Den svenskfödde glasmästaren Johan Gustaf Hägerström var ett stort original. Han skulle enligt skvallret ha varit inblandad i mordintriger mot Gustaf III (!) och i ”Fersenska tumultet”. Av honom kan skalden Topelius möjligen ha hört berättelser från dessa politiskt upprörda tider. Dr Z. Topelius d.ä. hade f.ö. varit i Stockholm vid tidpunkten för kronprins Karl Augusts begravning 1810, då pöbeln slog eller trampade riksmarskalken Axel v. Fersen till döds. Någon ryckte i trängseln paraplyet av Topelius. Som ett ”bedröfligt minne” av tillfället bevarade han en flik av den olycklige v. Fersens kappa. 130)

Hägerström sågs ofta vandra i staden med sin glaslåda på ryggen. Därav fick han öknamnet ”Glasryggen”.

Det är obekant, varifrån han var hemma och huru och när han kommit till orten. Först 1824—1833 är han nämnd i kyrkoarkivet bland landsförsamlingens inhysingar som ”Sochne Glasmäst. Johan Gustaf Hägerström, f. 1780 i Stockholm”, med följande anmärkning: ”i Finlands Allmänna Tidning N:o 144 för 1822 är annonce af den 28. act. s.å. införd om hans tilltänkta ägtenskap.” Detta tyder på att han anlänt odokumenterad till Nykarleby. Hans hustru, trumslagardottern, dejan Magdalena Salenius, ”Trumbars Malena”, var född den 18 maj 1785 i Nykarleby och åtnjöt ej något riktigt gott rykte.


[Vårfloden 1828]
Det berättades, att någon gång en person anlänt till Nykarleby, som i ”Glasryggen” trott sig igenkänna en f.d. svensk militär av adligt blod. Ingen blev dock klok på saken. Matts Boman d.y. berättade om Hägerström följande: År 1828 vid den stora vårfloden var Bomans far ute om natten och bärgade från magasinen nedanför Frills, bärgade båtar m.m. Om morgonen skickade modern den 5-årige Matts att leta efter fadern, som han fann hos ”gufars”, d.v.s. assessor Bergboms. Denne bodde som bekant i sedermera Granholmska gården i övre byggningen mot öster. ”Glasryggen” Hägerström bodde i en liten stuga ner mot ån. Här porlade vattnet in och steg så högt, ”att stabban rak i un” [att vedklabbarna rök i ugnen]. Hägerström betraktades enligt Boman som en ”överlöpare” och det pratades, att han skulle varit överste i tiden och hetat Hägersvärd. ”God dag öfverste Hägersvärd!” skall någon spjuver ha hälsat honom en gång, men då blev han ond och bad den andra draga för hin, berättar Boman. (Jfr ryktet om Brita Beata Hedersvärd, d.a.s. 231).

Den morgonen lille Matts kom till gården för att leta efter fadern, fick han krypa över isstycken, som låg över vägen vid grinden. I saltmagasinen vid Nybron fiskade man upp salt ur det våta. Nedanför handelsmansgårdarna var höga vindbryggor, t.ex. nedanför Hammarins, Turdins och Lithéns, som isen bortförde.

En senare vårflod var även svår.

[Islossning vid seminariestranden med Topeliusparken i bakgrunden ur Carin Schalins fotoarkiv. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll. (Inf. 2020-02-23.)]

[Vårfloden 1849]
Hela österbotten drabbades den 12 och 13 mars 1849 av ett förfärligt yrväder. Posten dröjde 13½ timme mellan Jakobstad och Nykarleby (2 mil) och hästarna ombyttes fem gånger. I staden bortskymdes de lägre husen av drivor och två karlar begrovs av snön.

Islossningen blev svår. Älven sköt den 1 maj. Efter starka snöfall i april kom plötsligt en veckas sommarvärme, som hastigt smälte drivorna och kom älvens vatten att svälla såsom det knappast varit sedan den stora vårfloden 1828. Vägarna på ömse sidor om älven var oaktat de höga stränderna delvis översvämmade, stora isstycken hindrade passagen och isgången var så stark, att den vackra bron sannolikt endast räddades av den lyckliga tillfälligheten, att isen mellan de båda forsarna invid staden skjutit ett par dagar förut. En kvarn i närheten krossades som ett korthus och en annan miste ena väggen. Hela lador kom dansande nedför älven. 131) Vattnet stod enligt Boman blott ”tre trappsteg” nedanför nuvarande parkens övre nivå och gick över dörren på båthusen vid Tullstranden. Den gången flyttade sig strömfåran utanför Djupsten. Dessförinnan gick den i krok mot holmens södra udde och sedan längs stranden. Nu vände sig floden mera mot Soklotsidan och lämnade till vänster om sig en lång, grund bank, en ny ”Mellansand”, som förr eller senare skulle stiga ur vattnet även den. Då blev det också slut med Djupstens lämplighet som skeppsvarv. 132)

[Rester av islossning vid seminariestranden med Topeliusparken och Nybron i bakgrunden ur Carin Schalins fotoarkiv. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll. (Inf. 2020-02-23.)]


