Under ledigheten efter Lythræi död förestods rektoratet af Andreas Johannis Carlinus, till dess i november 1655 den nye rektorn Lars Kempe af „landsprosten" introducerades tillika med superior collega, förenämda Andreas Johannis, hvilken under sommaren hade läst i skolan, men icke hade sökt grefvens confirmation, och, såsom hauptmannen anmärker, för öfrigt varit „temligen flitig, ostraffligen studerat och vore god musikant". „Kan icke vara utan skolan tagit afsaknad i denna tiden. Gud upprätte ännu igen!"

Hvad ofvanföre bland presterskapets besvär anföres om de till skolungdomens understöd anslagna socknarnas användning för småskolorna i landsorten belyses närmare af en hauptmannens skrifvelse, däri han klagar öfver huru oskickligt det tillginge med skolväsendet, i det socknarna med våld toges ifrån skolan, såsom då „den samvetslöse" presten Joseph i Kalajoki „med gevalt i fjol tog djeknepenningarna därutaf socknen för sina pojkar", hvaruppå han äfven vid biskopens genomresa erhöll dennes tillståndssedel. „Jag kan af samvetsverk icke förtiga mig högeligen förundra öfver Hans Högvördighets disposition i detta fallet", skrifver hauptmannen. Likaledes gaf biskopen kaplanen Christian i Vörå sedel på en socken för sina barn, kyrkoherden Nils sedel på socken för sina barn, fordom collegan Påfvel äfvenså sedel på en socken. „Om allt detta skulle hart framgång, så hade sannerligen djeknarna icke fått en penning, som de ej heller allesammans mer fingo än 3 de ringaste socknarna". Skolmästaren Kempe uppgjorde också sin fördelning af socknarna för ungdomen, utan att därvid rådföra sig vare sig med kyrkoherden eller hauptmannen. Som skolmästaren således nogsamt visade sig „hålla sig för god" att inhemta råd af någon, såge hauptmannen gerna, att han intet mera hade att bekymra sig om skolan, än hvad dess stat vidkommer, då man därföre blott rönte mångens hat och otack.

Länge hade ej heller Kempe stått i sin tjenst, förr än hauptmannen fann sig högeligen missnöjd med honom. Redan i mars 1656 utlåter han sig om honom till kamreraren vid fråga om hans löns tillställande i följande ordalag: „Förmäler att han för detta icke stort hafver meriterat. Gud gifve han ville bättra sig!" Vid jultiden 1655 gick i staden „en gruflig bränn-sjuka", i det „mest i hvar gård lågo 5, 6, 7 hjon". Detta tillika med den stora inknappningen på understöd från socknarna och missbelåtenheten med rektorn, förmodligen föranledd af en för denna ingalunda bortklemade tid dock alltför hårdhänd disciplin och sjelfrådighet gjorde att elevernas antal betydligt minskades. Vid vårterminens slut hade hauptmannen blott klagomål öfver rektorn att anföra till kamreraren, och föreslår han hans dimission.

„Här står sannerligen icke mycket väl till med skolväsendet", skrifver han; „det är sorgligt, huruledes freqvensen alldeles aftager och de få, som igen äro, allsintet godt (snarast sagdt) lära kunna. Deras moderator är så ensint, att han ingen råd eller underrättelse vill söka, ej heller, då de honom tillbjudas, till godo upptaga, utan ställer sig här med en hop uti onödiga trätor (Gudi lof, jag härtill undsluppit), inbillandes sig mycket och låter intet afråda sig; jag kan nogsamt hans förehafvande intet beskrifva, men där så vore, att borgmästaren eller Carl Nilsson vore ännu qvar och herr kamreraren täcktes förhöra hos dem, skulle de muntligen mycket veta berätta, huru underlig han sig anställer, in summa till detta embete alldeles otjenlig, ehuruväl han är en temmelig studerad person".

