Redan vid slutet av 1600-talet fungerade Djupsten eller Allianceholmen som uthamn för staden. Vid 1800-talets början var det ännu c:a 1 km fritt vatten mellan Djupsten och den hastigt tillväxande sandbanken Leppogubben. 6) I slutet av 1830-talet kunde man endast med svårighet taga sig fram där, och 1850 hade Djupsten växt ihop med Leppon genom ett långsmalt näs. Lillodjupet var vid den tiden ett sund mellan den nordligaste delen av halvön väster om älven, Skatan, och Leppogubben. Då skeppet Alexander II i okt. 1856 skulle gå av stapeln på Alörn, seglade ”riddare” (redare) och herrskap ut från staden till Alörn med en ”Sverigefarare” (slup), som den tiden ännu hade tillräckligt vatten att gå längs ”Lill-å-djupets” strömfåra mellan Skatan, Bådan och Leppogubben. Vinden var sydlig och klockare Brander skötte rodret, berättar en samtida iakttagare. 7)

På kartor från 1700-talet och det tidiga 1800-talet över Nykarlebytrakten framgår dessa detaljer tydligt. 8) Genom detta sund kunde man ännu på 1870-talet färdas med 40—50 fots lastpråmar, dock flatbottnade och utan last. 9) Tvärsigenom upplandningen mellan Leppogubben och Djupsten grävdes i början av 1850-talet en kanal från älven till Alörsfjärden, trafikabel för mindre båtar ännu på 1880-talet. Kanalen bildade gräns för Djupsten. Kanalen användes även under Krimkriget för olika transporter.

Sedan skeppsbyggeriet vid Nålörn och Åminne försvårats genom uppgrundningen av ån, flyttades stadens skeppsvarv på 1700-talet till Djupsten, som därefter även kallades Warfsholmen. Privata varv anlades även. Den 24 mars 1831 beviljade K. Senaten sålunda Privilegium för en Skeppsvarfsinrättning å Djupstens holme invid NyCarleby Stad för handlandena Isak Lindqvist, Petter Albr. Lybeck och Adolf Hammarin d.y. 10) På Djupsten fanns således, liksom senare på Alörn, samtidigt flera skeppsvarv eller skeppsbyggnadsplatser för de olika rederierna. Stadens skeppsvarv låg på norra delen av holmen. Till detta hörde en stor landningsbrygga, mölja, från vilken en barlastkaj, som var c:a 40 steg lång, sträckte sig mot söder. Från barlastkajen såldes behövlig barlast till utgående fartyg.

Magistraten beslöt i anledning härav, att barlast, som ej blivit använd av ägaren, endast fick uppläggas i sjöviken mellan Alörs södra uddar så långt in mot land, som den farkost, som forslade barlasten, kunde flyta. Alla, men i synnerhet stadens invånare, förbjöds vid 30 rbl sr i böter att utkasta barlast på andra ställen i stadens hamn. Däremot var det fortfarande tillåtet att till enskild nytta lägga upp barlast på andra ställen på land, på villkor, att ingen del av barlasten sedan fick utdragas i vattnet inom hamnen eller i älven.

Alla tidigare förordnanden rörande barlasten upphävdes härmed. 11) Alörns södra vik uppgrundades härefter snabbt.

Vid den svåra nordanstormen 1911 i aug. blottades för första gången i mannaminne grundvalen av den sistnämnda barlastkajen, berättar Z. Schalin. Innanför kajen kunde mindre båtar ligga förtöjda i lugnvatten. Kajen sträckte sig nästan ända till den norra skeppsbädden, så att fartygen nätt och jämnt kunde utlöpa förbi dess södra ända. 12)

Till Djupstens varv hörde en öster om holmen, utanför bryggan belägen diktat (dykdalb), bestående av i botten neddrivna och upptill med järnband sammanbundna pålar, som begagnades vid förtöjning och varpning av fartygen.

En mindre skeppsdocka, även den kallad diktan eller diktaten (”diktalon”) låg på Soklotsidan om älvens strömfåra, mitt emot Djupstens norra udde. Den bestod av två i vinkel böjda kajarmar, innanför vilka fartyg kunde repareras, kölhalas och ansas. Den tiden var det så djupt vatten utanför Djupstens norra udde, att fartyg kunde ankra där utanför bankarna. Lämningar av diktalen var synliga ännu på 1880—1890-talet, men försvann senare under ytan och syntes endast vid lågvatten. Ännu på 1920-talet skall dock några stenkistor ha kunnat iakttagas på platsen. Rester av flera mindre ”diktaler” vid östra älvstranden syntes ännu vid 1900-talets början. 13)

Det var om vintern skeppen kölhalades här. Eljest skedde detta vid bråbänken, d.v.s. brobänken eller den tidigare nämnda hamnbryggan. I denna hade alla stadens större redare del. Adolf Hammarin d.ä. ägde sålunda 1824 1/6 i ”Brådbänken med inventarier”.

