De bevarade räkenskaperna över stadens enskilda medel 1831—1855 ger en viss överblick över stadens finanser. År 1831 bestod uppbörden av följande poster enligt taxeringslängden:

Utgifterna bestod av

Stadens löntagare år 1832 var följande:

Bland räkningarna ser man, att stadens 3 trummor reparerats för 29:29 rbl s:r av stadsfogden Forssén. Risarearvodet uppgick för året till 3:66 2/3 rbl s:r. Bland de på restlängd uppförda observeras sjöman Matts Rundt för 3 rbl s:r, med anteckningen, att han rymt år 1830 och sedermera blivit ”för brott hängd i England”.

Bland inkomsten från diverse medel 1831 märker man vintermarknadsståndpenningar 32 rbl s:r.

Silverrubeln värderades 1832 till 2 riksdaler 12 sk.

På avkortningslängden stod 1831 följande personer:

Vid utmätningsförsök hos ovannämnda personer konstaterades, att de saknade tillgångar till utskyldernas betalande, varför dessa avskrevs av f.d. stadsfiskalen J. J. Löfroth. Denne stod själv på restlängden med 21:73 rbl s:r.

Plockar man notiser ur räkenskaperna ser man, att stadstjänaren Henric Lööf 1833 fick 50 sk bco assign. för pärmar till stadens dagbok. För justering och kröning av 2 salttunnor fick ing. Sandstedt 5:27 1/4 riksd. bco ass. Löjtnanten Mörtengren tillerkändes 18:33 1/3 d. bco ass för 2 mån. tullkammarhyra.

Man var noggrann med utgifterna och angelägen om att stadskassan ej skulle belastas hårdare än nödvändigt.

Uttaxeringarna var givetvis kännbara för skattebetalarna och var dels obligatoriska för alla inkomsttagare och dels frivilliga. Enskilda borgare täckte ofta uppkomna brister med lån till de olika kassorna.

Vid magistratens sammanträde med stadens borgerskap den 18 febr. 1839, kungjort två söndagar i stadens kyrka samt genom tillsägelse av stadsbetjänte och ringning i rådhusklockan, upptogs frågan om uppbörd av utskylderna till behandling. Borgmästaren framhöll nödvändigheten av att uppbörden skedde snart för täckande av föregående års utgifter från stadskassan. Enligt vad räkenskaperna visade, var kassan ”helt och hållet medtagen” och dessutom i betydande skuld till kassamannen, handlanden C. J. Collander. Denne hade av egna tillgångar nödgats bestrida en del av stadens utgifter och ansåg, att den frivilliga taxeringen, som årligen skett till fyllande av vad som brast, sedan stående räntor m.m. blivit påräknade och även använda, borde höjas med 1/4 utöver föregående års taxering på varje skattdragare, som kunde anses böra erlägga en sålunda höjd avgift.

Borgerskapet insåg behovet av en förhöjd taxering och antog förslaget. En ny taxeringslängd upprättades och skulle förvaras bland stadens räkenskaper. 10)

Den s.k. brännvinspanneavgiften avskaffades 1839 sedan sammansatt bränning införts föregående år (s. 301 ff.). År 1819 hade avgiften för den som tillverkade brännvin med egna redskap, bestämts till 5 rdr rgds. Denna avgift anslogs till fyllnad i stadskassan och skulle erläggas för det förlidna året av dem bland borgerskapet, som brände brännvin. Den hade sedan dess årligen erlagts med två rbl 50 kopek s:r för varje brännvinspanna. I febr. 1839 tog magistraten upp saken med borgerskapet, emedan pannavgiften ansågs ha blivit för mycket kännbar och tryckande. Pannägaren var nämligen, om han ville tillverka mera brännvin, än vad som belöpte sig på hans mantalsskrivna person, nödgad att ansvara för de personers brännvinsarrendeavgift till Höga kronan, vilkas rättigheter han övertagit.

