[1 aln motsvarar ungefär 0,6 m.]

Som vi sett hade redan under hösten 1858 en mer eller mindre provisorisk nybyggnad av bostadshus i staden börjat. Stadens myndigheter arbetade flitigt med den nya byggnadsordningen och redan den 10 jan. 1859 kunde magistraten vid en allmän rådhusstämma lägga fram sitt förslag för borgerskapet, de tolv äldste och stadens övriga tillstädes komna invånare.

Förslaget godkändes på alla punkter. Man anhöll därjämte enhälligt, att magistraten hos H.K.M:t i underdånighet skulle ansöka om nödigt tillstånd att till takläggning få begagna pärtor. Vidare anhöll man om att taktegel och skiffersten finge läggas på bräder och pärtor och ej på ribbor eller läkter, ifall dessa sistnämnda bleve tillåtna till takbetäckning. Taktegel och skiffersten ansågs svårligen kunna åstadkomma erforderlig täthet. 98)

Den nya byggnadsordningen utgick från Kejs. förordningen av den 18 mars 1856 angående städernas planering. Den präglades av strävan att förebygga nya brandkatastrofer. Noggranna säkerhetsbestämmelser infördes rörande husens byggnad, brandgator, esplanader och gatornas bredd, takskorstenar och murar, brunnar, staket m. m. Byggandet av stenhus uppmuntrades och tätbebyggelse av den gamla typen förhindrades. Byggnadsordningen var liksom för andra städer resultatet av de erfarenheter man gjort efter de många stadsbränderna under 1800-talets förra hälft.

Den av kejsaren fastställda byggnadsordningen avgavs av senaten den 4 aug. 1859. 99)

Planeringen av esplanader, gator, torg och kajer samt kvarter och tomter skulle omedelbart vidtaga enligt den av H.K. Maj:t den 27 sept/8 okt. 1858 fastställda planen.

Inom fyra år efter det tomt upplåtits till bebyggande, skulle åtminstone huvudbyggnaden vara uppförd och tomten inhägnad med plank. I motsatt fall skulle tomten säljas på offentlig auktion. Den nya ägaren skulle bebygga tomten senast inom tre år. Efter hemställan hos guvernören kunde ”kostsammare” byggnader få längre tid för uppförandet. Om åbyggnad på tomt brann eller förstördes på annat sätt, var ägaren skyldig att senast inom tre månader inhägna tomten samt uppföra ny byggnad och nytt plank inom tre år. I annat fall skulle tomten säljas för ägarens räkning.

Inom linjerna för stadens plan och närmare den än 500 alnar fick rior ej uppföras. Alla inrättningar, som fordrade ständig och stark eldning, såsom brännugn, tjär-, olje-, talg-, tran- och fernisskokerier samt sockersjuderier skulle vara av sten. De fick uppföras endast i avlägsnare delar av staden, till vars yttersta linjer även repslagerierna borde förläggas. Likaledes skulle bagerier, smedjor, bad- och tvättstugor samt press- och torkhus inne i staden vara av sten och försedda med välvda mellantak. Smedjor skulle vara tillåtna endast i avlägsna delar av staden och förses med rökledning genom rör och skorsten, som förekom gnistor att strömma ut. De fick ej uppföras närmare än 10 alnar från trä- eller resvirkeshus.

Enskilda badstugor i trä- eller resvirkeshus var förbjudna och borde, där de fanns inom staden, ”afskaffas och till badning obrukbara göras”. Bryggerier och slakthus fick ej under några villkor anläggas inom staden. För garverier och andra inrättningar, som medförde elak lukt, skulle platser anvisas avsides i staden. [Trots dessa föreskrifter var det 50 år senare illa ställt med hygienen i staden.]

Färgerier, snickerier, vagnmakar- och tunnbindarverkstäder skulle, om de inrättades i de inre delarna av staden, uppföras av sten med rörspisar och med golv av sten. De inre taken skulle brukslås eller förses med beläggning av järnplåt. I avlägsnare delar av staden, fick sådana verkstäder även anläggas i trähus, men inre väggar och tak skulle då brukslås. Magasiner och andra varuupplag borde förläggas utom stadens gränser.

