XIII. BRANDEN

Brandens uppkomst


Julhögtiden 1857 och nyåret 1858 hade passerat på vanligt sätt med gudstjänster, bjudningar och kalas. Vintern var relativt mild, men vädret ostadigt. Ingenting förebådade, att något ovanligt skulle hända den lilla staden.


[På östra sidan av älven klarade sig endast byggnader på de röda områdena.]

Magistraten, som vid denna tid bestod av borgmästaren A. W. Montin och rådmännen J. A. Lybeck, A. Dyhr, M. Sandström och C. W. Sundström, hade jämte borgerskapets äldste den 11 jan. sammanträtt i rådhuset till årets första möte. Endast ärenden av mindre betydelse behandlades och allt avlöpte i vanlig ordning. Handl. G. M. Hedström och A. G. Olson, skepparna C. A. Synnerberg och J. A. Broman samt skomakaren H. H. Garbén och bagaren C. A. Knape valdes att hos borgerskapet uttaxera medel för stadens allmänna behov. Pigan Brita Catharina Wacker tillerkändes försvar som skattskriven tvätterska i staden, men sjömansdöttrarna Mathilda Eriksson och Johanna Mickelsson förständigades [ålades] att inom tre veckor förse sig med årstjänst, vid äventyr att annars bliva såsom försvarslösa personer behandlade. Flyttningstiden för hyresgäster ändrades och fastställdes till den 1 juni.

Detta är allt i det sista protokollet i det gamla rådhuset.

Brandaftonen tisdagen den 12 jan., dagen före tjugondag Knut 1858 var det barndans, som tulljaktsföraränkan, fru Johanna Wahlström (f. 13.5.1814, d. 11.1.1875) hade tillställt i ”Klubben” i f. Collanderska gården nr 17, som sedan 1855 ägdes av handl. Anders Gustaf Olson. ”Herrklubben” var inrymd i en särskild lokal i gården. Till klubben hörde ett tiotal stadsherrar, som samlades där en gång i veckan för att prata, röka, dricka ”shoddy”, och få sig en whist. Bland medlemmarna märkes vid olika tidpunkter J. A. och P. August Lybeck, kapten Jakob Kerrman, Ad. Hammarin, G. Lindqvist, C. J. Berger, Albert Dyhr, C. A. Grundfeldt, F. M. Gyllenberg och G. M. Hedström m.fl. De ”väckta” bland stadens herrar, såsom C. W. Sundström och M. Sandström och tidigare C. J. Collander hörde ej till klubben. Fru Wahlström skötte trakteringen för herrarna. Hon var dotter till handl. Josef Reinhold Calamnius och änka efter tulljaktsföraren och uppsyningsmannen Carl August Wahlström (f. i Helsingfors 1.3.1809, d. i Nkby 16.1.1855). I maj 1857 hade hon av magistraten berättigats att till försäljning baka rågbröd och brygga svagdricka.

Änkan Wahlström levde i knappa omständigheter, och bodde med sina fem barn i Olsons gård, hushållade för ungkarlar och ordnade då och då enklare bjudningar och nöjestillställningar med traktering för att förtjäna en slant. En sådan tillställning för barn och ungdom, med en och annan representant för det lägre borgerskapet närvarande, var ”balen” kvällen till tjugondag Knut, då branden utbröt.

Sedan en tid hade väderleken varit underlig, ingen rätt jämvikt, storm alla nätter, snöbrist, isgata här och där, ofta flera graders värme, skriver en meddelare till Helsingfors Tidningar. Tisdagen den 12 jan. var mulen och stormig, vinden SSW och senare på natten SW.

