Stadens stående inkomster utgjordes enligt privilegierna och senare tillkomna bestämmelser av mulbetespenningar, åkerskatt, hemmansränta, arrendemedel, tomtören, ståndpenningar, handelsgenant, skeppsavgifter, ordinarie tolag, vågpenningar, brandvaktspenningar, källarfrihetsmedel, källararrende, kvarnräntor, tiondepenningen av dem som eftersträvade burskap, burskapspenningar och stadens andel av sakören. Härtill kom tillfälliga inkomster av olika slag. Såväl de förra som de senare var emellertid osäkra och ofta beroende av utsökning. Utgifterna översteg i allmänhet inkomsterna och skillnaden täcktes genom uttaxering.

Dessa inkomster och utgifter upptogs tidigare i borgerskapets allmänna eller den s.k. stadskassan. Från 1837 skilde man mellan denna och ordinarie tolagskassan, inkvarteringstolagskassan, brandkassan, hamnkassan och efter branden och t.o.m. 1866 regleringskassan. Redan från år 1825 bokfördes utgifterna för fattigvården i fattigkassan. År 1873 omnämnes kvarnkassan åter, ehuru den existerat redan långt tidigare och från 1874 fonden för prästerskapets avlöning m.m. och sjömanshuskassan och från 1876 folkskolefonden. 1) En förvaltare av stadens tolags- och brandkassemedel utsågs årligen vid sista mötet i dec., liksom två revisorer av stadens kassor. Till uppbördsman av årets kronoutskylder i staden utsågs likaså varje år i dec. en medlem av borgerskapet i tur och ordning. Sjömanshuskassan hade bildats redan år 1814. Dess förvaltare var från 1826 till 1830-talets slut rådman Matts Lithén och 1842 rådman Ad. Hammarin. Endast fragment av kassaboken är bevarade. Sjömanshuset förestods 1814 av råd- och handelsmannen Johan Juthe. Det synes vissa år ha upphört med sin verksamhet. År 1842 fanns sålunda ej något sjömanshus i staden, ej heller hade som följd därav någon waterschout antagits. Då guvernören den 26 maj 1842 påbjöd, att förteckningar skulle uppgöras över stadens fartyg och sjömanskap, utsågs förre rådmannen Jakob Johan Kerrman att uppgöra dem. Den 19 Jan. 1844 tillkännagav länstyrelsen H.K.Maj:ts förordnande, att ett sjömanshus skulle inrättas. Den 12 febr. s.å. bildades därför en Sjömanshusdirektion. Till direktor vid Sjömanshuset konstituerade Kejs. senatens finansexpedition den 11 maj 1844 handl. Johan Ölund. Efter honom valdes den 1 mars 1847 rådman C. J. Berger.

Skepparen J. J. Kerrman utsågs 1844 av direktionen till waterschout vid sjömanshuset med en årlig lön av 20 rbl s:r att betalas ur sjömanshusets kassa. 2)

Alla nämnda kassor förvaltades oberoende av varandra och bokfördes av sina respektive förvaltare var och en i sin särskilda bok. Denna utgjorde för varje fond på en gång kassabok, huvudbok och reskontra. Det var från denna tid talesättet härstammade, att ”vi har stadskassa, tolagskassa, brandkassa, sjömanskassa och fattigkassa, och så far alltsammans en vacker dag i någons konkursmassa”. 3) Denna bokföring av stadens finanser förekommer sista gången år 1880.

Staden ägde fortfarande fem donerade och avhysta hemman, av vilka ett var anslaget borgmästaren på lön och ett annat pedagogen-elementarskolläraren. Dessa omfattade sammanlagt 1/3 mantal. De övriga tre var avstyckade och innehades av stadens invånare mot erläggande av dels hemmansräntor, dels arrendemedel och åkerskatt efter stadgad grund. Hela donationsjorden utgjorde 1844 5 11/24 mantal, varav 201 tunnland åker, 446 tunnland äng och 2396 tunnland skog och utmark. Donationsjorden minskade i samband med ägobytet 1859 med kyrkoherdebolet med 4,643 tunnland åker och äng och 1,980 tunnland skog. 4) Till det nygrundade seminariet avstods 1873 6 tunnland jord.

Källarfrihetsmedlen härledde sig från Kgl. förordningen av den 20 dec. 1619 angående städernas administration. Varje sjöstad fick då rätt att hålla en stadskällare och att för dess räkning tullfritt införa vissa partier vin och annan utländsk spirituosa. Inkomsten av stadskällarrörelsen var ett bidrag till magistratens avlöning, vilket bekräftades genom Kgl. resolutionen på städernas besvär den 2 mars 1678. Genom särskilda Kgl brev bestämdes sedermera berörda frihet för varje stad till en viss summa, som gottgjordes staden vid tullklareringen. Genom Kgl brevet av den 27 aug. 1776 indrogs dock privilegiet och städerna skulle i stället få åtnjuta en årlig kontant ersättning från kronan till motsvarande belopp. Detta bekräftades genom nådig försäkran till borgerskapet och städerna den 23 febr. 1789.

År 1842 uppgick källarfrihetsmedlen för Nykarleby till 32 rbl s:r. År 1872, då städerna genom senatens finansexpedition uppmanades avsäga sig privilegiet ifråga, uppgick beloppet till 138 mk. Det hade då förlorat allt berättigande, sedan städerna inkallats från åliggandet att å stadskällaren försälja alkoholhaltiga drycker. 5)