De borgare, som brände brännvin, förklarade nu för magistraten, att de ej ville vidräknas den nämnda avgiften till stadskassan. Det övriga borgerskapet yttrade härvid stridiga åsikter, men till slut var alla, dels genom yttrat och dels genom stumt bifall eniga. Den berörda brännvinspanneavgiften skulle ej debiteras för det sistlidna året eller framdeles och betalningen därav följaktligen upphöra. Handlanden Henrik Sund ansåg dock, utan att likväl enständigt påyrka avgiftens bibehållande, att det var i högsta mått obilligt att sålunda förminska stadskassans inkomster.

Emedan brännvinspanneavgiften var en skatt, som den betalande frivilligt åtagit sig och som följaktligen nu upphört att gälla, ansåg sig magistraten ej kunna göra något åt saken, utan lämnade den beroende vid borgerskapets beslut. Efteråt anmälde emellertid Henrik Sund och färgaren Carl Wahlberg missnöje med åtgärden hos borgmästaren. 11)

I febr. s.å. träffades även ny överenskommelse om sammansatt brännvinsbränning mellan hökaränkan Maria Margareta Lybeck, skräddaren Anders Forsell, handl. Matts Ahllund, rådman Adolf Hammarin, Gabriel Wilh. Aspegren och magistraten på samma villkor som föregående år. Hammarin skulle vara skyldig att delge magistraten beslutet jämte förteckning över delägarna för att undvika missbruk. 12) I mars s.å. överenskom rådmännen M. Lithén och Isak Lindqvist om en liknande anordning med andra personer i staden, likaså postmästaren Henrik Bergh och kopparslagareänkan Anna Elisabeth Sjöstrand. 13) Den 20 mars beviljades inspektorn Joseph Werfvings motsvarande ansökan. 14)

Överlåtelsen av tillverkningsrätten kunde ha följande form. 15)

”Förteckning öfver undertecknades egna (mantalsskrivna) personer äfvensom på dem som till mig upplåtit sin brännvinsbränningsrättighet för år 1843 emot erläggande af deras arrende till höga kronan:

Som à 13 lisp. per tunna göra 186 lisp. 6 skålp., vilka efter 10 lisp. per bränning göra 18  bränning, varav 10 under vinterterminen skola tillverkas.

NyCarleby den 30 januari 1843
I. Lindqvist”

Enligt förestående uträkning beräknades brännvinsransonen per man vara c:a 73 kg och per kvinna 36,5 kg per år.

[Inf. 2009-02-08.]

Den 29 juli 1839 utarrenderades på ett års tid näringsrättigheten vid stadens källare och vid två ölkrogar. Hökaränkan Marta Lybeck arrenderade källaren för 114:—, sjömannen Matts Österblad den ena krogen för 112:— och skräddaren Forssell den andra för 116:— rbl bco ass. 16) Den 10 juli 1848 åter gick stadskällaren till skomakaren Rob. Ahlquist för 50 rbl sr, den ena ölkrogen till sjömannen Erik Eriksson genom hans hustru Marta Sofia enligt fullmakt för 30 rbl sr och den andra ölkrogen till förrymda sjömannen Hans Ranks hustru Maria för 10 rbl 50 kop.

Sädesbrännvin och andra starka drycker fick ej utminuteras eller i större mängd på stället förtäras.

Borgaren Henrik Österbäck borgade för Ahlqvist och rådmännen Berger och Dyhr för resp. Eriksson och Rank.

Dessa näringsrättigheter utövades under de följande åren liksom tidigare av olika innehavare. 1863—1864 års lantdag avskaffade husbehovsbränningen. Brännvin fick därefter endast tillverkas i fabriker under statens övervakning.

Viktualiehandl. Rob. Ahlqvist, garvargesällen Karl Johan Thulin och styrmansänkan Johanna Charlotta Ekblad ansökte sålunda den 11 dec. 1865 om rättighet att från 1866 års ingång i staden idka minutförsäljning av brännvin. Då Ahlqvist, åt vilken stadens brännvinstillverkning under senare år varit överlåten på flera, års tid ej drivit handel med andra varor än brännvin, tillstyrkte borgerskapet och gårdsägarna enhälligt, att ifrågavarande handelsrättighet, måtte upplåtas endast åt två personer och för ett år i sänder, varjämte, för sådant ändamål förordades bifall till änkan Ekblads, och viktualiehandl. Ahlqvists ansökningar.

