Stadsfiskalen intog en bemärkt ställning i det gamla Nykarleby. Han var ordningens upprätthållare, övervakare av att lagar och förordningar följdes i uppträdande, byggnadsskick, stadsplan och invånarnas allmänna görande och låtande, han väckte åtal, verkställde indrivningar o.s.v. Någon populär person var stadsfiskalen i allmänhet inte, men en auktoritativ sådan, för vilken man hyste vederbörlig respekt.

Den första stadsfiskalen under detta skede i stadens historia var, så vitt de knappa källorna vet berätta, Samuel Rolin, som 1814—1816 nämnes som innehavare av detta ämbete. Åtminstone 1819 synes stadsbetjänten Johan Samuel Forssén ha tjänstgjort som sådan (d. 1824). Efter honom nämnes i tjänsten J. J. Löfroth. Från den 15 febr. 1832 och till sin död den 14 juni 1840 tjänstgjorde Victor Pehr Evert Federley som stadsfiskal. Därpå besattes tjänsten av stadstjänaren, från 1832 vicestadsfiskalen Johan Henrik Forssén. Han innehade den sedan till sin död 1875. Han tjänade sålunda staden i 48 år och förtjänar redan på grund därav uppmärksamhet. ”Fiskal Forssén” var dessutom en allmänt respekterad person, som kände staden och dess invånare utan och innan. 56)

Då Federley dött, lediganslogs tjänsten i vederbörlig ordning. Hans änka och två minderåriga barn, som var utfattiga, tillerkändes av stadens äldste ett understöd om 75 rbl bco ass, till en början för ett år från 1 juli 1840.

Tjänsten skulle sökas hos prokuratorn i Kejs. senaten för Finland och sedan remitteras för tjänsteförslag till magistraten. Följande sökande anmälde sig:

I första förslagsrummet uppförde magistraten den 24 aug. 1840 expeditionsfogden Wirzén, som var överlägsen de andra i meriter. I andra rummet uppfördes Forssén. Denne var född den 24 sept. 1806 och hade den 18 nov. 1827 antagits till stadsbetjänt och vaktmästare vid rådhusrätten i staden. Den 25 juli 1831 hade han förordnats till stads- och brofogde, den 12 sept. 1832 till notarie vid skräddarämbetet, den 9 nov. s.å. till vicestadsfiskal, den 23 jan. 1833 till pantfogde i Nykarleby socken, den 13 dec. 1837 till auktionskammarföreståndare och slutligen den 22 juni 1840 till krono- och stadskassör i staden.

I tredje förslagsrummet uppfördes e.o. kammarskrivaren L. J. Fredman.

Handlingarna gick därefter till guvernören i länet för vidarebefordran till prokuratorn. Magistraten rekommenderade härvid, oberoende av sitt tidigare förslag, sökanden Forssén, med hänvisning till att han under 7½ års tid handhaft fiskalsgöromålen i staden och därvid ådagalagt nit och ordentlighet och tillvunnit sig magistratens och samhällets aktning och förtroende. Forssén skulle även ha sin utkomst säkrad, om han fick tjänsten, ehuru fiskalslönen besteg sig endast till 64 rbl bco ass, emedan han innehade särskilda andra befattningar i staden.

Forssén fick tjänsten och den 13 sept. 1840 utfärdade prokuratorn fullmakt på densamma. Forssén avlade tro-, huldhets- och tjänsteed den 12 okt. 1840 57), och skötte sedan tjänsten oförvitligt till sin död den 24 jan. 1875. Han var även landsfiskal, stads- och kronokassör och skötte senare även stads- och brofogdebefattningarna, var skeppsmätare o.s.v. Han var m.a.o. en verklig mångsysslare. Den 19 okt; 1857 avsade han sig emellertid stads- och brofogdebefattningarna till förmån för sin son, Johan Emil Forssén. Lönen, 90 rbl bco ass borde i samband därmed enligt fadern höjas till 50 rbl s:r om året på grund av förändrade tidsförhållanden. Den 27 okt. beviljade magistraten även Forssén avsked från stads- och brofogdetjänsten med vitsord ”att hafva densamma med utmärkt nit och till Magistratens fullkomliga belåtenhet handhaft”. Samtidigt förordnades sonen Johan Emil till tjänsten med en lön av 50 rbl s:r.