Branden uppkom i ett uthus som tillhörde f. Kempeska-Aspegrenska gården nr 10 i hörnet av Ågatan och Södra Torggatan. Uthuset skall enligt den karta, som uppgjordes efter branden ha legat i sydvästra hörnet av tomten nr 11, men denna uppgift är felaktig, vilket visas av den i det följande anförda polisrapporten. Uthuset var ett för 20 hästar uppfört stall eller skjul, som använts av den ryska garnisonen under Krimkriget och stått obegagnat sedan dess. Gården nr 10 ägdes sedan 1855 av sjökaptenen Anders Granholm, som bodde i övre våningen av huset med sin familj, hustrun Christina Lovisa, f. Kerrman och dottern Anna Lovisa (f. 1854). Den yngre dottern Aina Maria var född 1856, och har återgivit sin moders berättelse om brandens uppkomst.

Granholm var född i Gamlakarleby den 7 mars 1815, avlade skepparexamen i Vasa den 27 aug. 1841 och flyttade s.å. till Nykarleby, där fadern, sjökapten Fredrik Granholm, hade varit skepparborgare 1833—1839 och fört bl.a. Nykarlebybriggen Memoria 1833—1834. Anders Granholm var 1841 styrman på fregattskeppet Patience om 160 läster, tillhörigt rådman Matts Lithén, byggt på Djupsten 1837. Fartygets befälhavare, sjökapten Petter Wilhelm Bergendahl (f. i Pedersöre 28.7.1802, d. 22.5.1841), avled i lungsot under fartygets vistelse i Bergen, och Granholm övertog därefter befälet och förde fartyget hem. År 1845 var han kapten på Isak Lindqvists, Petter Lybecks och Adolf Hammarins fregattskepp Juno. Under Krimkriget ägde och förde han 1856 karavellen Fänrik Stål, och därefter bl.a. 1860—1865 barkskeppet Hoppet om 271 läster, tillhörigt C. G. Wolff i Vasa. Åren 1868—1871 förde han befälet på barkskeppet Alexander II.



61. Sjökapten Anders Granholm.
Foto 1850-talet


Efter branden köpte kapten Granholm gården nr 127, men flyttade 1879 till Vasa, där han avled den 13 aug. 1887. Hustrun avled därstädes den 31 mars 1893 (f. i Nkby 19.2.1816). Den yngre dottern levde ännu i slutet på 1930-talet.

Granholm var känd som en mycket ordentlig och ”hushållsaktig” man.

I nedre våningen av huset bodde handl. Abraham Westlin, som drev handel där sedan 1856. Westlin var bondson från Evijärvi, där han var född den 6 okt. 1829. Han hette Abraham Abrahamsson Särkijärvi tills han vid inflyttningen till Nykarleby 1849 antog namnet Westlin. Han började som bodbetjänt hos handl. G. G. Gottleben och erhöll den 21 maj 1856 burskap som handlande, hyrde då nedre våningen i kapten Granholms hus och öppnade handel där. Ännu 1857 ägde Westlin 1/4 i den då nybyggda briggen Onni om 125 läster och ½ i karavellen Albert, men vid tiden för branden hade han konkurs och boden var stängd. Han var gift med Catharina Sofia Sund (f. i Jakobstad 7.5.1834, d. i Nkby 19.6.1868) och hade med henne sonen Uno Abraham (f. 1856, d. 1879 i Australien).

Kring Abraham Westlin uppstod i samband med branden en hel del rykten, till vilka vi senare skall återkomma.

Kapten Granholms gård var i själva verket ett högt äldre trähus med frontespis, fullt jämförbart med ett tvåvåningshus. I öster hade det Rådhustorget och Ågatan (Kyrkogatan) med hörnet av J. A. Lybecks stora envåningshus emot sig, i väster den höga, branta älvstranden med uthus, i söder Dyhrs gård (f. Lithénska gården) med det största tvåvåningshuset i staden och uthus helt nära intill stallet, i vilket elden kom lös. I norr låg fru Sofia Lybecks ”också betydliga hus”, f. Turdinska huset, som i höjd ej eftergav ett tvåvåningshus och skildes från Granholms blott av en 3 4 alnar bred gränd. Alla gårdarna var bebyggda med trähus.

