Kreditivlånet kom även för sent. Redan i slutet av oktober hade hamnarna börjat tillfrysa, varför de österbottniska sjöstäderna ej kunde taga emot någon säd. Duglig vårsäd kunde överhuvudtaget ej anskaffas. Till Vasa län rekvirerades 8000 tr korn från Danmark och södra Sverige, men endast 3000 tr hann ankomma före vintern. Av de 55.650 tr råg, som hösten 1867 inköptes från S:t Petersburg och andra orter, och som motsvarade ungefär 3 kg per invånare, kom endast 2/3 norra Finland, den mest nödlidande delen, till del. Denna hjälpåtgärd vidtogs dessutom alltför sent, vilket herrarna i Helsingfors knappast kan ha varit okunniga om. Samtidigt exporterades c:a 13 miljoner kg brödsäd från västra och södra delarna av Finland. Smörexporten steg kraftigt, även från Österbotten. Hela införseln av spannmål till landet omfattade d.å. nära 7,5 milj. lispund malen och nära 107.000 tr omalen spannmål, men samtidigt utfördes nära 140.000 lisp. malen och 89.000 tr omalen sådan. Köttexporten nästan fördubblades d.å och steg till nära 63.000 lisp., medan smörexporten ökade till nära 370.000 lisp.

Senaten med finanschefen J. W. Snellman i spetsen sökte bemästra svälten genom att ordna nödhjälpsarbeten för de hungrande. 18) Den av staten inköpta brödsäden såldes till gängse pris, d.v.s. dubbelt så högt som det normala och utlånades till de kommunala spannmålsmagasinen. Arbetslönerna höjdes inte. Allmogen hade ej råd att köpa denna dyra spannmål, utblottad som den var, och köpmännen vågade ej bevilja ytterligare krediter. Snellman lyckades utomlands upplåna 5,4 milj. fmk, men åtgärden kom för sent och var för obetydlig. Överhuvudtaget präglas senatens åtgärder av tröghet och ovilja att inse katastrofens omfattning, trots att man hade erfarenheter av missväxt och hungerår sedan långa tider tillbaka. Frosten och den tidiga vintern tycks ha drabbat senaten som en överraskning. Enligt Jutikkala präglades Snellmans nödhjälpspolitik av grundprincipen, att ”ingen stat samlar skatter för att utdela dem som bröd” .19) Då frosten i sept. 1867 hade förstört resten av den ännu växande grödan, skrev Snellman i en artikel om tiggeriets avhjälpande, att om jordägaren ej ville föda sina arbetare som arbetare, måste han föda dem som tiggare. Detta yttrande visar, att han ej fattat den hotande katastrofens omfattning. Senatens passivitet är desto märkligare, som man tidigare under en lång följd av år offrat betydande summor av statsmedel på understödsverksamhet. I Uleåborgs, Kuopio och Vasa län utestod sålunda som understödslån vid nödårets början 170.000 tr säd och c:a 1 milj. mk. Befolkningens skulder i sistnämnda län steg under nödåren till 2.847.439 mk eller ungefär 1057 mk per mantal. Tron att ”Kejsaren nog föder” hade i själva verket åstadkommit, att folket försjunkit i fatalistisk tro, att överheten nog även denna gång skulle draga försorg om brödet. ”Ingen nöd och ingen sorg, Kejsarn bor i Pettersborg”, hette det i en samtida visa. —

Penningkrisen i samband med myntreformen 1865 bidrog till att priserna fördyrades. Handelsmännen ställdes inför vikande efterfrågan på de dyra varorna och svårigheter att indriva fordringarna och själva fullgöra sina utbetalningar eller erhålla kredit. Man föredrog att stänga sina butiker och göra konkurs. De nygrundade kreditinstitutionerna, Hypoteksföreningen och Föreningsbanken i Helsingfors, bidrog till eländet genom att övertaga skuldbrev och växlar för att sedan driva in fordringarna eller vräka gäldenärerna från deras gårdar. Så agerade t.ex. J. A. Lybeck i Nykarleby, som i stället för pengar gärna överlämnade hypotek till lånesökande, som sedan lät respektive kreditinstitutioner driva in dem. Till katastrofen bidrog, att skogshanteringen mer eller mindre befann sig i lägervall genom senatens åtgärder, vilket hade till påföljd, att sågarna i stor utsträckning stängts, med ökad arbetslöshet som följd. 20)

Under våren 1868 uppköptes för Vasa län 15.200 tr korn och 7000 tr havre. I mars låg isen emellertid ännu fast och hindrade införseln av denna spannmål. För hela landet steg importen d.å. till 7,1 milj. lisp. malen och över 172.000 tr omalen spannmål, medan exporten steg till över 63.500 lisp. malen och 30.200 tr omalen spannmål. Dessutom exporterades detta hungerår nära 45.000 lisp. kött och över 607.000 lisp. smör. Exporten av kreatur, fisk fågel, tran och sälspäck, ägg och inlagd svamp var särskilt stor året 1868. Importen av lyxbetonade livsmedel, såsom kaffe, the, socker, spirituosa, frukt, grönsaker, kryddor, hummer, kaviar, konfekt, tobak o. dyl. påverkades ej nämnvärt av hungeråren, men nådde självfallet endast de sydliga delarna av landet (Jfr FSO I. 1866—1870). Under vintern steg dödligheten i hela landet till 7,9 %, i städerna till 5,21 % och på landsbygden till 8,1 %. Dödsfallens antal var 1866 61.894, 1867 69.754 och 1868 137.720. Maj månad 1868 uppvisade det högsta dödstalet eller 25.248 personer. År 1868 dog 28.081 pers. i Vasa län. Antalet döda i hela landet översteg de födda med 93.033 pers. eller 300 %, i Vasa län med 400 %. Av de döda i hela landet var 1508 ihjälsvultna, 1051 döda ”till följd av svält”, osund föda och svältdiarré eller ”svullnad”. I tyfus avled 59.588 pers. Detta var den största hungersnöden sedan 1696—1698. 21)

Utsädesfartygen hann våren 1868 i allmänhet fram till sådden, och medförde prima, ritorkat kurländskt korn. Skörden hösten 1868 blev därför riklig i Vasa och Uleåborgs län.