Hauptmannen hade med kyrkoherden öfverlagt om saken, och vore dennes förslag, att kamreraren skulle låta bref afgå, att som antalet lärjungar i skolmästarens klass vore så ringa, ville grefven ej längre bestå någon skolmästarelön, utan kunde de öfrige colleger äfven medhinna att undervisa dessa, och sedan han således vore afdankad, kunde staden låtsas, såsom om den på egen hand ville underhålla en annan flitig person. Visserligen, menar hauptmannen, kunde han därförutan afdankas, men detta skulle föranleda minsta besvär. Emellertid anmodades kamreraren hålla saken „hos sig secret" i „det synes något vara, men dock är stor ynka värdt om ungdomen".

Den sjelfrådiga fördelningen af socknarna kunde ej heller annat än väcka missnöje såväl hos grefven som hos hans förtroendeman, kamreraren, såsom vi ock se honom med anledning af hauptmannens förfrågningar rörande skolstaten skrifva följande:

„Jag vet ännu intet, om Hans Exc. vidare vill bekymra sig om skolan, alldenstund hvar och en gör, som honom behagar, och alla lifsmedel ifrån de fattiga djeknar afskäras och gifvas åt dem, som bästa råden ha och minst förtjent hafva, alltså vet jag intet därtill svara, än som mina förra bref förmäla, till dess Hans Exc. kommer hem i landet igen".

Kempe fick ock skrifva bref på bref till kamreraren för att blifva godtgjord för den del af år 1655, då han genom vikarie hade uppehållit rektoratet. Han till och med lofvar att, då skutorna begynna gå, „därföre veta en discretion", om kamreraren stode på hans sida och befordrade honom till „årslönens afgöran". Han beder kamreraren gunstigst betänka, att han icke kan lefva af dagg, och ställer sig under dens dom, som skäligen dömer. För att visa, hvad han som lärare uträttat, anmodade han skolans inspektor, prosten i Kronoby, Jakob Brenner, att öfvervara en examen, och afgaf denne tillika med kyrkoherden Ringius och Ericus Florinus däröfver följande vitsord:

„Anno 1656 d. 20 maj voro vi undertecknade efter clarissimi D:ni rectoris, mäster Laurentius Kempes, inständiga begäran uti Carleborgs skola, då han med sina collegis examinerade sina discipulos. Och blefvo de in classe rectoris examinerade in Prædicamentis et eleonardo, sedan exhiberade de stili exercitia och en af dem declamerade. In classe D:ni Andreæ collegæ examinerades de in Rhetoricis, Grammatica med sina 4 partibus, Catechesi Lutheri suecica et latina, såsom ock uti stili exercitio. In classe D:ni Caspari in Orthographia et Etymologia, svenska Catechesi, Donato, Paradigmatis comparationum, Vestibulo etc., D:ni Jacobi Jeremiæ in Arithmetica et stili exercitio suecico. Och gjorde mesta delen uti dessa stycken temmeligt godt besked; som admodum Reverendus in Christo pater, dn. episc. ock sjelf nästl. höst in examine publico hörde. Hvad dess förutan in musicis, compositionibus et scientiarum usu et praxi kan fela, varder efter gjord påminnelse och löfte väl corrigeradt. Gud beveke höga öfverhetens hjerta till mildhet att nådigst uppehålla denna högnödiga skola Gudi till ära, dem sjelf till odödligt beröm och landets ungdom till förkofring och uppväxt.

Jacobus Brennerus. Nils Ringius. Ericus Florinus".