De sökande stödde sig på K.M:ts nåd. förordning av den 2 mars 1865 angående tillverkning m.m. av brännvin i Finland. Änkan Ekblad skulle själv sälja och Ahlqvist skulle sälja genom sin hustru Maria Elisabeth Ahlqvist, båda i sina resp. gårdar. 17)

Utarrenderingen hade ofta formen av understöd och hjälp åt behövande. Stadskällaren uppläts sålunda för 1866 och 1867 m.fl. år åt byggmästaränkan [bryggmästaränkan?] Catharina Christina Danielsson, den ena ölkrogen åt sjömannen Matts Axelsson och den andra åt sjömanshustrun Maria Rank. Envar skulle för denna rättighet erlägga 100 mk till stadskassan. Liksom Maria Rank höll sig viktualiehandl. Rob. Ahlqvist troget till alkoholhanteringen. För år 1867 fick han sålunda fortsatt rätt att sälja brännvin i minut för ett år framåt. Samma rätt beviljades styrmansänkan Johanna Charlotta Ekblad, som skulle sälja brännvin i egen person, medan Ahlqvist skulle sälja genom sin hustru Maria Elisabeth. Staden inskränkte, i slutet av 1866 åter sin brännvinsförsäljning till två ställen. Fiskaren Matts Hällstrands ansökan avslogs därför.

Handl. Alfred Häggblom drev 1866 under 1/2 års tid utskänkning och försäljning av öl i öppen bod i handl. And. Gust. Olsons gård.

Han uppsade denna rätt i dec. s.å. 18).

Inkomster och. utgifter varierade enligt, räkningen över stadens enskilda medel ej mycket under de följande åren: .

Enligt borgmästare Haeggströms statistiska uppgifter rörande staden år 1842 var utgifter och inkomster något större nämnda år än vad ovanstående räkning visar.

Stadens inkomster utgjorde sålunda år 1842:

  Stadens utgifter delades i municipala utgifter och utgifter till kronan.

De municipala utgifterna bestod 1842 av:

Utgifter till kronan:

Sammanlagt uppgick stadens utgifter sålunda till 2 597:rbl s:r 19)

Härtill kom emellertid fram till 1840-talets början den s.k. universitets- eller akademifonden, som påbjudits 1801 och 1802 till förstärkande av Åbo Akademis byggnadsfond att utgå med 1 skilling (3 kopek s:r) för varje tolft bräder och varje tunna beck och tjära, som in- eller utfördes från de finländska städerna. Denna skatts giltighetstid förlängdes den 5 juni 1822 på 15 års tid och senare ytterligare.

1840 uppgick den sålunda i Nykarleby till 1 197:27 bco assignationer. 20)

Stadsfiskalens lön, som 1838 var 64 rbl bco ass., tillöktes sedan gammalt med de s.k. ståndspenningarna. Då höstmarknaderna tillsvidare indrogs av K.M:t 1838, tillerkändes honom såsom tidigare nämnts i okt. s.å. 200 rbl bco ass. i ståndspengar från sommarmarknaden, eller, om de ej förslog, från stadskassan. 21)

Från staden utgick vidare lönebidrag till prästerskapet, som bestod av pastor, kapellan och sockneadjunkt samt kyrkobetjänter, sammanlagt 250 rbl s:r. Det utom staden i Forsby belägna bostället Jeansborg var anslaget åt pastor och bostället Lillollas åt kapellanen, medan sockneadjunkten däremot ej innehade boställe eller tjänstegård. Den 1842 inrättade söndagsskollärartjänstens innehavare åtnjöt ej heller boställe.

Staden underhöll vidare år 1842 4 fattighjon såsom utackorderade till välkända personer och lämnade dessutom större eller mindre bidrag åt 27 fattiga behövande personer för inalles 120 rbl s:r. Kostnaden för 2 på kortare tid i förvar tagna personer samt fångskjutsen steg till 8 rbl s:r.

Underhållet av stadens andel i allmän landsväg à 4 verst och byaväg à 2½ verst var fördelat mellan gårdsägare och innehavare av stadens avhysta hemman i förhållande till gårdars och lägenheters storlek. Staden deltog vidare i underhållet av den över älven ledande bron jämte socknemännen, i förhållande till mantalet av dess tidigare nämnda hemman.

