Ur resväskan.

2.

[Resenären kom från Vasa och fortsatte till Jakobstad.]

Nykarleby, d. 25 februari. Väldiga snömassor täcka vägar, fält och skogar. Af gärdesgårdarna synas på många ställen blott enstaka störar. Utom en och annan bonde, som ”drar åt skogen”, möter man på landsvägarna endast trasiga, utsvultna tiggarfamiljer, och af sådana belägras man äfven på de flesta gästgifverier. Nykarleby stad ser vida ståtligare ut på den i rådhussalen hängande plankartan, än i verkligheten, men företer dock åtskilliga vackra byggnader, vida beqvämare, solidare och framförallt varmare än de tunna granpalatserna i nya Wasa. Träden vexa i esplanaderna, hvilket i allmänhet ej är fallet i Wasa, och en parktillstymmelse torde med tiden bli rätt täck. Under det man i Wasa räknar antalet af de vid stadsdomstolarna årligen förekommande brottmålen i hundradetal, har vid rådstufvurätten i Nykarleby under senare hälften af år 1866 intet enda brottmål blifvit handlagdt. Häraf synes, att orten är fredlig, men så är också trafiken flau. I dag illustreras torget af ett vedlass, en höskrinda och en släda innehållande några tunnor poteter. Lördagarne skall dock tillförseln af landtmannaprodukter vara större, men skeppsvirke och exportartiklar införas nästan alls icke. Salubodarna hafva också en ganska innehållslös fysionomi. Man importerar nästan ingenting, emedan knappt ett skålpund socker kan säljas annorledes än på kredit. Hvarmed lefva då ortens trafikanter? Några få med räntorna af gamla kapitaler, men flertalet med den fraktinkomst deras skeppshandel afkasta. Och då denna måste förtäras, kunna nya skepp icke byggas, hvarföre varfven också för tillfället äro öde och tomma. Rederirörelsen, ehuru en för Finland och i synnerhet för Österbotten naturlig och, då den bedrifves med förstånd, lönande industri, understödes äfven ganska litet af styrelsen. Wasa bomulls manufaktur aktiebolag, en, måhända väl komponerad, men allt annat utom vinst skördande association, erhöll för några år sedan på förmonliga betalningsvillkor ett större publikt lån, 50,000 rubel silfver, om jag minnes rätt. Andra liknade inrättningar äro på samma sätt favoriserade. Men månne något enda rederi har erhållit ett 50,000 rubels skeppsbyggnadslån, eller har en sådan förmon kommit någon finsk stads samtlige rederier till godo? Ett assureradt fartyg erbjuder dock alltid full säkerhet och kan i nödfall belånas till dess hela värde. Huru variabelt är icke deremot värdet för en fabrik och dess maskiner? Och ser man saken från en annan sida, behöfver man endast jemföra den hurtige skeppstimmermannen, eller den raske, liflige sjömannen, i med- och motgång lika nöjd, med de bleka, trånande fabriksvarelserna, hvilka, vid hvarje kris, som drabbar deras arbetsgifvare, i massor hemfalla åt proletariatet och prostitutionen.

Men allt det der angår egentligen icke Nykarleby, som, äfven under oblida förhållanden, synes vara en sträfsam stad, värd en bättre framtid. Dess märkvärdigaste evenement på sednaste tid sades vara den nyligen afgångne stadskassörens kassabalans på 3 à 4000 mk, för hvilken han dock ställt säkerhet. Hos stadskassören i Jyväskylä har yppats en balans på 9000 mk, hvilket tycks utvisa, att östern i sådant afseende har ett visst företräde framför vestern. Dock — bort från dessa sorgliga vyer. Vackrare fick jag se hos ”Österbottens” chef, som på lediga stunder målar sjöstycken med mycken talang. Men då jag ej kan sätta mig i slupen, som, på en af hans dukar, lägger ut från Eddystones fyr, sätter jag mig i slädan och bjuder Nykarleby för denna gång ett hjertligt farväl.


Helsingfors Börsförenings Tidning nr 12 den 13 mars 1867.
Från Historiska Tidningsbiblioteket 1771—1890.



Flau, tysk och dansk handelst.; utan efterfrågan, svåromsättlig -utbjuden (om varor); visande sig benägenhet att falla (om pris).

Främmande ord och namn (1878)


Läs mer:
Nödåren 1867—1868 av Erik Birck.
Fler artiklar ur tidningen.
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2006-02-11, rev. 2011-08-27.)