|
Nykarleby den 23 februari 1875. Man finner ofta i tidningar bref eller korrespondenser från landsorten, som begynna med orden: ”man hör aldrig något från vår ort”, och ithy förmena väl de tidningsläsande, att ”vår ort” ej finnes mer än till namnet på Finlands karta eller att ortens innevånare blott vegetera, och mera dylikt. En sådan ingress behöfver jag ej använda, ty notiser härifrån läsas titt och ofta; men att det, som
deri framhålles, oftast är mer eller mindre vanstäldt, påstår jag bestämdt. Icke underligt: ett privatbref, hvari brefskrifvaren ej
så noga öfvervägt hvad han skrifivit, kommer i händerna på en person, bekant med någon af tidnings-redaktions-personalen på en
ort, som lyckligtvis eger en tidning. Denna person anser sig ej böra ställa det han sätt veta under ena skeppo, utan meddelar sin vän, redaktören, allt sådant, och så blifver oftast af en ”liten gnista en stor eld”. En resande tidningskorrespondent, seende blott det som för ögonen tillfälligtvis kan vara, kan äfven ofta komma att bedraga sig sjelf och andra mot sin vilja. Många andra orsaker gifvas dessutom, som kunna göra att mycket, som i publiciteten framställes, ofta är sväfvande och ej helt och hållet öfverensstämmande med det faktiska.
Så har jag funnit, att de få notiser om vårt kommunalväsende, jag offentligt sett framställas, ofta varit ganska vanställande, hvarföre jag med ledning af protocoller, förda vid stämmor, der våra kommunal-angelägenheter ordnats, skall söka att orientera benägna läsare deruti. Såsom oss derföre i dag begynna med drätselkammaren.
I rådstugans förrum ha funnits tvenne förslag till reglemente för Drätselkammaren i Nykarleby stad bordlagde, det ena utan underskrift och det andra undertecknadt af tvenne handtverkare, tvenne handlande och tvenne löntagare. Förslagen hafva varit bordlagda till granskning, för att vid framdeles skeende rådhusstämma vara tända; och att dessa förslag blifvit lästa och skärskådade, bevisa flera frågetecken och anmärkningar i marginalerna o. s. v. Det ena förslaget med citationer ur kommunallagen vill ställa drätselkammarens verksamhet under rådhusstämman och magistratens kontroll, det andra följer, enligt hvad som synes i dess 10 § och annorstädes, att göra den något för mycket sjelfständig till en styrelse inom kommunalstyrelsen och ingalunda till en kommunalstyrelsens verksamma arm. Så t. ex. vill förslaget, att drätselkammaren skall ha ”underhållet om allmänna byggnader, broar, gator, platser, promenader, vägar m. m.” sig anförtrodt och ”utan särskildt bemyndigande” ”dertill anordna och använda högst tvåtusen mark årligen”. Det söker äfven, att så mycket som möjligt göra magistraten umbärlig. — Ja, mycket vore att säga angående detta förslag, som ej torde vara författningsenligt och som troligen ej kommer att gillas af rådhusstämman och antagligen icke erhåller Högvederbörlig sanktion. Men allt bevisar dock ett sträfvande, att efter bästa förstånd ordna kommunens drätsel, och att Nykarleby samhälle icke befinner sig i omyndighetsåldern.
Sedan de ofvannämnda tvenne förslagen blifvit bordlagda och genomsedda af undertecknad, har ett tredje tillkommit, som i viss mån söker åstadkomma en jemkning mellan de två förstnämnda, men i många delar öfverensstämmer med det sednare af dem.
I morgon, onsdagen den 24 dennes, kl. 4 eft. m. komma dessa förslag att i rådhusstämma diskuteras. Framdeles vill jag derföre återkomma till detta ämne.
”Voi, trombon gar ren!” yttrade förskräckt uppspringande tvenne gamla tanter i J:stad för par decennier sedan, då de i sällskap försuttit sig till kl. 9 en afton, då tit. Lustig på det mest besatta sätt bearbetade aftontrumman under polka-steg. Detta uttryck har alltid framställ för mitt minne, då trumman dunkats i gathörnen, hvarpå följt ett längre eller kortare tillkännagifvande, uppläst från papper. Stadens allmänna angelägenheter, som skolat afhandlas på rådstugan, auktioner o. s. v. ha hittills här notificerats med trumma; men numera är på rådstuguväggen åt gatan anbragt en anstagstafla eller ett tittskåp, hvarest alla kungörelser och tilltännagifvanden i ofvan antydt hänseende finnas till genomseende.
I ej alltför gamla upplagor af Hallstens lärobok i Finlands geografi omnämnes en mindre tobaksfabrik på Nygård hemman invid Nykarleby, hvilken dock för längesedan upphört, och der finnas nu, från lång tid tillbaka, endast ett garfveri och ett ölbryggeri, der det beprisade och verkligen goda Nykarleby-ölet har sin källa.
Men äfven en tändsticksfabrik har existerat på Nykarleby stads utmark öfver tvenne år. Först gjordes der såkallade fosforstickor, som voro ganska lyckade; men då deras tid var förbi, begynte man med säkerhetständstickor, hvilka voro under all kritik. Detta dock endast till en början; ty sedan sistlidne höst har fabriken utsändt härifrån endast stickor af bästa qvalitet: de tända sig vid strykning lätt och säkert samt utan sprakande och knastrande, så att man dervid ej riskerar hvarken ögon eller ”mustacher”, såsom fallet skall varit med vissa svenska säkerhetständstickor, hvarom sistförlidet år stod att läsa i någon af hufvudstadens tidningar. Fabriken sysselsätter en arbetsstyrka af tjugutvå personer, och dess fabrikater ha en strykande åtgång här på orten; den har hittills ej haft doppmaschin, men skall snart erhålla sådan. Inrättningen eges af hr A. Häggblom härstädes.
|