Stadens invånarantal var 1855 som vi sett 578 män och 639 kvinnor = 1217 personer och 1860 553 män och 548 kvinnor = 1101 personer. Vid branden torde, om man tar hänsyn till folkökningen under perioden 1850—1855 = 63 pers., befolkningen ha uppgått till ca 1255 personer.

Enligt den undersökning som omedelbart efter branden på magistratens uppdrag verkställdes av lands- och stadsfiskalen J. H. Forssén och som pågick i tre dagar 18—20 jan. 1858, konstaterades, att elden uppstått kl. 1/4 i 8 den 12 jan. på aftonen på handl. Granholms gård ”uti ett stall, som förenadt med ett spillningshus, foderlada, vagnslider och bagarstuga, af gårdens husrad på södra sidan stått ytterst emot elfstranden, på 3 à 4 famnars afstånd från ett annat stall, hvilket, förmedelst afträdeshuset och ett magasin, varit i sammanhang med boningshuset, en vinkelbyggnad på gårdstomtens norra och östra sidor”.

Forssén hade samma dag om aftonen besökt handl. Abraham Westlin, i nedre våningen av huset. Jämte den tidigare nämnde handl. Gustaf Gabriel Gottleben, Westlins medredare i briggen Onni och tidigare principal, hade han avlägsnat sig därifrån vid pass kl. 7 utan att varsebliva något misstänkligt eller känna lukt av rök. Forssén hade därefter gått till handl. Edvin Gellin. Även han var som bekant medredare i Onni, och bodde i gården nr 44 vid Rådhusgatan. Där överraskades Forssén efter 1/4 timme av rop om att elden kommit loss och av klämtningarna i rådhusklockan. Han hastade nu till brandstället och fann, att elden spritt sig med sådan hastighet, att lågor redan slagit ut från stallsgluggen och taket.

Om de följande händelserna och den förödande brandens snabba spridning föreligger flera vittnesmål. Handlanden Granholm hade jämte rådmannen J. A. Lybeck och skepparen Alexander Dyhr suttit hos sin närmaste granne, rådmannen och vicekonsuln Albert Dyhr i gården nr 9. Klockan vid pass 1/4 i 8 hördes rop från gatan och Dyhrs piga Fredrika Kronholm rusade in och ropade, att elden kommit lös.

Granholm skyndade nu till hemmet och fann lågor slå ut genom gluggen till stallsskullen. Han gav befallning att anskaffa vatten och skyndade till spruthuset, därifrån sprutorna genast uttogs och fördes till brandstället av brandmanskapet och folk, som strömmade till. Sprutorna sattes i verksamhet med sådan framgång, att elden trots den svåra storm, som rasade, i nära två timmars tid uppehölls i den husrad, där den brutit ut.

Granholm uppgav även, att stallet, där elden på ett oförklarligt sätt löskommit, varit olåst och obegagnat samt innehållit endast ett mindre parti omslagspapper i en låda på nedre botten, och några kärvar löv på övre. Detta foderförråd hade ännu ej anlitats, varav Granholm drog den slutsatsen, att gårdsfolket lika litet som han själv på någon tid besökt rummet i fråga.

Handlanden Abraham Westlin berättade, att han strax efter det stadsfiskal Forssén omkring kl. 7 på aftonen lämnat hans bostad, i sällskap med kronolänsmannen Forssén, som besökt Westlin vid tillfället i fråga, begivit sig till handl. Gellin. Länsman Fredrik Samuel Forssén var son till stadsfiskalen och hade tjänstgjort i Nykarleby sedan 24 mars 1855. Han nämnes märkligt nog ej av fadern som närvarande hos Westlin vid besöket före branden. Ej heller nämner fiskal Forssén sonen eller Westlin såsom närvarande hos handl. Gellin, ehuru de bort vara där samtidigt med fiskalen.