I varje stadsdel borde finnas åtminstone en allmän brunn, försedd med pumpverk. På älvstranden skulle inrättas två vattenuppfordringsanstalter med dit ledande skilda körvägar. Enskilda gårdsägare borde vara angelägna om att så vitt möjligt anbringa brunnar på sina gårdar.

Vid vite av 5 rbl borde ej upplag av stock, bjälkar, plankor, bräder, tjära o. dyl. göras på torg, gator, kajer och gårdar inom staden utan endast å därtill av magistraten anvisade lämpliga ställen.

Omkring samtliga kvarter, som var belägna vid torg, esplanader och de till 30 alnars bredd bestämda gatorna, skulle rabatter inrättas med 5 alnars utsträckning från tomtlinjen, detta dels för att minska anläggnings- och underhållskostnaderna och dels för prydlighetens skull. Invid dessa rabatter skulle anbringas trottoarer till 3 alnars bredd. Härigenom skulle körbanan på gatan få en bredd av 14 alnar. Å esplanaderna skulle en lika bred körbana anläggas närmast intill vardera trottoaren. Mellan dessa körbanor skulle en 16 alnar bred plan för trädplantering och promenad anläggas.

I stadens avlägsnare kvarter, där tvärgatorna erhöll 20 alnars bredd, skulle rabatter ej anläggas utan endast trottoarer.

Alla trottoarer skulle hålla lika höjd med mitten av körbanan. Rännstenarna skulle vara 9 tum djupa och körbanans valvhöjd likaledes 9 tum. Rabatter och trottoarer skulle slutta mot rännstenen. Trottoarerna borde stensättas, eller beläggas på annat lämpligt sätt för fotgängarnas skull. Rabatterna däremot skulle avstängas med häckväxter eller genom ett lätt genombrutet och med lämplig färg försett staket av högst 2 alnars höjd över trottoarerna.

Torg och allmänna platser samt stadens andel i gator skulle, så snart stadens tillgångar det tillät, förses med stenläggning eller försättas i motsvarande skick. Enskilda tomtägare borde vidtaga enahanda åtgärder med gator och körbanor. Tvärrännstenar över gator borde undvikas, men där de erfordrades, skulle de anläggas så att broar och trummor ej blev av nöden.

Gata skulle alltid hållas i behörigt stånd. Minst en gång om året skulle magistraten låta besiktiga torg, esplanader, gator och allmänna platser med till dem stötande rabatter och därefter vidtaga nödigbefunna åtgärder.

Invid esplanad, torg, gata eller andra allmänna platser fick varken avträdeshus och spillningsrum för stall och fähus eller andra uthus, som medförde elak lukt, uppföras. Rännor, rör och trummor för orent vattens avledande från förstugor, kök, bagarstugor, brygghus, verkstäder och färgerier åt gata eller rännsten var förbjudet.

Om de ur brandsäkerhetens synpunkt viktiga brandgatorna och trädplanteringarna stadgades i ett särskilt kapitel. Sådana skulle öppnas och försättas i farbart skick, med diken eller rännstenar, av varje tomtägare till halva bredden och hela längden av tomten. Trädplanteringarna på brandgator och tomtskillnadslinjer ålåg tomtägarna. Stenhus befriade tomtägaren från skyldighet att plantera träd för den del av skillnadslinje, gata eller brandgata, som begränsades av stenhuset.

Esplanader och torg samt stadens allmänna tomter och platser skulle planteras genom magistratens försorg. [Esplanaden och parken nyplanterade.]

Endast lövträd fick användas vid nämnda planteringar. Asp borde ej begagnas därtill. Träden borde ha minst tre alnars höjd samt rak stam. De borde ej planteras längre från varandra än att avståndet mellan dem å esplanader, torg och allmänna platser blev högst 12 alnar och på övriga ställen 6 till 8 alnar. Trädraderna på brandgata skulle dragas 6 alnar från byggnadslinjen så att en 8 alnar bred körväg skulle kvarstå längs mitten av gatan.

Vad husbyggnaden beträffar, borde ritningarna till hus och byggnader samt portar och plan utvisa reguljära och väl proportionerade fasader, tak, taklister, trappor, fönster och portindelningar m.m.

På varje tomt fick ett eller flere stenhus uppföras i en eller flera våningar även i en sammanhängande sträckning intill tomtlinjen.