Skjutshållningen i staden för resande, som endast färdades genom staden och ej var pliktiga att ombyta häst, ombesörjdes av en antagen forman, som mot nyttjorätt till vissa ängslägenheter och beteshagar var skyldig att tillhandahålla resande hästar. Till gästgivaren utbetalades årligen 14 rbl s:r.

Ehuru staden ej under senare år varit besvärad med militär inkvartering, bestreds de kostnader, som åtföljde en sådan, av extra eller inkvarteringstolagsmedel, så långt de räckte. Resten uttaxerades av gårdsägarna.

De statliga myndigheterna representerades av post och tull.

Postkontoret förvaltades av en postmästare. Posten avgick söderut varje söndag och torsdag och norrut varje onsdag och lördag.

Vid tullkammaren tjänstgjorde en tullförvaltare. Han hade till förfogande inom tullkammardistriktet en patrullslup och en befälhavare eller uppsyningsman och två vaktmästare för bevakning vid varors ut- och inskeppning. Lilla tullen eller landställen, som införts 1622, hade avskaffats 1808 genom general Buxhoevedens proklamation den 12/24 mars.

Vid Åminnet 3 verst utanför staden låg vid denna tid stadens upplagsplats för tjära och utskeppnings virke. Där låg även stadens våg- och packhus. Staden utsåg från 1839 regelbundet ett ombud vid detta (1839—46 hökaren Henrik Bergh och 26.10.1846 skräddarmästaren Anders Adolf Grönqvist).

Bland mindre befattningshavare här märkes stadens vågmästare, en till två tjärvräkare, en krönare för becktunnor (1837 glasmästare Henric Bergh) och en rojare (till 1846 målaren Johan Niclas Gummerus och från 26. 10, s.å. färgarmäst. Magnus Wahlberg). Rojarens uppgift var att visera fat med flytande varor, d.v.s. undersöka kvalitet och mängd av t.ex. importerade viner och spirituösa genom att borra upp tunnorna och faten och avsmaka innehållet samt med en mätsticka konstatera mängden i kärlet. 22)

Det var tydligen ej alltid klart, vem som var rojare och vem som var stadens ombud vid packhuset. I juli 1848 anmälde tullförvaltare Jakob Falck, att han i avsikt att låta roja tre kärl i packhuset för några dagar sedan tillkallat, som han trodde, stadens rojare, skräddaren Anders Grönqvist. Denne infann sig även, men vägrade roja i frånvaro av stadens ombud. Orsaken till denna vägran var tydligen, att tullförvaltaren ville att 2 3/4 kanna skulle beräknas på varje ”firtel”. 23) Denna beräkning stred mot den, som rojaren ansett sig böra följa.

Tullförvaltaren inställde då rojningen för sin egen säkerhets skull. Kärlen låg fortfarande kvar i packhuset. Grönqvist förklarade nu, att han ej var stadens rojare utan ombudsman vid packhuset. På den grund och eftersom den dittills följda beräkningen mellan kanna och firtel skulle frångås och en annan beräkningsgrund följas, vägrade han taga någon befattning med rojningen i rojarens frånvaro. För att undgå all vidare obehaglighet av sitt ombudsmannaskap, uppsade han nu detta.

Magistraten beviljade avskedet, men Grönqvist skulle kvarstå tills ny rojare utsetts. Stadens rojare var vid denna tid färgaren Magnus Wahlberg och även han entledigades den 7 juli. Samma dag utsågs apotekaren Johan Benzelstjerna till stadens ombud, eftersom han tillika var tolagsuppbördsman, och handl. Hans Holmström såsom edsvuren borgare ”att verkställa sådan undersökning och rojning af vin och andra fremmande drycker”, som föreskrevs i H.K.M:ts reglemente för tjänstemän och betjänte vid tullkamrarna och tullbevakningen i Finland av den 28 maj 1839. 24) —