Westlin hade vistats ungefär 1/4 timme hos Gellin då rop om eldens löskomst hördes. Han sprang då till hemmet och fann att stallstaket stod i lågor och att folket, som hunnit samlas, börjat med eldsläckningsarbetet. Westlin tillade, att han ej besökt huset, där elden utbrutit, på flera veckors tid. Han trodde, att förhållandet var detsamma med sitt och handl. Granholms tjänstefolk, som ej hade något att skaffa därstädes. Eldens löskomst föreföll honom därför oförklarlig.

Vicekonsul Albert Dyhr bekräftade, att de personer handl. Granholm uppgivit, hade befunnit sig hos honom, då pigan klockan vid pass 1/4 i 8 underrättat om eldsvådan. Dyhr hade då jämte sina gäster genaste vägen genom saluboden hastat in på Granholms gård. Där hade stallstaket redan stått i lågor. Då Dyhr insåg, att det var omöjligt att släcka elden, hade han därefter ordnat om bärgning. Därvid hade han funnit, att hans mot det brinnande stallet stående husrad länge efter det elden upptäckts varit oantänd. I samma husrad hade eld ej begagnats annorstädes än i ett nära vid älven beläget brygghus, där drängen Johan Bertils på morgonen ifrågavarande dag värmt vatten, varefter elden vid middagstiden släckts. Huru elden löskommit hade Dyhr sig ej bekant.

Fru Lovisa Granholm avgav ett vittnesmål, som synes antyda att branden var anlagd. Hon hade i avsikt att besöka sin gamla moder gått ut, men då hon kommit till huset, där modern bodde som änka, hade hon hört ropas att elden var lös. Hon hade då skyndsamt återvänt till hemmet. Då hon hunnit fram hade lågor slagit ut genom dörren och gluggar till stallet, ”från grannskapet hvaraf en person, som på hennes fråga, om det var Granholm, icke lemnat något svar och hvars klädedrägt hon för mörkret ej kunnat urskilja, vandrat ut på gatan”.

För övrigt intygade fru Granholm, som med sina späda barn hastat undan, att huset, där elden brutit ut, henne veterligen varit obegagnat.

Fru Granholms vittnesmål gav styrka åt de misstankar man allmänt hade redan strax efter branden, att Westlin var den, som tänt på. Orsaken till att misstankarna riktades mot honom var, att han befann sig i konkurs, men påstods i god tid i lönndom ha bärgat sina under konkurs lagda varor från boden, som vid tiden för branden var stängd. Bitterheten hos dem, som förlorat all sin egendom vid branden, satte illvilliga rykten i omlopp. Westlin eller ”Brännar-Abram” misstänktes för att till sin egen fördel ha anstiftat branden. Han skall efteråt ha haft en mängd varor att föryttra och burit sig underligt åt.

Aina Granholm, som vid tiden för branden var två år, berättade 1910 för Z. Schalin enligt moderns uppgifter, att branden var anlagd på fyra ställen i det gamla stallsskjulet. Modern, fru Granholm, hade varit ute på eftermiddagen, kom hem och mötte i kvällsmörkret i portgången en mansperson, som hon i första ögonblicket tog för sin make. ”Ä de Granholm”, frågade hon förtroligt, men fick intet svar. Kaptenen var hemma och inne i huset. Omedelbart efter det kaptenskan kommit in, började det brinna där nere i skjulet, som stod vid den sida av gården, som vette mot älven. Därför har det sagts, berättade Aina Granholm, att om blott rådigt folk kommit tillstädes, hade det varit en lätt sak, att vräka det antända skjulet utför åbranten ned i vattnet, och hela staden hade därmed varit räddad. Men man lät det brinna, och gjorde alls intet för släckningen, enligt Aina. En obegriplig handfallenhet tycktes förlama alla. ”Därför misstänktes och misstänks än i denna dag rådman Westlin för att till sin egen fördel ha anstiftat branden”, och han kallades även allmänt ”Brännar-Abram”. ”Men”, tillägger Aina, ”kapten Granholms mentes tro på att det var den mannen, som kaptenskan mötte i portgången.”

