Till min faders minne

[II]

av

W o l d.  B a c k m a n

[Nykarleby nämns inte en enda gång, men eftersom artikeln skrivits av W. B., den handlar om hans far som var nykarlebybo och sjämän från har staden förmodligen varit med om liknade händelser, publicerar jag den i alla fall.]

November månad på Nordsjön är ej att leka med; ofta kunna stormarna från S. V. denna årstid vara oavbrutet hela månader, de hålla ihärdigt i med otrolig styrka i sex à nio dagar, varefter de liksom vila sig, men börjar från samma håll igen. Dessa uppehållsdagar äro en liten solglimt på hans mörka väg, men för att bliva så mycket mer hopplös och dyster, när stormen börjar ånyo. Hu! Vilken natt, vilken obeskrivligt dyster natt, icke en, utan många nätter av arbete och tysta kval; nätter som varar hela dygnet om, i mörker, i storm, regn, störtsjöar, som spola över och köld intill benen. Han kan ej dra sig undan, han måste spänna emot vindarnas kraft, hans öga skall vara fullt öppet, ty hans fartyg är ej det enda på havet.

Låt oss taga som exempel en natt och en dag av vår resa i november 1884 på Nordsjön med Imatra från Danzig till Philadelphia. Stormen blåste med stor kraft från vsv. Sjön gick »krabb», hög och våldsam. Det har tagit fyra timmars tid för att reva och tillsätta småseglen, passande för stormvinden. Ett kallt regn öser ned och gör havet kolmörkt; skeppet kränger så att man svårligen kan gå på däck, havsvattnet, som brusar över i lä är lysande som fosfor, varför man har mycket svårt att urskilja den gröna signalelden från andra seglare. Nu har det tagit tiden från 8 e. m. till nära tolv midnatt för att få fartyget i s. k. »stormtrim» och hava alla man varit i arbete; en frivakt för »styrbölingarna» har gått förlorad; denna vakt träder i verksamhet kl. 12 på natten och varar till kl. 4 på morgonen, när turen »till kojs» klingar för dem som ljuvaste musik efter att ha varit på däck oavbrutet i 9 timmar. Kl. 1/2 5 på morgonen kommer en stark stormil från NV, seglen slå back, fartyget går »över», alla man skall på sin post för att »brassa runt». Så där sextiden på morgonen slipper han då slutligen in i sin koj för att en timme senare bli »purrad» till nytt arbete och nya mödor. Under denna natt kan jag med bestämdhet säga, att ingen varit torr, oaktat de s. k. regnkläderna har det kalla regnet hittat fram till den skälvande kroppen. Nu är att märka, att Imatra icke är något vrak, således icke läck; hade detta varit fallet, skulle under omständigheter som dessa de stackars sjömännen stå vid pumparna, hade arbetet varit flerfaldigt mödosammare. Jag har påstått, och håller fast därvid, att en vanlig arbetare på land ej utför på sex dagar så mycket arbete som en sjöman genom en hård nödvändighet ibland är tvungen att utföra på ett dygn. Själ och kropp arbeta oftast hos den erfarna och tankfulla sjömannen, han som något så när förmår mäta farans vidd vid kritiska moment. Det enda sjömannen har i rikligt mått är frisk luft, som ger hans bröst och lungor en sällsam styrka. Skulle ej dessa sjömän genom förkylningar, oftast beroende på, att de genom fattigdom äro bristfälligt klädda, genom utsvävningar i hamnarna och njutningsbegären i städerna, där allt vinkar glatt emot den lätt ledda — skulle, säger jag, dessa vidunder icke finans till, vore han den starkare, den friskare delen av män på jorden, men ack! Han är oftast den bräckligaste gamla »Balbeck» som finnes.

— — — — — —

En annan, nästan lika beklagansvärd gren av sjömannens galenskap är rymningar från fartygen, när dessa ankomma till nordamerikanska hamnar, lockade av löften om höga löner, vällevnad samt ringa arbete etc. etc.

Det tillgår sålunda.

När ett skepp anländer från europeisk hamn till Förenta staterna med en mängd första resans ynglingar ombord, ställes detta under observation av s. k. »runners». Dessa äro män av alla nationaliteter, som äro anställda av boardinghusvärdarna (logishållare för sjöfolk), ibland mot fast lön och kost, ibland så och så mycket per man (i regel 3 à 5 dollars), som de lyckas narra att rymma. På det utsedda offret splenderas dryckesvaror av alla slag, tills man får honom livad, då man passar på att blanda i hans dryck ett slags whisky. Icke varar det lång stund sedan denna blandning runnit genom den arma ynglingens strupe, innan man får honom lova, vad man vill. Han medgiver till alla fordringar och blir bortförd och inlåst på något avlägset ställe, i någon underjordisk håla eller obebott vindsrum, förebärande, att polisen sätter efter honom. Sålunda förgår någon dag, när »runnaren» åter nalkas fången och meddelar honom, att han haft den »gruvliga lyckan», att skaffa honom anställning ombord på ett skepp, som i morgon är segelklart mot en lön av 25 eller 30 dollars per månad. Glad är mannen över denna glädjande underrättelse, att från 30 mark få 30 dollars i månadshyra. Han gör ihop sitt lilla bylte som han möjligen kunnat medtaga, då han rymde och håller sig klar, att viljelöst medfölja den präktige »runnaren», när han kommer nästa morgon för att hämta honom.

