Johan Johansson, vilken med sin säkerligen lilla lön skulle föda 8 personer. Fredrika Åkers var jämte dottern Lisa ladugårdspigor. Den sistnämnda hade sin man Johan med och han hade varit soldat.

På detta bruk fanns sammanlagt 82 personer. Av dessa var endast 2 flickor „bräckliga“, men alla andra synbarligen i bästa skick. Det var således ett helt litet samhälle för sig detta Kimo bruk, vars härskarinna fru Julita var.


VÖRÅ

Vörå har aldrig kunnat skryta med någon nämnvärd industri. Låt oss emellertid se efter, om ej denna rena jordbrukskommun ändå hade någon industri att bjuda på.

Karl Gustav Doktar hade en kombinerad ångkvarn och såg. I den hade han installerat en 16 hästkr. maskin, som skötte om vardera industrigrenen. 5 man „förmalade 700 tunnor spannmål“, för vilket ägaren uppbar i frakt 375 mk. Här sågades 5,600 famnar stock, vilket gav ägaren i sågfrakt 6, 825 mk. Simon Västberg hade ett färgeri, i vilket han och hans medhjälpare färgade 400 buntar bomullsgarn och uppbar i färgningslön 3,000 mk. Hans konkurrent var Matti Käldström, som hade 2 biträden och färgade allmogegarn till ett värde av 2,000 mk. Så får vi ej glömma den energiska bagerskan Anna Nordberg. Hos henne var två personer anställda. Året 1887, varom nu varit fråga, bakades här hela 40 säckar vetemjöl och Anna satte 9,000 mk i egen ficka. Är det Anna Nordbergs ande som nu går igen i Vörå?


MEJERIER

Mejeriidén slog snabbt igenom i de svenska kommunerna. Då andelslag kunde bildas först år 1901, eller egentligen 1902, grundades de första mejerierna av enskilda personer, som bolag, senare som aktiebolag. Måhända är Munsala Bolags Ångmejeri det första här i trakten. Det såg dagens ljus år 1884. År 1887 vidtog veterligen Kuddnäs mejeri, Pensala Bolagsmejeri och Koskeby & Mäkipää mejeri med sin verksamhet. Följande år tillkom Keppo Bolagsmejeri och Jeppo Mejeri-aktiebolag samt Kvimo mejeri i Maxmo. Jungar mejeri började år 1891. När Romar mejeri i Jeppo började sin verksamhet är mig icke bekant, ej heller när Kursfors och Koskeby mejerier började. De två sistnämnda var dock redan år 1887 i full verksamhet. Kursfors redovisade 1,000 lisp. smör och Koskeby för 457 lisp. Vardera hade en man och två kvinnor i arbete. Kursfors mejeri, som ägdes av bonden Erik Södergård m. fl. hade en 3 hästkr. maskin, varemot Koskebys maskin var blott 1½ hästkr. och ägdes av Simon Västberg, vilken samtidigt var färgare.

Det verkliga stormejeriet i Vörå var Mäkipää Mejeri, som ägdes av Herman Murkais m. fl. Detta mejeri hade en 4 hästkr. maskin och här arbetade år 1887 1 man och 3 kvinnor. Produktionen var nämnda år 24,420 lisp. smör, vars värde var 23,199 mk.

Komossa Andelsmejeri påbörjade år 1898.

I början av 1900-talet förvandlade sig de flesta mejerier till andelsmejerier enligt den nya lagen om andelslag.

Jag nämnde i början av artikeln, att en bondeson i brist på annan utkomst började som dräng. I Oravais fanns år 1887 åtminstone ett hemman, där drängar erhöll arbete. Det var Johan Selenius hemman på Skog, Ropars och Ruth, vilka alla var i „sambruk“. Johan Selenius var född år 1816 och var en mäktig man. Vid 1887 års mantalsskrivning uppgav han hustrun och barnen, sönerna Johan f. 1854 och Karl f. 1856. Om vi tar en titt på hemmanet det året så finner vi följande „pigor“: Maria Österlund, Lovisa Jonasdr. Storsved och Kajsa Häggman. „Stalldrängar“ hos honom var Petter Lindqvist, Jakob Thors, Anders Sarin, Anders Thel, Wilhelm Hägglund, Mårten och Gustaf Sarin, Yttermera anmälde han bl. a. mjölnaren Anders Lundqvist och skogsvakten Karl Sarin.

Allt detta utvisar att Johan Selenius var en verklig pamp, hos vilken både män och kvinnor kunde få arbete. En annan arbetsgivare var handlanden J. G. Selenius, vilken hade både egen „handelsbokhållare“, Henrik Herlin och handelsföreståndare, Betty Hedström.


Erik Åström: Industri och hantverk i Nkbynejden på 1800-talet i Österbottniska Posten nr 42/1962.


Nästa kapitel: Del 4.


Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2004-01-12.)