Keppo gård av Woldemar Backman


Hemmanets areal. Odlad jord och skogsmark.

Storskiftet i Jeppo var slutfört år 1807, varefter kom en storskifteskomplettering 1882. Samtliga ägor blevo åter uppmätta år 1907 i samband med de många då förekommande parcelleringarna.

Fördelningen av de olika jordarealerna var följande:

Vid egendomens besiktning den 2/7 1930 av agrolog Sigurd Finnilä för Folkhögskolesällskapets räkning erhölls följande resultat:

A) Till det egentliga lantbruket hörande jord

B) övrig jord

Vid jämförelse mellan markarealerna 1930 och 1907 finna vi en minskning av 70,5 ha, som närmast beror på avgången av de som självständiga avskilda lägenheterna (se nedan). Hemmanets mark omfattar främst två skiften: hemskiftet och skogsskiftet. Det förra är beläget på holmen, det senare 2 ½ km åt sydväst från gården. Ursprungligen finnas också fyra isolerade ängs- och åkerskiften, nämligen Fällan, beläget fem km i söder, Kulas, ½ km västerut, Krouvas, 1 km i sydost och Bök benämnda, 4 ha stora ängsskifte på 10 km avstånd från Keppo inne bland Munsala kommuns ägor. De tre förstnämnda återfinnas bland de här nedan behandlade parcellerna och höra till dem som numera övergått till andra personer. Angående markens och skogens beskaffenhet må enligt ett fackmannautlåtande från 1913 anföras följande:

Hemskiftet. Detta har en längd av 2 km samt en bredd på mitten av 800 m, i sin norra ända 150 m, i södra 400 m. Marken utgöres ungefär till hälften av en jämn frisk momark, resten består av mer eller mindre försumpad, till största delen skogsbevuxen kärr och myrmark, som tidigare för odlingsändamål ställvis utdikats. Den försumpade marken har tillräckligt fall och kan med fördel torrläggas. Skogen, som å den torra marken är i god växtkraft, utgöres av medelålders och yngre, något grovvuxen barrskog — huvudsakligen tall, men även gran — ställvis av timmerdimensioner och av normal täthet.

Skogsskiftet har en längd av något över 5 km och en bredd av ej fullt 1 km. Marken, som även här till terrängen är jämn, utgöres till stor del av öppna, sanka marker och av delvis skogbeväxta myrar och kärr, vilka för att möjligen i en framtid fås skogsbärande, blott med stora kostnader kunna torrläggas. Den torra marken består av berg- och stenbunden mager jordmån med tunt mullager.

Skogen, som gör ett glest intryck, består av medelålders och yngre kortvuxen tall och något gran med klen tillväxt mest av propsdimensioner, ehuru enstaka timmerträd ännu finnas. Stockskog finnes endast å det s. k. Asplandet. Å västra sidan av skogsskiftet, som tidigare härjats av eld, växer ung lövskog uppblandad med tall och gran.

Forstmästar Eric Appelroth har gett en ingående skildring av skogen i dess nuvarande tillstånd:

Den anförda, något, allmänt hållna beskrivningen av skogen på Keppo ger en bild av det forstliga tillståndet för ca 30 år sedan då gården redan varit några år i firman Wilh. Schauman Ab:s ägo. Att det väl i främsta rummet var skogen, som intresserade vid inköpet stödes av muntliga meddelanden av skogsförmän i bolagets tjänst. Enligt dessa skulle uppräkningen av timmerskogen på utskiftet ha avbrutits redan långt innan skiftet sluttaxerats emedan det redan av den del som uppräknats framgick att skogens värde översteg köpeskillingen.

Sedan fick utskiftet dela så många österbottniska skogars öde i det att en hänsynslös props- och timmeravverkning övergick skiftet, varigenom här liksom alltid i dylika fall betydande produktionsvärden spolierades för årtionden framåt, då därtill icke några som helst åtgärder företogos för röjande av hyggesytorna eller anskaffande av ny föryngring. Hemskiftet lämnades däremot orört närmast väl med hänsyn till gården.

Vintern 1925 övergicks hemskiftet med en timmerblädning och den följande vintern 1926 utfördes ett kompletterande stock- och pappersvedshygge i avsikt att bringa bestånden i bästa möjliga forstliga tillstånd. Genom dessa båda stora hyggen torde ca 1/3 av hemskiftets ursprungliga virkeskapital ha uttagits. År 1926 uppgjordes även en skogshushållningsplan för gårdens skogar. Under hela den tid Keppo varit i Viktor Schaumans ägo har skogen vårdats med den största omsorg av hans svärfader, forstmästare Hugo Roos, en son till den på 1850-talet som sågbokhållare på Keppo verksamma Elias Roos.

