Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman

V.   Sjukdomsförhållandena.

En skildring av sjukdomsförhållandena på landsbygden, i synnerhet under tidigare år, erbjuder stora vanskligheter. Någon dödsstatistik, grundad på av läkare utfärdade dödsattester, finnes icke. Det är egentligen endast beträffande de epidemiska sjukdomarnas förekomst och utbredning vi kunna få en ungefärlig uppfattning. Vissa utredningar belysande förekomsten av lungsot och syfilis finnas och skola här beröras. Statistiken över sinnessjuka synes mig vila på så pass osäker grund, att jag ej inlåtit mig på den. Det är sålunda endast de smittosamma sjukdomarna, som här komma att behandlas. Att skildringen blir tämligen ensidig, är därför självfallet.

Oaktat nödåren 1867—68 föregå den tidsperiod, som utgör föremål för denna redogörelse, hava de här berörts av den orsak, att den då härjande stora tyfusepidemien lämnade spår efter sig långt in på 70-talet.

I detta kapitel berör jag också vaccinationen såsom varande en viktig behandlingsmetod för förebyggande av en av våra farligaste infektionssjukdomar, kopporna.

Nödåren 1867—68.
[Nödår i Uppslagsverket Finland.]

Enligt provinsialläkarens årsberättelse för år 1867 var vintern i början av året mycket kall och förenad med starka snöfall i synnerhet i kustsocknarna av distriktet. Snömassorna kvarlågo på fälten ända in i juni, så att vårsådden först kunde vidtaga midsommartiden eller en månad senare än i distriktets i inlandet belägna kommuner. I mitten av augusti och början av september inträffade starka nattfroster, som förstörde den halvmogna säden i de inre socknarna och den ännu icke matade säden i kustsocknarna. Härigenom blev missväxten i de senare betydligt större än i de förra. Tidigt på hösten föll snö på ofrusen mark. Under de första tre månaderna av 1868 förekom åter ett mycket starkt snöfall, som gjorde skogarna otillgängliga för lantmannen. Sedan inträdde en tidig och vacker vår.
Hungersnöden blev under vintern mycket stor, särskilt i kustsocknarna. Så inberättar dåvarande provinsialläkaren KR. FR. FORSIUS i en inlaga till medicinalstyrelsen och guvernören i länet, daterad 22 februari 1868, att de flesta personer i de svenska socknarna äta bröd, bakat nästan endast av halm, bark eller mossa, s. k. stampbröd, vilket för att hållas samman formades som runda bollar. De, som ägde korn eller havre, bakade därav bröd, som dock icke var mycket bättre än det tidigare nämnda, emedan såväl kornet som havren på de flesta ställen innehöll endast skalet.

Tabell XXV. Döda i tyfus och svält nödåren 1867—68.

Under vintern 1868 avledo, som framgår av tabell XXV, 457 personer i svält, därav 312 i de svenska kommunerna. Det största antalet eller 144 förekom i Vörå. Bäst synas av distriktets kommuner Lappo och Nurmo värjt sig mot svältdöden.

Som alltid har hungersnöden sjukdomar med sig i släptåg; människornas motståndskraft är genom svält och umbäranden av alla slag nedsatt. Den sjukdom, som främst tryckte sin prägel på förhållandena under dessa brydsamma år var tarmtyfus. Den var egentligen icke någon för distriktet ny sjukdom, som utan förebud föll över detsamma. Den infördes redan året 1863 genom arbetare, som ådragit sig sjukdomen i Vasa, och den fick sedermera år för år allt större utbredning. Så var antalet dödsfall i tyfus i distriktet år 1865 200, därav i Vörå pastorat enbart 102. År 1866 steg antalet dödsfall till 411, nu förekom flertalet inom Lappo socken. Obetydligt hade sjukdomen tilltagit under det första nödåret; dödsfallens antal detta år var, som av tabellen XXV framgår, 424. Det var icke underligt, att sjukdomen under inverkan av svälten under vintern 1868 fick ny näring och hastigt bredde ut sig. Dödsfallen i tyfus nämnda år voro 2,148. Det var under månaderna mars—maj sjukdomen nådde sin höjdpunkt. Med hänsyn till folkmängden slapp Nykarleby stad lindrigast undan med endast 13 dödsfall, därnäst kom Oravais med 94 dödsfall. Från juni månads början avtog sjukdomen snabbt månad för månad, så att dödsfallen, som i maj voro 484, i december endast uppnådde siffran 25. Med 1868 års utgång var sjukdomen icke fullständigt slut utan räckte, ehuru i helt andra proportioner, inpå 1870-talet.

Under dessa olyckliga år uppträdde också rätt svåra epidemier av strypsjuka, rödsot och koppor, ehuru icke på långt när av samma utsträckning som tyfusepidemien.

Vad gjorde man för att motarbeta svälten och sjukdomarna? Stod man kanhända med händerna i kors och lät ödet ha sin gång? I en del kommuner synes nog en dylik taktik ha tillämpats, men icke i alla. Staden Nykarleby tog sin uppgift ganska allvarsamt. Den 10 oktober 1867 uppdrog fattigvårdsstyrelsen åt sina uppsyningsmän att inköpa 20 skrindar renmossa och 30 tunnor havre samt den 10 december en matta rågmjöl för att, utdelas åt behövande i staden. Den 3 februari 1868 beslöt fattigvårdsstyrelsen att på försök anlägga en soppkokningsanstalt, varifrån dagligen utdelades bland stadens fattiga till en början 55 portioner; snart ökades antalet till 75. Varje portion bestod av en halv kaka bröd och en halv kanna soppa jämte två strömmingar; de sistnämnda dock blott under två veckor. Den tredje juni upphörde soppkokningsanstalten. I staden hade på privat väg inrättats en liknande anstalt varifrån dagligen 300 portioner kunde utdelas främst bland de nödlidande från landskommunerna, närmast dem från Nykarleby landskommun jämte Jeppo, Munsala och Alahärmä, därifrån stora skaror drevos av svälten till staden för att få någon hjälp. Även utifrån gavs sådan. Det engelska handelshuset John Good hade ställt en summa av 7,000 à 8,000 mark till förfogande.

I de enskilda hemmena lär hjälpsamheten också varit stor. Ofta nedsmittades de hjälpande själva. Bl. a. insjuknade i tyfus och dog gamla doktorinnan Topelius, skaldens mor, som på sin gård Kuddnäs hade utövat stor välgörenhet.

