Någon gatubelysning hade
staden inte ännu i början på 1880-talet. En enda lykta brann nattetid
under den mörka årstiden, nämligen utanför
handlanden Alfred Häggbloms butik vid Rådhus Boulevarden, nuvarande
V. Esplanadgatan 10 [Topeliusesplanaden], senare samskolans hus. [Enl. Folkwännen två vid Storbron.] Om man var tvungen
att röra sig utomhus efter mörkrets inbrott, lyste man sig fram med
en handlykta. Först i febr. 1882 beslöt rådhusstämman ge
drätselkammaren i uppdrag att anskaffa nödigt antal petroleumlyktor,
och beviljade för detta ändamål 300 mk. [Lyktor fanns redan 1875.] Av gatlyktorna skulle
tre placeras vid ”Stora Boulevardgatan” (Rådhus Boulevarden),
där den skars av de norr om torget belägna tvärgatorna, en
vid apoteket, en på St. Boulevarden mellan Löfbergs (tomt
nr 20) och Nylunds (tomt nr 19) gårdar
vid samma Boulevard, en vid nordöstra och en vid sydöstra hörnen
av stenhustomten invid torget, samt
en vid sydöstra och en vid sydvästra hörnen av kyrkoplanen. Lyktstolparna
skulle placeras på yttre kanten av trottoarerna. Två eller flera skulle
i mån av anslagets tillräcklighet placeras på lämpliga ställen
i västra stadsdelen (Nystaden). Lyktorna skulle under den mörka årstiden
hållas tända från mörkrets inbrott till kl. 10 på
aftonen. En lykttändare skulle anställas för detta ändamål.
I jan. 1888 anställdes en lykttändare till.
[Gatlykta i esplanadens norra ända.]
Först i nov. 1882
anlände de efterlängtade lamporna, vars antal nu hade begränsats
till tio, varav 8 öster om älven och 2 i Nystaden. Under de följande
åren utökades antalet lampor successivt.
I maj 1900 togs frågan
om installerande av elektrisk belysning i staden upp i fullmäktige.
En kommitté bestående av hrr Hedström, Spolander och Calamnius
tillsattes. Sprängnings- och dämningsarbetena började, utan att
man inhämtat laga tillstånd därtill, invid stadens vattenverk
[Stadskvarnen]
i älven.
Den nye arrendatorn, verkmästare J.W.
Nessler, föreslog i nov. s.å. att en ny dynamomaskin för ”frambringande
av elektrisk belysning å gator och torg” med 37 à 40 lampor
för ett pris av 1100 mk per år, skulle få anbringas i stadens
mjölkvarn.
Stadsfullmäktige biföll Nesslers begäran
vad installationen av dynamomaskinen beträffade, men bordlade frågan
om elektrisk gatubelysning. Ett utskott tillsattes för att bereda frågan.
Till ledamöter valdes herr K.F. Spolander, G. Hedström, A.F. Mennander
och G. Roos.
Kostnaden för den elektriska belysningen skulle komma
att överstiga den tidigare använda, d.v.s. petroleumbelysningen, med
föga mera än 200 mk. Eftersom den elektriska belysningen var ojämförligt
mera effektiv, ansåg de kommitterade att Nesslers anbud kunde antagas.
Stadsfullmäktige
beslöt enhälligt att införa elektrisk belysning å stadens
gator och torg. Kommitténs betänkande antogs. Hrr Barck, Spolander
och Hedström utsågs att upprätta kontrakt med hr Nessler.
Belysningen
var dock dålig på grund av den tidvis ringa vattenmängden i älven
och även för att verkets generator var för svag. ”Man såg
endast var glödlamporna hängde”, berättar en gammal Nykarlebybo.
I sept. 1924 anmälde den sparsamma K.F. Spolander betänkligheter, då
stadsfullmäktige beslutat anskaffa 5 nya lampor. Han genomdrev, att gatubelysningen
vid behov skulle hållas släckt och detta mera i stadens utkanter än
i centrum.
År 1920 var 1032 lampor för inre och fortfarande c:a
40 lampor för gatubelysningen inkopplade i ledningsnätet. Först
efter det att Kraftverket kommit i gång 1927 fick staden småningom
en tillfredsställande belysning.
|