I lotsarnas löneförmåner ingick sedan 1600-talet rättighet att fiska vid Soklothällarna efter överenskommelse mellan
staden och Soklot byamän. Tvistigheter uppstod ständigt rörande dessa rättigheter. I maj 1837 ville lotsarna, styrman Johan Brunberg 47)
och Anders Schytén, avsäga sig lotsbefattningen. Den förre anförde, att hans tid var upptagen med andra, mera lönande sysselsättningar.
Schytén ville ej fortsätta med mindre än att han utan intrång och förfång av Soklot byamän kunde påräkna
detta fiske som någon ersättning för det besvär lotsningen medförde.
Brunbergs begäran beviljades av magistraten, men
Schytén uppmanades kvarstå, tills besked fåtts från byamännen.
Sjömannen Johan Solvin förklarade nu, att han
såsom kännare av stadens segelled och farvatten var villig att efterträda Brunberg i ”Lotsbestyret” mot enahanda villkor, som
Schytén påyrkat. 48)
Magistraten gav handl. Gustaf Turdin i uppdrag att förhandla i saken med byamännen. Redan den 8 maj
kunde han meddela, att han haft frågan om fisket vid Soklothällan avslutad med dem, så att endast avtalet och villkoren skulle uppsättas
skriftligt. Detta skulle rådman Kerrman göra. Denne hade emellertid på eget bevåg i avhandlingen intagit villkor och omständigheter,
som Soklotborna ej kunde åtnöja sig med. Saken hade avstannat därmed utan att komma till något slut.
Lotsen Schytén och
sjömannen Solvin vidhöll sina krav, men var dock villiga att ombesörja lotsningen och utpricka farleden med behöriga märken för
grund och klippor mot dagpenning, tills frågan avgjorts.
”Durren” Kerrman hade alltså satt käpp i hjulet för förhandlingarna.
Den 22 maj kunde emellertid rådman Berger meddela, att avlönandet av lotsarna vad fiskerättigheterna angick ordnats så, att Soklot
byamän på fyra års tid från innevarande sommar åt staden överlåtit rättigheten att tillåta lotsarna fiska
strömming med bragder för två båtar kring Soklothällan mot 50 rdr sv. riksgäldssedlar i arrende om året. Soklot bybor
ägde dock fiska å det s.k. Trutörsgrundet med strömmingsskötar eller nät ”lika mycket, eller i tur med lotsarne”.
Byamännen
Johan Nybonde och Matts Frost erkände överenskommelsen. Bland borgerskapet uppstod tvist om vem som skulle betala arrendet. Hantverksklassen bestred,
att det skulle tagas ur stadskassan, varför magistraten med stöd av det handlande borgerskapet beslöt, att arrendet skulle erläggas
av tolagsmedlen. Lotsarna skulle betala en viss avgift för fisket till staden liksom för den båt, som begagnades till fisket.
Solvin
åtog sig nu lotsbefattningen på fyra års tid, räknat från sommaren 1837. För nämnda år erlades 5:— och
för de övriga åren 10:rbl bco assign. Solvin avlade lotseden. 49)
Kerrman förlorade tydligen i detta sammanhang sin rådmanstjänst,
eftersom han från och med den 31 juli tituleras som f.d. rådman. Till ny rådman hade den 17 juni valts handl. J. A. Lybeck. Den 12
sept. s.å. förklarades Kerrman såsom tidigare nämnts i konkurs.
Schytén var missnöjd med båtavgiften och med
arrendet för fisket vid Trutörsgrundet. Han förklarade i april 1838, att han var nöjd att kvarstanna som lots, om han ej behövde
avlägga båtavgift. Samtidigt avsade han sig fisket vid det nämnda grundet. Magistraten befriade honom även från erläggandet
av fiskeavgiften för 1837. 50)
Om lotsarna vid tiden för Krimkriget och senare berättas på annat
ställe. |