Det var ont om befattningar vid denna tid, vilket förklarar de många kvalificerade sökandena till dåligt betalda tjänster. Skrivaren Petter Benjamin Snellman blev sålunda den 11 juli s.å. förordnad till vågmästare utan annan lön än de lagliga sportler, som var förenade med befattningen.

I samband med J. E. Forsséns utnämning utfärdade magistraten den 26 okt. en ny instruktion för bro- och stadsfogden. J. E. Forssén avlade den 23 nov. 1857 tro-, huldhets- och tjänstemannaed som bro- och stadsfogde enligt den nya instruktionen 58). Den lydde:

”Instruktion for Bro- och Stadsfogden.

Uti dessa och alla i öfrigt förekommande tjenstegöromål är Bro- och Stadsfogden berättigad till biträde och hörsamhet, så väl af stadsbetjente, som vaktkarlarne.”

Stadsfiskal. Forssén kom att bli en markant profil i det gamla Nykarleby. Han var son till borgaren och stadsbetjänten Johan Samuel Forssén. 59) Om denne berättas, att han gick under öknamnet ”Slarv Konkola klockarn” och att han sattes i ”kurran” vid kejsarens besök i Nykarleby 1819. Härom förtäljes, att då Alexander I (enl. berättaren, bleckslagaren Pelkos Janne: svenska kungen!) anlände till staden, såg han framför sig en man, som gick och ”slog klöver” längs gatorna. ”Vem är det?”, sporde kejsaren. ”Det är fiskalen”, svarade man. ”Sätt honom i kurran då att där förvaras, så länge jag är i staden”, befallde kejsaren. Denna faderliga tillrättavisning av ordningens upprätthållare skall senare ha prisats av stadsborna som ett bevis på kejsarens mildhet.

40. Stadsfiskal Johan Henrik Forssén. Foto 1850-talet.

Stadsfiskal Forssén bodde efter branden i den forna tullförvaltargården invid norra tullporten. Han hade enligt samtida ett mera ovanligt utseende: kort, barsk och bestämd, svarthårig med brinnande svarta ögon. Han var alltid ”till vägs”, med sin spanskrörskäpp med silverknopp i näven. I hemmet var han ingen tyrann, tvärtom beskedlig ehuru bestämd, men amper mot allt oordentligt folk, fridstörare o.a. 60) [F. inropade tomt 80 på auktion.]

”Gubben” hade som sagt respekt med sig; men hade en svaghet, dryckenskap. Hans fru, Anna Kajsa, f. Höklund, hemma från Harald i Kyrkobyn var en lång och magerlagd, stillsam och anspråkslös människa, död i Jakobstad den 29 jan. 1881. De hade nio barn, av vilka sönerna Fredrik Julius, Emil och Karl och döttrarna Julia och Johanna nådde vuxen ålder. Zachris Schalin, som ibland som skolpojke besökte deras hem för att få hjälp med någon svår läxa av Kalle Forssén, som var hans skolkamrat på högsta klassen, mindes dessutom familjens vita katt, som satt i fönstret och solade sig, när han gick förbi.

Fiskal Forssén hade således en tung försörjningsbörda. Därav de många sysslorna och befattningarna vid sidan om tjänsten. Det gick bra, så länge krafterna räckte till, men en tilltagande dryckenskap och kraftigt ökad skuldsättning bragte småningom hans ekonomi på fall. Som stads- och kronokassör hade han hand om en hel del penningmedel, och liksom andra befattningshavare, köpmän m.fl. lånade han mot revers ur de i hans vård anförtrodda kassorna. Den under hungeråren från 1862 till 1868 tilltagande dyrtiden ökade givetvis behovet av kredit. I början av jan. 1867 häftade Forssén sålunda i skuld till stadens inkvarteringskassa med 3.770 mk 42 pi. Hans gård hade den 7 jan. s.å. intecknats till 9/10 staden till säkerhet. Fyllnadsborgen måste ställas för det som översteg gårdens värde.