[Vårfloden 1853]
Den svåraste under hela 1800-talet var troligen vårfloden 1853, ”den starkaste i mannaminne, då den 9 kvadrater [kvarter? 1 kvarter= 6 tum, 9 kvarter blir således ca 135 cm] tjocka isen vid Åminne stod jämnhög med landet, ehuru åbranten där var 3 famnar hög”. 133 )

Fiskaren Johan Eriksson Boman, kusin till Matts och Johan Boman (f. 11. 6. 1840 på Frill, d. där 4. 11. 1914) berättar härom följande. Han och hans broder Wilhelm (f. 26. 2. 1837 på Frill, d. 13. 3. 1888) var den 22 april 1853 ute vid Leppogubbssanden på norra sidan för att sätta ut rävjärn för vildgässen, som hans fader brukat göra. Till lockbete satte de rågbrodd, som de plockat från någon åker. Den gången blev det emellertid ingen gåsfågel av för bröderna Boman. Medan de sysslade med sina pytor [fällor], kom kusin Matts springande och kallade dem skyndsamt hem, ty älvens isgång hade börjat. Hals över huvud skyndade de tillbaka över isen, skrämda av dånet, som redan hördes på avstånd. De hann lyckligt till hemstranden, men det var verkligen fara på färde, ty ån stod full med vatten och is ända till bräddarna.

Hemma måste de skyndsamt klava lös korna ur fähuset, ty vattnet började redan tränga in. Isen var ”oppatad” vid Ragnörn. ”He va ett förskräckeligt isböuk! He va så starkan å tjockan is, som sku sprängas sönder. Djupast rännon gick i krok förbi Djupsten, å tå int vattne ner slapp tär fram, sprängt e rakt ut.— Int räckt he na läng int, förrn he gick.”

Boman omnämnde bl.a. gubben Häggbloms kvarn vid Mickelsbacka, som kom nedrusande med vågorna och dito färgaren Magnus Wahlbergs färgeri- och stampinrättning i stadsforsen. Det hjälpte ej att han hade stora stockar ställda snett emot forsen framför stampen för att klara taket från ismassorna. Floden översvämmade allt och förde bort byggnaden som ett korthus, ända ned till Djupsten.

På Forsbacka berättade man, att en man kommit åkande med kärra längs landsvägen, då hans häst hörde isstyckenas buller och i skrämseln satte av i sken över till andra sidan. På kärran hade han en vadmalsbunt och en smörbytta fastbunden. Dessa hölls på flaket och kom med hästen lyckligt över älven, men kärrhjulen lossnade och sjönk. Mannen själv hade hoppat av i tid.

Sedan såg man kvarnar och uthus komma ned med isarna. På en kvarn satt, råttorna på taket och avvaktade spänt den vilda färdens gång. En stugas gavelvägg med klockskåp på, en vagga, dock utan innehåll, och en brädlucka med en galande tupp kom enligt hörsägen med vårfloden nedför älven. Rådman Lybecks magasin vid Nålörn, som var fullt med kakel skuffades ett stycke högre uppåt backen.

Storbrons övre sida blev något skadad, varför all trafik över den inställdes tillsvidare. Fiskal Forssén förde kommandot under islossningsnatten. Alla åskådare, som var från landet, befalldes att gå åt västra sidan av bron, stadsborna åt östra.

Om Hägerström berättades det, att han vaknade under natten och fann vattnet porla in mellan golvtiljorna i stugan nere vid ån strax intill Kuddnäs. Han väckte förskräckt sin fru: ”Stig upp min fru, det låter poll, poll under sängen!” I blotta linnet flydde paret ut genom fönstren och skyndade genom trädgården in till Kuddnäs. Där fick de tak över huvudet. 134)