Något sjukhus för vården av tyfusfallen kom aldrig till stånd i distriktet; härigenom fick ock sjukdomen större spridning. I början av år 1868 inrättades visserligen i varje by av samtliga distriktets kommuner fattighärbergen, men då dessa syntes bliva rena smitthärdar ersattes de snart med folkkök, varifrån byalagens fattiga fingo hämta sin mat. Sjuka, som ej hade vård i hemmet, inlogerades i någon stuga i närheten av fattigköken.

Lika villig och hjälpsam man syntes vara i Nykarleby stad, lika oförstående ställde man sig i Nykarleby landskommun. Det är ord och inga visor, som provinsialläkaren i sin redan nämnda inlaga skriver om förhållandena därstädes. Några utdrag må anföras: »Här i Nykarleby socken bryr sig varken kronobetjänte eller undsättningskommittén om någonting. Människorna få här svälta ihjäl bäst de vilja. Alla socknens fattiga, de flesta från Jeppo och Forsby byar, som hava krafter att gå, infinna sig dagligen i staden för att tigga, och det är bra, så länge den lilla genom stagnation i all handel nog fattiga stad kan uthärda att giva av sina ringa förråder; de däremot, som äro sjuka och icke kunna komma till staden är det värre med, ty ingen av kommunalstyrelsens medlemmar bry sig om att draga försorg om dessa, man svarar vanligen på deras anhållan om hjälp: »vilja de ej leva, må de dö». Att kommunalnämndens ordförande en enda gång skulle se efter, huru de hava det, kommer ej ens i fråga».

Särskilt i Lappo och Kauhava synas kommunalstyrelserna, sannolikt med bidrag av understödskommittén i Vasa, tagit en mera faderlig vård om sina fattiga. I Alahärmä, därifrån också tiggare strömmat till Nykarleby i början av året, blevo förhållandena snart ordnade, så att tiggeriresorna kunde inställas. Denna förbättring åstadkoms dels av kommunen själv, som inrättade fyra »fattigkök», dels genom understöd av undsättningskommittén i Vasa och slutligen genom sändningar av mjöl och bröd från Nykarleby stad.

Enligt provinsialläkarens uppfattning skulle undsättningskommittén i Vasa med en viss partiskhet behandlat de svenska kommunerna i distriktet. Orsaken härtill vore dock, säger han, sannolikt uraktlåtenhet hos distriktets tjänstemän — av likgiltighet eller annan orsak — att framhålla för vederbörande den verkliga nöden i de svenska kommunerna, som uppstått genom den totala missväxten därstädes året 1867.

I Vörå synas dock myndigheterna i något högre grad trätt hjälpande emellan 1).

1) Enligt JACOB TEGENGREN.

Sålunda erhölls genom undsättningskommittén och guvernörens försorg såväl penningelån som ock direkt livsförnödenheter för fattigvårdsstyrelsen och fattighärbergenas räkning. Inalles utdelades 61 mattor rågmjöl under vintern 1868, (en matta = c. 175 kg.), 59 mattor vetekli och c. 70 kg. blomvassmjöl. Ur församlingens fattigmagasin erhölls 113 tunnor råg och 200 tunnor korn. Oaktat all hjälp såväl av stat, kommun och enskilda personer var dock nöden i det bördiga Vörå stor. Ett icke ringa antal av kommunens medlemmar måste söka sig arbete å andra orter. Av de i tyfus år 1868 avlidna hade icke färre än 160 träffats av döden å främmande ort, de flesta i Vasa, men en del också i Helsingfors, i Viborg eller i mellersta Finland.

Sommaren 1868 var ett gott år; avkastningen av råg, korn och havre var i en del kommuner medelmåttig, i andra över medelmåttan. Allmogen hade dock på hösten haft ringa mängd att så ut; detta gällde också vårsådden. Många hemman stodo öde och åkrarna voro osådda. Vid skördetidens inbrott försvunno som genom ett trollslag, säger provinsialläkaren i sin årsberättelse för 1868, de under året tidigare i fasaväckande skaror kringvandrande tiggarna och utsvultna vålnaderna. Till och med det tilltagande kuraget hos Härmä- och Kauhavaborna var bevis på att man redan glömt all föregående nöd, och från hösten 1868 hava såväl de vanliga slagsmålen som dråpslagen varit i tilltagande, vilka under hungeråren 1867—68 icke alls förekommo.

Epidemiska sjukdomar 1871—1923.

Vår kunskap om de epidemiska sjukdomarnas förekomst och ungefärliga omfång få vi ur tvenne källor. Av dessa är provinsialläkarens årsberättelser den viktigare. Ända till 1895 uttryckes epidemiernas storlek mera summariskt, antingen som epidemi med stort antal, med mindre antal eller endast enstaka fall. Från sagda år är provinsialläkaren skyldig att uppgiva det exakta antalet till hans kännedom komna sjukdomsfall. Ju tätare kommunalläkardistrikten bliva, desto mer vinna dessa uppgifter i tillförlitlighet.

Den andra källan är prästerskapets uppgift om antalet döda i de epidemiska sjukdomarna. Dessa siffror måste dock tagas med en viss försiktighet. Så omnämnas t. ex. i dessa uppgifter ett icke så ringa antal dödsfall i fläcktyfus och återfallstyfus på 1880- och 1890-talet, där enligt provinsialläkaren sådana sjukdomar icke alls förekommit.