Forssén kunde dock ej ställa denna borgen, varför magistraten beslöt inköpa den sista 1/10-delen i hans gård för 370 mk 42 pi. Handl. Gyllenberg och borgmästare Höckert föreslog utsökning, medan rådmännen Lybeck, Sandström och Sundström i likhet med borgerskapet ansåg, att någon förlust ej vore att befara, varför magistratens förslag godkändes. Fiskal Forssén inlämnade den 28 jan. 1867 sin avskedsansökan från krono- och stadskassörsbefattningen, med motivering att göromålen på de senare åren betydligt ökats och krafterna begynt avtaga, redan till åren kommen som han var. Ansökan beviljades den 4 febr.

Vid revisionen av stadens kassor den 16 febr. s.å., verkställd av sjökapten A. Granholm, handl. Alfred Häggblom och färgaren C. Wahlberg, befanns ställningen vara följande:

Verifikation saknades på 100 mk för utbetald rådmanslön för 1866 till rådman Grundfeldt. Vidare hade 4 mk utbetalts från stadskassan utan anordning för reparation av beckbruksvägen. En räkning från handl. Ahlqvist à 320:20 mk hade debiterats stads kassan med 330:— mk. ”Det höga beloppet om 63:35 mk hade betalts för 1867 års tidningar åt magistraten, en post som ständigt väckte förargelse hos revisorerna. Hos åtskilliga landsbor utestod resterande arrendemedel för 1864—65 om 704:36 mk, som borde indrivas. 61)

Stadskassans ställning var sålunda dålig. Tillgångarna bestod mest i mer eller mindre osäkra fordringar, av vilka den på fiskal Forssén endast var en. Några falsarier upptäckte revisorerna inte. Till förvaltare av den allmänna kassan, brandkassan, ordinarie och inkvarteringstolagskassorna antogs efter Forssén handl. Johan Theodor Häggblom, som nu även blev såväl stads-, som kronokassör, i vilka befattningar han kvarstod till 1871. 62) Arvodet var 150: mk för den förra och 400:— mk för de två senare.

Några dagar efter avskedet anmälde Forssén, att då han nu avslutat sina räkenskaper, hade det yppats en ny kassabrist om 3.824:37 mk utom den tidigare skulden. Eftersom han saknade tillgångar, överlät han fordringshandlingarna till staden.

Forssén hade i tid sålt hela sin lösegendom till annan person, varför magistraten ansåg det lönlöst att utsöka kassabristen hos honom. Man beslöt i stället att indriva fordringarna hos vederbörande, d.v.s. Nykarleby moderkyrkoförsamling 1.645:22 mk, skolföreståndaren i Munsala Anders Svedberg 187:41 mk, handl. Abr. Westlin 580:— mk, hökaren Rob. Ahlqvist 842:03 mk, skepparen Frans Hedström 354:— mk och bonden Johan Henriksson Holm 200:— mk. 63) I avräkning på skulden till inkvarteringstolagskassan skulle införsel ske i Forsséns stadsfiskalslön med hälften av denna.

Sedan staden köpt 1/10 av hans gård på tomterna nr 125 och 126 enligt stadens gamla plan, vilka låg utom stadens nya linje, ålades Forssén en årlig hyra till staden om 25 mk, så länge skulden var obetald. Det ålåg honom som disponent för gården att svara för dess övriga utskylder och att underhålla den. 64)

Stadsfiskal Forssén framlevde som en följd av sitt fögderi som stads- och kronokassör resten av sitt liv i misär. I jan. 1869 minskades dock räntan på skulden från 6 till 3 %, efter en patetisk vädjan från Forssén. Han framhöll, att han numera på ett för sig och mången annan obeskrivligt och okänt sätt, ofrivilligt stannat i den förlägenheten på sin ålderdom och kommit i ett så skuldsatt tillstånd, att han omöjligt ansåg sig kunna förnöja alla sina kreditorer. För att ännu i någon mån kunna uppfylla sina förbindelser och därigenom själv komma i åtnjutande av sina återstående små löner för sin och familjens nödvändigaste utkomst, anhöll han nu, att i avräkning på sin skuld till inkvarteringstolagskassan få en gottgörelse för skillnaden i lön under de elva år, som han bestred kassamanstjänsten för 12 rbl årligen, intill dess han fick 37 rbl 50 kop, således en summa om 280 rubl.

