VIII. STADENS FÖRVALTNING OCH STYRELSE

FÖRVALTNINGSREFORMEN 1873—1884

ALLMÄNT

Den stadsförvaltning, som skapats under svenska tiden, gällde fortfarande på senare delen av 1800-talet. Den var, som vi sett, i främsta rummet att gagna det hantverk och handel idkande borgerskapet och dess intressen och behov. Den decentralisering av förvaltningen, som efter franska revolutionen småningom genomfördes i de flesta länder i Europa, skapade den begynnande industrialiseringen förutsättningarna för en ökad kommunal självstyrelse. Danmark och Norge fick nya kommunallagar 1837, Sverige och Finland, med den svenska kommunallagstiftningen som förebild, 1865 för landsbygden och 1873 för städerna.

Detta betydde för de finländska städernas del, att de gamla styrande och rådgivande organen, magistraten och borgerskapets äldste, vid avgörandet av särskilt viktiga frågor kompletterade med en allmän rådhusstämma, skulle överlämna beslutanderätten åt rådhusstämma och stadsfullmäktige, varigenom en enhetlig stadsförvaltning skapades. Rösträtten utvidgades från att ha omfattat endast de skattebetalande borgarna, som dittills haft ensamrätt att handhava de kommunala angelägenheterna, till alla skattebetalande medlemmar av stadskommunen, oberoende av yrke och befattning.

I Finland inföll den gynnsamma tidpunkten för en sådan reform efter det att den reformvänlige kejsar Alexander II sammankallat 1863 års lantdag. Året förut hade Sverige genomfört sin kommunalreform, och då som nu verkade det svenska exemplet starkt impulsgivande på utvecklingen i Finland. Man följde den svenska kommunalförordningen och redan den 8 dec. 1873 stadfästes den nya förordningen angående kommunalförvaltning i stad. Den skulle träda i kraft den 1 jan. 1875.

I stort sett innebar m.a.o. reformen, att de gamla s.k. specialsamhällena av stadsbor, som ej tillhörde borgerskapet, såsom gårdsägarna, civila och kyrkliga tjänstemän och militärpersoner, industriidkare och arbetare, och som betalat skatt och skött viktiga delar av den kommunala verksamheten utan att ha rösträtt, avskaffades. En enhetlig, på alla skattebetalares rösträtt vilande stadsförvaltning infördes. Beslutanderätten tillkom härefter rådhusstämman och stadsfullmäktige. Rådhusstämman skulle välja stadsfullmäktige samt medlemmar av taxerings- och prövningsnämnderna och stadens revisorer. Övriga ärenden tillkom stadsfullmäktige. Verkställande organ var magistraten samt under dess uppsikt drätselkammaren och nämnder, styrelser och personer, som valts för särskilda angelägenheter. För viktigare beslut av ekonomisk natur, såsom rörande fast egendom, nya företag, som krävde allmän uttaxering, upptagande av långfristiga lån och dyl. krävdes stadsfullmäktiges godkännande. Kommunernas beslut i förvaltningsangelägenheter skulle underställas statens prövning endast om de nära berörde dess intressen eller ansågs kunna starkare inverka på kommunens framtid.

Varje invånare i staden var röstberättigad i förhållande till sin förmögenhetsgrad, d.v.s. antalet uttaxerade skattören. Ingen fick dock använda mera än 25 röster och detta antal fick ej överstiga 1/50 av kommunens hela rösttal. Envar, som fyllt 25 år och ej häftade i skuld eller åtalats för nesligt brott var valbar. Antalet fullmäktige i stad med 2.000 invånare eller mindre, skulle vara minst 12 och högst 30. Sådana städer tilläts även avgöra, om de ville förbliva vid det gamla representationssättet.

Försöket att införa stadsfullmäktige i Nykarleby 1879 misslyckades emellertid. Reformförslaget fick inte 2/3 majoritet vid den allmänna rådhusstämman och förföll därmed.

[Inf. 2009-01-21.]

DRÄTSELKAMMAREN

Före kommunalförordningen sköttes stadens drätsel såsom av det ovanstående framgått av en stadskassör. Som sådan fungerade åren före reformen handlanden Th. Häggblom.