Som vi ser, lider Aina Granholms berättelse av en del minnesfel. Westlin var aldrig rådman. Modern kom i själva verket hem efter det elden utbrutit, liksom även fadern. Westlin hade redan tidigare begett sig hemifrån i sällskap med kronolänsman Forssén o.s.v. Ryktena satt emellertid segt i Sjökapten Ernst Aug. Henelius syster, Johanna Maria, som dog 80-årig omkring år 1900, berättade sålunda för Z. Schalin, att folk allmänt trodde, att Westlin hade skulden. Hanna Sundström (gift Sarlin), som dog 1920 och som upplevde branden som 12-åring, berättade likaså, att det allmänt troddes, ”att Westlin själv tuttat på”.

Ett märkligt vittnesmål avgav på undersökningens andra dag, den. 19 jan., sjökapten Johan Petter Högdahl. Han var bosatt på Smedsbacka hemman på västra sidan av älven, mittemot norra delen av staden. Kl. mellan 7 och 8 på aftonen hade han genom sitt kammarfönster ”sett liksom ett ljus ställas vid väggen af något nära till elfstranden i staden beläget hus, derifrån ett annat ljus blifvit ledt långs efter väggen, ungeferligen på en famn framåt, då det stadnat; Midtemellan dessa ljus, som varit formade med en smal ljusstrimma, hade strax derpå uppflammat en låga, vid skenet hvaraf Högdahl kunnat skönja, att huset, på hvars vägg ljusen visat sig, varit den stallsbyggnad, der elden sedermera befunnits hafva utbrustit. Utgången på gårdsplanen, hade han sett låga och eldgnistor bryta ut från sagda byggnad, hvarföre han ispänt en häst och hastat till staden.”

Rätten, bestående av borgmästare A. W. Montin och rådmännen J. A. Lybeck, M. Sandström och C. W. Sundström, frågade nu, om icke de ljus, han tyckt sig förmärka, kunnat härröra därav, att elden, sedan den brustit ut i stallet, lyst fram genom något hål eller någon öppning eller väggspringa i ena knuten, därefter lett sig långs springan till en likadan öppning i andra knuten, och slutligen, då den tilltagit, slagit ut genom gluggen?




[Brandvakten Jakob Nilssons bricka och visselpipa. Jakob var far till Joel Nilsson.
Tillhör Lars Pensar. (Inf. 2004-04-07.)]


Högdahl medgav, att en sådan förklaring var naturlig, men upplyste samtidigt, att bonden Gustaf Harald för hans hustru Amalia, enligt vad hon uppgivit, ”yttrat någonting misstänkligt, som möjligen kunde leda till utredning om eldens löskomst”.

Sistnämnda upplysning synes visa, att Högdahl ej satte tilltro till rättens förklaring av ljusfenomenet. Den förefaller i själva verket rätt krystad och onaturlig och skulle för att verka trovärdig behöva en kompletterande förklaring om, huru elden kunde ledas från det ena hörnet till det andra i stallsbyggnaden i stället för att, som naturligt hade varit, taga fart i det hörn, där den först börjat. Sannolikare är, att någon först tänt eld i det ena hörnet och därefter i det andra och troligen gjort det med hjälp av en fackla eller ett bloss, som sedan kastats upp på skullen och antänt de där befintliga lövkärvarna. Observeras bör även, att iakttagelserna gjordes av en person, som på grund av sitt yrke var van att iakttaga och bedöma ljusfenomen av olika slag.

Under den sista undersökningsdagen den 20 jan. hördes handl. G. G. Gottleben, skepparhustrun Amalia Högdahl och bonden Gustaf Harald.