Som stöd för sin begäran framhöll han, att han tjänat staden sedan år 1827, först som stadsbetjänt och sedan som stadsfogde, från 1832 till 1840 förestått vicestadsfiskalstjänsten utan lön och från sistnämnda år som ordinarie stadsfiskal mot hälften mindre lön än vad enahanda tjänstemän i grannstäderna åtnjöt. Forssén påpekade, att den nuvarande kassamannalönen jämväl utgjorde 37 rbl 50 kop och att denna lön måste anses ringa för en så ansvarsfull befattning, som lätt medförde missräkningar och förluster eller ansvar. Hans eget obestånd härrörde sannolikt av begångna misstag och glömska på de senaste åren, dels genom utbetalningar, som ej upptagits i kassaboken, dels genom förläggande av kvittenser o.s.v. Hans begäran innebar endast en avminskning på en kassas fordran, som, om hans långa tjänstetid togs i betraktande, icke belöpte sig till mera än 7 rbl per år. Han anhöll även om att 305 mk 39 pi av 1863 års rester, som han gottgjort stadskassan, i hopp om senare gottgörelse, skulle avföras från skulden.

Det enda Forssén nådde med sin ansökan var den ovannämnda sänkningen av skuldräntan från 6 till 3 %, räknat från årets början. 65)

Belåning av de olika kassorna var, såsom tidigare nämnts, en vanlig företeelse vid denna tid, då penningbristen var stor, banker saknades i staden och lån från privatpersoner eller ur stadens kassor oftast var den enda möjligheten att skaffa sig kredit.

Regleringskassan avvecklades i dec. 1867. Förvaltaren, rådman C. W. Sundström hade erfarit, att regleringskassan vid senaste bokslut stannat i skuld hos förvaltaren till ett belopp av 915:25 mk. Inga inkomster var numera att påräkna till kassan, varför den upphört att existera. Magistraten fann därför gott att i samråd med stadens äldste bestämma, att stadskassan från Rådhusfonden skulle upptaga ett lån av ovannämnda summa till betäckande av regleringskassans skuld. 66 )

Vid revisionen 1868 hade stadskassan en skuld till inkvarteringstolagskassan om 3.500 mk och ordinarie tolagskassan en skuld till samma kassa om 3.914:52 mk. I kassan innestod vid årsskiftet 11 mk 85 pi. Inkvarteringstolagskassan hade en behållning om 11.203:54 mk, brandkassan en skuld om 1.680 mk och kontant i kassan 10 mk 6 penni. Hamnkassan hade en behållning om 6.240 mk 13 pi, kvarnkassan en d:o om 820:42 mk, rådhusfonden en om 9.253:90 mk, bestående av fordringar hos de andra kassorna.

Vad redovisningen beträffar, framfördes inga anmärkningar. 67)

Med anledning av revisionsberättelsen tillsattes i okt. 1868 på motion av konsul Grundfeldt en kommitté för att försöka genomföra en enklare form för räkenskapernas förande. Den dittills tillämpade bokföringen hade varit alltför komplicerad. Kommittén bestod av handl. G. M. Hedström, P. Aug. Lybeck och färgarmästaren Magnus Wahlberg. Dessa skulle i samråd med stadskassören och i saken erfarna män uppgöra förslag till ett enklare och framför allt tydligare redovisningssätt än det som dittills följts.

En ändamålsenligare fördelning av gatuandelarna gårdsägarna emellan skulle även genomföras. Från och med 1869 skulle vidare var och en i staden bosatt person påföras kyrkoringningspenningar. 68)

Fiskal Forssén var som vi sett en mångbetrodd och i många avseenden duglig och plikttrogen man. Under senare delen av sin levnad gav han dock anledning till klander för vårdslöshet och försummelser i tjänsten, kanske främst beroende på den tilltagande åldern, dryckenskap o.s.v. Flera gånger erinrades han sålunda om att icke utan tillstånd avlägsna sig från magistratens sessioner, emedan hans närvaro såsom stadskassör ofta var högst nödvändig och magistraten av hans utevaro hindrats att slutföra ärendena. Det oaktat hade Forssén vid sammanträdet den 30 okt. 1865 utan anmälan avlägsnat sig, varför magistraten beslöt att ytterligare förständiga Forssén att vid tjänsteansvar ställa sig dessa påminnelser till efterrättelse. 69)

I dec. 1867 riktade borgmästare E. F. Höckert anmärkningar mot Forssén med anledning av den ohörsamhet denne titt och tätt ådagalagt genom att han ej verkställt de order borgmästaren å tjänstens vägnar meddelat honom. Det hade gått så långt, att borgmästaren, för den händelse Forssén icke ändrade sitt uppförande, ansåg sig tvungen att anmäla förhållandet till prokuratorsämbetets åtgärd.

