Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman

VI.   Den allmänna hälsovården.

På landsbygden äro fordringarna på den allmänna hälsovården helt andra än i städerna. Ett fritt, stående hus på landsbygden, beläget på ett torrt ställe, omsvept av luft och sol är från allmän hälsovårdssynpunkt i ett helt annat läge än en storstads kasärnbyggnad. Dock äro tyvärr ofta de enklaste hygieniska principerna icke iakttagna beträffande bostädernas placering och inredning, brunnarnas skyddande mot föroreningar m.m. Större vådor inträffa dock först, när boningshusen ligga tätt invid varandra, som stundom förekommer i våra större byar där nyskiftesregleringar icke ägt rum. Det är då främst beträffande markens och därmed också brunnarnas förorening olägenheter uppstå. Detta framträder redan i Vörå, men främst komma bristerna till synes i Lappo kommuns kyrkoby eller egentligen den centrala delen därav, den s.k. Isokylä (Storbyn) Här är dessutom marken låglänt och vattensjuk, varigenom vådorna av en bristfällig renhållning blir mångdubbelt större

Kommunala hälsovårdsordningar finnas visserligen i distriktets samtliga kommuner, men någon större praktisk nytta synas de i regeln icke medföra.

Nykarleby landskommuns hälsovårdsstadga är stadfäst år 1892 Jeppo, Munsala, Kauhava, Ylihärmä och Nurmo år 1893, Lappo år 1894, Oravais och Vörå år 1999. För Maxmo och Alahärmä äro de antagna förordningarna icke fastställda av vederbörlig myndighet.

B o s t ä d e r.  Bostadsfrågan utgör ett av ett lands mest viktiga sociala problem. Detta gäller främst i städerna, men lämnar densamma dock icke landsbygden fullkomligt oberörd. Bostadsfrågan ingriper också på hygienens och den allmänna moralens område. Socialt verkar ägandet av en egen stuga, helst på egen mark, i hög grad samhällsbevarande. Tillräckligt rymliga, ljusa, varma bostäder främja det kroppsliga och andliga välbefinnandet, medan åter trånga, mörka, fuktiga sådana lägga grunden till sjukdomar, i synnerhet under barnens uppväxtår. Det är icke utan orsak tuberkulosen betecknats som en bostadssjukdom. Ett sammanförande av många personer (s.k. inneboende) av vartdera könet i trånga lokaler kan förstöra hemkänslan samt i sedligt avseende medföra en hel del vådor.

Huru äro bostadsförhållandena i Nykarleby provinsialläkardistrikt? Vid färd genom distriktet kan man icke undgå att konstatera förekomsten i samtliga kommuner av präktiga, ofta rent prydliga bondgårdar. Den för ögat mest tilltalande anblicken ger otvivelaktigt Vörå i detta avseende med sina rödmålade tvåvåningsbyggnader, samt också Lappo.

En fullt objektiv uppfattning av bostadsförhållandena kan man naturligtvis få blott genom systematiska undersökningar. Dylika saknas ej heller. I de forna guvernörernas 5-årsberättelser ingå mellan åren 1880—1900 uppgifter om antalet boningshus i varje kommun, dessas befolkningstäthet samt vissa detaljer i byggnadstekniskt hänseende. Materialets tillförlitlighet har dock också av dem, som avgivit statistiken, dragits i tvivelsmål. Den första fullständiga och tillförlitliga undersökning, som i frågan presterats, är den, som år 1901 utfördes av den s.k. "Subkommittén för den obesuttna befolkningen". Resultaten av denna undersökning, vad beträffar distriktets kommuner, meddelas här nedan i tabellerna XXX och XXXI. Den förra tabellen berör äganderätten till bostäderna, den senare bostädernas storlek med avseende å antalet rum.

Jämföra vi med varandra förhållandena i de svenska kommunerna, tagna som enhet, och i de finska, framgår att sagda år voro i de förra 2,3 procent av hushållen utan egen bostad, i de senare 12,2 %. Dessa äro de rena proletärernas grupp. Till största delen är det här fråga om enskilda personer, men av familjer hade dock i de svenska kommunerna 37, i de finska 321 hushåll ingen egen bostad. Största antalet av dem höra till Lappo, Kauhava och Vörå (resp. 100, 99 och 20 familjer). Den i socialt avseende högst stående gruppen, nämligen ägarna av egen gård på egen mark, utgjorde i de svenska kommunerna 39,4 % (högst i Munsala: 44,9 %, lägst i Maxmo 30,1 %) samt i de finska kommunerna 28,5 % (högst i Nurmo 30,9 %, lägst i Lappo 25,9 %). Över huvud egen stuga, vare sig denna legat på egen eller arrenderad mark, hade 92,1 % av hushållen i de svenska kommunerna (högst i Munsala: 95,2 %, lägst i Maxmo: 79,9 %), samt 86,6 % av hushållen i de finska kommunerna (högst i Ylihärmä: 93,9 % lägst i Lappo 82,2 %). Distriktet hade beträffande bostadsförhållandena det bättre ställt än Vasa län i dess helhet, där motsvarande procenttal var 76,5, och än hela riket, i vilket endast 69,1 % av alla hushåll hade egen stuga.