K o p p o r.  En större epidemi vidtog år 1873. Till en början uppträdde den endast med spridda fall, utom i Kauhava (döda 27) och i Lappo (döda 20), där den redan detta år antog en epidemisk karaktär. År 1874 hade sjukdomen nått sin höjdpunkt och var utbredd i distriktets samtliga kommuner. Totalantalet döda i koppor detta år var 339; det största antalet döda hade Munsala (72), därnäst följa Oravais (52), Vörå (48), Maxmo (42) och Jeppo (34). Summan av antalet döda var i de svenska kommunerna 266, samt endast 73 i de finska. Följande vår var epidemien i de flesta kommuner hävd; 14 dödsfall förekommo dock, därav 10 i Nykarleby landskommun. Nästa större epidemi möter oss åren 1881—82. Under året 1881 uppträdde den främst i Munsala och Oravais med 29 resp. 25 dödsfall och i Kauhava med 23 dödsfall. Följande år spred sig sjukdomen främst till Vörå, där 44 dödsfall inträffade samt till Nurmo (12 döda). Under åren 1883— 84 förekommo ännu spridda fall, medan sjukdomen h.o.h. var försvunnen från distriktet under åren 1885—91. År 1892 uppträdde enstaka fall i Alahärmä; de gåvo under följande år upphov till en rätt stor epidemi därstädes med 14 dödsfall. Sagda år finna vi också rätt stora epidemier i Jeppo, Vörå, Ylihärmä, Kauhava och Lappo. Inalles dogo detta år inom distriktet 60 personer i koppor, därav 14 i de nämnda svenska socknarna och 54 i de finska. Under 1894 inträffade ännu enstaka fall i Nykarleby landskommun, Jeppo, Munsala och Kauhava med inalles 7 dödsfall. Därefter förflöto 14 år utan ett enda koppfall. Vi böra erinra oss, att tvångsvaccination gällde för Vasa län från och med 1889.

Det är blott sällan koppor uppträtt inom distriktet sedan denna tid och då endast i spridda fall eller såsom små lokala epidemier. Så inträffade år 1908 genom smitta från Helsingfors i Oravais en liten epidemi med 5 sjuka utan dödsfall. År 1915 insjuknade i Nurmo en kolportör i koppor, utan att sjukdomen fick någon spridning. År 1916 insjuknade kronolänsmannen i Nykarleby, antagligen infekterad på en kronouppbördsresa i Jalasjärvi eller Kauhajoki samt efter honom tre av hans barn. År 1917 inträffade ett sjukdomsfall i Lappo, medan under krigsåret 1918 icke mindre än 27 fall äro antecknade (8 dödsfall), av vilka 7 i Vörå, 1 i Jeppo och 1 i Oravais, samt 1 i Ylihärmä, 12 i Alahärmä, dit sjukdomen införts genom en skomakare, som infekterats i Tammerfors, samt 5 i Kauhava.

Som synes har sjukdomen nu, tack vare främst vaccinationen, förlorat den skräckinjagande karaktär, den ännu i början av perioden hade.

T a r m t y f u s.  Tidigare har framhållits, att denna sjukdom vunnit fotfäste i distriktet redan 1865 för att under hunger- och nödåren 1867—68, särskilt under det senare året, häftigt uppflamma och vinna en utomordentligt stor spridning i distriktets samtliga kommuner. Under de närmast följande åren finna vi densamma fortfarande här och var, men endast spridda fall.

Då denna sjukdoms förekomst kan i stort sett betraktas som en exponent för de hygieniska förhållandena på en ort, närmast med beaktande av den allmänna renhållningen och dricksvattenförhållandena, har jag i det följande behandlat varje kommun för sig.

I  N y k a r l e b y  l a n d s k o m m u n  fortgick tyfusepidemien under åren 1871—75, främst under periodens två första år, då 16 dödsfall förekommo. År 1878 inträffade åter 4 dödsfall. Enstaka sjukdomsfall förekommo här åren 1886, 1888 och 1890. Så åter tvenne fall år 1900 samt två fall 1903 och ett 1914.

I  J e p p o  finnes ett dödsfall antecknat för vartdera året 1874 och 1875 samt fem för året 1878. Medelstora epidemier uppträdde därstädes åren 1886 och 1890. Antalet dödsfall sistnämnda år var 7; huru många som dött under det förstnämnda året kan icke uppgivas, emedan för detta år några uppgifter icke föreligga till följd av prästgårdens och arkivets brand. Enstaka fall förekommo åren 1888—89. Så åter en mindre epidemi åren 1895—97 med 13 fall, men sedan dess har orten varit fri från sjukdomen.

M u n s a l a.  År 1871 uppgivas 9 personer hava avlidit i tarmtyfus, år 1875 åter 8 samt 1878 en. Enstaka sjukdomsfall förekommo åren 1887, 1888, 1890, 1894, 1895, 1898, 1901, 1903 samt 1906—08 fem fall. Efter sistnämnda år har något tyfusfall icke observerats.

O r a v a i s.  År 1873 förekom ett dödsfall i tarmtyfus. År 1887 uppger provinsialläkaren förekomsten av enstaka fall, medan prästerskapets uppgift lyder på 16 dödsfall. Åren 1889— 90 flammar epidemien åter upp och medför 16 dödsfall. Efter denna tid hava blott tre enstaka fall yppat sig, ett för varje av åren 1907, 1919 och 1923.

V ö r å.  Under åren 1871—75 pågick i Vörå en allvarsam epidemi, under vilken dödsfallens antal steg till 76, därav 50 enbart under året 1872. Under tiden 1885—1892 förekommo här årligen talrika tyfusfall, en stor epidemi åren 1889 och 1890. Under hela ifrågavarande period hade dödsfallens antal varit 78. Därefter förekom ett enstaka sjukdomsfall år 1898 samt 21 fall åren 1900—1901. Så åter enstaka fall åren 1907, 1909 och 1910 samt en mindre epidemi på 16 fall åren 1912—13. Så paus på 10 år, tills åter år 1923 i en by en lokal epidemi med 16 fall uppträder.

M a x m o.  För år 1878 äro fyra dödsfall antecknade. Mindre tyfusepidemier härjade åren 1884—85. Sedan är orten tyfusfri ända till år 1910, då fyra fall äro rapporterade, vartill kommer för år 1913 ett fall.

Y l i h ä r m ä.  Ett dödsfall är antecknat för år 1872 och 8 för år 1878. Mellan åren 1885 och 1897 ha tyfusfall årligen förekommit, dels enstaka, dels bildande mindre epidemier. Dödsfallens antal under denna period är 38. Åren 1900—1901 äro antecknade 6 sjukdomsfall samt 1909 tre. Prästerskapet uppgiver dock dödsfallens antal efter 1900 till 11.

A l a h ä r m ä.  År 1878 möter oss här en större epidemi med 17 dödsfall. Efter förekomsten av enstaka fall år 1886 inträffar en större epidemi åren 1890—91 (dödsfallen 57). Så förekommer åter 1893—99 en utbredd epidemi, då kulmen nås år 1895 med 56 anmälda fall (19 dödsfall). Sedan dess enstaka fall åren 1908 1910, 1911 samt 1922, 1923.