Forssén uppkallades den 9 dec. inför magistraten för att höras på några punkter. Bl.a. hade han avlägsnat sig från staden på enskilda resor och på tjänsteresor utan att dessförinnan utverka tillstånd av magistraten, trots att han förständigats därtill redan för flera år sedan. Han hade sålunda i början av nov. 1867 varit på en 2-dagars resa till Vörå, under vilken en stöld begicks i staden och andra oordningar uppstod, emedan borgmästaren ej visste om hans frånvaro och därför ej kunde vidtaga av behovet påkallade åtgärder.

Forssén hade även flera gånger av magistraten anbefallts att anhålla i staden kringstrykande tiggare från närliggande församlingar och avlämna dem till respektive fattigvårdsdistriktsuppsyningsmän, men uraktlåtit detta. Han hade även beordrats att genom patrullering i staden tidtals under nätterna kontrollera, huruvida den antagna extra nattvakten fullgjorde sin skyldighet, men försummat detta, utom en enda natt. Befallning om patrullering hade meddelats honom redan under hösten, då på försök en nattvakt anställdes efter ungefär samma grunder som den senare inrättade nattvaktskåren.

Härom hörd förklarade Forssén, att han väl i och för sin innehavande landsfiskalstjänst den 5 och 6 nov. varit avrest till Vörå utan att resan blivit särskilt tillkännagiven för stadens borgmästare. Han hade dock anmodat stadsfogden Lingonblad att anmäla hans avresa. Vad tiggarna beträffade förebar han, att många av stadens invånare uttalat den åsikten, att det med hänsyn till tidsförhållandena var olämpligt, att i all sin stränghet tillämpa förordningen om fattigvården. Han hade därför underlåtit att ställa sig de erhållna befallningarna till efterrättelse. Vad kontrollen över nattvakterna anbelangade medgav Forssén, att han endast två gånger patrullerat omkring i staden, men kunde ej uppge någon orsak till sin försummelse. Forssén förständigades nu än en gång att ovillkorligen och vid tjänsteansvar hörsamma magistratens order.

En av stadsfiskalens bisysslor vid sidan om den egentliga tjänsten var befattningen som skeppsmätare i staden. Denna tjänst skötte han av allt att döma utmärkt. Av någon anledning ansåg sig magistraten emellertid böra anställa ytterligare en skeppsmätare jämte Forssén; nämligen den skicklige skeppsbyggmästaren Lars Petter Kjäldström. Han antogs till befattningen den 9 sept. 1867.

Häröver besvärade sig Forssén. I sitt yttrande i ärendet framhöll magistraten, rådmännen Sandström och Sundström jämte adjungerade handl. E. A. Waselius, att de ansåg, att Forssén ej numera var lämplig att ensam ombesörja fartygsmätningar. Då han varit skeppsmätare i 30 år i staden; hade man velat undvika att mot hans vilja h.o.h. skilja honom från befattningen. Med skeppsbyggmästaren Kjäldströms begivande hade man därför tillförordnat denne att handha sysslan samfällt med Forssén. Annars hade denne förlorat sin befattning. 70)

Nödvändigheten att skrapa ihop pengar till det blivande seminariet blev hans slutliga fall. Den 28 aug. 1871 sammankom borgerskapet och stadens äldste för att besluta om en ev. indrivning av Forsséns skuld till inkvarteringstolagskassan. Ett lån ur denna hade ansetts erforderligt för det blivande seminariets uppbyggande; men Forssell hade vägrat att godvilligt erlägga skuldbeloppet. Endast handl. P. Aug. Lybeck, garverifabrikören J. A. Thulin, skräddaren Erik Forsman och målaren Halein företrädde borgerskapet.

Forssén förklarade sig f.n. vara urståndsatt att gälda kravet. Om staden ej kunde umbära sin fordran, vore han tvungen att avstå sin gård till skuldens betäckande. Han anhöll, att skulden, med avseende på hans långa tjänst och den ringa lön han uppburit, skulle efterskänkas, eller att han åtminstone skulle få anstånd. Han hade även en genfordran hos staden, som ej likviderats.