Af hauptmannens skrifvelse framgår ej, hvilka klagomålen mot rektorn egentligen vore, men han sjelf berör saken i en skrifvelse till kamreraren d. 17 mars 1656. Han säger däri, att han hafver att „revelera det jag här vill förvägras att hålla djeknarna till skolan kl. 5 bittida om morgonen, ty, såsom jag här skolordningen för mig hafver, som i sjelfva bokstafven uttrycker, att alla pojkar, små och stora, skulle vara tillstädes, när kl. är 5 slagen, låter jag mig intet af deras ömhet beveka, hvarföre jag ock hafver på mig samkat mångens afvoghet, men hvad hjelper, man måste mycket lida i verlden". Likaså säger han sig hafva klandrats, därföre att han under en tids opasslighet hade låtit djeknarna läsa hemma hos honom i hans kammare, hvilken hans välmening, säger han, blefve så uttydd, som om han ville hålla tvenne skolor; en mot honom gjord anmärkning vore ock, att han valt till sin enskilda bostad en annan än den för rektorn afsedda.

Vid hösten år 1656 blef en lärareplats ledig, då Andreas Carlinus, rector cantus et primarius collega, befordrades till en annan tjenst. „Efter igen behöfves", skrifver Kempe till kamreraren, „en lika lärd person i stället, som tillika med mig erhåller skolan vid sitt berömliga esse och dagliga uppväxt", hade han „lagligen vocerat" till sin hjelp en Dn. Johannes Grandel, „hvars skicklighet, lärdom och goda humeur vore honom väl bekant".

„Jag vill icke annars tänka", fortsätter han, „[än] att Hans Grefl. Nåde gerna ser, att han hafver lärda personer vid sin skola, som ungdomen väl informera kan, ty länder det Hans Grefl. Nåde prisligt beröm, men tvärtom, där olärda tillsättas, kan man väl eftertänka, hvad frukt sådana skolor göra, ty om jag hade ett orgelverk, mån' jag skulle sätta en åsna till att spela därpå, hvem ville eller kunne dansa därefter, eller hade jag ett åkerbruk och jag skulle bruka för plogen en hund att uppärja åkern med, mån' det någon sin skulle gå an att åkern komme i bruk? nej, aldrig! Alltså blifver en odugse i skolan för docent insatt att informera ungdomen, som intet sjelf har lärt, han förderfvar platt och i grund bortskämmer vackra och ståtliga ingenia". Staden ville till platsen hafva secundus collega, herr Casper, men han vore dertill otjenlig. „Hvar icke jag får den jag kan hafva hjelp utaf, förfaller skolan alldeles, ty intet orkar jag allena utstå den träldomen". Johan Grandel vore „bastant och capabel".

Vid årets slut afgaf åter hauptmannen ett utlåtande öfver rektorn, men delvis hållet i samma dunkla ordalag, som i hans föregående skrifvelser.

Belangande skolmästaren, M. Lars, så hafver han en tid bortåt varit nog flitig, men eljes mäkta sällsam och envis; han hade för liten tid sedan några fåfänga upptåg, och var prosten här, då vi, både jag och kyrkoherden, talade med honom vår mening, dock allt med fog och saktmodighet, men som han hafver någorlunda bättrat sig, mest sin flitighet, alltså vänta och åstunda vi att bringa honom med godt manér till att öfvergifva ensinnighet, ville han allenast erkänna fattigt folks enfaldiga råd understundom för nyttiga, så blefve allt godt, hvar ock icke, rädes jag han framdeles får skarpa klagomål uppå sig".

Hvad hauptmannen här befarade, att rektorn skulle få skarpa klagomål på sig, besannade sig snart nog. Hauptmannen skrifver nemligen i mars följande år:

Förledne St. Mathiæ dag hölls efter det högvördiga consistorii befallning ransakning emellan skolmästarn, mäster Lars, och djeknarna; eljes djeknarna vele ingalunda mera gå under hans ferla, de öfvertygade honom mycken fåfänga. Så stodo ock borgmästare och råd där hårdt uppå, att de måste få en annan tjenlig man hit".

