ALLMÄNNA BRUNNAR – VATTENTILLGÅNGEN

av

Lars Pensar


Torgbrunnen
fanns i torgets sydvästra hörn och var anlagd så sent som 1934, främst avsedd för torgkommersens behov. Den utplånades i slutet av 1950-talet när Torggrillen skulle byggas. (Vid grävningsarbetet blottades endel skelettrester från gamla gravplatsen). I hörnet av Bankgatan - Karleborgsgatan, Rummelbackens nordvästra ända, invid nuvarande Georg Karlssons gård, på Gustav Adolfsgatans östra sida mellan Emil Fors och Sandra Anderssons gård, ytterligare på samma gata och samma sida vid nuvarande Per Willmans gård (tidigare bl.a. Anton Södermans gård) fanns allmänna brunnar. Vid Rummelbackens västra sida, mitt framför Köpmansgatan, senare Sollefteågatan, fanns två brunnar nära varandra, en uppefter klippväggen försedd med pump, ”pumpbrunn”, och den andra, cirka 18 m sydväst om denna (i dag finns ännu fundamentet kvar och fungerar som skoning för en blomsterrabatt), försedd med vev och ämbar. Den senare användes inte p.g.a. dålig vattenkvalitet.

  
[Min farbror (Jo)Hannes Liljeström på infarten till Juthasvägen 3 efter att på spark ha hämtat vatten från Ruddammen i mjölkhink. Notera gatlyktan!
Foto: Helvi Sundberg 1970. Kuriosa.]

Sen fanns Värnamobrunnen eller som den också kallades ”Ruddammen”, platsen där enligt traditionen Ebba Brahe metat rudor. Kyrkbrunnen på Normalskolans kant mot Kyrkogatan var inte i användning som dricksvattenbrunn. Den hade anlagts på 1840-talet av staden som en brandbrunn invid spruthuset som stod strax invid sydost om brunnen. Församlingen deltog i kostnaderna då brunnen skulle ge vatten för kyrkobesökarnas hästar. På 1940-talet användes den inte överhuvudtaget, utom som lekplats för skolbarnen. När Normalskolan byggdes drogs en vattenledning från Kyrkbrunnen till Normalskolans pannrum för ångpannans vattenförsörjning. Man kunde så länge den stod kvar på sin ursprungliga plats mitt på andra sidan gatan om klockstapeln, genom springor i locket se den stensatta brunnen där under. En brunn fanns vid Norrtull vid Jakobstadsvägen 3 nedanför lär. John Fors gård. I dag är fundamentet kvar som ett minne av tiden före vattenledningsnätets byggande och då hela stadens befolkning var beroende av dessa stadsbrunnar. Stadens vattenledningsnät byggdes 1953 från stadsbastun till ”läkargårdenGrundfeldts och längs esplanaden till den nybyggda busstationen som togs i bruk de sista dagarna det året. Året därpå byggdes ledningen ut längs Bankgatan till Gustav Adolfsgatan och därefter till Mathesiusgatan.

Brunnar som var mera i privat ägo fanns också. Bönhusbrunnen i hörnet av Gustav Adolfsgatan och Bangatan var känd för att ha bra vatten och att inte heller att sina trots långa torrperioder. Både Värnamo och Ruddammen hade pumpar av gjutjärn, som under stränga köldperioder frös fast. Om inte stadens arbetsfolk, ”stadsarbetare”, fick dem brukbara, var det folk boende i närheten som med varmvattenkastruller stod till tjänst med att tina upp de frusna pumparna. Övriga brunnar var försedda med vev som rullade upp eller ut kättingen med ett galvanämbar i ändan, försett med någon skrottyngd för att det skulle kantra snabbare. [Vår vattenupptagningsanordning var en ”skjulo”, d.v.s. en hink fäst på en stång.]



Apoteksbrunnen och källaren mot nordost. Uthuset skymtar till vänster. Brunnens nya läge. Förstoring.
Oljemålning: Wilhelm Karlsson 1985.
Foto och ägare: Lars Pensar.