L a p p o.  Mellan åren 1871—78 sporadiska fall med inalles 15 dödsfall. Under åren 1885—88 enstaka sjukdomsfall. År 1894 vidtager en tyfusepidemi med talrika insjuknade. Denna varar till 1900, efter att kulmen nåtts 1896. Anmälda äro under denna tid 670 fall, av vilka 180 fingo dödlig utgång. År 1901 anmäldes åter 15 fall (6 döda). Sedan dess så gott som varje år något fall av tyfus, det största antalet var dock endast 7 år 1914.

K a u h a v a.  Under åren 1871—72 förekommo 8 dödsfall i tyfus. Efter det enstaka fall uppträtt under 1885, av vilka två med dödlig utgång, inträffade en stor epidemi 1887—1891 med inalles 163 dödsfall. Sedan dess endast sporadiska fall åren 1893— 99, 1901, 1903—04, samt därefter icke något nytt sjukdomsfall förrän 1920, då ett enstaka sådant förekom.

N u r m o.  Under åren 1871—72 samt 1875 och 1878 äro tillsammantagna antecknade 16 dödsfall. Enstaka fall äro antecknade år 1886. Samtidigt med den svåra epidemien i Lappo uppträdde tyfus också här åren 1893—98, men antog en epidemisk karaktär endast under året 1896 med inalles anmälda 105 fall. Sedan dess äro anmälda endast ett fall för vartdera året 1909 och 1910.

Jämföra vi med varandra tyfusfrekvensen under olika årtionden, framgår i allmänhet en stark förminskning i sjukdomens uppträdande. Några större epidemier hava således icke förekommit under de sista 25 åren. Av distriktets samtliga kommuner är det främst Lappo, Vörå, Kauhava, Alahärmä och Nurmo, där större epidemier överhuvud uppträtt.

D i f t e r i.  Under denna rubrik äro sammanförda halsrötan och strypsjukan.

Difterien hör till de epidemiska sjukdomar, som knappast ett enda år hållit sig borta från distriktet, om också densamma i regel icke uppträtt i form av några större epidemier. För att få reda på huruvida difterien visat tendens till ökning eller minskning, har jag endast hållit mig till förhållandena under de sista tjugu åren, emedan antalet läkare under denna tid varit större än förut och således anmälningarna fullständigare. Här nedan meddelas av läkare iakttagna fall av difteri under åren 1904—1923, delade i tvenne 10-årsperioder med samtidigt angivande av antalet döda i samma sjukdom enligt prästerskapets uppgifter.

Tabell XXVI. Difterifall åren 1904—1923.

Av tabellen kunna vi draga vissa slutsatser. Det ser ut som om en större ökning av difterien ägt rum under det senare årtiondet, ifall vi hålla oss till sifferuppgifterna här ovan. Om vi antaga att de av pastorskanslierna uppgivna dödstalen äro riktiga — vilket naturligtvis icke är säkert, då uppgifterna som känt icke stöda sig på av läkare utfärdad attest, — så skulle under det förra årtiondet i flere kommuner anmälda sjukdomsfallen understiga dödsfallen och är förty det uppgivna antalet sjukdomsfall för litet. Trots bristerna i statistiken skulle jag dock vara benägen att anse en viss tendens till utbredning av difterien hava gjort sig gällande, så mycket mer som jag tidigare funnit detta vara förhållandet också i landets städer.

Om vi hålla oss endast till det sista årtiondet, ha vi från de svenska kommunerna 647 anmälda fall mot 313 i de finska. Då vi däremot finna antalet döda vara 83 resp. 114 under sagda tid, känner man dock sig tveksam i sitt omdöme, på vilket håll utbredningen av difteri varit större. I alla händelser synes Vörå vara den av distriktets kommuner, där difteriförekomsten varit störst.

S c h a r l a k a n s f e b e r.  Mellan åren 1875—78 förekom en utbredd scharlakansfeberepidemi, som ej lämnade någon av distriktets kommuner oberörd. Antalet dödsfall under hela epidemien var 291; därav kommer största antalet på Vörå med 86, därnäst följa Munsala med 44, Alahärmä med 39, Nykarleby landskommun med 37, Kauhava med 20 o.s.v. Följande epidemi ha vi att anteckna för åren 1883—85 med inalles 514 dödsfall. Den största utbredningen synes sjukdomen denna gång haft i Munsala och Ylihärmä. För 1886—89 ha provinsialläkarrapporterna intet att anföra om förekomsten av scharlakansfebern (prästerskapets rapporter tala dock om 22 dödsfall under sagda tid.)

Nästa större epidemi inträffar 1896—1901 med ett anmält antal av över 1000 sjukdomsfall och med 498 dödsfall (dock saknas uppgift över dödsfallen för 1896 och 1899). I betraktande av dödsfallens antal måste sjukdomsfallen anses ha varit betydligt större än det uppgivna. År 1898 hade epidemien sin största utbredning i Munsala, Oravais och Vörå (220 antecknade fall och 162 dödsfall), samt 1899 i Lappo (220 sjukdomsfall) samt år 1900 i Kauhava (143 fall med 90 dödsfall).

Åren 1905—1906 förekom en rätt stor epidemi i Jeppo och i samtliga av distriktets finska kommuner. Totalantalet dödsfall i dessa kommuner är uppgivet till 149.

År 1908 uppträder åter en rätt stor epidemi, i Vörå med anmälda 43 fall, men då dödsfallen uppgivas till samma antal, måste de insjuknades antal ha varit betydligt större.

Mellan åren 1914—19 är sjukdomen tämligen utbredd inom hela distriktet och når den sin största höjd år 1919 i Vörå, Maxmo och Lappo. Totalantalet döda i distriktet under dessa år uppgivas ha varit 255.

M ä s s l i n g.  En svår epidemi härjade i distriktets samtliga kommuner (utom Maxmo) under år 1875. Dödsfallens antal 131. År 1883 uppträdde en rätt stor epidemi, huvudsakligen lokaliserad till Lappo (43 dödsfall).

Under 1885—86 uppträdde åter rätt stora epidemier i Nykarleby landskommun, Vörå, Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava och Lappo.

År 1892 möter oss åter en utbredd epidemi i samtliga kommuner (antalet döda 321).