Gottleben berättade, att han, såsom fiskal Forssén uppgivit, i sällskap med denne gått ut ur handl. Westlins bostad och, under väntan på Forssén, stått några ögonblick på trappan till byggningen utan att förmärka något från det håll, där elden sedermera yppats samt att han, en knapp fjärdedels timme efter hemkomsten, hört rop om att elden kommit loss. Han hade då skyndat till spruthuset och jämte handlanden Olson tagit ut och forslat eldsläckningsredskapen till brandplatsen. I den svåra stormen hann elden emellertid sprida sig med otrolig hastighet, innan släckningsarbetet kunde påbegynnas. Huru den kommit lös kunde han ej förklara. — Det förtjänar nämnas, att även Gottleben befann sig i konkursmässigt tillstånd. Han inlämnade sessionsansökning den 15 juni 1858 och hade undan branden räddat en del lösöre bl.a. familjens sängkläder samt sitt varulager av järnvaror.

Kaptenskan Amalia Högdahl vittnade, att bonden Gustaf Harald under ett besök på Smedsbacka hemman söndagen den 16 jan. på aftonen yttrat, ”att Handlanden Westlin, enligt honom undfallne svordomar, vållat eldens löskomst”.

Det ville Gustaf Harald ej gå med på att han sagt. Han medgav, att han nämnda afton under ett mellan Högdahls tjänstehjon uppkommet samtal eller ”löst prat” om eldens uppkomst och ryktet, att handlanden Westlin vållat olyckan, ”utan någon mening förklarat sådant vara möjligt, emedan Westlin vid något tillfälle, då han ännu tjänat hos Handlanden Gottleben, svurit som en grobian”. Däremot förklarade han sig nu ”icke hysa den ringaste anledning till misstankar mot Westlin”.

Att Westlin under sin tid som bodbetjänt hos Gottleben, d.v.s. till omkring 21 jan. 1856, då han erhöll burskap som handlande, varit hemfallen åt svärjande, var således tillräckligt för att bland allmänheten stärka misstankarna mot honom för mordbrand. Av det ovanstående torde dock redan framgått, att Westlin ej kan ha varit den skyldige. Detta bekräftas av tjänstefolkets vittnesmål. Granholms ena piga, Maria Kronqvist, hade av Westlins piga, Sofia Puss, underrättats om eldens löskomst, sprungit ut och funnit stallsskullen i lågor. Stallet hade ej besökts sedan hon några dagar före branden lyftat in dit en låda med ett mindre parti papper. Den andra pigan, Emma Björkman, hade strax efter det klockan slagit 7 från ett fönster till salen i övre våningen sett något ljus lysa genom stallsgluggen och trott, att någon av handlanden Westlins betjäning varit där. Någon stund senare, då hon i kammaren innanför salen sysslat med barnen, hade hon hört ropas, att elden kommit lös, varför hon hastat ut i salen och genom fönstret sett, att lågor redan slagit ut från dörren till stallet. Hon kände ej till att någon de sista tiderna besökt detsamma.

Sofia Puss hade strax efter kl. 7 genom fönstret sett en eldslåga slå ut från stallsgluggen och efter att ha underrättat sin värdinna, fru Westlin och pigan Maria Kronqvist härom, sprungit till grannskapet för att tillkalla folk. Då hon kom tillbaka hade lågan redan trängt fram genom dörren. Varken hon eller någon annan hade henne veterligt dagarna före branden besökt stallet.

Bodbetjänten Johan Rank hade varit ute på torget, då han hörde Maria Kronqvists rop om att elden kommit loss. Han hade då rusat in på gården och funnit lågan slå ut genom stallsgluggen och såsom han tyckt, tränga fram även vid golvtiljorna i nedre ändan av huset. Han hade därpå sprungit ut på gatorna och tillkallat folk, som genast strömmade till. Då han återkom, stod elden redan i takbandet och slog häftigt ut genom dörren. Rank hade ej på flera veckor före branden besökt stallet.

