Stämningen i Nykarlebytrakten var under kriget, som vi bl.a. av Collanders i annat sammanhang publicerade brevväxling kan se, avgjort på ryssarnas sida. De engelska raiderna mot kuststäderna, i synnerhet brännandet av fartyg, magasiner och upplag i Brahestad och Uleåborg, väckte ont blod hos österbottningarna. Kapningen av finländska fartyg på hemväg från engelska hamnar bidrog till att England och Frankrike betraktades som fiender. Stämningen skilde sig härvid avgjort från den, som förefanns på intellektuellt håll i Helsingfors, och som bl. a. tog sig uttryck i den hätska kampanjen mot Nykarlebysonen Topelius, som avgjort tagit kejsarens parti. 9) Härom skriver Topelius hustru från Nykarleby i början av maj 1855. 10)

”Det är underligt hur olika anda som lefver där inom studenterna och andra med, och här hos folket. Här fira de ryssarna så af alla krafter; de som förut varit inkvarterade på landet och sen kommit till staden, hafva fått hvar vecka sig tillskickade gröt, mjölk, pannkakor, ost och allt möjligt, och deras förra värdfolk ha enkom kommit till staden att hälsa på ”rysan vår”. De ha haft så tillräckligt mat från landet, att de kastat bort sin egen ryss-soppa åt grisarna. Här i staden råder samma anda”. Blott en familj i staden betecknas som ”stora rysshatare”, och familjeöverhuvudet hade ej hälsat på fru Topelius, då de träffades hos stadsläkaren, dr Blank. Denne var god vän till familjen, och skrev själv till Topelius i maj 1854 om de pågående förberedelserna till återuppsättandet av den 1810 upplösta indelta armén: 11) ”Nordqvist (d.v.s. länsman Mauritz N.) har haft conference med hvarje by särskilt, endel hafva lofvat att väpna sig, andra ej, men nog tycks våra bönder vara krigiskt sinnade, och få se om de ej förlöpa sig.” I början av juni fortsätter Blank: 12) ”Ledsamt är det att man här är alldeles utan försvar, ty ingalunda skulle här behöfvas många companier. Nog tror jag att Bönderne på kallelse skulle infinna sig vid Åminne, ifall det blefve tid att få dem tillsamman.”

I själva verket hade allmogen i Nykarleby socken i stora skaror slutit upp kring försvaret. Vid byastämmorna den 18, 22 och 25 maj 1854 hade sammanlagt 217 man på kronolänsman Nordqvists uppmaning förbundit sig att ”Underhjelpa Militairens operationer vid försvaret af kusterna inom socknen.” De önskade även beväpna sig. Från Soklot anmälde sig 60 man, från Forsby 48, från Kyrkoby 32, från Jungar by i Jeppo 15, från Överjeppo by 41, från Ytterjeppo by 14, från Heikkilä by 6 och från Vuoskoski by 1 man. 13)

För en svensk återerövring av Finland, varom rykten spred sig redan tidigt på våren, hade Blank ingen sympati: ”Just vid islossningen var här en Westerbottnisk skeppare, som då han tog afsked sade: ”nästa vår komma vi väl igen, men icke som vänner, utan som fiender”, rapporterar Blank till Topelius. Blank frågade sig i maj, vad den engelske amiralen Napier nu kokar ihop för soppa med ”vatusvenskarne”. 14) Han uttryckte förhoppningen, ”att den dagen aldrig skall randas”, då svenskarna försökte bortrycka Finland. ”Men blefve det en sanning, så nog vore det det eländigaste att blifva en Svensk. Jag har nu mera än förut blifvit vredgad på denna nation genom deras usla hållning af neutraliteten. Danskarna hafva hållit sig mycket wärdigare,” skriver Blank i juni 1854. 15)

Av allt att döma, var stadsläkare Blanks åsikt representativ för stadsborna.