I § 47 stadgades, att boningshus av trä ej i något fall fick byggas högre än en våning och ej mäta mera än 10 alnar till takbandet, oberäknat stenfoten. Denna borde ej göras högre än 2 alnar ovan jord. Inrättandet av rum på vinden med eldstad och uppförandet av hus med nedre våningen av sten och den övre av trä var förbjudet. Uthusbyggnaderna av trä eller resvirke fick ej vara högre än 7 alnar, räknat från stenfoten till takbandet. Stenfoten fick ej vara högre än 1½ aln. Undantag kunde dock beviljas av guvernören. [Sjökaptenen C. A. Synnerberg hade förmodligen skaffat sig dispens, eftersom hans stenfot var drygt 3 alnar hög.]

I de stadsdelar, där mindre hus fick byggas, gällde enahanda föreskrifter. Byggnadernas höjd fick ej överstiga för boningshus 9 och för uthus 7 alnar, räknat från stenfoten till takbandet.

Magasiner för varuupplag inom gårdarna samt stall, fähus och förvaringsrum av trä eller resvirke för foder, ved eller andra lätt antändbara ämnen, fick ej förenas med boningshus eller eldrum. Eldstäder fick ej heller inrättas i dylika hus.

Till skurtak [Yttertak av bräder ovanpå torvtak för att förhindra torven att bli för tung vid regnväder. Byggandets ord (1988).] skulle användas endast taktegel, skiffersten eller plåtar av koppar, järn, zink m.fl. metaller. Tak av tegel eller skiffer fick anläggas med en resning av högst 1/3 av husets bredd och på underlag av bräder. Tak av metallplåtar fick ej ha högre resning än motsvarande 1/4 av husets bredd och ej läggas på bräder, utan på ribbor eller läkter av högst 3 tums bredd. Alla taklag borde bestå av välställda och sammanfogade takstolar av grovt virke från 5—9 tums tjocklek efter byggnadens bredd. I stadsdelar, där mindre hus uppfördes, fick alla byggnader om en våning täckas med tak av bräder, plankor eller med guvernörens tillstånd även av pärtor. [Hugo Liljeström hade ett dylikt. Undrar vart det tagit vägen.] Resningen av dylika tak fick dock ej göras högre än 1/3 av husets bredd för hus med pärttak och 1/4 för de övriga.

Hus med utstående knutar fick uppföras på villkor, att byggnaden, om den vätte mot gata, inom fem år brädslogs så att knutarna antingen blev osynliga eller gjordes till pelare.

Varje tomt borde förses med plank eller annat stängsel mot gata. Dessa kunde vara av högst 3½ alns höjd och kunde göras genombrutna eller täta av hyvlade, sammanfogade bräder.

Till varje gård skulle finnas åtminstone två inkörsportar av 5 alnars bredd och lika höjd. Den ena borde leda till angränsande brandgata. I kvarter, där mindre hus fick uppföras, var en port tillräcklig. Portarna fick ej överbyggas med hus av trä. Inom fem år efter det boningshuset uppförts skulle det brädbeklädas enligt ritning. Därefter borde hus och plank målas med lämplig färg. Hus i avlägsnare kvarter fick förbli utan brädfodring, men skulle bestrykas med alunslam eller annan varaktig färgläggning. Till byggnader inne på tomterna fick även rödfärg begagnas. Däremot var bestrykning med tjära eller tillblandning därav på hus, tak och plank ej i någon händelse tillåten.

Grannar emellan borde iakttagas, att ingen fick ha fönster eller glugg från sitt hus åt annans gård, när huset uppfördes mot tomtlinjen, med mindre än att grannen tillät detta. Alla uthus, som innehöll stall och fähus samt avträdes- och spillningsrum och var uppförda av stock eller bräder, skulle mot grannens tomt ha väl gjorda, rappade grundmurar och så täta väggar, att grannen ej måtte besväras av någon orenlighet.

Stängsels uppförande mellan angränsande tomter, berodde på tomtägarna. Ville den ena stänga, var även den andra skyldig därtill. Det ålåg då honom att stå för ½ kostnaden och underhållet. Om något avtal ej ägde rum, borde planket göras av tätt sammanfogade bräder till 3 alnars höjd. Den som byggde stenhus mot grannens tomt, var befriad från att bygga stängsel mot huset.