År 1898 hava vi nästa epidemi i distriktets alla kommuner (döda 35). År 1902 förekommo stora epidemier i Jeppo, Kauhava och Lappo (antalet dödsfall endast 7) samt 1905—06 rätt stora epidemier i Kauhava och Lappo samt under 1906 medelstora epidemier i Nykarleby landskommun och Ylihärmä. Ända sedan 1913 hava rätt stora epidemier förekommit, ett år i en socken, ett annat år i en annan; endast 1922 synes distriktet ha varit fritt från mässling.

K i k h o s t a.  Svåra epidemier uppträdde under åren 1871—78 i flertalet kommuner; värst härjade sjukdomen i Lappo (döda 228), i Kauhava (döda 116), i Nurmo (döda 54) samt i Nykarleby landskommun (döda 53).

År 1884—85 uppträdde sjukdomen åter epidemiskt i flertalet av distriktets kommuner, värst dock i Kauhava, Ylihärmä samt Lappo. Efter denna tid har kikhostan ej släppt sitt grepp, än uppträdande sporadiskt, än epidemiskt med större eller mindre intensitet.

R ö d s o t  förekom tidigare både talrikare och var av svårare beskaffenhet än nu. Så var antalet dödsfall 21 enbart i Alahärmä år 1878. Senare har den icke uppträtt i större epidemier utom i Vörå år 1901, då 37 sjukdomsfall anmäldes (utan något dödsfall) samt ett par mindre epidemier därstädes åren 1906 (10 anmälda fall) och 1913 (13 anmälda fall) samt mindre epidemier i Lappo 1895, 1912, 1917—18 samt i Kauhava 1913.

A k u t  b a r n f ö r l a m n i n g  är en sjukdom, som uppträtt i vårt land först under senaste tid. År 1911 visade den sig första gången här, då den gav upphov till två mindre epidemier i landet, i Helsingfors och i Vasa. Enstaka fall förekommo både detta år och senare på olika orter, också på landsbygden. Inom distriktet äro anmälda 6 fall år 1912, nämligen 5 i Lappo och ett i Nurmo, år 1915 ett fall i Vörå, år 1920 ett f all i Kauhava samt 1921 två fall i Lappo.

D e n  e p i d e m i s k a  h j ä r n h i n n e i n f l a m m a t i o n e n  har icke iakttagits i vårt land förrän i mitten av 1880-talet, då en epidemi uppträdde i Helsingfors och samtidigt en dylik i Alahärmä. Efteråt finnes uppgivet förekomsten av enstaka fall i Nykarleby landskommun för 1892 och likaså enstaka fall i flere av distriktets kommuner under åren 1901, 1903—05, 1914, 1916, 1919. Inalles äro under dessa år anmälda 21 fall, därav 4 i Vörå, 5 i Nykarleby landskommun, 4 i Munsala, 3 i Lappo, 2 i Oravais samt 1 fall i varje av kommunerna Jeppo, Ylihärmä och Kauhava.

S ö m n s j u k a n  är en sjukdom av ännu senare datum. Den uppträdde å många orter i vårt land i december 1920 och var epidemien i det närmaste bruten redan i mars 1921; enstaka fall hava dock yppat sig sedan dess intill nuvarande tid på olika orter. I distriktets kommuner äro antecknade 1 fall 1920 (i Lappo) samt 23 fall år 1921, därav 12 i Kauhava, 4 i Munsala, 3 i Lappo, 2 i Jeppo, 2 i Alahärmä. År 1922 är ett fall anmält från Ylihärmä.

Förekomst av syfilis.

När syfilis först uppträdde i Finland, är icke utrett. I början av 1700-talet var den dock redan hemmastadd samt erhöll mot slutet av sagda århundrade en stark spridning. En ökning av sjukdomen gör sig gällande ända till slutet av 1830-talet, varefter en nedgång kan iakttagas. För tiden 1859—1870 föreligger en statistisk bearbetning över de på statens sjukhus för veneriska åkommor intagna sjukdomsfallen (OTTO E. A. HJELT). Under sagda 12-års period hade 649 fall av syfilis, hemmahörande i distriktets kommuner vårdats i dessa. Av dessa voro 159 hemma från distriktets svenska kommuner, 490 från de finska (största delen från Kauhava och Alahärmä). I medeltal per år blir detta för hela distriktet 54 sjukdomsfall.

Komma vi så till perioden 1870—1924. Av provinsialläkarenas årsberättelser framgår, att syfilis var rätt talrikt förekommande i distriktet under 1870-talets början. Så anföres i berättelsen för 1871, att sjukdomen detta år mycket utbrett sig i distriktet, importerad söderifrån genom personer, som varit bortresta på arbetsförtjänst. Flere resor gjordes dessa tider av provinsialläkaren årligen för hämmande av sjukdomens utbredning. Redan för året 1875 anför provinsialläkaren dock, att sjukdomen nu är mindre spridd än förut, och efter denna tid inträder en ganska snabb nedgång i sjukdomens förekomst. Koppning som i forna tider var vanlig vid så gott som alla sjukdomar, synes stundom varit den direkta orsaken till spridning av smittan. Så anmäldes att sjukdomen år 1878 fick en stark spridning i Vakkuri by av Alahärmä socken av denna anledning. Redan 1858 hade provinsialläkaren anmält från samma socken i Hakala by en epidemi av cirka 200 fall, som uppkommit av samma orsak.

Om sjukdomens förekomst i de olika kommunerna kan man få en god överblick av omstående tabell XXVII. I denna är sammanställd antalet syfilisfall från distriktets samtliga kommuner, vilka vårdats på länssjukhus. Uppgifterna häröver äro tagna från Medicinalstyrelsens årsberättelser, där sådana finnas sammanställda kommunvis sedan år 1874. Sammanställningarna upphöra dock efter år 1916. För tiden 1917—24 hava uppgifter godhetsfullt lämnats mig från Vasa länssjukhus.

Av tabellen framgår tydligt, huru förekomsten av syfilis årtionden för årtionden avtagit. Då tidsperioderna i tabellen äro olika långa, kunna siffrorna därstädes icke direkt jämföras med varandra, om ej tidsperiodens längd samtidigt observeras. I nedanstående förteckning, som angiver antalet per år på länssjukhus intagna syfilisfall, tillåter däremot en direkt jämförelse

Tabell XXVII. Förekomst av syfilis.