Man beslöt lämna Forssén anställd ännu en gång på ett års tid, så framt icke något oundvikligt behov för staden gjorde, att medlen måste användas. I april 1872 hade Forssén fortfarande en skuld om 779:46 mk till de två tolagskassorna. 71) Den 24 jan. 1874 anhöll han om löneförhöjning som stadsfiskal med 200 mk, d.v.s. till 600 mk. Ansökan avslogs med hänvisning till att stadens äldste var för fåtaliga för att kunna fatta beslut. Då ärendet togs upp på nytt den 7 febr. ansåg borgerskapet, att den nyligen uppgjorda avlönings staten ej kunde rubbas, emedan de då skulle komma att ”förnärma” den nästkommande år inträdande nya kommunens rätt. För innevarande år 1874 ansågs det dock skäligt att tilldela Forssén en gratifikation om 100 mk. 72)

Ett år senare återkom han med en ny ansökan och begärde nu 800:— mk, med hänvisning till sin 35-åriga tjänst som fiskal i staden, med alldeles otillräckliga löneförmåner, och dessförinnan 8 år som vicestadsfiskal utan lön. Denna skulle nu, om den beviljades, bli 2 mk 19 1/4 pi per dag, d.v.s. ansenligt mindre än daglönen för en vanlig arbetskarl. 73) Avgörandet om en löneförhöjning hänsköts den 18 jan. av magistraten till en kommande rådhusstämma. Då denna sammanträdde den 6 febr. bestämdes stadsfiskalens lön för framtiden till 700:— mk. Samtidigt höjdes rådhusvaktmästarens lön till 240:—, stadsfogdens till 200:— samt stadsbetjänternas till 400 mk. Nu var det alltså inte mera fråga om att de blivande kommunala tjänstemännens rätt skulle ”förnärmas”.

Stadsfiskal J. H. Forssén kom emellertid icke i åtnjutande av någon löneförhöjning. Den 24 jan. 1875 hittades han ihjälfrusen nedanför trappan till sin bostad. Han tycktes ha krupit dit från porten och möjligen försökt stående på trappan taga nyckeln, som till natten alltid var utsatt på dörrgångjärnet. Därvid hade han förmodligen ramlat ned invid trappan och ej förmått resa sig upp. Dottern Alina var ensam hemma med någon tjänarinna, men ingen hörde något.

Dödsfallet och omständigheterna kring detta väckte en stor uppmärksamhet och dryftades länge man och man emellan. Varför hade ingen hjälpt stadsfiskalen? I det vidskepliga Nykarleby sammanknöts händelsen med övernaturliga ting. Det berättades, att en svagsint person på Högbacken, som måste hållas inlåst på sin kammare, just denna kväll hade börjat leva till mera än vanligt. Han ropade, att man skulle släppa ut honom, ”för fiskal Forssén fryser ihjäl i natt, jag måste ut och rädda honom!” Den sinnessjuke hade varit helt oregerlig och länge fortsatt sitt ropande. Ingen tog dock någon notis om honom. Följande morgon fann man Forssén ihjälfrusen i snödrivan. 74) — All hans egendom såldes på offentlig auktion för att gälda den återstående skulden. Hans efterlevande hustru, 67-åriga Anna Catharina Höklund ansökte om pension och beviljades även 200:— mk om året av rådhusstämman. Hon hade i sin ansökan bl.a. framhållit, att hennes framlidne man i 20-årsåldern med en lön om några tiotals riksdaler haft att försörja sin moder och sina då minderåriga syskon, och fullgjort detta så att ingen av dem korn ortens fattigförsörjningsanstalt till last.