Senare, sommaren 1855, skildrar Topelius själv idyllen på Alörn mitt under brinnande krig: ”Alön befolkas med sommargäster, oaktat man där har utsikt åt ett strandlöst hotande haf”. Han levde på Majniemi ”som i djupaste fred”. I staden rådde politiskt en helt annan luft än i Helsingfors. I Nykarleby hade ingen engelsk stenkolsrök bortskymt de enkla begreppen om plikt och nödvärn. ”Dessa småstadsborgare, och bonden likaså, ha den stora fördelen att veta hvad de vilja ... deras ställning förefaller dem så klar och deras handlingssätt så gifvet, att det ej ens faller dem in att någon kunde uppfatta sakerna ur andra synpunkter ... En sådan allmän endräkt gör en gott att se, och jag rotfästes än mera i den öfvertygelsen att detta är folkets mening — att dess naturliga känsla uppfattat saken på samma sätt”. 16)

Att så var fallet framgår även av rådman Collanders brevväxling: Denne synes ha varit en av de mest energiska patrioterna. ”Collander är mycket ifrig för motstånd och är sjelf mycket hugad att kläda skott. Han säger att man endast en gång kan dö, och att det är detsamma när det sker”, skriver Blank till Topelius. 17) Collanders och Blanks ovanligt klara ställningstagande för Ryssland visar, huru väl borgerskapet i Österbotten anpassat sig till regimen och de nya förhållandena under de nära 50 år som gått sedan skilsmässan från Sverige.

På grund av blockaden uppstod småningom brist på kolonialvaror, salt och järn. Priset på salttunnan steg redan i juli 1854 från 2 rbl före kriget till 5—6 rbl. Detta berodde på att de svenska köpmännen höjde priset på saltet samtidigt som de pressade ned priset på tjäran. Denna hade i okt. i Umeå betalats med 15 rdr 12 sk riksgälds per tunna mot 17 rdr före kriget. I juni 1855 betalades i Umeå endast 13 rdr för tjäran, medan saltet kostade 8 rdr. Samtidigt steg frakterna på grund av de stora riskerna.

Collander betecknar sjöfarten på Umeå under 1854 som obetydlig. Härmed avser han dock av allt att döma fartygstrafiken, emedan småbåtstrafiken, som vi längre fram skall se, var mycket livlig. Det förelåg brist på tjära, den viktigaste handelsvaran. Collander översände detta år endast två skeppslaster tjära till Umeå, den sista i sept., och besökte själv både denna stad och Sävar. I retur utbad han sig salt, sirap, kaffe och järn, på vilket det redan nu rådde brist i Finland. Av brevväxlingen med Forsell & Söner i Umeå framgår, att man redan nu befarade krig även med Sverige. Särskilt priset på järn hade stigit. 18)

Stämningen i Nykarleby våren och sommaren 1854 återspeglas även i Topelius korrespondens till Helsingfors Tidningar. I mitten av maj befann sig hela österbottniska kusten i oro för krigsryktena. Rykten kom och gick: Vasa hade bombarderats och Kristinestad uppbränts. En mängd egendom flyttades till följd härav inåt landet. I början av juni alarmerade ryktena norrifrån hela kusten. Alla förråd undanbragtes, fartygen fördes från hamnen längst in i skärgården. ”Soldaterna brinna af begär att mäta sig med fienden. I alla sinnen sjuder en känsla af wrede och harm. Äfwen bönderne äro här och öfwerallt längs kusten högeligen uppretade öfwer Engelsmännens illgerningar och begära wapen för att förswara sitt land. 19)

Den 9 juni kom underrättelse, att fyra fientliga örlogsskepp inlöpte på redden. Under sommaren hade ett batteri uppkastats på Leppogubbens norra strand för att skydda älvmynningen. På motsatta sidan på fastlandet vid Sandudden byggdes ett annat batteri. De maskerades med granar, som stöttes ned i marken. Arbetet utfördes av den i staden förlagda garnisonen med biträde av stadens invånare. Till denna händelse anknyter Mikael Lybecks novell ”Fred i krig”. 20) I juni eller början av juli 1854, berättar han, företog en del av stadens herrskap en utfärd till älvmynningen i båtar för att se på arbetet med jordvallarna, bakom vilka försvaret av staden skulle koncentreras. Damerna kokade mat. ”I en backsluttning såg jag granriskojor, där arbetsfolket tillbringat natten, utanför i gräset rockar och andra klädesplagg spridda omkring”, låter Lybeck sin sagesman berätta. ”Längre bort livlig verksamhet, ... bruna svettiga ansikten, bruna armar och ryggar, plankor, sandbårar, spadar ... och så två bössor, tänk det, hela två bössor! ...” 21)