Vända vi åter vår uppmärksamhet till de olika kommunerna och därvid också taga invånarantalet med i beräkningen, finna vi, att antal syfilisfall, vårdade på sjukhus, har varit under hela 50-årsperioden på en folkmängd av 1000 personer följande:

Ovanstående tablå visar, att syfilisfrekvensen varit cirka tre gånger större i de finska kommunerna än i de svenska. Största promilletalet anträffas i Alahärmä och Kauhava, det lägsta i Maxmo och Munsala. [Venerisk smitta 1820.]

Förekomst av lungsot.

Vår kunskap om lungsotens  r e l a t i v a  förekomst i våra landskommuner grundar sig främst på det av prästerskapets uppgivna antalet  d ö d a  i denna sjukdom.

I tabell XXVIII anges medelantalet av de årligen i lungsot avlidna i en ålder av 15—60 år, beräknat på ett invånarantal av 1,000. Siffrorna hänföra sig till två årtionden, 1888—97 samt 1911—20 och äro hämtade ur de tvenne i tiden av staten tillsatta tuberkuloskommittéernas betänkanden. Den sista kolumnen visar, om en nedgång eller ökning i lungsotförekomsten ägt rum. Vi se sålunda, att endast i Nykarleby landskommun en mindre sänkning förekommit, medan i samtliga andra kommuner en ökning, delvis rätt stark, ägt rum, liksom också i hela Vasa län och i riket i dess helhet.

Vid jämförelse mellan de svenska och de finska kommunerna visar sig ökningen ha varit starkare i de förra, nämligen från 2,3 till 4,6, medan motsvarande tal för de finska kommunerna äro 3,7 och 4,4. Siffrorna äro högre både för de finska och de svenska kommunerna än för Vasa län överhuvud samt betydligt högre än för riket i dess helhet.

Om vi speciellt hålla oss till statistiken för 1911—20 är, såsom framgår av den senare tuberkuloskommitténs betänkande, dödligheten i lungsot störst i hela riket i Kalajoki provinsialläkardistrikt med en årlig dödlighet av 5,2 personer i åldern 15—60 år för varje 1,000 av befolkningen i samma ålder. Därnäst i ordningen kommer Gamlakarleby distrikt med siffran 4,9 och sedan såsom god trea Nykarleby distrikt, där motsvarande tal är 4,5.

Av de enskilda kommunerna går Jeppo enligt denna statistik i spetsen med en dödssiffra av 6,8, därnäst kommer Vörå och Ylihärmä, vardera med 5,2. Lägst stå Maxmo med 3,1, Nurmo 3,5 och Munsala 3,7.

Men icke blott genom dödlighetsstatistik, utan ock genom  m a s s u n d e r s ö k n i n g a r  av en kommuns medlemmar har man försökt utröna lungsotens förekomst. Sådana undersökningar hava inom distriktet utförts av följande läkare och med nedanstående resultat:

Proc. lungsot av hela befolkningen.

Härvid är att märka, att endast undersökningen i Maxmo var en  f u l l s t ä n d i g  massundersökning, d.v.s. omfattande alla personer. I de övriga kommunerna har den s.k.  m o d i f i e r a d e  massundersökningen kommit till användning. Vid denna uppkallas till undersökning av läkare endast de personer, vilka tidigare av en härför instruerad sjuksköterska, som besökt samtliga gårdar, ansetts misstänkta såsom lidande av lungsot. Vid denna form av massundersökningar kunna naturligtvis ett antal symtomfria eller i det närmaste läkta fall undgå statistiken. De tal, till vilka man kommit genom dessa senare undersökningar, måste därför vara något för låga.

Av distriktets socknar hör Jeppo till Kronoby dispensärområde och besökes regelbundet av dess läkare en gång i månaden, Lappo, Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava och Nurmo ingå såsom länkar i det finska sydösterbottniska dispensärdistriktet med centralort i Östermark (Teuva). Inom distriktet finnes ett lungsotssanatorium, nämligen i Vörå, såsom redan tidigare (sid. 86) omnämnts.

Tabell XXVIII. Dödsfall i lungsot.

Vaccinationen.

Förrän jag ingår på mitt egentliga ämne, en skildring av vaccinationsförhållandena Nykarleby provinsialläkardistrikt undertiden 1871—1920, har jag ansett skäl föreligga att, om ock i största korthet, uppehålla mig vid vaccinationen över huvud samt särskilt med förhållandena i Finland. Jag gör detta främst av den orsak, att i ett par av distriktets kommuner, såsom för övrigt mången annorstädes i riket, på senare tider en viss avoghet eller likgiltighet mot vaccinationen gjort sig gällande antingen detta berott på tröghet och oföretagsamhet eller utgör resultatet av en från oansvarigt håll bedriven propaganda mot all vaccination

När kopporna, vilkas hemland är Kina och Hindustan, först infördes till Europa är icke med säkerhet känt; man tror sig dock med stor sannolikhet kunna förlägga denna tidpunkt till 6:te århundradet eft. Kr. En gång införd till Europa, spridde sig sjukdomen småningom till alla länder.

Officiellt omnämnes koppornas förekomst i Finland första gången 1749, men då sjukdomen i Sverge var välkänd på 1500-talet, är det troligt, att den också här uppträdde betydligt tidigare.

Koppornas härjningar under tidigare århundraden hava i sanning varit fruktansvärda. I Europa har man beräknat de i koppor dödas antal enbart under 18:de århundradet till 45 miljoner. I detta elände uppväckte vaccinationen en stråle av hopp.

Vaccinationen eller inympningen av kokoppor infördes i medicinen av den engelska läkaren JENNER år 1796.

Den nya metoden, som snabbt tillämpades i alla länder, mottogs i allmänhet med tillförsikt och förtroende, om ock tveksamma röster dels av religiösa, dels av andra orsaker höjdes mot densamma här och var.

Man kunde nämligen icke undgå att observera, att personer, som blivit vaccinerade, i regel undgingo kopporna eller att, om de någon gång angrepos, sjukdomen antog ett mycket lindrigt förlopp.