Tabell XXXI. Hushållen, grupperade efter storleken av deras bostad.

Vad åter beträffar bostädernas storlek, bedömd efter antalet rum, som varje hushåll förfogar över, synes antalet hushåll med endast ett rum vara mindre i de svenska kommunerna (39,3 %) än i de finska (46,8 %). På bedömandet av bostadens storlek inverkar dock i hög grad antalet av de i densamma boende eller folktätheten (antalet personer per rum). Medeltalet av denna i de skilda kommunerna ses av nedanstående tablå, där kommunerna äro upp räknade efter stigande folktäthet i deras bostäder.

För hela länet liksom för hela riket var medeltalet för folktätheten 2,4.

De här meddelade siffrorna visa förhållandena, sådana de voro för ett kvart sekel sedan. Förändringar kunna naturligtvis sedan dess ha skett. Anledning finnes dock ej att tro, att dessa skulle varit synnerligen stora eller att nämnvärda förskjutningar ägt rum de olika kommunerna emellan, om vi undantaga det förhållande, som senare skall belysas, nämligen att en stor del av de stugor, som tidigare stått på arrenderad mark (torp, backstugor), nu befinna sig på bostadsinnehavarens egen grund.

V a t t e n f ö r s ö r j n i n g e n.  Kommunernas behov av vatten för dryck och hushållsändamål erhålles i regel från brunnar (källor) eller också användes åvatten. Tillgången på tillräckligt vatten av god beskaffenhet är ur hygienisk synpunkt av största betydelse.

Lappo har det otvivelaktigt sämst beträffande tillgången på gott vatten. Detta är beroende på de därstädes rådande geologiska förhållandena. Kommunalläkaren dr H. TIITINEN har lämnat mig följande uppgifter. Längs Lappoälvs stränder äro de lösa jordlagren så ordnade, att överst ligger ett 2 à 3 meter tjockt lager av lerblandad jord, under vilket åter finnes ett mörkt, svavel innehållande skikt av lera, i mäktighet uppgående ända till 10 meter. Detta lager ligger antingen direkt på urberget eller finnes mellan detta och lerlagret ett sandskikt. Längre bort från älvstränderna finnas stora ytor av kärrmarker, vilka dock numera till stor del äro odlade samt emellan dessa, uppstickande likt öar, anhopningar av sand och grus. Under dylika förhållanden kan man gott förstå svårigheten att få oklanderligt brunnsvatten. De flesta brunnar giva ett dåligt, i många fall oanvändbart vatten. De brunnar, som äro grävda endast i det ovannämnda ytskiktet, giva ett tämligen rent, om ock alunhaltigt vatten, men äro desamma genom sitt ringa djup mycket litet givande och torra en stor del av året. Äro brunnarna djupare grävda, så att de tränga in i det svavelhaltiga lerskiktet, blir vattenmängden visserligen rikligare, men vattnet har vidrig smak och lukt och är därför odugligt till förtäring. På grund av dessa omständigheter användes åvatten allmänt till hushållsändamål, oaktat de starka föroreningar från latriner och från de längs älvens stränder belägna åkrarna detsamma mottagit under sitt lopp. På senaste tid har man försökt inrätta rörbrunnar av ett djup ända till 15 à 18 meter, sträckande sig igenom lerlagret. På sådana ställen, där mellan urberget och leran finnes ett grus- eller sandskikt kan man påträffa gott vatten. I några enstaka gårdar har vatten inletts från i närheten belägna källor; en dylik vattenledning gemensam för ett par tiotal gårdar har inrättats i Tiistenjoki by.