Bland skeppsvarven på Djupsten synes det Turdinska på sin tid ha varit det förnämsta. Invid detta var en större stuga uppförd för timmermännen och en annan för sjöfolket. Den förra kallades Stora Bracken (baracken) eller på folkspråket ”stor brattjin”. Dess ugn eldades endast med björkved för att inte gnistor skulle antända varvet. I stugan fanns breda sänglavar längs väggarna för timmermännen. Byggmästaren och kaptenen, som övervakade skeppsbygge och reparationer, hade var sin kammare. Stugorna tillhörde Turdin och hans rederi, och fanns där redan 1808, då fru Turdin en tid under kriget bodde där. Även Adolf Hammarin och Gustav Lindqvist hade stugor på Djupsten. År 1846 fick stadsfiskal J. H. Forssén rätt att bygga en fiskarstuga på holmens norra udde. 14) Rektor Karsten byggde sig 1859 en stuga på holmens sydligaste del mot Bådaviken. Den ägdes senare av rådman C. W. Sundström och hans arvingar. Senare byggdes konsul Carl Nylunds och sjökapten Jakob Silfvasts gemensamma stuga på östra sidan om holmen. På 1860-talet flyttade Nylund sin sommarstuga till den nya hamnen vid Andra sjön. År 1902 uppdelades Djupsten i villalotter. De bebyggda tomternas antal var då 15. 15)

Till varvet hörde som en viktig del även en större smedja. Smedmästare var ”Djupstenssmeden” Johan Johansson Nordling (f. 12.11. 1802). Han var samtidigt under många år vakt på varvet. Det var Nordling som, byggande på egen erfarenhet, förmanade: ”an' ska int' lämn' släggon på städe ti nattin, för tå klappar 'on.”

Varvet hade två bäddar, en större och en mindre, utlöpande mot öster tvärs över älven. Längs dessa gick fartygen av stapeln. Norr om varvet, i den från älven inskjutande viken med sandstrand, låg en hamnplats. Där drogs stora barkasser och förningsbåtar opp på rullor till sitt vinterkvarter.

Den mindre skeppsbädden låg några steg söderut från den större. Även skeppsbäddarna blottades vid den nämnda stormen 1911. Z. Schalin gjorde då en skiss till en situationsplan över Djupstensvarvet, förvarad Schalinska samlingen. 16)

Den stora varvsstugan brändes på 1850-talet ned av våda av ”meitarpojkan”, som haft eld i stugan. 17)

Utanför Djupsten på den vida innanfjärden i lä om Hästbådan och Sandörn låg ännu på 1840- och 1850-talen stora barkskepp och fregatter ankrade. Överhuvudtaget var det livligt på vattnen kring Djupsten ännu vid denna tid. Det vimlade av mindre jakter, förningsbåtar och haksar. De förra var mycket långa pråmar för transport av tjära. De roddes med många par åror. Vid lämplig vind stack man upp en mast och hissade ett väldigt råsegel. Tjäran fördes från tjärhovet vid gamla hamnen ut till upplagsplatsen på Djupstens norra udde eller direkt till skeppen. En av båtförarna vid denna tid var Samuel Appelberg från Soklot (”Bäckoljs-Samuel”). Rådman Adolf Hammarin d.ä. ägde vid sin död 1824 en sådan lastbåt om 80 tr.s och en om 50 tr:s dräkt, båda med segel och tackling. Nils Hammarins änka Carolina Svahn ägde vid mannens död 1826 flera sådana lastbåtar.

Haksarna var mera fartygsliknande båtar, halvdäckade, ”med en mast och storsegel jämte klyvare och stagsegel. De förde vanligen tjära till Sverige och hämtade salt tillbaka.

Rådman Sundström 18) ägde såsom på annat ställe nämnes en hax eller däckad båt om 10 läster med namnet Friheten, byggd 1854 i Vexala. Under orientaliska kriget, berättar Erik Wikblom, blev dess segel en gång genomskjutna av engelska kulor. Befälhavare var då sedermera tullvaktmästaren Georg Alexander Eklund (f. 1832, d.1905). Friheten hann trots beskjutningen undan till Umeå. ”Gubben” Johan Savander, garvare i Nykarleby och purfinn till börden (f. 3.12. 1802 i Borgå, kom till Nykarleby 1831, d. där 21.3. 1861), hade före avresan varnat Eklund: ”Hör Eklund, tu ska paka tej untan, annars skikka engelsman kulona i tej!” Eklund följde på sitt sätt rådet och klarade sig. Men en annan gång hade Savander skäl att säga: ”Riiheten räver ruppona!”, då Friheten med sin planklast råkat i kollision med en annan båt och s.a.s. ”stupat på näsa”, varigenom det såg ut, som om den velat ”gräva grubbor” (gropar) i sjöbottnen. 19)

Matts Lithéns skonert Activ hörde till dem som omtalas från 1830-talet. Den var klumpigt byggd och kallades därför av folket Hobbiln. Ett annat öknamn på den var Runkina, emedan den var mycket rank. Den låg vid ”sidavind” så starkt över, att man på långt håll såg kopparförhydningen blänkte. Därav öknamnet. Den var byggd i Oxkangar och förliste 1837.