År 1926 uppskattades den totala virkesmassan i gårdens skogar till ca 9.000 m³ fast mått, varav 67 % tall, 21 % gran och 12 % lövträd. Timmerförrådet uppgick till ca 9.500 stammar eller 50.000 fot³ och utgjorde 1/3 av virkeskapitalet. Den årliga löpande tillväxten uppgick till sammanlagt 195 fm³, men har sedan utskiftets ungskogar något vuxit, stigit avsevärt.

Ovananförda uppgifter kompletteras av vidstående grafiska framställning av åldersklassförhållandet på skogbärande mark samt andelen icke skogbärande mark.

Genom de hyggen som utfördes åren 1925 och 1926 samt den vård skogen sedan varit föremål för har även skogsbruket i konformitet med jordbruk och kreatursskötsel blivit omlagt till rationell drift, om än skogsbruket till följd av det stora virkesmassa och produktion starkt nedsättande hygget på utskiftet ej ännu fått spela den roll i gårdens ekonomi, som den för österbottniska förhållanden ansenliga skogsarealen skulle förutsätta.

Parcelleringar.

Keppo hemman har undgått de så ofta på grund av arvskiften i dessa trakter förekommande delningarna; Först år 1907, sedan firman Wilhelm Schauman övertagit hemmanet, utan att därvid i högre grad intressera sig för jorden, skreds till en avsöndring av större delen av den odlade marken, fördelad på 20 parceller, vilken delning erhöll guvernörens godkännande 19/2 1908.

Parcelleringarna hade inletts redan när fabrikör Grönlund sålde Keppo till ovannämnda firma år 1906. Han hade nämligen, såsom redan tidigare framhållits, undantagit ett jordstycke, stort 17,925 ha, med därå uppförda fabriksbyggnader jämte dammanläggningen och vattenkraften i Keppo fors. Vid ovannämnda parcellering delades jordstycket i tvenne parceller »Grönlund» (7,695 ha) och »Spinneriet» (9,250 ha). Dessa äro i lantmäteriets kartor betecknade med 9⁶ och 9⁷. Angående dessa parcellers öden kan här i korthet nämnas, att »Grönlund» efter att ha passerat en mellanhand kom i Viktor Schaumans ägo något år efter det denne övertagit Keppo. »Spinneriet» åter såldes av fabrikör Grönlund jämte damm och vattenkraft år 1911 åt Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Överstyrelsen delade år 1921 parcellen i tvenne (9²¹ och 9²²). Den mindre (2,80 ha) behöll styrelsen själv och har sedan utarrenderat densamma på fem år åt gången. Den större delen (6,490 ha), som erhöll benämningen Norråker V, kom också den år 1921 i Viktor Schaumans ägo.

År 1907 hade firman Wilhelm Schauman Ab. sålt åt bonden Jaakko Asumaa i Alahärmä ett jordstycke nära Härmä-gränsen, som sedan gammalt gått under benämningen Fällan. Vid den omnämnda parcelleringen delades denna i tvenne: Fällan I och Fällan II (beteckningen 9¹⁶ och 9¹⁷), utgörande 8,5 och 3,91 ha (se ovan).

Utom dessa fyra bildades ytterligare följande sexton parceller, som alla tillhörde firman Wilhelm Schauman:

Alla dessa sexton parceller ingingo i Viktor Schaumans köp av Keppo. År 1922 skedde en sammanslagning av de sex sista härovan upptagna parcellerna, som därpå delades i fyra, av vilka tre tillföllo de forna innehavarna och 1927 blevo självständiga lägenheter. Dessa tre sistnämnda lägenheter hade namn, ägare och storlek, som framgår av nedanstående tablå.

Av dessa delades Pouhu 1932 i tvenne delar, av vilken den större lotten behöll namnet Pouhu med en areal av 13,22 ha och den mindre lotten (2,88 ha) erhöll namnet Nygård, Kulas delades år 1934 i Lind om 0,71 ha, och en större del (6,16 ha), som bibehöll det ursprungliga namnet. Då folkhögskolan köpte Keppo ingick i köpet parceller 9¹—9¹² med undantag av den del av 9⁷, som fortfarande tillhör Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Detsamma var fallet vid Viktor Schaumans återköp av Keppo.

Bostäder. Ekonomiebyggnader.