Westlins andra piga, Sofia Henrika Winqvist, hade genom rop från Sofia Puss fått veta, att elden kommit loss. På befallning av sin matmoder hade hon då klätt på barnen och avlägsnat sig med dem.

Fru Sofia Westlin hade varskotts om eldens löskomst av pigan Sofia Puss. Hon hade då skickat Puss att tillkalla hjälp och sin andra piga Sofia Winqvist att rädda barnen. Därefter hade hon börjat bärga lösegendomen. Hon kunde lika litet som de andra förklara, huru elden kommit loss i det obegagnade stallet.

Som av vittnesmålen framgår, befann sig fru Westlin och barnen hemma vid brandens utbrott, vilket i och för sig gör det otroligt att Westlin riskerat deras liv genom mordbrand.

Vi får således avskriva handl. Westlin som mordbrännare. Däremot förefaller det sannolikt, att någon okänd person tänt på stallet. Redan fru Granholms vittnesmål om den mystiske man hon mött strax efter eldens utbrott antyder detta, liksom makarna Granholms senare uttalade åsikt, att det var den mannen, som förorsakat eldsvådan.

Olika rykten var även i omlopp. Trävaruhandlanden Gustaf Häggblom, bror till formannen och gästgivaren Oskar Häggblom har berättat, att en sjöman (ej fr. Nykarleby), som seglat med kapten Granholm och kommit i gräl med honom, sedermera då han en gång uppehöll sig i Nykarleby ”af hämnd hade tändt eld på kapt. Granholms gård”. Sjömannen hade sedan kommit till Viborg, och där skall han på häktet eller något sjukhus före sin död ha erkänt, att det var han, som bränt upp staden.

Zachris Schalin, som anfört dessa uppgifter, menar att det är högst otroligt, att Westlin för egen nytta skulle låtit utföra en så hemsk gärning. Staden var ju tätt bebyggd och stark blåst rådde för tillfället. Hämndversionen finner han däremot bra mycket sannolikare.

Även andra antydningar finns. Överhuvudtaget var det vanligt med mordbränder och mordbrandsförsök vid denna tid. Allmänt bekant var på 1840-talet brandvakten och stadstrumslagaren Granberg i Jakobstad (d. 1864), som i dryckesrört tillstånd vid flera tillfällen anställde mordbrand i lider och uthus i staden för att genom sin påpasslighet att genast sätta larmtrumman i rörelse förtjäna en belöning — 3 à 5 rbl sr per gång. För detta dömdes han småningom till livstidsstraff. I Gamlakarleby företogs vid tiden för Nykarleby brand tre mordbrandsförsök, det första i dec. 1857 i stadens fullpackade packhus, det andra i mitten av jan. i en i staden belägen foderlada och det tredje natten mot den 30 jan. i ett torkhus för tobaksblad. För den förstnämnda mordbranden åtalades f. sjömannen Johan Fredrik Snell från Gamlakarleby stad, en ökänd lösdrivare och tjuv. Medan Snell ännu stod under åtal i nämnda stad gjorde han sig skyldig till flera stölder i Jakobstad den 13—15 jan. under då pågående marknad. Vid rannsakningen inför rådhusrätten i Jakobstad den 24 mars uppgav Snell, att han middagstiden den 13 jan. anlänt till Jakobstad, skjutsande två namngivna personer, båda sockenskomakare, från Gamlakarleby sockens kyrkbacke. Mellan kl. 7—8 på kvällen hade han i alla fall redan hunnit utföra den första stölden på gästgivargården i staden. Stölderna hade sedan fortsatt de följande marknadsdagarna.

Snell erkände, att han under flera år utan bestämd sysselsättning kringvandrat i landet, och att han därunder av rätten i Wiborg dömts till ett års allmänt arbete, som han avtjänat vid Saima kanals byggande. Några andra upplysningar ville Snell icke ge, under föregiven glömska.