Den första ympningen utfördes 17 mars 1802 på Frans Mikael Franzéns dotter i Åbo. Vaccinationen vann också hos oss strax varma anhängare, om ock i början en viss tveksamhet gjorde sig gällande. Härtill bidrogo olyckligtvis flere omständigheter. Vaccinen är ett ömtåligt ämne, och då inga egna anstalter funnos för dess beredning, var den ofta oduglig; oftast var tillgången knapp. Det var dessutom svårt att uppbringa ett tillräckligt antal kunniga och intresserade vaccinatörer. En och annan gång hade det inträffat under tider, då vaccinen ympades från person till person, att vissa sjukdomar (såsom syfilis) samtidigt överfördes, en risk, som senare fullständigt avlägsnades, då enbart kalvlymfa kom till användning. Man hade också att taga med i räkningen den stora allmänhetens likgiltighet och brist på uppfattning av allt, som är nytt och obekant. Dessutom kunde man icke heller undgå att känna en viss besvikelse, då det skydd, som vaccinationen lämnade, icke sträckte sig över livstiden, som man först hade trott, utan i regel omfattande endast en tidsperiod av 10 år. Det största hindret för vaccinationens snabba utbredning var dock bristande organisation; här liksom på andra områden fordrades tid och erfarenhet.

Till en början — och detta under i det närmaste ett kvart sekel — hade de medicinska myndigheterna intet att skaffa med vaccinationen. Det var det år 1797 stiftade Finska Hushållningssällskapet, som upptog vaccinationen på sitt program och i sådant syfte anställde och utsände vaccinatörer till olika delar av landet. Främst kom därvid Österbotten i fråga, ty koppornas härjningar hade här varit svårast. Bland vaccinatörerna var också studeranden Zachris Topelius (sedermera stads- och provinsialläkare i Nykarleby); han fick Nordösterbotten på sin lott. Det gällde för vaccinatörerna att icke blott själva vaccinera, utan ock utbilda andra för ändamålet i varje församling, främst klockarna. Prästerskapet visade i regel stort intresse för saken och uppträdde själva som vaccinatörer i stor utsträckning.

År 1825 övertog medicinalmyndigheterna ansvaret och övervakningen av vaccinationen. Enligt en kejserlig förordning skulle vaccinationen hädanefter utövas av behörigen examinerade och å stat avlönade tjänstemän, för vilket ändamål landet indelades i ett antal vaccinationsdistrikt. Nykarleby provinsialläkardistrikt omfattade två dylika distrikt. För att skaffa tillgång på god vaccin i tillräcklig mängd inrättades en centraldepot i Åbo och flere provinsdepoter.

Genom en kejserlig kungörelse av 1859 indrogos de gamla vaccinatörbefattningarna [Vaccinerade 1858], och skulle hädanefter vaccinationen utövas av barnmorskor såsom bisysselsättning; överhuvud bibehölls den gamla indelningen av vaccinationsdistrikten.

Den nästa stora etappen i vaccinationens utveckling i vårt land var 1883 års ständerlag. Genom denna uppnåddes två stora förbättringar. Vaccinationen, som hittills vilat på frivillighetens grund, blev en tvångssak. Föräldrar eller målsmän ålades genom denna lag att låta med skyddskoppor ympa de i deras vård varande barn, innan dessa uppnått två års ålder. Tillämpningen av lagen skulle dock ske successivt, så att densamma vore gällande för hela landet (utom Lappmarken) först år 1899. Den andra förändringen gällde distriktsindelningen. Då distrikten varit mycket stora hade organisationen av en verksam vaccination visat sig svår att genomföra. Enligt den nya lagen bildade varje kommun ett eget distrikt, och blev det härigenom lättare att övervaka vaccinationen.

Årligen döda i koppor i Finland.

Har överhuvud vaccinationen visat sig motsvara de fordringar man har rätt att ställa på densamma? Eller har den varit onyttig eller t. o. m. skadlig, som från en del håll påståtts? Vad säger den nu snart 125 år gamla medicinska erfarenheten? Denna senare lär oss på ett otvetydigt sätt, att först genom vaccinationen, sedan denna blivit ordentligt organiserad, en damm blivit satt för de fruktansvärda härjningar, som koppfarsoten i Europa anställt under mer än 1200 år. Tablån å föregående sida talar också sitt tydliga språk beträffande förhållandena i Finland. Kopporna i landet hava numera blivit så sällsynta, att den nuvarande generationen känner till dem endast till namnet.

De dödsfall i koppor, som inträffat under de sista tre årtiondena, hava så gott som alla förekommit i Östra Finland, dit de införts genom kringströvande zigenare eller, såsom under kriget och därefter, genom ryska flyktingar. Detta om nyttan av vaccinationen. Angående skadan har, med undantag av det tillfälliga obehaget för de ympade, intet framkommit, som skulle bevisa en sådan inför omdömesgill kritik, sedan uteslutande kalvvaccin kommit till användning.

Såsom ovan framhölls var Nykarleby provinsialläkardistrikt från och med år 1825 indelat i två vaccinationsdistrikt, vilken indelning bibehölls till år 1889, då den nya vaccinationslagen trädde i gällande kraft för Vasa län. Det ena av dessa distrikt omfattade Nykarleby stad och de svenska kommunerna, det andra de finskspråkiga kommunerna med Ylihärmä, senare Lappo, som bostadsort för vaccinatören.

Huru har det under de 50 år granskningen omfattar förhållit sig med beredvilligheten hos allmänheten att låta vaccinera sina barn? Har någon tydlig skillnad i detta avseende gjort sig gällande under den tid, då vaccinationen vilade på frivillig grund, omfattande periodens två första årtionden, samt de tre senare årtiondena, då tvångsvaccination förelåg?

Av vaccinationsberättelserna från den tid vaccinationen vilade på frivillighetens grund framgår, att distriktets befolkning i allmänhet ej visade någon avoghet mot att låta vaccinera sina barn. Av de enskilda årens vaccinationsdagböcker framgår dock en tydlig skillnad mellan de år, då koppfarsoten härjade och de år, som voro relativt fria från densamma. I förra fallet var anslutningen allmän, i senare fallet kunde ofta endast något tiotal infinna sig till förrättningarna. Vid denna tid var det således kopporna som voro tvångsmedlet till vaccinationen, icke såsom senare lagen.