Det har redan tidigare framhållits, att ägarna av Keppo under en lång följd av år icke själva bodde på hemmanet. Otto von Essen var den som bröt den 80-åriga traditionen, då han med sin unga maka i slutet av 1838 tog stället i besittning. Då voro alla byggnader i ett ytterst förfallet skick. Sonen Jonathan — visserligen ännu icke född vid denna tid — skriver i sina anteckningar: I karaktärsbyggnaden voro blott ett fåtal rum beboeliga, alla uthus, fähus, stall, rior, voro utan tak och dörrar.

Bostadstomten låg då ungefär 200 m längre mot norr än den nuvarande tomten, på en kulle med en vacker utsikt över forsen och de där belägna industriella inrättningarna. Denna kulle framträder tydligt på vidstående bild. Där se vi resterna av dammfästena på vardera älvstranden. Till höger om kullen synes ett litet lusthus, som härstammar från senare tider, samt gaveln av det nuvarande karaktärshuset.

Vy av älven med dammresterna. Till vänster den kulle som utgjorde den första bostadstomten.

Bostaden jämte alla byggnader ställdes av Otto von Essen i gott skick. Karaktärsbyggnaden torde ha varit av rätt stora dimensioner med stora rum. Nedanför densamma var en lång och smal byggnad, som innehöll rum för drängar och arbetspersonal samt sommarrum för gårdens ungherrar Otto, Natanael, Gustaf och Jonathan. Här förvarades bl. a. dessas stora fågeläggsamlingar, fågelvättar m.m. Söder om karaktärsbyggnaden, på andra sidan den från sågen ledande vägen, låg den större brädgården. Nedanför vid älven fanns det s. k. kallmejeriet, där mjölken i stora kärl sattes ned i bassängen med kallt vatten för att grädden bättre skulle stiga till ytan, därifrån den sedan skummades och vidare bereddes till smör på gammalt beprövat sätt.

Mot slutet av 1860-talet hade på det ställe, där den nuvarande karaktärsbyggnaden står, åt äldsta sonen Otto Henrik, då han gifte sig, uppförts en mindre bostad, innehållande sal, två kamrar och kök.

En dag i augusti 1869 utbröt eld i sågen, som totalt brann ned jämte brädgårdar, karaktärsbyggnad och alla uthus utom ett avsides beläget spannmålsmagasin, som ännu finns i behåll. Nu förstorades den åt sonen Otto Henrik uppförda bostaden både på längden och bredden, och på den åt älven vända fasaden uppfördes en frontespis med bostadsrum. Otto Henrik flyttade med sin familj till det närbelägna hemmanet Tollikko. Mitt emot karaktärsbyggnaden, på andra sidan vägen, uppfördes en byggnad innehållande bagarstuga, slöjdsal och drängstuga samt några tiotal meter härifrån åt söder ett stall för 7 à 8 hästar jämte ett lider. Av dessa byggnader brann stallet ned redan under fabrikör Grönlunds tid. De övriga byggnaderna likaså år 1921. Fähuset var en lång byggnad tätt bakom det nuvarande hönshuset med bås för 40 à 50 kor, och i närheten fanns en byggnad för ungnöt och ett 50-tal får.

Stall och fähusbyggnad.

Under fabrikör Grönlunds tid nedrevs den stora ladugårdsbyggnaden för att användas till uppförande av yllevarufabriken. Samtidigt flyttades den lilla ladugårdsbyggnaden åt norr, det är den byggnad, som nu går under namn av hönshuset, men som under fabrikör Grönlunds tid härbärgerade tre hästar och sex kor. Vidare fanns söder om karaktärsbyggnaden tvenne mindre byggnader, ett isrum för mjölken samt en statarbostad, den s. k. lillstugan.

Då Viktor Schauman övertog Keppo gård hade karaktärsbyggnaden, som en längre tid använts endast för tillfälliga skogsarbetsledare, fått förfalla, taket läckte och nästan alla eldstäder voro odugliga. Allt undergick en genomgripande reparation. Vindsvåningen förstorades, varigenom också framsidan fick sin frontespis, och kom att utom en stor hall inrymma tre rum. Ett nytt ståtligt uthus av tegel, byggt i vinkel, uppfördes, innehållande huvudsakligast stall och fähus för 60 kor med foderlador, redskapshus m. m., den norra ändan är byggd i två våningar, av vilka den undre innehåller kokhus och mejeri och den övre tre bostadsrum för inspektorn.