Till svinstickare antogs 1844 f. soldaten Jakob Wacker från Kyrkobyn. Han skulle tillse att svin och andra kreatur icke fick driva omkring i staden samt att stadens grindar hölls tillslutna så att kreatur från landet ej kom in. Lönen var 3 rbl 57 1/2 köp sr från stadens kassa. Dessutom fick han 21 3/4 koöp sr för varje gång han, då det var barmark, sopade torget och andra allmänna platser rena samt undanskaffade den sålunda samlade orenligheten. 25)

Bland övriga befattningshavare märkes en—två skeppsmätare (1839—1842 M. Lithén o. P. W. Snellman, 1843—1856 A. Hammarin, C. J. Berger, 1856—1875 J. H. Forssén, 1867 därjämte skeppsbyggmästare L. P. Kjäldström, därefter sem.lektor J. Lindskog, sjökapten J. Kerrman m.fl.). Som skeppsbyggmästare och borgare antogs 1839 skeppsbyggmästaren och hemmansägaren Johan Eriksson Sund från Forsby i landskommunen. År 1837 tillsattes en föreståndare för stadens auktionskammare, som dittills skötts av magistraten. Denne åtnjöt auktionsprocenten och slagpenningarna, som bestämdes till 2 kopek s:r. Han var skyldig att ansvara för den vid auktionen närvarande magistratspersonens dagtraktamente och avlöna mäklare. Den 13 dec. 1837 fick vicestadsfiskalen J. H. Forssén fullmakt på tjänsten. 26)

Våg-, mätar- och vräkarpenningarna samt auktionsprovisionen tillföll innehavarna av respektive befattningar, medan hamn-, grund- och bropenningarna tillföll hamnkassan för underhåll av kajer och lastbryggor.

Tjärvräkaravgiften, som tidigare utgjort 1 skilling sv. riksgäldsmynt, hade den 16 maj 1824 bestämts till 3 kopek bco assignationer för varje vräkt tunna tjära och betalades av köparen. Då tjärexporten minskade på 1840-talet, bestämde stadens handlande den 12 sept. 1842, att vräkare från denna dag allt framgent, tills annorlunda kan varda förordnat, skulle få 1 1/2 kopek s:r för varje hel tunna tjära, som blivit av honom granskad. Detta beslut fastställde magistraten. 27)

Tjärvräkningen försiggick i allmänhet på stadens torg, där tjärfororna från upplandet stannade några timmar, tills tjärvräkaren hunnit vräka tjäran och undersöka dess beskaffenhet. Tunnorna måste alltid vara krönta med kronans och krönarens märke och ej under 48 kannor dryga. Vräkningen försiggick på så vis att tunnan borrades upp så att tjärvattnet rann ut, varpå borrhålet pluggades igen och tunnan påfylldes till fullt mått genom sprundet, vilket kontrollerades med hjälp av en visirsticka. Därpå slogs tappen fast i sprundet och tjärtunnan var klar att levereras. Tunnorna, som hela tiden legat på långflakarna, tre tunnor på varje flake, kördes till tjärhovet vid stadens hamn och lossades och uppstaplades där i väntan på export. 28) Visserligen förbjöds vräkningen på torget upprepade gånger, men återupptogs tydligen på nytt efter någon tid. I stadens första polisordning 1838 förbjöds sålunda i § 21 uttryckligen tjärvräkning på stadens torg eller gator vid vite av 5 rbl sr. 29)

Den 24 aug. 1877 utfärdade guvernörsämbetet en kungörelse angående kröning av tjärtunnor. Magistraten uppmanades utse lämpliga personer för mätningen och vräkningen av dessa. Vid rådhusstämman den 24 okt. 1877 uppstod livlig diskussion härom. Man hade klagat över att de för export avsedda tjärtunnorna varit felaktigt krönta, varför vederbörande krönare borde tillhållas vid strängt ansvar att fullgöra sin skyldighet. Men att anställa skild mätning av den torgförda tjäran på annat sätt än vad hittills varit vanligt, nämligen att stadens vräkare medelst en visirstav undersökte tjärtunnorna, skulle omöjliggöra all export av tjära. Ty då stadens exportörer ej var försedda med nya tunnor, i vilka den mätta tjäran för varje gång borde fyllas, och tjäran under kallare årstid dels stelnade, och dels var så tjock, att den icke kunde mätas, visade redan dessa omständigheter orimligheten i att kunna ordentligt uppmäta tjäran. Då i staden fanns antagna edsvurna vräkare, och dessa avlönades särskilt, efter överenskommelse med vederbörande trafikanter, borde därför någon ny avlönad vräkare ej anställas. Detta rådhusstämmans enhälliga beslut fastställdes av magistraten. Mot beslutet reserverade sig dock borgmästaren vid justeringen av protokollet. 30)