Däremot synes det under dessa år ha åstadkommit mycket bråk att få de vaccinerade till granskning för utrönande av, huruvida vaccinationen lyckats eller ej. Det inträffade mycket ofta, att hälften t. o. m. endast en tredjedel eller ännu mindre av de vaccinerade infunno sig vid granskningstillfällena. Orsakerna härtill voro sannolikt flere. Under denna tid togs vaccin i regel från de vaccinerades koppor, vilket skedde vid granskningen. Nu hade den åsikt vunnit insteg, att man hade rätt kräva kontant ersättning härför, vartill naturligtvis vaccinatören icke var villig. Dessutom hade den uppfattningen vunnit spridning, att man genom att taga vaccin åstadkom någon skada åt dem, från vilka vaccinen togs.

I Lappo distrikt var vid denna tid anställd som vaccinatör J. H. JERNSTEDT. Han hade innehaft befattningen åtminstone sedan 1858 och skötte den t.o.m. 1882. Att döma av det skick, i vilket hans vaccinationsinlagor befinna sig, måste han ha varit en ordningens man. Dessutom synes han också ha besuttit en viss portion energi. Sålunda förmådde han år 1874 Lappo och Nurmo kommuner att utsätta vite för dem, som icke hämtade sina barn till granskning, liksom också för dem, som vägrade låta taga vaccin från barnens koppor. Vitet bestämdes till 6 mark i vartdera fallet. Guvernören, om vars stadfästelse av beslutet anhållits, nedsatte dock vitesbeloppet till en resp. två mark. Ett försök i samma riktning med Alahärmä kommun strandade dock mot kommunalstämmans vägran. Sedan uteslutande kalvvaccin begynt användas, upphörde den huvudsakliga anledningen till tredskan.

Vad övergången till uteslutande användning av kalvvaccin beträffar, må anföras, att ännu 1897 användes i Jeppo och Oravais den gamla metoden, medan i Nykarleby, Ylihärmä, Alahärmä och Kauhava båda metoderna jämsides voro i bruk. I övriga kommuner användes sagda år uteslutande kalvvaccin. Åtminstone sedan 1902 och troligen redan något år tidigare har den senare metoden uteslutande tillämpats i distriktets samtliga kommuner.

Vaccinationen har i allmänhet lyckats väl. Vid övergången till kalvvaccinen var till en början resultatet icke fullt tillfredsställande, emedan personalen icke var van med den nya metoden. Vaccinatörerna hava över huvud, några mindre anmärkningar undantagna, uppfyllt sina åligganden på ett tillfredsställande sätt. Endast i en kommun var provinsialläkaren efter upprepade varningar nödgad att avskeda den (sista) manliga vaccinatören.

Tabellen här ovan visar oss det  å r l i g a  antalet vaccinerade, utgörande medelvärdet för varje 10-årsperiod sedan 1871. Dessutom är antalet vaccinerade uträknat i procent av medeltalet för den årliga födelsesiffran under resp. årtionden.

Här bör dock för fullständighetens skull den anmärkningen bifogas, att på grund av defekter i provinsialläkararkivet medelvärdet för de skilda årtiondena icke är fullt exakt. Någon alltför stor missvisning torde dock icke uppstått härav.

Jämföra vi nu med varandra de vaccinerades relativa antal (i förhållande till antalet födde), finna vi nog för de tre senare årtiondena, d.v.s. sedan vaccinationen blivit tvångssak, att en stegring ägt rum i flertalet kommuner. Undantag härifrån bildar endast Jeppo, medan förhållandena i Oravais och Ylihärmä varit ungefär enahanda som tidigare.

Undersöka vi åter, huruvida under de tre senaste årtiondena, d.v.s. sedan tvångsvaccinationen infördes, någon förändring inträtt i deltagandet i vaccinationen, framgår av ovanstående siffror, att det relativa deltagandet förminskats under dessa år egentligen endast i Nykarleby och Ylihärmä, medan förhållandena varit i stort sett ungefär enahanda under de tre årtiondena i Jeppo, Oravais, Vörå, Alahärmä, Kauhava och Nurmo. I Munsala, Maxmo och Lappo har deltagandet i vaccinationen t.o.m. visat tydlig tendens till ökning. Mot dessa siffror kan icke med skäl några anmärkningar göras, utan tyckes allt vara gott och väl. Det är dock icke fullt så. En tillbakagång kan nämligen skönjas, om vi följa de enskilda åren. Denna inträder år 1919 och har fortgått, om vi räkna t.o.m. 1924. Ifall vi räkna med samtliga kommuner som helhet blir dock nedgången icke synnerligen stor. Det är likväl en kommun, som utmärker sig genom sin tredska beträffande vaccinationen och denna är Jeppo. Medan de vaccinerades antal här varit i medeltal årligen ännu under 5-årsperioden 1911—15 65 barn, sjönk antalet plötsligt 1916 till 11 för att dock åter höja sig ungefär till det vanliga, men från och med 1919 är deltagandet i vaccinationen mycket otillfredsställande. Såsom belysande anför jag de vaccinerades antal i Jeppo åren 1919—1924:

Vissa år har det i en del byar av Nykarleby landskommun också varit tämligen klent med vaccinationsresultaten, men dock icke jämförbart med förhållandena i Jeppo, som uppenbarligen står i en kategori för sig. Att förhållandena här måste fås in på andra banor är självfallet och detta helst på frivillighetens väg.

Det är att hoppas, att kommunalnämnden, på vilken den närmaste tillsynen av vaccinationen ankommer, verksamt ingriper om ej annat hjälper så med de medel vaccinationslagen lagt i dess hand.

Källor.

Nykarleby provinsialläkararkiv. Provinsialläkarnas årsberättelser 1827—1860, förvarade i Statsarkivet.
Medicinalstyrelsens årsberättelser.
Nykarleby stads Magistratsarkiv.
Fattigvårdsstyrelsens i Nykarleby protokoll för 1867—68.
JACOB TEGENGREN, Nödåren 1867— 68. Några anteckningar från Vörå. Botnia II.
OTTO E. A. HJELT, Bidrag till Sundhetslagstiftningar i Finland, H:fors 1873.
F. J. RABBE, Historiska uppgifter om Veneriska Smittan i Finland o.s.v. Finska Läkarsällskapets Handlingar Bd. IV sid. 91.
Statskommittéernas av 1898 och 1922 avgivna betänkanden med förslag till åtgärder för tuberkulosens bekämpande.
J. I. BJÖRKSTÉN. Vaccinationens historia i Finland, H:fors I 1932, II 1903.