»Se så», säger runnaren, »följ nu med och jag skall föra dig till din nya anställning». Under vägen berättar han för honom, huru bra och bekvämt han får det, huru fartyget kommer att göra en tur till det tjusande Medelhavet. »Du är väl ej så befaren och kunnig i sjömansyrket, men det gör ingenting, du blir nog snart man att sköta en full matros göromål. Kan du styra ett skepp?» »Nej, jag har aldrig styrt ett skepp, ty jag har tidigare endast varit kökspojke», svarar ynglingen något förlägen.

Vid ankomsten till skutan skuffas han in i ruffen. Kaptenen ger runnaren kvitto för en man och i detsamma kastar fartyget loss sina förtöjningar, skeppet börjar glida ner för floden mot havet på sin väg till det främmande landet.

Men det kan också förekomma annat skoj, vilket också min far lärt känna av egen erfarenhet. Han berättar (förkortat):

Skeppet Imatra låg fullt lastat med vete, färdigt för resan till England. Till komplettering av besättningen behövdes tre man. Jag vidtalade Johnson (en s. k. »shipingagent» dagen före avresan att till följande morgon i dagningen ha dessa ombord. Gott, ordern skulle uppfyllas, men Johnson kunde icke skaffa flere än två pojkar. Goda råd voro dyra, emedan han ej ville gå miste om 30 dollar. Natten passerade utan att han kunde finna något tjänligt offer. Ännu kl. 5 på morgonen hade han blott två. Vid den tiden låter han en lastvagn köra till sin dörr och låter hämta ut de två gossars knyten, som varit instängda i vindskammaren. Johnson väntar allt ännu stående på trappan, gnolande och svärjande om vartannat. Just vi detta tillfälle kommer en yngling om hörnet, sjungande en munter visa. Gossen bär en korg på ena armen, han blir anhållen av Johnson med följande ord:

»Hvarthän yongster?»
»Till bagaren» blev svaret.
»Hos vem tjänar du?»
»Hos hökar Håkansson» svarade gossen och stannade.
»Har du lust att taga dig en åktur på morgonkvisten, vasa?»
Varför icke, det sku' vara roligt, bara det icke räcker för länge.»
»Ånej, endast en kvart», svarar Johnson, och hastar in i huset med ordet »vänta».
Han ilar up till de under takåsen dolda pojkarna och ropar: »Skynda, följ med, polisen kommer, tala för f—n inte ett enda ord om ni vill behålla knoppen kvar mellan axlarna.»

Nu bar det av, Johnson piskade hästen, visslande Yankee doodle. Åkdonet närmade sig hamnplatsen, skeppets höga reling avtecknade sig mot den blåa himmelen. Girad Points höga elevator stod där som en koloss, höjande sin spetsbåge bland de lätta cumulusmolnen, omgiven på tre sidor av Schuylkill flodens muddiga vatten. Det här tycktes med förtjusning anslå den 17-årig hökarpojken. Johnson med sin skarpa blick ser också förtjusningen hos gossen vid sin sida och liksom i förbigående frågar han:

»Har du någonsin varit på ett skepp. Skulle du vilja bese ett skepp, t. ex. det där?
Han stannar hästen, befaller de två halvdöda pojkarna stiga ur och följ honom. Till hökarpojken säger han med en viskning »Låt oss följa de där stackarna, som polisen håller på att söka,» just lagom högt för att höras av de två.

Jag ser Johnson komma utmed kajen förifrån samt tre man i släptåg. De försvinna i ruffen, dörren går igen och Johnson står utanför dörren. Boxerångaren håller just på med att fastgöra bogserändan, Imatras förtöjningar äro redan losskastade till hälften, lotsen är på sin plats, allt är klart för att gå, då ett förfärligt skrik höres över fartyget, kommande förifrån, varåt allas blickar riktades. Vad vi se är ett löjligt spektakel. Johnson ligger på däck och har en av de nykomna i sina armar, den ena svär och dundrar, den andra gråter, ropar och ber. Gossen säger mellan tårarna: »Jag är Håkanssons springpojke och vill ej fara till England, jag är rädd för sjön.» Slitande sig loss från sin antagonist, störtar pojken i ett enda språng till mig och ber så innerligt hjärtslitande: »Kära kapten, låt mig få gå i land, jag är ingen sjöman, jag har inga kläder, jag är rysligt olycklig. Den där herrn bjöd mig på en kvarts åktur, men nu vill han, att jag skall medfölja. För Guds skull låt mig slippa bort, kapten.» Alla ombord stodo handfallna och många sekunder hunno förgå förrän jag bad styrmannen låta »langa» både Johnson och pojken i land. Pojken kom först i land, sedan Johnson, tyst och snopen. Pojken sprang såsom han kanske aldrig förut sprungit. Till Johnson slängde jag ett i hastigheten skrivet nytt kvitto på blott tvenne man. Jag tillade åt Johnson: Det här är sista gången vi gjorde affärer med varandra.

Detta är en händelse jag själv varit med om och kan intyga sanningen av. Den förefaller underbar för den i dessa mysterier oinvigde, mitt i detta upplysta och fria tidevarf, att man nästan vore böjd att tro det vara en ren skepparhistoria. Jag har dock framgent hört omtalas nästan liknade händelser.»

Här ovan har gjorts några korta och därtill stympade utdrag från »Sjömannen». Huvudinnehållet i detta häfte utgöres dock av detaljerade skildringar av några sjömäns liv och öden, som varit under min fars befäl. Huruvida vad ovan nämnts, numera överensstämmer med förhållandena, må vara osagt. De hänföra sig till tiden för 50 à 60 år sedan, och allt går väl ändå framåt. Åtminstone avspegla de förhållanden i en gången tid och borde sålunda ha åtminstone ett historiskt intresse.