XIV. EFTER BRANDEN

Byggnadsordningens tillämpning och utveckling

Enligt denna byggnadsordning [av år 1859] byggdes Nykarleby stad upp efter branden. De breda esplanaderna och gatorna, de fyrkantiga kvarteren, de stora gårdstomterna med träd och planteringar i lummig grönska, allt detta, som präglat staden ända fram till 1960-talet, var en följd av 1859 års byggnadsordning och dess tillämpning. Såsom redan nämnts hade byggnadsordningen tagit starkt intryck av erfarenheterna från branden 1858 och sökt förebygga en ny sådan.

”Den lilla staden reser sig ur sin aska, men nästan oigenkännelig”, skriver en korrespondent från Nykarleby den 25 juni 1860. ”Man tycker sig borttappad på den 60 alnar breda bouleward, som nu genomlöper midten af staden, der de glesa husens höjd icke motswarar bredden. Tomterna fortfara att wara mycket begärliga. I förra weckan såldes åter fem på auktion. På en av dem war minimiwärdet utsatt till 150 rbl s:r, men en sjöman och en arbetskarl uppdrefwo hwarandra, till dess sjömannen stadnade för 250 rubel.” 101)

Som ett kuriosum kan omnämnas, att Nykarlebyborna, sedan den gamla staden utplånats, var sinnade att ge den nya ett annat namn. Då Wasa stads borgerskap 1854 underdånigast anhöll att få ändra stadens namn till Wasa-Nikolaistad och i en förnyad ansökning 1855 till Nikolaistad, beviljades detta som bekant. Namnändringen väckte stor uppmärksamhet och förtrytelse, även i Sverige. I kalendern Svea skrev Topelius, att när kejserlig frikostighet möjliggjort stadens flyttning till lämpligare plats vid havet, ”infann sig det underdåniga fjäsket, monarkens alltid svansande knäracka, med ett slags petition att få utbyta den flyttade stadens gamla ärorika namn mot det nya Nikolaistad”. Kejsar Nikolaj avslog, men kejsar Alexander II godkände ett år senare petitionen för att hedra faderns minne. I Nykarleby uttalade man 1860 en önskan om att för staden få upptaga det av Vasaborna ”försmådda” Wasanamnet. Planen förverkligades dock ej, emedan den skulle ha upptagits synnerligen onådigt på högsta ort, och kanske främst beroende på det växande missnöje namnändringen vållade bland Vasaborna själva. l02)

Staden befann sig ännu 1875 i ett allt annat än färdigbyggt skick. Ett stort antal byggnader var sålunda trots föreskrifter i stadens byggnadsordning ej brädfodrade, trots att det gått 12—14 år sedan de byggdes. Den 16 nov. 1874 var ägarna till följande gårdar uppkallade till rådhusrätten för att höras rörande denna försumlighet:

Vid förhöret inför magistraten framhöll Rosina Axelsons ombud, att hennes man dött för ett år sedan och att de köpt gården 1871 och, då fråga varit om att ändra byggnadsordningen, ej brädfodrat. Handl. Hedström skyllde även han på den olämpliga byggnadsordningen och att den befann sig under revision, att han tänkt bygga till och att brädfodring därför ej varit överensstämmande med hans intresse, varför han ansåg, att stadsfiskal Forssén borde återtaga sitt påstående. Denne ansåg dock, att byggnadsordningen fortfarande gällde, då den ej undergått någon förändring.

Handl. Nylund hade under året tillbyggt sin huvudbyggnad, varför han väntat med brädfordringen. Han anhöll om 5 års anstånd. Skepparänkan Löfbergs ombud anhöll om anstånd på obestämd tid. Handl. Lundqvist skyllde på den ev. förändringen av byggnadsordningen och att trävarupriserna varit höga, men förklarade sig villig att brädfodra så snart hans tillgångar tillät detta.

Rådman Dyhr skyllde även han på byggnadsordningen och på att grunden till hans huvudbyggnad var dålig och att han nyligen låtit upputsa byggnaden med vattenfärg. Rådman Berger uppgav sig ej haft nödiga resurser, men anhöll om anstånd i 4—5 års tid, liksom rådmanskan Sundström.

Handl. Ahlqvist, som under året byggt en ny karaktärsbyggnad hade i väntan på revisionen av byggnadsordningen uraktlåtit brädfodringen och anhöll om 5 års anstånd.

Rådman Lybeck uppgav att han tänkt bekläda sina byggnader med tegel, men att den person, som skulle leverera teglen, hade lurat honom, varför ingenting blivit åtgjort i saken. Även han ansåg byggnadsordningen olämplig och anhöll om anstånd i 4—5 års tid.

Karolina Fellman anhöll likaså om anstånd i 5 års tid, emedan gården var intecknad för gäld och hon ej mäktade bygga vidare. Skepparen C. A. Synnerbergs ombud anhöll även han om 5 års prolongation. Maria Sunds ombud framhöll, att byggnaden enligt magistratens beslut bort förlängas och påtimras med tre stockvarv, men att hon tänkt sälja gården. Hon anhöll om 5 års anstånd.

Skepparen Alex. Dyhr uppgav, att han köpt gården nr 44 av framlidne handl. Olson i det skick den då befanns och att han, ehuru själva huvudbyggnaden saknades på tomten, ej haft råd att uppföra en sådan byggnad. Den mot brandgatan uppförda byggnaden hade byggts med behörigt tillstånd, men någon ritning eller annan urkund kunde ej företes. Dyhr anhöll om anstånd med att få bygga huvudbyggnaden.

Forssén uppgav nu, att handl. Olson utan tillstånd uppfört ifrågavarande mindre byggnad mot brandgatan.

Handl. Westlins ombud uppgav, att två byggnader redan byggts på tomten och att byggnadsordningen ej tillät flera byggnader med eldstad, varför han vägrade att bygga flera sådana. Forssén framhöll emellertid, att Westlin uppfört sin huvudbyggnad vid en tvärgata och bagarstugubyggnaden mot gatan, som angränsade till allmänna boulevarden. Hörnet av tomten hade därigenom blivit obebyggd, vilket stred mot byggnadsordningens föreskrifter.

Magistraten beviljade svarandena 5 års frist med att bekläda sina hus efter godkända ritningar antingen med tegel, murbruk eller bräder. Maria Sund skulle till den 1 juli 1875 ha uppfört ett plank kring sin ägande gårdstomt nr 79 och inom 5 år försätta sin huvudbyggnad i föreskrivet skick. Skepparen Dyhr skulle likaledes inom 5 år ha huvudbyggnaden på sin tomt nr 44 färdigt uppförd och inredd enligt fastställd ritning. Den mot brandgatan uppförda byggnaden skulle inom samma tid göras obrukbar i avseende å eldstäder. Handl. Westlin frikändes från vidare åtal och handl. Hedström lämnades öppet att utverka längre tids anstånd än vad som beviljats. 104)

Magistratens åtgärd visar, att staden ännu 1874 var långt ifrån färdigbyggd och att detta oftast berodde på bristande tillgångar hos tomtägarna.