År 1921 infördes vattenledning i gården. Av uthusbyggnadens redskapsavdelning hade folkhögskolan inrättat två ljusa arbetssalar för sina elever. I mars 1943 inrättade herrskapet Schauman här en verkstad för träslöjd, stående under sakkunnig ledning. Fabriken sysselsätter dagligen 90 arbetare, fördelade på tre skiften, och är stadd i snabb utveckling med filialer i Nykarleby stad och Munsala (Pensala).

Utom denna byggnad uppfördes vidare tvenne andra söder om karakärsbyggnaden, av vilka det ena innehåller hushållsmagasin, redskapslider för trädgården, iskällare och vedlider, det andra bastu, tvättstuga, mangelrum, kosthållet m. m. Dessa uppfördes på de platser, där de ovan nämnda byggnaderna: isrummet och den s. k. lillstugan stått, men nedrivits. Skild från dessa låg i en skogsdunge en bostadsbyggnad med åtskilliga lägenheter, dels enskilda rum, och kök, för statarna och deras familjer. Dessutom uppfördes under år 1920 en siccatorria. De gamla små ladorna slopades och i stället byggdes fem stora hömagasin.

Som härav framgår var det betydande tillbyggnader som kommo till under de nya ägarnas tid.

Vid skildringen av bostadstomten bör icke förglömmas att omnämna planeringen av den mellan älven och karaktärsbyggnaden belägna blomster- och fruktträdgården. (Den stora köksträdgården låg något längre åt söder.) Densamma hade anlagts enligt ritningar av trädgårdsarkitekt Bengt Schalin. Här åstadkoms en blomstergård av stor prakt, gjord med smak och ett levande intresse, som visade att fru Ragni icke blott till namnet var medlem av föreningen Blomsterodlingens vänner i Finland.

När man nu 1943 beträder samma ställe, tretton år efter det herrskapet Schauman överlämnade gården i andra händer, kan man ej tillbakahålla känslor av beklämning. I stället för vackra prunkande blomstergrupper i alla regnbågens färger och välkrattade sandgångar finna vi grupper av tistlar och brännässlor och igenvuxna stigar. Men tålamod! En förnyelse skall väl då tiden är inne komma till stånd.

Jordbruk. Kreatursbesättning.

Man har allt skäl förmoda att jordbruket under den Bladh—Björkman—Lindqvistska perioden, som omfattade nästan 80 år, låg på sidan om ägarnas intresse och därför icke bedrevs med någon större energi. Det finnes anmärkt, då Otto von Essen övertog hemmanet, att jorden var vanvårdad och skogen skövlad samt delvis härjad av eld. Det synes som om den nya ägaren med stort intresse ägnat sig åt jordbrukets förbättring. Vid denna tid fick man den största höskörden från Fällan, det stora ängsskiftet, som låg nära gränsen till Härma. Ladugården bestod av 40 kor och på stallet stodo 7 à 8 hästar, och fårhuset hyste 50 får av utländsk ras. Det kan här inflickas att Otto von Essen, liksom också senare sonen Otto Henrik, var en intresserad hästkarl.

Efter nödåren hade vederbörande av höga överheten anmodats att genom dikning låta torrlägga låglänta skogsmarker, som gränsade till den odlade marken, och därigenom minska frostfaran. Detta efterföljdes också av Otto von Essen, som lät genom en rad diken torrlägga de skogbevuxna mossarna på hemskiftet. Det har antagits, att han i sitt arbete uppmuntrades och fick goda råd av svågern Johan Wilhelm Snellman, som ofta besökte Keppo.

Emedan ägorna lågo spridda, ansåg sonen Otto Henrik von Essen det mindre lönande att driva ett intensivare jordbruk, varför på övervägande delen av den odlade marken bedrevs höodling med mångåriga vallar, varigenom kreatursskötsel blev den huvudsakliga inkomstkällan. I ladugården stodo omkring 50 mjölkande kor, 8 à 10 ungnöt, 4—5 svin och 20—25 får. Hästarnas antal rörde sig kring 9. Otto von Essen anlade omkring år 1885 ett litet mejeri med kraft från kvarnen, nära vilken det låg. Till en början bedrevs detsamma endast för eget behov, men utvidgades senare, så att det kunde mottaga mjölk från omgivningens gårdar. Det stod under sakkunnig ledning.

Fabrikör Hugo Grönlunds huvudsakliga intresse var, synes det, i mindre grad riktat på jordbruket. Den av honom flyttade lilla ladugården innehöll endast plats för tre hästar och sex kor, såsom redan tidigare framhållits. Och ännu mindre intresse hade den följande ägaren, firman Wilhelm Schauman, för jordbruket. Under firmans tid användes jorden som betesmark för skogsarbetarnas hästar och för de 2 à 3 kor dessas familjer hade.