Redan den 5 dec. 1874 tillsatte magistraten en kommitté för att utarbeta ett förslag till reglemente för drätselkammaren. Vid rådhusstämman den 6 febr. 1875 föreslagna ändringar godkändes den 17 febr. Den 24 febr. förrättades valet av ledamöter och suppleanter. Reglementet fastställdes av senaten den 14 maj s.å. Drätselkammaren skulle bestå av 6 ledamöter och 2 suppleanter, vilka skulle utses av rådhusstämman bland stadens röstberättigade män, med de undantag, som gällde för valen till stadsfullmäktige. Drätselkammaren skulle förvalta staden tillhöriga fastigheter och dess penningväsende, uppbära dess inkomster, verkställa behörigen beslutna utbetalningar och av rådhusstämman beslutna allmänna arbeten, före den 10 nov. till magistraten inlämna uppgifter för budgeten, utskriva debetsedlar, föra stadens räkenskaper m. m. Ledamöterna skulle bland sig utse ordförande och viceordförande för varje år. Rådhusstämman skulle även tillsätta en särskild drätselkamrerare, som skulle sköta alla dessa åligganden. Han skulle bl. a. registrera uppbördshandlingarna, upprätta längder, utfärda debetsedlar, föra räkenskaperna, verkställa utbetalningar, föra kassabok samt föra diarier och protokoll.

Redan den 1 mars 1875, sedan guvernören godkänt förslaget till reglemente, uppkallades de av rådhusstämman valda ledamöterna till magistraten och förständigades att konstituera sig och omedelbart vidtaga med sin befattning. Drätselkammarens första ledamöter blev tullförvaltare Oskar Lindbohm, konsul Carl Grundfeldt, seminarielektor Viktor Heikel, handlanden Gustaf Mauritz Hedström, f. d. handlanden Elias Roos och fabrikören Anders Johan Thulin, suppleanter sem.lektor F. W. Sundwall och handl. A. Westlin. Till kamrerare hade antagits rådman M. Sandström. Till ordförande till årets slut valdes efter lottdragning tullförvaltare Lindbohm och till viceordförande handlanden Hedström.

De kassor och fonder, som dittills stått under magistratens och borgerskapets och dels under samtliga invånares vård, kom således genom denna reform att i avseende å uppbörd och förvaltning ställas under ett nytt organ, drätselkammaren.

Det säger sig självt, att uppdraget att bliva medlem av drätselkammaren ej var populärt. Stadens finanser var synnerligen ansträngda av många orsaker, men främst på grund av den vikande handeln. Något arvode skulle ledamöterna ej få uppbära, ej heller fick de avsäga sig förtroendet utan att sådana hinder förelåg, som rådhusstämman ansåg böra medföra befrielse. Förfallolöst uteblivande från sammanträdena belades med böter om 3 mark de 3 första gångerna och 10 mark de följande. Ledamöterna valdes på tre år. Två av dem skulle avgå årligen, de två första gångerna efter lottning och därefter de två äldste, varvid nytt val av ledamöter i de avgångnas ställe för följande tre år skulle förrättas. Avgången ledamot kunde åter inväljas, dock icke mot sin vilja förrän fyra år sedan han avträtt.

Till en början sköttes drätselkamrererens åligganden av olika ledamöter såsom 1875 av rådman Mathias Sandström samt efter dennas död 1876 av kronolänsmannen A. W. Rydberg, 1877 av E. O. Söderström samt från 1879 av handlanden M. Joel Hedström, som var den förste ordinarie drätselkamreraren.

Självfallet var man inom drätselkammaren under de första åren rätt ovan vid handläggandet av de mångahanda och krävande uppgifter, som vid denna tidpunkt ålades densamma. Redan den 10 mars 1875 bemyndigades denna (således att ”fullända de ännu oinredda rummen i härvarande Seminariebyggnad” och låta uppföra diverse ekonomiebyggnader för seminariets behov. För detta ändamål stod ett statsanslag om 2500 mk till förfogande. Vidare hade drätselkammaren ålagts underhållet av stadens alla vägar, gator, esplanader, broar och byggnader för ett anslag om 2000 mk för 1875. Ett annat viktigt ärende var ombyggnaden av bron över älven i samråd med Nykarleby och Munsala socknar och Jeppo kapell, varom rådhusstämman beslutit den 18 dec. 1876. Magistraten passade även på att nu befria sig från uppgifter, som tidigare vanskötts.