Någon vidare upplysning om denna ransakning och föremålet för densamma finnes icke; men rektorn skaffade sig äfven nu vid skolans afslutning på våren ett vackert intyg om sin verksamhet, hvilket intyg han inskickade till kamreraren jemte en skrifvelse af följande innehåll:

„Herr kamreraren göres härmed kunnigt, att jag icke för någon lätting har suttit här vid skoletjensten i detta år, som denna bifogade attest utförligare bevisar, hvarföre jag ock lön uppburit har, för hvilket jag herr kamreraren tack hembär; alla slarfviga och mordälskande tungor vare härmed uteslutna".

Intyget är afgifvet af kyrkoherden i Pedersöre, Elias M. Hamnius, d. 2 juni 1657.

„Att ingen dag", skrifver han, „är så ofruktsam, som icke medhemtar något nytt, må jag om den 2 juni visserligen säga; ty då jag efter begäran och ingen till præjudice kom till Carleborgs skola och åhörde examen publicum, som clarissimus M. Lars Kempe förehade, hörde jag nytt och mycket godt, ity att då rector examinerade in Logicis, ex Haffenrefero tracterade Rhetoricam, Terentium, Grammaticam græcam och utgaf thema, voro de, som i hans lexa sutto, så färdiga absque hæsitatione att läsa och besked gifva, att det var så stor glädje för mig att höra, det jag aldrig bättre har kunnat åstunda, hvarföre önskar jag af all min själs krafter, det Gud både docentes och discentes för allt ondt bevara och allom illviljarom ett nyktert sinne förläna ville, förhjelpa djeknarna, väl hem till sina föräldrar och i rättan tid igen till skolan och så välsigna, att den lärande ungdomen må förökas och förmeras. Gud mitt vittne däruppå jag detta daterar och underskrifver,

Elias M. Hamnius,          
past. pedersörensis".          

Såväl hauptmannen som borgmästare och råd i staden yrkade emellertid hos consistorium på att Kempe skulle från sin tjenst aflägsnas, och consistorium villfor äfven detta yrkande på så sätt, att Kempe frivilligt fick ingifva sin dimission för att fortsätta sina studier vid främmande universitet samt med vilkorligt löfte om Lappfjerds pastorat efter sin fader. Han ordinerades i Hernösand 1658 och tillträdde omedelbart pastoratet, men redan följande år suspenderad för sin oordentlighet. 1).

1) Se Åbo stifts herdaminne; band II, sid. 48.

Consistorium utsåg till hans efterträdare Erik Locander, „en skicklig, nykter, och lärd man". Denne måtte ha varit en synnerligen god lärare efter hauptmannens utlåtande om honom till kamreraren.

„Hvad skolan vidkommer", skrifver han d. 26 nov. 1657, äro hit ankomna både rektor och conrektor, hvilka begge sedan lysa och påskina en önskelig flit och ärlig disciplin, så att man på denna ringa tiden görligen hafver förnummit med ungdomen en god förbättring. Men de befinna sig mäkta malcontent, i det att consistorium skall hafva dem förebragt, som skulle staten allaredo af kronan vara bestäld och finna nu detta fast annorledes. Vi uppehålla dem väl med fagert snack, så länge vi kunna, och göra dem förtröstning, att de väl varda bekommandes, men befruktar de kunna icke länge dervid uthärda; det vore sannerligen en stor hjertats ynka, om det goda påbegynta verket nu åter igen skulle till intet blifva. Gud den aldrahögste beveke öfverhetens hjertan detta till att förekomma och bispringa; tviflar ock icke kamreraren sin gunstiga promotion icke sjunka låter".