Tack vare batterierna avskräcktes den engelska eskadern, som i juni seglat in på Alörsfjärden och bl.a. plundrade på Alörn att gå högre upp i älven och landstiga nära staden. 22)

Härom berättar lotsen Anders Jakobsson:

Alla prickar hade avlägsnats ur farlederna och lotsarna hade fått order om att lämna lotsplatserna och bege sig till fastlandet. I Nykarleby fick lotsarna löfte om extra lön från staden för att tjänstgöra som vakter vid yttre redden. På Alörns norra udde hade upprests en hög flaggstång, på vilken man om dagen skulle signalera med en flagga och om natten med en brinnande beckkrans åt vakten i stadens klockstapel, då det blev fara på färde.

Lotsarna Anders Jakobsson med lärlingen Simon Söderlund och Matts Jungell med lärlingen Anton Djupsjö, som skötte vakthållningen sommaren 1854, tyckte väntan blev lång och beslöt lägga ut nät ett par km ytterom Tufvans grund. På morgonen, då de skulle bärga näten, såg de två engelska krigsfartyg ligga förankrade invid fiskbragderna. Jungell ville smyga sig hemåt mot Åminne i skydd för båken och längs Torsölandet inåt Alörn, vilket han även gjorde med sin lärling. Jakobsson däremot begav sig med Simon ut till ”skötkrokarna” och drog i fartygens åsyn upp näten, som var fulla av fisk. Simon, som rodde, trasslade av nervositet in årorna i garnen, fubblade och suckade. Jakobsson röt: ”Sköt årorna, din f-n och låt bli att sucka!”

Från fartygen iakttog man dem genom kikare, men ingen båt sattes ut. Då fångsten, tre tunnor kutul, [siklöja] fåtts ombord, hissades segel och länsades i psalmbok [Seglen satta så att de ser ut som en uppslagen bok.] in mot Alörn. Just när den förrädiska Sandö-udden rundades, såg de en ångbarkass komma efter dem för full steam. Barkassen rundade udden för tidigt och rände med full fart upp på sandbanken. Lotsarna kom i land på Alörn, hissade varningsflaggan och fortsatte inåt Djupsten. Barkassen gav eld, men projektilen tog vatten långt akterut. För segel och åror smög sig de båda fiskarna genom den s.k. ”kanalen” in i åmynningen.

Barkassen hade under tiden kommit loss och ångade in mot Alörn. Strandhugg gjordes vid rådman Bergers villa. Ett magasin bröts upp och undersöktes. Bytet blev två fat västindisk rom, som nedbars till barkassen och medtogs som god pris till krigsfartygen ute på redden. ”Så oblodigt aflopp affären i Nykarleby och det enda som flöt var gammal Jamaica.” 23)

Tullförvaltare Petter Jakob Falck hade på egen bekostnad låtit utrusta fyra kanoner med hjul för batterierna, två på fältlavetter och två på fästningslavetter med hjul, jämte tusen karduser, laddade med kulor och druvhagel. Någon strid förekom dock icke och kanonerna transporterades senare till det mera utsatta Uleåborg, där de uppställdes i ett batteri. 24)

Från hösten 1854 saknade batterierna således både kanoner och service, men utövade dock, som vi senare skall se, en avskräckande inverkan på fienden. ”Fienden, som pejlande undersökt de yttre farlederna både här och norrut, har icke vidare försökt någon landstigning,” rapporteras från Nykarleby den 16 juni. 25) I början av juli var två fientliga fartyg åter hela dagen synliga utanför yttre inloppet till hamnen, men något tecken till oro märktes ej i staden denna gång. Någon dag senare passerade nio av de engelska fångarna från affären vid Halkokari i Gamlakarleby genom staden under eskort av kosacker. Åsynen av den besegrade fienden ingjöt ytterligare mod hos stadsborna. Invånare, som lämnat staden, började nu återvända och evakuerad egendom återfördes. Försiktigheten var dock stor: i slutet av juni avvisades ett tyskt fartyg, som sökt sig in för att avhämta tjära. Det förvägrades lots av rädsla för spionage för amiral Plumridges räkning. 26) Uppsättningen av den indelta militären gick bra och i de flesta kringliggande socknarna anmälde sig tillräckligt folk. Soldatlegan steg till 12 rdl sr.