Endast två brunnar i stan hade brunnshus, Kyrkbrunnen och den privata apoteksbrunnen på apotekstomten. Båda brunnshusen är bevarade men flyttade från sina ursprungliga platser.

Vattnet hämtades vintertid på kälkar, sparkstöttingar, i hinkar, ämbaren, såar. Sommartid på cykelpakethållare eller styrstång, varför man ofta måste leda cykeln, eller också med en handdragkärra, som med järnklädda hjul förde oljud och gick tungt när den lastad med vattensån drogs längs grusgatorna. När jag fått en moped gjorde jag en ställning bredvid pakethållaren för de 15–20 l hinkar vi växelvis hämtade vatten i.

Den första vattenledningen anlades 1951. Från mitten av 1950-talet, kunde man från stadskansliet lösa en T-nyckel, vilken gjorde det möjligt att hämta vatten vid några vattenposter. En fanns på trottoarkanten på Kyrkogatan på gränsen mellan Pensars och Hansons (nuvarande Backs) gårdstomter. En i esplanaden vid Lybesksgatan resp. Borgaregatan, en i väggen vid stadsbastun som finns kvar och småningom en vid västra ändan av Stora bron. Vid Korsningen Källbackgatan-Gustav Adolfsgatan fanns en och vid Poliskammaren fanns en för spolning av skridskobana.

En efter en togs brunnarna ur bruk och i dag är det svårt att upptäcka några rester av dem. Efter att Lepu Vattenledning Ab inlett sin verksamhet och staden anslutits, fick de flesta hus anslutning till ledningsnätet med tiden.



Apoteksbrunnen.
[Brunnen fanns kvar ännu när man hade röjt sly inför det stundande byggnadsarbetet. Gården som byggmästare Björklund uppförde på 1930-talet och Floraparken i bakgrunden. Notera det präktiga lärkträdet! Förstoring.
Leif Sjöholm fotograferade och tillhandahöll.]

(Bild inf. 2006-09-17.)


Att vattentillgången var ett återkommande problem, men att stadens ledning även försökte göra något åt saken, framgår av en skrivelse, inlämnad till magistraten hösten 1908. (bilaga)



En brunn framför Wedins gård vid korsningen Gustav Adolfsgatan/ Källbackgatan.
Åke Björklund tillhandahöll. Stor förvrängning i objektivet!

(Bild inf. 2008-01-19.)


Flertalet gårdsägare försökte med växlande framgång anlägga brunn på sin tomt, dock hade flertalet problem med att få gott dricksvatten. Lyckades någon med sitt brunnsprojekt, uppvaktades denna snart av mindre lyckligt lottade som ville få hämta ”gott kaffevatten” för matlagning. Såna ”fina” brunnar finns vid Sigfrid Bertlins f.d. gård vid Borgaregatan 24 och Browns, nuvarande Backströms ovanför Brostugan. Vid Grev Tott gatan anlade seminarieverkmästare Eliel Backlund vid bergsbranten på sin tomt en brunn ur vilken vattnet hinkades upp från bryggkonstruktionen ovanför. Konstruktionen finns kvar ännu.




[En man håller triumferande upp ett ämbar vid Backlunds brunn, kanske på 1940-talet. Av staketet vid sidan av brunnsbryggan fanns endast dubbarna kvar så tidigt som i slutet på 1960-talet. Jag har alltid trott att de var till för ett ej förverkligat staket. Förstoring. I bakgrunden ett uthus tillhörande f.d. Adventkapellet.
Kenneth Saarikoski tillhandahöll.

(Inf. 2014-03-16.)]


Bristen på tillräckligt med brunnsvatten gjorde älven till en viktig vattentillgång. Nedfarter, ”vattengångar” eller som vi kallar dem” loomor” grävdes eller förbättrades naturliga skärningar i älvstranden. Gråstenskällarns, apoteksbackens (Aspegrens gränd) och badhusets (Badhusstigen) loomor var dessutom populära kälkbackar där ofta stolpkälken som användes för vattenhämtning, kom väl till pass när hela skocken av barn klängde sig på. [Ännu i slutet på 1970-talet rände vi med postiljon Bertel Olsons stolpkälke i Högbacklomon.]