Vi har i år, skriver en korrespondent från Nykarleby, varit vittnen till en islossning, vars like icke de äldsta personer kunde erinra sig. Lappo älv, om sommaren vattenfattig, sväller höst och vår till vördnadsbjudande höjd; mellan de höga och branta stränderna brusar då mäktiga vattenmassor i fors på fors med strida fall. Ända till den 20 april var det full vinter, varefter luften blev mild och de stora snömassorna hastigt begynte smälta, medan isen ännu låg i sin fulla kraft. Man var beredd på något ovanligt, vad hölls, och försiktighetsmått vidtogs. Den 28 april var ett förspel; isen närmast ovanom staden lossnade, bortryckte trän och bryggor, skuffade ett magasin från dess plats och överspolade den fasta isen nedanom staden med störtsjöar och varv av lös is. Först mot 2 maj mot aftonen visade sig den s.k. Raj-isen, det säkra förebudet till en avgörande katastrof. Hela stadens befolkning var i förbidan [stilla väntan]. Det blev en natt, då ej många sov. Kl. 8 på aftonen lossnade isbandet nedanför staden, vattnet steg med stor hastighet och överspolade byggnader och trädgårdar på högra älvstranden. Men först kl. ½11, då mörkret. redan inbrutit, begynte den egentliga faran, särdeles för den höga, år 1817 med stor kostnad uppförda bron. Vattnets och ismassornas stötar var så våldsamma, att skakningen kändes långt upp på land och man varje ögonblick väntade att höra valven och de stora stenkistorna instörta. Genom mörkret kunde man urskilja ofantliga massor av timmer, stundom hela byggnader nedrusa utför forsen. Icke mindre än sju kvarnar, en mängd rior, lador, trän m.m. nedkom i ruiner. Invånarna i flera kojor på högra stranden nedanför staden räddade sig genom fönster och tak.

Vid dagningen såg man förstörelsen i hela dess omfång. Timmer, byggnader, galeaser, båtar, trän, föremål av alla slag betäckte stränderna av älvmynningen i gränslös villervalla. Stora bron var betydligt skadad, en del av kistorna nedstörtad, hela södra sidan, som uthärdat värsta anfallet, lutade; dock kunde norra sidan ännu befaras. Trädgårdar och planteringar var spolierade; den täcka Brunnsholmen nästan ödelagd. Sorgligaste anblicken erbjöd dock åkerfälten, vilkas späda gröda vitt och brett var betäckt med stora isstycken, stundom i fem varv på varandra.

Förödelsen sträckte sig mer än 8 mil uppåt landet långs älvens lopp. Vägarna var genomskurna och översvämmade, många broar förstörda. Lappo bro räddades genom länsmannens rådighet, Keppos såg genom mansstyrka. Resande måste göra stora och besvärliga omvägar.

Några människoliv torde ej ha spillts, men nära var det på många håll. En gubbe räddade sig på ett ritak och tillbragte där natten i dödsfruktan. En kvinna med tre barn tog sin tillflykt till en högsäng under taket, medan vattnet steg högt i stugan. Även Kyro älv hade farit vilt fram och bortryckt hela norra delen av den långa bron vid Lillkyro kyrka, varigenom kustvägen till Vasa var avbruten. 135)


Övriga original
Bland originalen i det dåtida Nykarleby märktes för övrigt följande:

”Tundergabb” (Gabriel) gick på 1820-talet omkring och höll folket i Pedersöre och Nykarleby med tunder 136) och stickor, både svavlade och osvavlade. För 8 styver och 2 skilling fick man en stor bunt stickor. Han var en liten, krokig gubbe med kont på ryggen. Barnen var rädda för honom, emedan man skrämde dem för hans kont. Han kallades även Tunder poitjin och Svavelstickspoitjin, ibland även Tunderbagarn. Han lappade även skor, men då man på Kuddnäs hämtade sådana till honom, skar han sönder dem och sade sedan: ”Do har jo lappa, bara ja sku få dä ti lapp.” Gabb var lustig, ”grundvettig”. 137) Han efterträddes av ”Toppin”, som ej lämnat något eftermäle. Båda var troligen hemma från Purmo. 138)

”Beckoljs-Samul” färdades omkring med en liten kärra med en tunna på. ”Ska e va na bäkoljo i da?”

”Brunbergs Lena” kom alltid högtidsklädd i sin lilla kattunsmyssa med garnering omkring till varje gård, där någon död fanns. ”Hördes e om nån död tär i stan? — Jaså, he ä bra he!”, sade hon vid jakande svar. I gravölsgården fick hon traktering som andra; hon var självbjuden gäst och ingen räknade på det. Från gravgården förde hon hem likhanddukarna, vilket var hennes uppgift. Hon kom då åkande på likvagnen. Hon tvättade ej dukarna.

Även vid andra högtidligheter var hon med. ”Lena och jag skall alltid vara med!”, sade prästen. ”Ska inte Lena börja gå hem nu?”, frågade prästen en gång på något bröllop. ”Ska int ja få vara jär lika läng som pastorn ä jär!”, svarade Lena. 139)