En särskild uppmärksamhet väckte smeden Nils August Bergsten, som efter modell tillverkade ett par armérevolvrar och en studsare, jämförbara med de bästa utländska. Han förevisade dem för gen. maj. v. Kothen, då denne genomreste staden i juli och fick mycket erkännande för arbetet. Det förefaller som om Bergsten, uppmuntrad av v. Kothen, besökt Systerbäcks gevärsfaktori för att inhämta vapensmideskonstens detaljer och därefter kunna leda ett i Nykarleby planerat gevärsfaktori. — Detta skulle i så fall ha blivit stadens första metallindustrianläggning. — Så blev dock ej fallet. Bergsten anställdes i stället 1856 som vapensmed vid Vasa skarpskyttelbataljon och flyttade därifrån till motsvarande syssla i S:t Petersburg. 26)

I september började höststormarna, bl.a. en tiodagarsstorm, varunder en del av de öppna tvåmänningsbåtarna, som sökt sig ut med last av tjära förolyckades, bl.a. vid Laxörn. Tjäran hade nu stigit i pris, 2 rbl 55 kop tunnan, och tillförseln var livlig. En större slup med last från Nykarleby förolyckades i mitten av sept. vid Gadden, nämligen C.W. Sundströms Försöket under L.L. Lybecks befäl. Efter stormen blev trafiken livlig igen. Mer än 4 000 tr salt införtullades på stadens tullkammare. 27)

I slutet av okt. passerade 9:de linjebataljonen staden på väg till Kristinestad, ett skådespel, som satte både unga och gamla i rörelse. Dans arrangerades till militärmusik. I början av nov. marscherade en annan bataljon genom staden för att övervintra i Jakobstad. öv. Etholén med en del av sina officerare stannade i Nykarleby över vintern. Stämningen i staden var fortfarande den bästa. Varje pojke var stolt att smekas av en soldat, skriver en korrespondent till Helsingfors Tidningar. ”Skolungdomen tågar på fristunderna i hurtiga bataljoner genom gatorna och för formliga krig med batterier och kanoner.”

Umeåfärderna hade nu nästan upphört på grund av stormar och dimmor, fiendens kryssare lurade och tre fiskare hade drunknat i den yttre skärgården. 28) I slutet av nov., då kölden skärpte till 17º och föret blev hjälpligt, började en stor trafik med varor till Helsingfors. ”Nu är det Österbotten, som förser Helsingfors med champagne”, skriver den nämnde korrespondenten. Ännu i slutet av dec. var tillförseln och trafiken ovanligt livlig, trots regn och blida [töväder]. Upplandsbönderna kom långa vägar för att köpa salt. Priserna hade nedgått något, men köttet hade i stället blivit dyrt. Mycket kaffe och socker gick från staden till Tammerfors och Helsingfors. ”Det är Österbotten, som numera blifvit Westindien och Brasilien, med eller utan rika morbröder”, skriver Topelius den 25 dec. 29)

Stämningen i staden var utomordentligt god. Unga och hyggliga officerare strövade omkring i staden, men till ungdomens ledsnad fanns ingen musik. ”I grannstäderna förlofvar sig kriget med freden”, skriver Topelius, ”men här är kriget för nytt och fredens inklinationer för gamla”. 30) Nikolaidagen [den 6 december] firades dock med en briljant bal. Julaftonen hade sin illumination med lanternor, julstjärnor och greniga ljus i alla fönster. Staden beredde sig för vinterro, men trafiken till svenska sidan fortsatte, nu över isarna.