Firmans gamle trotjänare Jakob försökte visserligen de tre sista åren firman ägde Keppo upphjälpa markens sinande växtkraft igenom att hit släpa aska från sockerbruket i Jakobstad, men detta var dock långt ifrån tillfyllest för att i någon högre grad förbättra den utsugna jorden. Det var således icke från jordbrukssynpunkt sett i något lysande tillstånd herrskapet Schauman år 1918 övertog Keppo. Det gällde att med kraft och energi få jordens växtkraft på det bästa möjliga sätt stärkt. Viktor Schauman hann också med en del nyodlingar. Täckdikningar påbörjades och 11 ha av Järvinevas 77 ha stora mosse sattes under plogen. Genom större delen av hemskiftet grävdes ett 2 km långt, djupt utfallsdike för torrläggning av ännu där befintliga sanka marker.

En Keppokossa med 6-åriga Victoria Schauman som mjölkerska.

Växelbruk infördes år 1921 och sedan 1923 har följande cirkulationsplan med 8 skiften varit i användning: vårsäd, rotfrukter och grönfoder, vårsäd, vall, vall, vall, vall, råg och havre.

Angående jordens avkastning kan följande värden för år 1933 anföras: höskörden steg till 3.500 kg per ha, och turnips till 40.000 kg per ha. Havren var s. k. kytöhavre och gav god skörd (Finlands Ayrshireboskap, årgång 1934).

I den lilla fähus- och stallbyggnad, som fabrikör Grönlund hade uppfört, inhystes nu utom hästar elva kor av blandras, men dessa utbyttes efter hand, särskilt efter det den nya ladugården tillkommit, till ren ayrshireras, och antalet ökades snabbt, så att besättningen, då egendomen 1930 övergick till sin nya ägare, bestod av 23 mjölkkor till 96  % av ren ayrshireras, 13 rasrena ungdjur, en stambokstjur, fyra ston, ett föl, två får och 210 högvärpande höns.

Om ayrshirebesättningen på Keppo skriver ovannämnda facktidskrift, att den till kroppsbyggnaden är kraftig och väl utvecklad, till färgen jämt brokig eller övervägande vit. Bland djuren finnas flere i avseende å exteriören förstklassiga djur, vilkas avelsvärde och produktioner äro synnerligen höga. Då kreatursstammen alltid varit frisk, kan man väl förstå, att avelsdjuren ifrån Keppo varit efterfrågade inom landsdelen, det svenskspråkiga Sydösterbotten.

I nedanstående tabell anföras

Keppo besättnings produktion.

Samtliga kor.

För det sätt, på vilket Viktor Schauman handhaft skötseln av Keppo, fick han mottaga många bevis på erkännande från fackmannahåll. Sålunda var Keppo gård sedan 1 november 1924 praktikantgård för ladugårdsskötare. Besättningen på Keppo gård har utgjort ett av ayrshireföreningens avelscentra (det enda i svenska Österbotten). Likaså tala om erkännande de många pris, som tilldelats för utställda kor och kvigor på lantbruksutställningar. Här kan främst nämnas Svenska lantbrukssällskapets utställning i Gamlakarleby 29/6 1929, då Keppo gårds utställda A-stambokskor och flockar av A-kor m. m. hemförde tre första pris och fyra andra pris. Härtill kom ännu ett hederspris. Vid sagda tillfälle var en rikssvensk exkursion hitrest, och ledaren för densamma kammarherre Robert von Horn hade såsom gåva från de svenska jordbrukarna överlämnat en ståtlig 25 cm hög skulptur i brons, föreställande en tjur, vilken han bad lantburkssällskapets ordförande tilldela den man inom sällskapets område, som kunde anses mest förtjänt därav, helst som hederspris vid denna utställning.

Efter omedelbart hållen konferens av styrelsemedlemmarna överlämnades konstverket under de närvarandes stormande applåder åt innehavaren av Keppo gård hr Viktor Schauman.

Efter övertagandet av Keppo gård bedrev folkhögskolan hela tiden jordbruk därstädes till en början (1930—1932) som redan nämnts under sakkunnig ledning av agronomen, fil. mag. Henrik Värnhjelm.

Kreatursstammen, vilken Viktor Schauman innehade, då han nyligen för andra gången tillträdde Keppo, utgjordes av 18 mjölkande kor, 8 kvigor, 2 kalvar, alla stamboks A-kor och en tjur, vartill kommer 5 hästar och ett föl.