På älven hölls några vakar, omgärdade av granruskor öppna på stadens försorg. En nedanför apoteket, en nedanför Holmströms och en nedanför bryggeriet. De två senare blev småningom ”bortlämnade” så att de sista åren på 50-talet höll staden endast apoteksvaken öppen.

Privata pumpkällare för uppbefordring av älvvatten hade anlagts redan på 30-talet i älvstränderna, nedanför Holmströms (Normalskolans), Heikels, Övergaards för att nämna några. I dag finns ännu i förfallet skick den pumpkällare som byggdes för Älvbrantshusen i början på 50-talet. De övriga är utplånade. Försvunna är också formännen som med stora träfat på flera hundra liter, försedda med manlucka ovanpå och kran baktill, vintertid på släde och barmarkstid på hjulförsett åkdon körde vatten till storförbrukarna, – seminariets kosthåll, sjukhuset, De gamlas hem, men även till endel andra. [Jag har ett minne av att jag i slutet på 1960-talet sett ett sådant ekipage med en grönmålad tunna passera hemmet på Gustav Adolfsgatan. I skogsbacken nordost om Prevex slutade en tunna sina dagar.]

Vår tids arbetare ”Grävmaskinen”, som i somras blottade en gammal brunnstimra på det gamla Kyrktorget, mellan Sandqvists möbelaffär och platsen där Kyrkbrunnens brunnshus nu står, är många brunnars och byggnadskonstruktioners blottläggare men är också tyvärr mycket effektiv att utplåna allt som kunde berätta och upplysa dagens mänskor om det som engång varit. Kyrkogatans uppgrävning senaste sommar, utan någon som helst plan och dokumentation, är ett beklagligt exempel!



Lars Pensar, Nykarleby i oktober 2003.


Vad jag känner till finns endast en kallkälla, den vid Beckbruket. Försvunna är den som gett upphov till namnet Källbacken, den i Gråstenskällaren som Folke Holmström beskriver. Källan som fanns vid den vackra lindan i skogsbacken bakom Prevex finns numera under D-hallen. Finns det fler?


Läs mer:
Folke Holmström berättar om källan i Gråstenskällaren.
Brunnar utmärkta på Wislanders karta från 1750.
Vattenförsörjningen i Den allmänna hälsovården i Nykarleby provinsialläkardistrikt av Woldemar Backman. 1920.
Vattnet i stadsbrunnar i Österbottniska Posten 1927.
Vattenbristen i Nykarleby av Tege i Österbottniska Posten 1941.
Hanséns vattentunna omkring 1945.
Brunn vid korsningen Bankgatan-Karleborgsgatan. 1946.
Brunnseländet i Österbottniska Posten 1947.
Brunnar utmärkta på stadplan från 1948.
Vattenledningsfrågan i Österbottniska Posten 1948.
Vain vesiämpärit kolisevat av Rauno Pankola. 1958.
O, vi nysta´s bor som går och tror Österbottniska Posten 1959.
Artiklar om Lepu Vattenledning. 1971–1992.
En gammal Nykarlebybo minns sin barndoms stad av Meta Sahlström.
(Inf. 2003-10-13, rev. 2020-04-03 .)

kolisevat
Såg fotografiet i somras i Hannes fotoalbum och tänkte, ska jag ”skanna eller nä?”. Bestämde mig för det senare alternativet. Och det visade sig ju inte vara så lyckat, efter att jag läst Lars redogörelse. Hade sumpat den perfekta illustrationen. Men mor Doris och syster Sanna räddade situationen genom att hämta fotografiet, skanna och e-posta. Vad lära vi av detta? Jo, något jag visste sen förut. Om man tvekar att utföra eller köpa något, slå till! Det är mångfalt fler saker jag ångrar att jag inte köpt än jag köpt. Lars Pensar spädde på med ännu mera visdom: ”En gammal westernregel är att skjuta först och fråga sen.”