Magistraten ansåg f.ö. liksom revisorerna, att drätselkammaren borde iakttaga större sparsamhet med stadens allmänna medel samt ej överskrida budgeten eller använda medlen för andra ändamål än de avsedda. F.ö. hade magistraten funnit, att något skilt kassakonto ej blivit fört för 1876, över stadens ordinarie och inkvarteringsbolag, hamnumgälder samt över fattigkassans och brandkassans inkomster och utgifter, såsom av ålder påbjudits. Denna uraktlåtenhet fann magistraten ej överensstämmande med nödig ordning vid förvaltningen av stadens penningmedel. Drätselkammaren uppmanades därför skyndsammast redovisa för nämnda fonder samt tillika vederbörande kamrerare att fullgöra sin skyldighet och för framtiden ställa sig detta till efterrättelse.

Den nya drätselkammaren mötte alltså trögt före i portgången. Ärendena hopade sig även i fortsättningen. I nov. 1877 vägrade drätselkammaren att till magistraten inlämna de upplysningar som behövdes för uppgörandet av följande års budget. Först efter hot om laga påföljd kunde drätselkammaren förmås att ingiva sitt förslag, två dagar innan fristen utlöpte. Ordförande i drätselkammaren var då dr. Forsius. Då han den 20 nov. 1877 hos borgmästaren Wilander anhöll att liksom magistraten få disponera rådhusets sessionsrum svarade denne, att den till magistratens och rådhusrättens sessionsrum bestämda lokalen i stadens rådhus, ”ingalunda är, såsom Herr Doktorn förmenar, äfven sessionsrum för stadens Drätselkammare”, som dittills betjänat sig av, den övriga lokalen utanför sessionsrummet. Dock hade borgmästaren, i följd av doktorns ”hyggliga begäran” lovat tillmötesgå honom såtillvida, att sessionsrummet skulle få begagnas för morgondagens sammanträde, men med förbehåll, att varken sessionsbordet eller därpå befintliga böcker, skrivdon eller papper ”af Drätselkammaren begagnas, nedsmutsas eller i öfrigt rubbas, hvarutom jag till förekommande af sådane oordningar, som hittills inträffat, funnit nödigt underrätta Herr Doktorn, att därest ifrågavarande sessionsrum framdeles skall begagnas till Drätselkammarens sammanträde och andra fremmande ändamål, behörig anmälan derom i hvarje fall skall hos mig göras. Däremot anmodades drätselkammaren att till rådhuset på stadskassans bekostnad anskaffa 1 1/2 dussin ”snygga och starka trästolar”, vilka jämte de förut i rådhuset befintliga och  de från lägre elementarskolan lånade stolarna alla borde målas mörkbruna. Till sessionsrummet i rådhuset skulle likaså inköpas en ”större och prydligare taklampa med tre eller fyra armar jemte nödiga kupor.” Till arkivrummet och rummet utanför sessionsrummet skulle däremot ”två mindre snygga taklampor” uppköpas, till tamburen en ännu enklare dito och till farstukvisten en ”ändamålsenlig taklykta”. Skillnaden mellan magistrat och drätsel inskärptes även på detta sätt.

Budgeten löpte under åren fram till sekelskiftet på 22.000—28.000 mk, såsom den 2-sidiga budgeten för 1878, då inkomsterna utgjorde 21.744 och utgifterna 27.020 mk. Resten 5.276 mk skulle fyllas genom taxering med 3/4 av det skattebelopp, som de skattskyldiga erlagt enligt senast upprättade taxeringslängd. Detta var vanligt, och så såg budgetförslagen ut framemot 1908, då budgeten svällde ut till en 4—5 sidig sådan. Från 1915 trycktes eller maskinskrevs budgetförslagen, som med tiden blev alltmera omfattande och detaljerade. År 1970 steg inkomsterna till 2.418.699,26 och utgifterna till 2.381.344,66 mk, fördelade på 12 huvudtitlar och avdelningar. Budgetbehållningen utgjorde sålunda 37.354,60 mk. Fyra år senare eller det sista budgetåret för det gamla Nykarleby redovisades 3.105.587,85 mk i nettoinkomster och 2.975.769,80 mk i nettoutgifter samt en årsvinst om 129.818,10 mk. Det av kommunförbundet rekommenderade normalbokföringssystemet tillämpades under de senare åren, varjämte en bokföringsmaskin anskaffades 1972 för att bokföringen skulle kunna hållas ajour.

I och med att stadsstyrelse- och stadsdirektörssystemet skapades överfördes drätselkammarens uppgifter på drätselkontoret, förenat med stadskansliet och underordnat stadsdirektören. En förteckning över drätselkammarens ordföranden 1875—1931 meddelas här:

Drätselkammarens ordföranden

[Inf. 2009-01-24.]