Betydligt bättre äro förhållandena i övriga kommuner, ehuru de ingenstädes äro fullt goda. Från  V ö r å  och  M a x m o  har jag erhållit detaljerade uppgifter av kommunalläkaren därstädes dr E. JUSELIUS. Såsom ett allmänt omdöme om brunnarna i dessa båda kommuner anföres, att vid valet av brunnsplats fähusets placering varit utslagsgivande. Brunnarna äro således i regel belägna i fähusets och stallets omedelbara närhet, vilket är skönjbart både på vattnets lukt och utseende. En och annan gård består sig med tvenne brunnar och är det vanligt att t.o.m. hela byalag fylla sitt dricksvattenbehov från dessa gårdar. För övrigt är vattentillgången i de olika byarna mycket växlande, liksom också vattnets kvalitet. I Maxmo socken har Tottesund by gott vatten, beroende på den sandblandade jordmånen. I Maxmo kyrkoby och Kjerklax är däremot vattnet i regel starkt järnhaltigt. Av byarna i Vörå har Rekipeldo mycket växlande vattenförhållanden; övervägande äro dock brunnar med dåligt, gult, delvis illaluktande vatten. Mindre tillfredsställande är också brunnsvattnet i följande byar: Jörala, Andiala, Lomby, Bergby, Mäkipää, Pelvis och Kaitsor. Bättre äro förhållandena i Koskeby, Miemois, Rökiö, Lålax och Tuckur, men icke fullt så goda i Kovjoki [Skall vara Kovik.] och Karvsor byar.

Angående övriga kommuner kan jag fatta mig kort. I  O r a v a i s  är vattentillgången god och beskaffenheten tillfredsställande. I de flesta byar av  M u n s a l a  är brunnsvattnet relativt gott, om och i en del byar (Jussila, Kantlax m.fl.) något järnhaltigt. I  J e p p o  är i älvdalen vattnet mångenstädes alunhaltigt, varför åvatten här i flere gårdar kommer till användning. I skogsgårdarna äro förhållandena bättre. I  N y k a r l e b y  l a n d s k o m m u n  är vattnet dels tämligen gott, dels starkt järnhaltigt. I en del gårdar av Ytterjeppo by är dock detsamma onjutbart till dryck, så att åvatten föredrages. I  K a u h a v a  förekommer på en del ställen gott vatten, på andra är detsamma alunhaltigt. Vattnet i  N u r m o  är i regel mindre gott. Stor brist förekommer dessutom i februari och mars månader. I  Y l i h ä r m ä  är brunnsvattnet rikligt och gott i ett större antal gårdar hörande till Keskikylä och Kosola byar. I andra gårdar råder vid torr årstid brist, och är vattnet här också ofta järnhaltigt, stundom alunhaltigt. I  A l a h ä r m ä  lida gårdarna vid Lappo älv stor brist på brunnsvatten, i det brunnarna stå torra, och synes detta enligt uppgift inträffat efter det forsrensningsarbetena av älven därstädes slutförts. Dessa gårdar äro förty hänvisade till åvatten. De byar och gårdar, som äro längre bort belägna från älven hava däremot rikligt och gott vatten.

A n v ä n d n i n g e n  a v  e l e k t r i s k  k r a f t.  Under de sistförflutna femton åren har den elektriska energien år för år vunnit allt större utbredning i distriktets kommuner. Den huvudsakliga användningen har varit för belysning, varför frågan i detta sammanhang beröres. I en del kommuner tillkommer i högre eller lägre grad elektricitetens användning för motordrift i lantbrukets eller industriens tjänst. Det är endast en kommun, Maxmo, som i detta nu fullständigt saknar tillgång på elektrisk energi. I flere andra kommuner är också tillgången starkt begränsad (Ylihärmä, Alahärmä och Nurmo).

K a u h a v a  var den kommun, som gjorde det första, visserligen helt anspråkslösa försöket att införa elektriskt ljus. Detta var år 1909. Den första lilla inrättningen nedbrann år 1911 och följande år startade Kauhava Sähkö O.Y. med en suggasmotor om 45 hästkrafter, som dock redan följande år utbyttes mot en om 85 hk. Också denna inrättning förstördes genom vådeld år 1922. Samma år startades det nuvarande bolaget (Jylhänkosken Sähköosuuskunta r.l.). Kraften levereras dels genom tvenne vattenturbiner, dels genom en lokomobil.