I denna likasom i flere föregående skrifvelser talas om svårigheten för lärarna att få ut sina löner. Grefven hade genom skolans skötsel förlorat intresset för densamma, och 1655 års riksdagsbeslut om reduktionen, hvarigenom den grefven hittills tillkommande andelen af staden Carleborgs inkomster återbördades till kronan, gaf honom anledning att alldeles förklara sig fri från sitt åtagande att underhålla skolan, på samma gång kronan heller visade sig villig att öfvertaga detta åliggande. I sin nöd vände sig skolans lärare först till grefven i en supplik af d. 29 oktober 1657. De tacka däri för att de tiden till och med år 1656 fått sitt uppehälle, men som de sedan intet kunnat erhålla, hade de nu „intet mera hvarken bita eller supa". „Anhålla vi om vår lön hos hauptmannen", skrifva de vidare, „eller ock befallningsmannen, så säga de sig intet veta därom, förebärandes, det de icke hafva fått af Eders Grefl. Nåde skolstaten, utan kronan kommer till skolan att försörja; gå vi till Hans Härlighet landshöfdingen och kronans fogde, de svara, att skolan är intet utförd i staten af kronan, utan grefven kommer till att uppehålla henne. Och så äro vi vista ifrån den ena till den andra och hafva intet fått".

Likaledes insände de klagomål öfver sin nödstälda belägenhet till consistorium, på grund hvaraf consistorium aflät en skrifvelse till kamreraren för att hos honom, „som makt hade att göra och låta på Hans Grefl. Exc:s vägnar", intercedera om hans fortfarande gunstiga bevägenhet för skolan, och att rektorn måtte få grefvens fullmakt och confirmation på sin tjenst.

Kamreraren afgaf därpå ungefärligen samma svar som förut till hauptmannen, att grefven känt sig otålig öfver den sjelfrådighet, som egt rum vid sockenfördelningen, därvid grefvens dispositioner förbigåtts, och „vill ej heller sig därom vidare vårda låta". „Dock enär jag i förledne år hos Hans Grefl. Exc. uti Preussen voro, fortsätter han, „då förmådde jag så mycket, att skolan bekom 1655 och 1656 års lön, och ville ännu gerna efter consistorii flitiga begäran tjena skolan, där Hans Grefl. Exc. stode till att öfvertala. — — För min person skall jag ingen flit spara att hjelpa till, det skolan må blifva behållen".

Senare beviljade ock kamreraren på Hans Grefl. Exc:s „nådiga behag" de till skolans underhåll för år 1657 nödiga medel, men gjorde däremot i reduktions-collegium anspråk på godtgörelse för utläggen för skolan från och med år 1655.

Sista gången skolan omnämnes i hauptmannens brefvexling är i en skrifvelse af d. 4 mars 1658.

„Herr kamrerarens bref af d. 29 dec. är mig d. 25 hujus [januari 1658] väl tillhanda kommet", skrifver han, „här i Carleborg, af hvilket jag med flere gladeligen förnimmer herr kamrerarens bene volens emot skolan och landets ungdom. Och ehuruväl detta är oss samtliga mäkta hugneligt, så måste jag med alla andra redliga klaga den olycka, som detta önskliga verket esomoftast drabbar; orsaken är att den redliga skolemästaren och mycket välartade mannen mäster Erik Locander, den öfver 1 1/4 år hafver varit bekajad med en häftig hvar tredje dags skälfva, blef betagen af en stark bränne-sjuka och således nu d. 23 hujus måste sätta lifvet till; om vi dess like nånsin igen bekomma kunna, står i Guds händer".

Hans efterträdare såsom rektor blef en Marcus Sadelerus, en man, som för sina „exorbitantier" redan året på afsattes. „Vita et moribus något ohöflig" var det testimonium denne af consistorium redan år 1649 hade erhållit, och detta intyg om sig besannade han tyvärr allt framgent 1). Att en sådan man sattes till rektor vid en skola länder consistorium till föga heder.

1) Se Åbo stifts herdaminne, band II, sid. 285.

Efter denne åter utsågs till skolans rektor år 1660 Joannes Carlander, hvilken af kyrkoherden i Kronoby Jakob Brenner och Nils Ringius år 1674 erhöll det vitsord, att han då i 14 år berömligen förestått denna skola, „hvilken före hans ankomst af åtskilliga orsaker var något af sig kommen".
(Inf. 2004-08-15.)