År 1882 försiggick tjärvräkningen fortfarande på torget, d.v.s. dess västra del, trots att detta ”befanns medföra osnygghet” och dessutom stred mot stadens byggnadsordning av 1859. Magistraten beslöt därför den 3 juli 1882 att genom stadsbetjänten erinra vederbörande trafikanter om att all slags vräkning av tjära på stadens torg framdeles var förbjuden. I stället anvisades den öppna planen på stranden strax söder om den dåvarande tullstugan, med rätt för trafikanterna att inrätta ändamålsenliga vräkningsställen invid sina magasiner. Vägen till ångbåtsbryggan fick dock ej belamras med sådana upplag. 31)

Ännu på 1890-talet och så länge tjärexporten fortsatte, försiggick vräkning det oaktat på torget. 32) Tjärvräkare var 1837—1849 rådhusvaktmästaren Henrik Lööf, som sistnämnda år dock anklagades för vårdslöshet och avsattes. Efter honom antogs därför s.å. Anders Gädda till tjärvräkare (3.3.1849). 33)

År 1826 hade borgerskapet träffat överenskommelse om lästetalsavgiften, som fastställdes till 4 kopek per läst.

År 1844 uppgick stadens stående inkomster till 1 171 rbl 50 kop s:r. De tillfälliga intraderna kunde ej bestämmas ännu i maj 1845, ej heller visste man, om de stående inkomsterna verkligen skulle inflyta. De var nämligen till någon del beroende av utsökning.

Utgifterna beräknades likväl överstiga inkomsterna med 578 rbl s:r. Denna summa hade uttaxerats av vederbörande. Två kassor visade emellertid behållning, nämligen brandkassan, där uppbörden för året steg till 109 rbl 6 kop s:r, som jämte behållning från 1843 om 21 rbl 97 kop, ej beräknades åtgå under året till hela beloppet. Även inkvarteringstolagskassan visade en behållning på 652 rbl 22 kop s:r. Inkomsten under året hade där varit 102 rbl 50 kop s:r och utgifterna 4 rbl 10 kop.

Utskylderna till kronan, varav 22 rbl 72 1/4 kop s:r i tiondespannmålslösen, betalades av 664 personer, och uppgick till 522 rbl 45 kop. s:r.

Vad stadens fattiga beträffar, förslog ej de tidigare, av enskilda personer gjorda ”smärre penningföräringar”, varav räntan utdelades åt stadens mest behövande invånare. Detta fattigbidrag motsvarade ej behovet på långt när, och fattig- och sjömanskassornas tillgångar, vilka även i sin mån anlitades, förslog ej heller därtill. Bristen för året fylldes därför från borgerskapets allmänna eller s.k. stadskassa. 34)

Inkomsterna under år 1846 uppgick till 1 029 rbl 57 kop s:r. Denna summa understeg utgifterna med 596 rbl 9 1/4 kop s:r, som måste uttaxeras av stadens befolkning. 35) År 1850 steg stadens inkomster till 1 817:43 och utgifterna till 1 638:54 rbl s:r. Ett nytt packhus uppfördes detta år. 36)

Stadens borgerskap och befattningshavare belånade, såsom i annat sammanhang nämnts ofta de olika kassorna. Rådman Matts Lithéns konkursbo var efter hans död 1846 skyldigt dels hamn- och båkkassan och dels fattig-, kyrko- och vinkassorna pengar. Skulderna utdömdes med förmånsrätt från konkursmassan, vars kuratorer som vanligt erbjöd en viss likvid, vilken även godkändes. Lithén hade varit kassaförvaltare för dessa kassor. 37)
[Inf. 2009-02-11.]