Av olika vittnesmål framgår, att Snell haft en större tjuvgömma vid en backstuga på Kyrkostrand i en fähuslada. Han rannsakades den 24 mars, 3 maj och 26 maj i Jakobstad. Utslaget avkunnades sistnämnda dag. Han befanns skyldig till stölder den 13 och 15 jan. Han hade så vitt domstolen visste ej tidigare varit straffad för stöld eller ”gjort sig till ansvar skyldig”, men emedan han stod under tilltal för mordbrand i Gamlakarleby, överlämnades till vederbörande domstol att utsätta ansvaret på Snell även för tjuvnaderna. — Snells medbrottsling, lösdriverskan Susanna Stadig från Ylihärmä, dömdes till 47 rbl 40 kop s:r i böter och 30 par ris, tre slag av paret, ett relativt hårt straff, som visar, huru allvarligt de ifrågavarande stölderna bedömdes. Snell förpassades till Gamlakarleby.

Där hade man anordnat vakthållning efter de tre mordbrandsanläggningarna, den sista den 30 jan. Snell misstänktes för samtliga mordbränder. Sedan han fängslats hade de upphört. Snell hade redan föregående år för olika personer uttalat det hotet, att staden genom honom komme att förstöras. Korrespondenten från Gamlakarleby tillägger, att Snell vid rådstuvurätten i Jakobstad fulleligen förvunnits om särskilda i staden den 13 jan., ”d.w.s. dagen efter NyCarleby brand”, begångna tjuvnader.

Det är ej omöjligt, att vi i Snell har den okände mannen, som mötte fru Granholm i porten efter det elden utbrutit. Sjökapten Anders Felander, som bodde i staden vid branden, antyder i ett brev till sin dotter Andriette, att något mystiskt hade skett i samband med att elden bröt ut. Man hade sett en människa skynda till det uthus, där elden utbröt. Man hade också hört folk berätta, att några okända människor med hästskjutsar skyndsamt skulle ha åkt bort från staden norrut. ”Var förnuftig meniska kan tänka, att intet elden är kommen loss i ett hus, der engen meniska warit, utan der har någon warit.”

Ingenting förbjuder att Snell tänt på i Nykarleby den 12 på kvällen, åkt till Gamlakarleby med sin ägande häst samma kväll och därifrån den 13 skjutsat de ovannämnda personerna, som f.ö. aldrig hördes av rätten, till marknaden i Jakobstad. Sistnämnda omständighet gör, att man t.o.m. har anledning betvivla, att Snell överhuvudtaget åkt till Gamlakarleby. Han kan ha begivit sig direkt till Jakobstad och sedan hittat på skjutsningen av de två sockenskomakarna för att skaffa sig alibi. Att Snell själv ägde en häst och sålunda kunde röra sig obehindrat vida omkring, framgår av ett vittnesmål, enligt vilket han den 14 jan. på förmiddagen kommit åkande till Matts Engqvists backstuga på Kyrkostrand och begärt stall för sin häst, vilket dock ej beviljats.

Några frågor ställdes ej till Snell angående branden i Nykarleby av rådhusrätten i Jakobstad, lika litet som senare vid rättegången i Gamlakarleby. Parallellerna mellan de nästan samtidiga mordbränderna i de båda städerna ger sig själva och leder osökt till misstanken, att f. sjömannen Johan Fredrik Snell kan ha varit gärningsmannen.



Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 557—567.


Nästa kapitel: Släckningsförsök och bärgning.


Läs mer:
Stadsbranden i svenska dagstidningar 1858.
Nykarleby stads brand 1858 av Woldemar Backman.
100 år sedan Nykarleby brann ned av Alfred Huldén.
Branden av Zachris Schalin.
Minnestavla.
Innehållsförteckning till kapitlet Tragedier.
(Rev. 2020-04-27 .)