Från Civilstatens enke- och pupillkassa fick hon även en årlig pension om 280:— mk. Eftersom hon nu var utan bostad och med undantag för pensionerna nästan utblottad och hade en dotter att försörja, flyttade hon till sin son i Jakobstad och dog där. 75)

Vad blev det av de många barnen? Fredrik Samuel Forssén blev kronolänsman och senare brandförsäkringsagent och ”bondadvokat”. Han gifte sig 1855 i Vasa med Agnes Långhjelm och bodde som nygift hos sjökapten Aspegrens och senare på Kuddnäs i gula byggningens västra ända vid tiden för stadens brand. Därifrån flyttade han till Smedsbacka, där han bodde på den tidigare nämnda sjökaptenen Petter Högdahls tid i nedre våningen. Ovanför bodde änkeborgmästarinnan Calamnius med sin dotter. 1859 flyttade Fr. Forssén till Gamla Vasa, där han blev länsman i Mustasaari. Sedan flyttade han tillbaka till Nykarleby och fick anställning på Koski bryggeri. Det låg på nuvarande Vernamotomten, därifrån bostadshuset senare flyttades norrut på backen ovanför ”Forsviks”, d.v.s. Lybecks. Fredrik var disponent för ölbryggeriet, som tillhörde hans svärfar, landskamreraren Fredrik Gustaf Långhjelm i Vasa. Efter sin svärfars död flyttade han åter till Vasa och sedan tillbaka till hemorten igen 1879. Han flyttade sin stuga på Djupsten till Frillan och bodde i den till sin död den 5 dec. 1893.

Brodern Emil var som vi sett först stads- och brofogde i Nykarleby och sedan stadsfiskal i Jakobstad från 1861, en storväxt och häftig karl, begiven på starka drycker. Han dog i hjärtslag den 5 maj 1895 med arrestnycklarna i handen, då han just hade inburat en våldsverkare, som han fasttagit efter en häftig språngmarsch. Han var då 55 år 9 mån. och 27 dgr gammal. 76)

Brodern Julius var en vacker karl, prydligast i hela familjen, blev löjtnant vid indelta bataljonen i Vasa 1863, föravskedades med stabskaptens grad 1868 och var för en kortare tid brandförsäkringsinspektör och sedan 1873 ”stockherre” i Jyväskylä. Där låg han långvarigt sjuk. Modern besökte honom 1875 och befann sig där den 24 jan., då fadern dog.

Julius F. dog den 9 nov. 1881 i Jyväskylä. Stoftet fördes därifrån till Nykarleby och jordfästes där. Nyss hemkommen från begravningen fick modern slag, där hon satt i sin soffa, och dog samma dag, den 29 jan.

Några år senare (26.3.1883) dog Karl Forssén i Jyväskylä, där även han från 1877 ägnat sig åt stockaffärer efter studentexamen 1867 och domarexamen 1873. Han hade egen häst och en dräng, som hette Flinkfelt och var från Nykarleby. Jyväskylälivet under stockrörelsens höga tid blev ödesdigert för de flesta, även för Forssénierna, och för Flinkfelt. ”Där lefdes illa”, berättas det, dracks o.s.v. Flinkfelt, som skjutsade herrarna från och till hotellen, lärde sig både att supa och röka cigarr.

Efter fiskal Forsséns död sköttes fiskalstjänsten t.f. ett år av Sundén (en ”lång karl”). Efter honom blev Elis Söderström 1876 stadsfiskal, efter denne 1882 Germund Aminoff och därefter 1895 Fritz Olson.

Gården vid tullen (nuv. Herlers museum) hade före fiskal Forsséns tid innehafts av kapten Olson, som bytte gård (sedermera Hugo Grundfeldts) med Forssén. 77)

Efter Johan Emil Forssén 78) blev stadstjänaren, skomakaren Johan Lingonblad stadsfogde den 22 maj 1861. Han skötte sig av allt att döma väl till sommaren 1872, då han vid sprutläskning den 14 juli uppträdde på ett mindre lämpligt och den allmänna ordningen störande sätt. Detta väckte borgmästarens, magistratens och samhällsmedlemmarnas uppmärksamhet. Magistraten beslöt därför tilldela Lingonblad en varning. Då denna meddelades honom, uppträdde han med sidvördnad och uppstudsighet inför magistraten, yrkande bl.a., att saken måste ledas i bevis. Magistraten beslöt därför att förklara honom förlustig sin befattning som stadsfogde och stadstjänare i staden. Stadsfiskal J. H. Forssén förordnades att tillsvidare sköta sysslan som stadsfogde. 79) Brandvakten Johan Backlund antogs efter Lingonblad den 7 sept. 1872 till stads- och polisbetjänt.