[Islossningen 1853]

Från Vasa och NyKarleby skrifves att islossningen varit ytterst våldsam. Isgången uti alla till Vasa län flytande elfvar och bäckar inträffade den 29 och 30 April. En mängd vattenqvarnar, bryggor och broar, som dervid förstördes, bära ett sorgligt vittnesbörd öfver dess våldsamhet. Uti Lappo elf begynte den 2 Maj om aftonen och först kl. ½ 11, då mörkret inbrutit begynte den egentliga faran. Vattnets och ismassornas stötar voro så våldsama, att skakningen kändes långt upp på land och man hvarje ögonblick väntade att höra hvalfven och de stora stenkistorna instörta. Genom mörkret kunde man urskilja ofantliga massor af timmer, stundom hela byggnader nedrusa utför forsen. Icke mindre än sju qvarnar, en mängd rior, lador, trän m. m. nedkommo i ruiner. Invånarne i flera kojor på högra stranden nedanför staden räddade sig genom fönster och tak.

Vid dagningen såg man förstörelsen i hela dess omfång. Timmer, byggnader, galeaser, båtar, trän, föremål af alla slag betäckte stränderna af elfmynningen i gränslös villervalla. Stora bron var betydligt skadad, en del af kistorna nedstörtad, hela södra sidan, som uthärdat värsta anfallet, lutade; dock kunde norra sidan ännu befaras. Trädgårdar, planteringar voro spolierade; den täcka Brunnsholmen nästan totalt ödelagd. Sorgligaste anblicken erbjödo dock åkerfälten, hvilkas späda gröda vidt och bredt var betäckt med stora isstycken, stundom i fem hvarf på hvarandra.

Förödelsen sträckte sig mer än 8 mil uppåt landet längs elfvens lopp; vägarna äro genomskurna och öfversvämmade, många broar förstörda; Lappo bro räddades genom länsmans rådighet, Keppos såg genom mansstyrka. Resande måste göra stora och besvärliga omvägar. Ännu vet man icke att menniskolif gått förlorade, men nära var det mångenstädes. (F. A. T., H. T. )