År 1910 startades elektricitetsverk i  V ö r å  och  L a p p o.  Det första elektricitetsverket i Vörå grundades av ett bolag bestående av fyra personer. Kraftkällan var tvenne suggasmotorer om 45 hk. vardera. Ledningsnätet var utdraget till följande byar: Rökiö, Myrbergsby, Mäkipää, Miemois, Koskeby, Bergby, Lomby, Andiala, Jörala och Rekipeldo. År 1917 nedlade bolaget sin verksamhet. År 1919 bildades ett nytt bolag,  V ö r å  e l e k t r i c i t e t s v e r k  A.B., som inköpte den gamla centralen samt år 1922 utbytte de förra suggasmotorerna mot en ny om 100 hk. Utom ovannämnda byar fick också Lålax anslutning till ledningsnätet. Elektrisk kraft erhålles ytterligare till kommunen, nämligen till tvenne kvarnar, vilken kraft erhålles dels från Storkyro dels från Kimo kraftcentral i Oravais.

Det första elektricitetsverket blev färdigt i Lappo i slutet av år 1910 (Lapuan Sähkö O.Y.), som genom köp övergick år 1918 till andelshandeln. Kraftcentralen, belägen i kyrkobyn, erhöll den behövliga energien genom en 50 hästkrafters suggasmotor. Ett annat konkurrerande företag uppstod år 1919 (O.Y. Sähkö voima). Konkurrensen mellan de båda bolagen slutade med det senares konkurs år 1921. I slutet av sistnämnda år bildades det nuvarande elektricitetsbolaget, i vilket det förstnämnda uppgick. Kraften erhölls genom tvenne vattenturbiner, beräknade till 350 hk. I slutet av år 1924 steg konsumenternas antal till 1227, lampornas antal till 8855, medan 89 motorer matades av den elektriska strömmen.

Också under år 1910 inrättades vid Haralds med vattenkraft drivna såg och kvarn i  N y k a r l e b y  l a n d s k o m m u n  ett litet elektricitetsverk, som gav lyse åt ett 100-tal lampor i Forsby och Kyrkby. Elektricitetsverket utvidgades ansenligt år 1919, så att detsamma nu förser utom sagda byar också delar av Ytterjeppo samt alla byar i Munsala socken utom Harjux. En del av Ytterjeppo erhåller ström från Silvast såg- och kvarnbolag i Jeppo. I Nykarleby stad har under 1926 uppförts en kraftstation, varifrån delar av Nykarleby landskommun erhåller sitt elektricitetsbehov.

I  A l a h ä r m ä  har endast en mycket liten del av kommunen tillgång till elektrisk energi, nämligen delar av Vuoskoski by. Här anlades år 1912 av Voltti Såg- och Kvarnbolag ett litet elektricitetsverk med en 35 hästkrafters suggasmotor.

I  Y l i h ä r m ä  hade mellan åren 1915—1923 erhållits elektriskt ljus till de i Kosola by belägna Ikola och Kangasgårdarna genom Kankaan Sähkö O.Y., som förfogade över en 12 hästkrafters lokomobil. Från och med år 1924 tages den elektriska strömmen till samma gårdar från Lappo elektricitetsverk.

I  J e p p o  erhölls den första elektriska kraften från ett vid Silvast såg- och kvarn inrättat elektricitetsverk. Detta var år 1917, och var lampornas antal till en början cirka 500. Det bolag, som innehade ovannämnda industriella inrättningar, ombildades år 1921 till ett andelslag, varvid elektricitetsverket ansenligt förstorades, så att lampornas antal härefter steg till 1400. En liten del av kommunen erhåller sin belysning genom förmedling av Lavast kvarn (cirka 200 lampor). Jeppo Ullspinneri har egen belysning.

I O r a v a i s är det tills vidare endast Oravais Fabrik, som förfogar över en kraftcentral med ett maskineri som levererar 600 hk. (sedan år 1924) samt Kimo Bruks kraftcentral (vattenkraft), som, utom den elektriska kraften till Vörå, förser de närmast belägna gårdarna med elektriskt ljus, vilket också är fallet med en liten anläggning i Siffris snickeri 1).

1) Sedan år 1926 erhållas elektrisk belysning i Oravais och Kimo byar genom elektrisk energi som samfält levereras av bröderna Borgs kraftstation i Storkyro och kraftstationen i Kimo.

I  N u r m o  erhålles elektriskt ljus från Lappo elektricitetsverk, detta dock endast till de gårdar, som ligga omkring kyrkan eller äro belägna i närheten av ledningsnätet från Lappo.

Källor:

Finlands officiella statistik II; Finlands ekonomiska tillstånd åren 1866—1900.
HANNES GEBHARD, Bostadsförhållandena, H:fors 1910 (del II av den av Subkommittén för den obesuttna befattningen utgivna: Statistisk undersökning av socialekonomiska förhållanden i Finlands landskommuner år 1901.
Kertomus Lapuan Sähköosakeyhtiön toiminnasta vuonna 1924.
Enskilda meddelanden.